Tempus Fugit

Djur har jag inte så mycket kul att skriva om. Däremot så har jag ju redan skrivt en del om biologi.

Jag började min tid på universitetet med att bli besviken på filosofin. Därefter så fortsatte jag med att bli besviken på sociologin. Därefter så fortsatte jag till idéhistorian som jag faktiskt inte blev besviken på, men som jag ändå kände att det inte var exakt vad jag ville hålla på med. Jag ville helst hålla på med filosofi, men inte exakt såsom den verkade utföras vid svenska universitet idag. Så jag blev rätt allmänbildad vid universitetet men fick inte så många användbara examina. Det kan bli så när man märker att universitetskurserna inte håller måttet.

Från 2010 till 2015 har jag lagt fram en delvis annorlunda syn på filosofi och inte minst fysik som ämnen som  fortsätter att belysa varandra trots att de nuförtiden utvecklas rätt separat. Är filosofin egentligen smygvetenskap? Är fysiken egentligen smygfilosofi?

Jag har också gett en kortfattad beskrivning av ganska många historiska filosofer. Anglosaxisk filosofi verkar hålla vissa filosofer högt, som Hume, Wittgenstein och Quine och då är det långt ifrån ointressant att dessa går att beskriva på lite olika sätt. De filosofer som jag har tagit upp tror jag faktiskt kan vara relevanta för oss ännu idag och jag har beskrivit dem på mitt eget sätt.

Popper är t.ex mycket mer pragmatist än vad som brukar sägas och pragmatismen är mycket mer influerad av darwinism än vad som brukar sägas. Husserl hade antagligen inte gillat hur den kontinentala filosofin har utvecklats efter honom. Han hade nog mera uppskattat intresset från Hermann Weyl och Kurt Gödel.

”Biologism” var faktiskt ett återkommande tema i TF fram tills 2010 då jag började skriva om fysik och metafysik istället. Efter det har jag skrivit mycket lite om ”biologism”. Ska jag börja blogga igen så blir det nog mindre fysik i fortsättningen.

När jag läste sociologi i början av 90-talet var jag överraskad och otillfredställd med att de förnekade psykologin. Dock var jag inte så insatt i psykologi. Jag kände till psykoanalys och behaviourism som teorier, ungefär. Att psykologiska egenskaper kunde ärvas var snarare common sense än nägot som jag hade läst böcker om. Hur mina åsikter utvecklades innan jag startade Tempus Fugit -06 är inte helt klart. Främst lärde jag väl mej mer om intelligensforskning och lite annat.

Redan i de allra äldsta psykologiposterna så skriver jag att:

”Alla människor är unika men en del människor är mer unika än andra. Jag har känt ett behov av att finna mej själv för att kunna vara mej själv, att stänga ute inflytande och normer och attityder från andra.”

”Tyvärr kan nog inte alla "lära sej" att ha en annan personlighetstyp. Det kommer nog även i fortsättningen att vara humanast att låta människor ha olika personlighetstyper för det kommer dom att ha.”

”Han skriver även om att "kroniskt lyckliga" människor är mer framgångsrika än andra. Det kan säkert ligga något i det. Och varför är de lyckliga redan innan de har fått framgång? Det är något medfött. 

Dock går det att medicinera bort inom vissa gränser med "lyckopiller". Att gå i samtalsterapi gör en inte så mycket lyckligare utan snarare mer tillfred med att vara så lycklig/olycklig som du nu är.”

Alla dessa citat pekar bort från ”the blank slate” och jag har alltså redan från början varit kritisk till idén.

Däremot så verkar jag ibland samtidigt antyda att människor är rätt formbara så helt konsekvent är jag kanske inte.

Jag antyder även kortfattat vuxenutvecklingspsykologi och att integrera olika psykologiska skolor, kanske i en utvecklingshierarki.

Som hobbyfilosof med en filosofiblogg så ser jag inga skarpa gränser mellan filosofi och specialvetenskaperna. Kanske därför att jag sysslar med syntetisk filosofi snarare än analytisk. (Iofs så kan jag både definiera begepp ibland och föra logiska resonemang då och då och nuförtiden så är det tydligen allt som krävs för att vara en anaytisk filosof.)

Ett sätt att se vad jag brukar skriva om är att se vilka begrepp jag brukar använda mej av;

Jag körde en lixräknare i våras på filosofikategorin på tempusfugitbloggen och fick fram att det vanligaste ordet var ”och”. Vilket det alltid brukar vara i alla sammanhang. 

Efter alla vanliga ord som alltid är med så kom ordet ”objekt” på plats 50. (”Hume” kom faktskt redan på 49.) Strax därefter så kom ord som ”världen”, ”mening”, ”kanske”, ”Kant”, ”livet”, ”nånting”, ”Whitehead”, ”t.ex”, ”snarare”, ”tid”, ”första”, ”både”, ”saker”, ”Newton”, ”människor”, ”religion”, ”kategorier”, ”Harman”, ”existerar”, ”grundläggande”, ”ooo”, ”fysik”, ”ungefär”, ”liksom”, ”relationer”…

Detta visar några saker;

Jag brukar utrycka mej försiktigt och nyanserat med reservationer. 

Jag brukar diskutera fysik och metafysik. 

Ord som ”objekt”, ”världen” och ”tid” är vanliga. 

Jag brukar ta upp folk som Hume, Kant, Whitehead och Newton.

Så jag brukar prata om objekt i världen, om tid, kategorier och det grundläggande.

Dessutom kan en viss existentialistisk nyans anas med ord som ”mening”, ”livet”, ”religion” och ”människor”.

Jag har bl.a utforskat området ”kvantfilosofi”.

Efter forskning och eftertanke lutar jag åt alternativen m-teori, RQM och Page-Wootters-mekanismen. 

Den sista innebär att tid inte är något riktigt grundläggande i tillvaron och att tid isjälvaverket är en form av relation mellan objekt. Filosofiskt så är alltså ”relativism” mer grundläggande än ”processfilosofi”. Om tid inte är riktigt grundläggande så innebär det också att evolutionära teorier inte uttömmande kan förklara varför det finns komplicerad ordning, utan bara hur mer komplicerad ordning visar sej i tidsflödet via mindre komplicerad ordning. Teorier som förklarar hur saker och ting ”uppstår” kanske måste omtolkas.

Det är intressant att som Roy Bhaskar (1975) fråga vilka kunskapens förutsättningar egentligen är. Dvs hur kan det finnas kunskap? Hur måste världen vara beskaffad för att kunskap ska kunna finnas? Det är ett sätt att apriori försöka att extrahera en minimal ontologi ur epistemologin. Det visar sej att grundläggande fenomen då blir likhet, skillnad och upprepning i tid och rum. 

Rent rationellt, rationalistiskt, så är likheten mellan fenomen mer grundläggande än själva fenomenen som bara kan förstås utifrån vad de liknar. Faktiska fenomen är bara typexempel på sej själva. I praktiken så tycks kunskapens struktur vara en smula platonistisk. I datalogi så märks detta också. Informationssystem tycks ofta vara hierarkiska. I objekt-orienterad-programmering t.ex så ärver nya objekt egenskaper från gamla objekt, vilket kan beskrivas med en trädliknande struktur.

Om man istället aposteriori utgår från empiri och försöker att utifrån denna dra generella slutsatser om världen och existensen så kan man ana strukturer bakom det uppenbara men man kommer till en gräns där man inte kan ana nånting om strukturerna bakom strukturerna. 

En del matematiker och fysiker brukar ibland säga att man inte egentligen kan ”förstå” matematik eller fysik, utan att man bara kan lära sej ämnena utantill. Objekt-orienterade filosofer säger att objekten ”drar sej tillbaka”. Umberto Eco talar om ”den försvinnande strukturen”. Buddhister talar om ”sunyata”. Aristoteles säger att ”substansen” är i sej ovetbar. (Hegel tycks vilja ifrågasätta detta. Han verkar vilja säga nånting i stil med att yta och bakomliggande sanning är blott relativa benämningar.)

I detta sammanhang så skulle man kunna säga att metafysik är djupinstrumentalism, och att instrumentalism är ytmetafysik.

Så apriori-rationalism tycks ge oss en minimal platonism, medan aposteriori-empiri tycks ge oss en minimal aristotelism. Det verkar inte finnas någon nödvändig motsättning mellan dessa.

Om nu detta är ”epistemologins ontologi”, hur ser då ”ontologins epistemologi” ut? Platonsk epistemologi skulle kunna tolkas som att det går bra att generalisera och utforska verkligheten rationalistiskt och spekulera. Om man är duktig på detta så tillåter verkligheten också detta. Den är i hög grad generaliserbar. För Aristoteles så är det viktigt att ha en konkret relation till det som man vill veta något om. Kunskapen måste vara grundad i erfarenheten. Hans uppfattning om relationen mellan observatören och objektet tycks dock vara ganska enkelt realistisk.

Inom kvantmekaniken så tycks ju observatörseffekten gå att tolka som att observatören på något sätt påverkar det observerade. Em möjlig förklaring är att all observation skulle kunna innebära kvantmekanisk ”entanglement”. (alternativt ”steering”). Det är ju via ”entanglement” som ”Page-Wootters-mekanismen” får ”tid”, processer,  att uppstå emergent. Detta kunde ju tolkas som att ”relativism” är mer grundläggande än ”processfilosofi”. 

Annars så är ju Whiteheads ”prehension” ett bra begrepp om att all perception innebär påverkan och all påverkan innebär perception. 

På en mycket ”högre” nivå så uppstår ju liknande fenomen när man inte kan studera djur eller människor utan att påverka det som observeras. 

På sätt och vis så innebär detta en ny ”epistemologisk realism” i den nya betydelsen att själva den epistemologiska relationen är reell och inte kan bortses ifrån.

Det går att förklara vågfunktionen som att den uppstår pga oklara relationer med omgivningen vilket smetar ut objektet.

Detta beskriver en del av mina funderingar kring fysik och metafysik. Nu är hösten här och jag ska försöka att knåpa ihop ännu en säsong av Tempus Fugit. Vi får se om det blir den sista.

Det var först efter att jag hade avslutat våromgången som jag kom ihåg att jag hade tänkt att nämna nånting om Charles Fourier också. Den utopiska socialisten som är mest känd för "Slaget om de små pastejerna", men som beskriver sin kosmologi mera utförligt i "Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena". Han hade passat bra in i våras eftersom han skriver om panspermi och tror att yttre rymden är full av dofter. Och helt fel verkar han ju inte ha.

Fakta, fakta och fakta har jag staplat på varandra och det känns som om jag skulle vilja bli lite ansvarsös ett tag och ägna mej åt lite mer spekulativ filosofi, sånt där som är så kul!

Om det inte känns som om ni vill använda sånt i era elevarbeten så oroa er inte, jag kommer nog tillbaka till konsensusverkligheten igen när jag har fått leka av mej lite.

Dags för sommaruppehåll. Drygt 40 poster har det blivit sen jag startade om i höstas. Jag hoppas att ni inte bara har haft roligt, pojkar och flickor, utan även har fått några svar på livets stora gåtor.

Nä, skämtåsido. Ha en bra sommar!

Ska vi säga 1:a september? Utan läsare så blir det ingen blogg.