Tempus Fugit

 

Tittar man på statistik över religionerna i världen och hur de utvecklas så tycks alla religioner växa. Antagligen därför att världsbefolkningen växer.

 

De störta religionerna i världen är dessa:

 

Christianity 31.5%
Muslim 23.2%
Unaffiliated 16.3%
Hindu 15.0%
Buddhist 7.1%
Folk 5.9%
Other 0.8%
Jewish 0.2%

 

Det senaste seklet, 1900-2000, har ateism och agnosticism vuxit mest, följt av spiritism, bahai och daoism.

 

Det senaste decenniet, 2000-2010, har islam vuxit mest följt av daoism och bahai, medan ateism och agnosticism däremot har vuxit mycket lite.

 

Bahai och daoism har dock bara 7 respektive 8 miljoner anhängare medan islam och kristendom har 1,5 respektive 2,2 miljarder anhängare. Daoism har väl inte minst vuxit pga Kinas ekonomiska utveckling.

 

Agnosticism och ateism har 677 respektive 137 miljoner anhängare. Globalt sett ökade de rätt lite senaste decenniet. Så de som ser ateism eller agnosticism som en naturlig grund för framtiden får kanske vänta på sin framtid.

 

Religionen verkar fortsätta att vara en central del i människors liv. Människor kanske blir mer sekulariserade men de blir inte ateister. I Kina, i USA och runt hela världen så är religion en viktig del av människors liv.

 

Moderniteten och vetenskapen har länge setts som utmaningar mot religionen och det verkar nu vara prövningar som religionerna kommer att klara av. Som jag nämnt tidigare så verkar människan vara ett religiöst djur, kanske rentav ha ett religiöst behov. Att 2% av världsbefolkningen är hardcore-ateister är ingen stor invändning.

 

Ateism och agnosticism har sitt starkaste fäste i Europa, speciellt nordeuropa. Är det någonstans som kristendom, islam och ateism kommer att mötas så är det här.

 

Till saken hör också att sekularism verkar följas åt med avtagande befolkningsökning eller till och med minskande, medan mer religiösa kulturer föder fler barn. I en allt mer överbefolkad värld så är ju färre barn en dygd men det innebär också en minskande position gentemot mer religiösa kulturer.

 

De politiska ideologierna liberalism, socialism, feminism osv har kallats för sekulära religioner. Som Stora Berättelser så har de delvis utmanat religionerna men i en cynisk och korrumperad värld så verkar de idag vara i reträtt. Transhumanismen verkar vara ett försök att göra religion av den vetenskapliga världsbilden men den är än så länge en rätt marginell historia.

 

Hellre än att attackera allt vad religion heter så bör man försöka att erbjuda bättre religiösa alternativ för människor.

 

Religionerna är dock långt från statiska. De har alltid utvecklats och förändrats med samhällsutvecklingen. Nya religioner brukar inte minst uppstå genom att gamla religioner blandas, samtidigt som det alltid finns de som vill bevara sin religions ursprungliga renhet. Religionshistoriskt så finns dock ingen ursprunglig, oförfalskad religion. (Shamanismen kommer närmast.)

I förra inlägget så skrev jag att det bästa sättet att få ett lyckligt liv verkar vara att leva ett meningsfullt liv. Men vad är då ett meningsfullt liv? Vad är livets mening?

 

Livets mening är inte lycka. Tvärtom så blir man lycklig om man är livets mening på spåret. Och du vet redan tillräckligt mycket om svaret för att veta att det inte kan vara 42. Det vore absurt. Att besvara den sortens fråga med den sortens svar är ett kategorimisstag, som att fråga vilken färg torsdag har.

 

På wikipedia så kan man läsa en uppsjö av förslag på vad som har föreslagits som livets mening.

 

Svaren verkar kunna indelas i 1) moral 2) hedonism 3) att uppleva 4) att lära sej 5) att utvecklas 6) överleva 7) makt och inflytande 8) att göra någon skillnad 9) att skapa något större än en själv 10) att ingå i nånting större än en själv

Även om jag mestadels uppfattar alla dessa alternativ som positiva så kan de även bli destruktiva, inte minst när de uppfattas som enbart mål i sej själva. Varje punkt för sej verkar otillräcklig. Flera punkter, kanske alla, verkar krävas.

 

Vi kan inte veta om livet är meningsfullt eller meningslöst. Om livet är meningslöst så kan detta antagligen aldrig bevisas. Men om vi istället antar att livet är meningsfullt så kan man dra en del hypotetiska följder av detta. T.ex att det antagligen måste finnas något mer, något annat än bara det uppenbara. Inte nödvändigtvis ett liv efter döden men åtminstone ett "högre sammanhang". Någonting större än mej själv.

 

Vissa menar att meningsfullhet enbart är en egenskap hos kommunikation och att livet därför inte kan vara meningsfullt. Biosemiotiken visar hur livet innebär kommunikation på alla nivåer. Mening kan även innebära rent intern mening, t.ex när en hjärna bara kommunicerar med sej själv. Att begripa ett påstående eller en symbol t.ex innebär att man kan tillskriva symbolen en mening.

 

Biosemiotiskt så kan även t.ex smärta sägas vara ett slags påstående, från kroppen till hjärnan, om att ett problem har uppstått som behöver åtgärdas. Varje perception är en tolkning som gör nånting begripligt så att du kan förhålla dej till det och agera enligt situationen. Det du trodde var ett riktigt äpple visar sej vara ett plastäpple, en symbol för ett riktigt äpple, och du bör inte smaka på det. Så mening är snarare en egenskap hos förståelse, ända ner på en neurologisk nivå. Neurologiskt är "mening" omvärldsorientering.

 

Existentialister verkar hävda både att livet är meningslöst och att världen är absurd. Detta verkar vara två sidor av samma mynt. Att uppleva världen som begriplig verkar vara en förutsättning för att uppleva livet som meningsfullt.

 

Människor som är deprimerade för att livet upplevs som meningslöst har ofta problem med att förstå sej på sin omvärld och/eller känner att de inte kan påverka den.

 

Människor som är nihilister brukar bara vara det angående de högre nivåerna i tillvaron. Smärta och njutning är värderingar på det biologiska planet som sällan förnekas. Låg "mening" är positiv eller negativ hedonism. Kärlek och vänskap värderas inte lika högt av alla människor. Vissa vill dö utan dem, andra klarar sej rätt bra.

 

Kanske kan man få mening både från de djuriska nivåerna av tillvaron och från de mänskliga nivåerna av tillvaron där man genom relationer och kommunikation ingår i ett "större sammanhang" än en själv. Religioner och mystiker talar dessutom om ytterliggare nivåer.

 

Strikt reduktiv materialism tycks vara oförenlig med att livet skulle kunna ha någon mening. Och ett meningslöst liv tycks orsaka depression. Och depression sägs ibland inte vara något annat än en realistisk verklighetsuppfattning. Och vi människor sägs ibland behöva våra drömmar och vår verklighetsflykt för att må bra. Är inte det underligt? Hur förklaras det evolutionspsykologiskt?

Max Weber klagade på att världen avförtrollades. För att livet ska vara meningsfullt så måste det på något sätt återförtrollas. Människan är en sagofigur. Endast i en saga känner vi oss hemma.

 

Pragmatiskt så kan "mening" ofta bytas ut mot "tolkning". Att hävda att livet saknar mening kan då tolkas som att man inte har lyckats att tillskriva livet någon tolkning. Folk vill gärna mena att detta betyder att man kan göra vad som helt.

Jag menar nog snarare att det måste tolkas som att man inte kan göra nånting alls. Det går inte att agera i en obegriplig miljö. När man inte begriper sin situation eller inte kan påverka sin situation så är den naturliga reaktionen också depression.

 

Ex. buddhismen hävdar ju på sätt och vis att livet på sätt och vis är meningslöst. Men de lär ändå ut de tre heliga sanningarna som omvärldsorientering och den ädla åttafaldiga vägen för att påverka sin situation. Som ger livet en mening.

 

Frågan om livets mening är på ett sätt djupetik, eftersom den handlar om vad som bör göras, vad vi bör sträva efter och hur vi ska förhålla oss.

 

Analytiska filosofer har sagt att det inte finns någon mening med livet men att det kan finnas en mening i livet, om du fyller det med mening. Det jag gillar med den ansatsen är att livet blir en del av dej snarare än du en del av livet. Även om en gud skulle ha skapat dej i ett speciellt instrumentellt syfte så följer det inte automatiskt att det vore meningen med ditt liv.

 

Frågan gäller förresten inte bara mitt elller ditt liv. "Livet" kan betyda allt från "jag, här, nu" till "allt, överallt, alltid." Att bara ställa frågan om en enskild individ är redan det att isolera människan från sitt sammanhang.

 

Hittills har jag skrivit om att livet bör ha en mening men har inte skrivit om vad den bör vara. Som jag tidigare har skrivit om så verkar det bättre att eftersträva ett meningsfullt liv än ett lyckligt liv så att säga att livets mening är att vara lycklig verkar därför vara kontraproduktivt. Livets mening verkar snarare ha att göra med att begripa sin omvärld och kunna påverka den. Livet verkar vara en lärande och utvecklingsprocess. Moral och empati verkar vara viktigt. Spinozas förslag var "Bene Agere Et Laetari". Själv lämnar jag er med denna länk.

Inte alla fattiga, outbildade buddhister i världen gör någon större åtskillnad mellan en buddha och en gud, men för en lärd buddhist så är det rent tekniskt en stor skillnad.

 

Ursprungligen inom theravada-buddhismen så sågs Buddha som en vanlig människa som genom meditation och kontemplation uppnådde den högsta sanningen om tillvaron. Detta synsätt kommer dock att varieras och förändras rätt mycket i de olika traditionerna.

 

Buddhismen brukar ibland beskrivas som ateistisk, men detta är nog en överförenkling.

 

Åenasidan så avrådde Buddha själv från spekulationer och förespråkade en skeptisk attityd, åandrasidan så tog han ställning emot en högsta skapargud men för en mångfald av gudar, devas, som en slags högre väsen som dock inte kunde befria oss från samsara.

 

Buddha avbildas ibland som lärare även till gudarna.

 

Pga av att Buddha har uppnått nirvana så är han egentligen inte tillgänglig för världen längre. Därav uppkommer inom mahayana-buddhismen föreställningen om bodisattvor, upplysta väsen som har valt att tills vidare avstå från att uppgå i nirvana och istället hjälpa andra väsen att uppnå nirvana.

 

Inom mahayana så betraktas Buddha ibland som en inkarnation av Dharmakaya, som är den högsta aspekten av tillvaron.
"Dharmakaya" bör kanske översättas med "gudomlighet" snarare än "gudom", eller med "ande", som i "kropp, själ och ande".
Yogacara-buddhismen hävdade att Buddha hade tre olika kroppar (trikaya), ung. mosvarande "kropp, själ och ande" (eller Nirmāṇakāya, Sambhogakāya och Dharmakāya.)

 

Det finns inom olika buddhistiska inriktningar en tendens att betrakta Buddha som ett högre evigt väsen som reinkarnerar ibland av ren medkänsla. Buddha blir här en slags evig personlighet som kommer ner till oss snarare än en människa som stiger upp till evigheten.

 

Framförallt inom mahayana-buddhism så blir åtskillnaden mellan en buddha och en gud ibland suddig. Kanske kan det ses som en influens från hinduismen. Ursprungligen så fanns bara en Buddha, Siddharta Gautama, men inom mahayana så kan det finnas en buddha för varje kosmos, för varje planet, för varje epok … som t.ex Amitaba bl.a.

När det indiska Guptaimperiet föll under 500-talet ekr blev landet politiskt och religiöst splittrat. Buddhismen började minska i Indien. Ny riktningar växte, däribland Bhakti och Tantra. Den gamla veda-praktiken med brännoffer till gudarna var fortfarande stark men buddhismen hade visat på alternativ till prästväldet.

 

Bhakti-rörelsen stod för tro, fromhet och hängivenhet hos den breda massan, som en tillräcklig metod för att förbättra sina chanser i kommande liv. Modergudinnans ställning blev med tiden starkare.
Tantra tycktes istället innebära att man försökte att föra meditationen till de bredare massorna genom förenklade ritualer. Tantra kom också att innehålla en del av folkliga magiska föreställningar.

 

Under denna period så influerade buddhism och hinduism varandra ömsesidigt, med flera intressanta resultat.
Begreppet "tantra" börjar användas samtidigt inom både hinduism och buddhism.

 

Vanliga fenomen inom tantrism är yoga, asanas, chackras, mandalas, yantras, mantras, mudras, synen på kroppen som en spegel av själen och kosmos och ibland en uppvärdering av kvinnor och sexualitet.
Även om det har funnits sexuella ritualer inom tantra så är det bara en minortet som har sysslat med det.
Gudar är viktiga men inom tantra är det vanligt med identifikation med gudar under ritualer, vilket kanske mer påminner om voodoo och liknande magisk-religiösa system.
Ursprungligen spreds tantrism i hemliga esoteriska sällskap där traditionsbundenhet och lydnaden under en guru var centrala.

 

Yoga idag är vanligtvis hatha yoga som formades av tantrismen. Tidigare yoga kallas idag raja yoga.

 

I motsats till den världsfrånvända attityden inom annan hinduism och buddhism som såg världen som både ond och overklig så finns det en attityd inom tantra att man vill finna det gudomliga i världen. I vissa ritualer har man ägnat sej åt sådant som annars ansågs förbjudet eller syndigt, som att äta kött eller ha sex.

 

Från 600-talet började tantriska praktiker att dominera den indiska buddhismen. Mahayanabuddhism plockade upp influenser från flera håll vilket till sist ledde till Vajrayāna, Kalachakrayana och Sahajayana Tantrisk Buddhism.

 

Tamtrismen ledde till skapandet av flera esoteriska skolor inom både buddhism och hinduism. Tantrismen har influerat hinduism, buddhism, tibetansk bön-shamanism, jainism och har med buddhismen spridit sej över Asien.

 

År 747 reste den indiske mästaren Padmasambhava från Afganistan för att föra Vajrayana Buddhismen till Tibet och Bhutan, på begäran av kungen av Tibet.

 

Tibetansk buddhism och vissa former av hinduism uppvisar det starkaste inlaget av tantrism idag, liksom hatha yoga och mycket av amerikansk new age.

 

Esoteriska metoder importerades till Kina inte minst under Tangdynastin (618-907). Samtidigt så importerade Japan aktivt buddhism genom att skicka munkar som stannade i Kina två år eller mer.

 

Under Yuandynastin (1271-1368) så gjorde mongolhärskarna esoterisk buddhism till Kinas officiella religion och tibetanska lamas besökte hovet.

 

Långt ifrån att vara en kuriositet så har tantrismen haft ett stort inflytande på religionshistorien. Den fortsätter ännu idag att väcka intresse.

Redan djur kan antas ha någon form av kultur. Att lära sej något nytt och föra detta vidare är centralt för kultur.

Det finns några förslag på universella kännetecken för all mänsklig kultur, som kan spåras tillbaka till senare stenåldern, den "beteendemässiga moderniteten" som urskiljer moderna homo sapiens från tidigare förfäder.

Det handlar om en utveckling inom språk och kunskap, samhällsstrukturen, myter, ritualer och estetik och inom teknologin. Mycket av den allmänmänskliga kulturen som skapades under senare stenåldern kan förklaras med överlevnad och praktiska omständigheter.

Man kan även konstatera att maktkamp och lögner verkar förekomma redan från början, liksom även hos djur.

 

Annat verkar mindre självklart ur ett reduktionistiskt överlevnadsperspektiv. Varför musik? Varför kroppsutsmyckning, hårstilar och annan estetik? Varför ritualer och trosföreställningar? Varför magiskt tänkande och spådomar? Varför begravningar och föreställningar kring döden?

Det har påståtts att homo heidelbergensis begravde sina döda för 300 - 400.000 år sen. Tidigare har föreslagits att även neandertalare gjorde detta. Den äldsta graven som accepteras av alla experter är 100.000 år gammal.

Det finns tecken på magiskt och religiöst tänkande från mellersta stenåldern för 300 - 500.000 år sen. När jag läser de olika förklaringsmodeller som finns för religionens uppkomst så känns de i bästa fall som begåvade gissningar. Det känns inte som om vetenskapen står på så stabil grund här. Den äldsta mänskliga kulturen och världsbilden verkar dock i betydande grad vara magisk och religiös. Människan är ett religiöst djur, till skillnad från de andra djuren.

När den neolitiska revolutionen ledde till stadsstater och högkulturer för 11.000 år sen så förändrades även religionen. Dessa stater var vanligen teokratier där den politiska makten legitimerades religiöst. "In God we trust." Detta var rimligen en utveckling från en tidigare religiös världsbild.

 

Shamanism och animism är två lösa begrepp som kan appliceras på snart sagt alla antroplogiska kulturer som har kunnat studeras i modern tid. Även om dessa inte oproblematiskt kan antas likna stenålderskultur för 10.000 år sen eller mer så kan man konstatera att aboriginals myter har bevisats beskriva händelser för minst 10.000 år sen. Antropologiska kulturer brukar vara starkt konservativa och traditionella och kan åtminstone ibland antas ha uråldirga ursprung.

 

De antropologiska kulturfolken är naturligtvis sinsemellan mycket olika, men vanliga drag hos deras animistiska föreställningar kan vara dessa:


Å ena sidan så antas allting som existerar ha en andlig sida eller en själ.
Å andra sidan så antas ofta att denna själ inte är identisk med eller ens beroende av det materiella objektet så att om det förstörs så finns ändå själen eller essensen kvar.
Detta kan för det tredje leda till dyrkan av objekt med speciellt starka andar, fetichism.
För det fjärde så anser man ofta att de avlidnas andar kan hjälpa en och det är vanligt med förfädersdyrkan.

I Israel har man hittat en 12.000 år gammal grav med en kvinnlig shaman. Shamaner fanns med all säkerhet under yngre stenåldern, bevis finns under den mellersta stenåldern och det finns även förslag om att shamanism kan ha funnits även under äldre stenåldern.


En shaman ska arbeta med någon transteknik, annars är han inte shaman. Just trumman är en närmast universell symbol för shamanen. Många shamaner världen över använder sin trumma för att sätta sig i trans. På sina trumresor besöker shamaner både himlar och underjordar.

 

Shamaner umgås alltid med andeväsen i övervärlden eller undervärlden. Dessa andeväsen har oftast någon djurform. 

En shaman fungerar oftast som en healer. Med hjälp av droger och transtekniker tar han sig till andevärlden och tar reda på vad som är problemet, och sedan föreskriver han några örter eller nått annat. Det är grundmodellen. Han kan även ta reda på varför gudarna har låtit skörden slå fel, eller hur skörden blir nästa år. Och andra fördolda saker.

 

En shaman ska ha stor kunskap i naturmedicin och i sinnesändrande tekniker, och stor erfarenhet av den andra världen, där han ska ha skaffat sej ett eget kraftdjur osv. 

Man bör skilja mellan kraftdjur som är en speciell relation som en shaman har, och hjälpandar i sörsta allmänhet som kommer och går. Inte heller är ett kraftdjur samma sak som en totem som är ett djur som symboliserar dej.

 Shamaner kan lära sig heliga, magiska sånger och danser av den andra sidan som hjälper honom att förändra saker i den här världen.



 

En shaman utses av andarna. Det är som ett kall eller ett öde. Ofta så genomgår man någon form av kris, en sjukdomsperiod eller nått, som är en initiering i ett utomvärldsligt sinnelag. När inget i världen kan hjälpa en söker man hjälp utanför världen. Man kan även ärva sin roll som shaman men dessa brukar betraktas som ett b-lag bland shamaner.



 

Det har föreslagits att Shamanen skulle vara en schizofreniker med en skräddarsydd social nisch. Detta skulle möjligtvis kunna stämma ibland. Även om likheter finns mellan shamanism och schizofreni så är en schaman en människa som har kontroll vilket skiljer honom från schizofreniker. Den initiatoriska krisen kan vara ett utbrott av schizofreni som man lär sig att kontrollera för att bli schaman istället för sinnessjuk.

 

Om man lever i ett samhälle där man vet vad en schaman är men inte en sinnessjuk, så kan det underlätta. Schamaner beskrivs ibland som knepiga och svåra figurer. Idag får sådana hanka sig fram som missförstådda konstnärer. Dock så verkar alla möjliga sorters peronligheter kunna vara shamaner så den här förklaringsmodellen har nog begränsat värde.

 



I den mån det har funnits enteogena växter på plats så har schamanerna använt dem. Annars brukar olika transtekniker, som forcerad andning, mässande, trummande eller extatisk dans, vara de viktigaste transteknikerna.

 

Några andra intressanta begrepp kan vara vision quest, spirit spouse och soul retrieval.

 

 

Den traditionella shamanismen har inspirerat olika sorters neoshamanism, som, ofta kritiska till teknik och civilisation, har velat återvända till nån sorts ursprunglig äkthet. Det finns även shamaner som tillhör en tradition men som i alla fall har blivit popshamaner.





Technoshamaner uppstår tidigt under 1990talet. De kombinerar neoshamanism med technomusik, it-teknik, "smarta droger", civilisationskritik och ekologism. Shamanerna har ju traditionellt använt sej av sin direkta omgivning, rent konkret eller som symboler. Storstadsdjungeln har nu fått sina egna storstadsshamaner liksom även internet har fått sina cyberpagans.

 

Augustinus var en nordafrikansk filosof som levde under 3- och 400-talet. Han räknas som en av kristendomens fyra viktigaste kyrkofäder. Han var dock inledningsvis hedning och undervisade i retorik, en gammal hednisk konst som på den tiden föraktades av kristna. Han studerade även juridik.

 

I sin självbiografi berättar han om hur han i sin ungdom var en andlig sökare som först uppskattade Ciceros skrifter som öppnade filosofins värld för honom, innan han började intressera sej för manikeismen, en starkt dualistisk lära som en tid tycktes hota själva kristendomens framgång. Den var populär från Spanien till Kina och sa sej fullända kristendomen, judendomen, zoroastrismen och buddhismen.

 

"Ge mig kyskhet och avhållsamhet - men inte ännu!"
-Augustinus

 

Augustinus var en orolig själ som såg sej som syndig. Han flyttade fem år till Rom och Milano och blev professor i retorik innan han flyttade tillbaka till Algeriet. I Milano lyssnade han till biskop Ambrosius predikningar, influerad av sin kristna mor och intresserad av nyplatonism, och blev omvänd och döpt 387. I nordafrika hade det varit förbjudet att förena kristendom och filosofi men i Milano var det helt ok.

 

Väl återkommen till Algeriet blev han biskop i Hippo och levde där tills vandaler belägrade staden 430 och han dog. Han skrev många texter och har haft ett stort inflytande på kristendom och även västerländsk filosofi. Hans viktigaste titlar är Bekännelser, Om treenigheten och Om Gudsstaten.

 

"Bekännelser" är en självbiografi där han berättar om sitt tidiga liv, sitt sökande och sin omvändelse. Det är en av de allra första självbiografierna och den kanske första omvändelselitteraturen. Detta har bidragit till att Augustinus har kallats "den första moderna människan" eftersom individens tvivel och sökande är moderna teman. Augustinus räknas ibland som en influens för existentialismen.

 

I "Om treenigheten" hävdar han att människan är Guds avbild även i treenigheten. Som Gud består av Fadern, Sonen och Anden så består människan av minne/självmedvetande, intellekt/tankeförmåga och vilja/kärlek. Augustinus betonade vikten av att tolka de heliga skrifterna allegoriskt och inte på ett platt, bokstavligt sätt. Även t.ex Origenes hade tidigare betonat detta.

 

När Rom invaderades 410 utpekades de kristna som syndabockar. Kristendomen sas ha försvagat Rom. Augustinus skrev då "Om gudsstaten" bl.a för att förtydliga relationen mellan religionen och politiken. Han skriver att det finns två olika stater; en världslig stat och en gudsstat. Detta bör egentligen tolkas som två olika kulturer eller livsstilar. De som tillhörde gudsstaten älskade Gud och varandra och kärlek och sånt medan de som tillhörde den världsliga staten älskade makt och rikedom och sånt. Historien utspelar sej från syndafallet till domedagen.

 

Augustinus fick sin dualistiska inställning från manikeismen, inte från nyplatonismen. Världen i sitt nuvarande tillstånd gick inte att rädda utan skulle ersättas med en bättre värld.

 

Liksom nyplatonikerna hävdade han att ondska inte fanns, utan att det bara var en frånvaro av godhet. När världen som vi känner den idag går under på domedagen så är det troligt att även de människor som lever för den världen går under. När man vänder sej ifrån Gud, källan till all existens, så hotas i längden den egna existensen. Efter domedagen kommer gudsstaten att återuppstå utan herrar och slavar, utan fattiga och rika. Det kommande gudsriket tycks vara en anarkosocialistisk utopi.

 

Människan är född syndig men frälsningen fungerar som ett Guds mirakel och tar bort hennes arvssynd. Människan kan egentligen inte frälsa sej själv.

 

"Miracles are not contrary to nature, but only contrary to what we know about nature."
-Augustinus 

 

Hos Augustinus intar introspektionen en centralplats. Det viktigaste var inte att begå goda gärningar. Detta kunde man göra falskeligen utan att ha gud i sitt hjärta, enbart för att uppnå en plats i himmelriket, och detta genomskådade Gud enligt Augustinus. En god människa är man när man vill begå goda handlingar för att de är goda handlingar. Det viktigaste var att finna kärleken i sitt hjärta. Introspektionen var nödvändig för att nå fram till Gud.

 

Kanske är det Augustinus citat "Älska och gör vad du vill" som Alastair Crowley parafraserar när han skriver "Love is the law, love under will" och "Do what thou wilt shall be the whole of the Law."

 

Introspektionen var även grunden i all kunskap öht. Augustinus tillbakavisade skeptikernas påståenden genom att försöka grundlägga kunskapen. Det mest grundläggande var "Dubito ergo sum" - jag tvivlar, alltså är jag till.

 

Descartes cogito-ergo-sum-resonemang är minst sagt influerat av Augustinus kritik av skepticismen. Om inte Descartes kopierade Augustinus rakt av så måste det vara fråga om reinkarnation. Det är inte bara citatet utan hela resonemanget är snarlikt.

 

"What then is time? If no one asks me, I know what it is. If I wish to explain it to him who asks, I do not know."
-Augustinus

 

Augustinus var även den kanske förste tidsfilosofen. Augustinus skiljer mellan världslig tid och Guds högre tidlöshet, som överskred all världslig tid. Gud upplever hela världshistorien i ett nu. Innan skapelsen fanns ingen tid. Gud ser världen ur evighetens synvinkel vilket i praktiken fungerar som att Gud sitter i framtiden och tittar tillbaka på det förflutna och ser allting som har hänt. Det är bara ur Guds synvinkel, som redan vet framtiden, som människan är predestinerad till frälsning eller fortsatt synd. Alla människor borde fortfarande sträva efter sin frälsning.

 

Augustinus läror om predestinationen och tron alenast tolkas idag som att man aldrig behöver försöka bli en bättre människa eller göra goda saker. Tro bara på Gud och att Gud har valt ut dej till sin klubb och gör sen vad fan som helst.
Gud sörjde för de sina, inte minst genom att kristna skulle ta hand om varandra. Idag tolkas "gud sörjer för de sina" som att rika människor är mer älskade av Gud än fattiga.
Augustinus slog även ner på bokstavstroende och betonade att det var viktigt att tolka Bibeln för att få fram den inneboende allegoriska meningen. Idag är "bokstavstroende" mer populärt än någonsin för.

 

 

"If Islam means submission to God, We all live and die in Islam"

-Göthe

 

"I like Islam, it is a consistent idea of religion and open-minded"

-Gödel

 

Jag har ju redan skrivit om Nagarjuna och Kyotoskolan och fortsätter här att utforska världsfilosofin, med att skriva om muslimsk filosofi.

 

Det finns ingen rent materialistisk muslimsk filosofi, eftersom islam är en religion. Inom indisk filosofi så har man bevarat minnet av materialistiska och ateistiska filosofier som har funnits men som har blivit impopulära och försvunnit. Inom muslimsk filosofi så finns det inget sådant. Bortsett från det så finns det faktiskt flera olika filosofiska traditioner inom islam.

 

Muslimsk filosofi är influerad av Koranen och sunna åenasidan och västerländsk filosofi åandrasidan. Under medeltiden bestod denna främst av aristotelism och platonism. Det kan även ha förekommit influenser från äldre religioner, från östligare regioner osv.

 

Islam erövrade faktiskt Indien och kan ha hunnit plockat upp en hel del influenser.

 

De västerländska religionerna judendom, kristendom och islam är influerade av den äldre monoteistiska religionen zoroastrianism. Zoroastrianismen är en förenkling av den tidigare polyteistiska persiska religionen som har en del likheter med den ursprungliga vediska religionen som fanns innan hinduismen. Det fanns alltså troligen en ursprunglig religion som delade sej i en östlig vedisk del och en västlig persisk del. När islam intog Indien så möttes dessa grenar igen.

 

Sikhismen uppstod som ett barn av både islam och hinduism.

 

Berömda tidiga muslimska filosofer var Avicenna (980-1037) och Averroes (1126-1198). Tidigt ställdes skolorna Kalam och Falsafa mot varandra. Under denna tid skapades även occasionalismen som jag tidigare har nämnt. Under denna klassiska period så hade islam även framstående vetenskapmän och matematiker. Det fanns t.ex tidiga tankar kring evolutionsteori.

 

Västerländska forskare trodde länge att muslimsk filosofi slutade med Averroes, men bl.a Henry Corbin uppmärksammade att islam har en levande filosofisk historia ända in idag. Det finns i den filosofiska delen av islam fyra större skolor som är:

 

Sufi-filosofi,

illuminations-skolan,

transcendental teosofi,

integral traditionalism.

 

Utöver dessa sägs flera mindre skolbildningar finnas.

 

Sufismen brukar kallas islams mystiker. En tidig och viktig sufi var Al-Ghazali (1058-1111). Genom personlig utveckling passerar sufierna flera olika utvecklingstillstånd och nivåer för att till sist utplånas i Gud (egolöshet, nirvana).

 

Sufierna skiljer mellan kropp, själ (nasma) och ande (ruh). Deras lära om "Lataif-e-sitta" påminner om chakrasystemet inom hindusim, buddhism och new age. Sufierna är uppdelade i en dualistisk och en monistisk syn på förhållandet mellan Gud och världen. Även Suhrawardi räknas som tillhörande sufismen.

 

Suhrawardi föddes 1155 i vad som idag är nordvästra Iran. Han uppges vara antingen persier eller kurd. Han var influerad av den aristoteliske Avicenna men utvecklade en filosofi mer i nyplatonsk mystisk anda. Han ville återuppväcka den gamla iranska visdomen och är viktig inom iransk mystik.

 

Trots att logik lärs ut vid religiösa utbildningar så lärde han att människan behöver guds ljus för att komma fram till sanningen. Detta är en tanke som även kan spåras tillbaka till Sokrates och Platon. Hans lära kallas Illuminationsskolan. Även Mulla Sadra räknas som tillhörande illuminationsskolan.

 

Mulla Sadra föddes ca 1571 i vad som idag är Iran. Han var shiamuslim och försökte förena Avicenna, Suhrawardi och sufi-filosofi med Ash'ari-teologi och tolvimamsläran inom shia. Han ansåg bl.a att existens föregår essens och att allt är i ständig förändring.

 

En vidareutveckling av tolvimamläran är Bahai.

 

Den traditionalistiska skolan är ett 1900-tals-fenomen, även om de naturligtvis anser sig ha uråldriga rötter. Tanken är att världens religioner har en gemensam kärna av sanning och kanske även ett gemensamt historiskt ursprung. Begreppen "traditionalistiska skolan", "traditionalism", "integral traditionalism" betyder ung. samma sak och används inte minst av folk som är konservativa eller politiskt höger. Liknande tankar finns även inom politisk vänster men kallas oftast inte "traditionalistiska skolan". Hippierörelsen på 60-talet hade t.ex liknande tankegångar.

 

Logik har länge haft en stark ställning inom muslimsk utbildning och ett speciellt fokus har funnits på juridik. Nämnas kan även Ibn Khaldun som sysslade med historieteori, sociologi och ekonomi (ungefär.)

Tah Mahal byggdes av en muslimsk shah.

Nästan inget är känt om Nagarjunas liv med säkerhet även om det finns flera myter och legender. Han räknas som en av de allra viktigaste filosoferna och skolbildarna inom buddhismen. I hans namn finns "Naga" - den visa kobran. Han ska ha varit född i södra Indien som hindu i en brahminfamilj men konverterade senare till buddhismen. Han ska även ha varit bekant med en lokal kung vilket placerar hans livstid till nån gång mellan 150-250 ekr.

Genom att förespråka den gyllenne medelvägen så tycks han ha velat motverka sekterism inom buddhismen men istället så råkade han indirekt orsaka den största splittringen av dem alla - den mellan theravada och mahayana. Visserligen så fanns det ansatser till mahayanabuddhism redan innan Nagarjuna men hans madhyamikaskola räknas som mahayanabuddhismens äldsta filosofi. Och Nagarjuna som bara ville återupprätta Buddhans ursprungliga lära.

Den Gyllenne Medelvägen är en tanke som återfinns både inom buddhism och inom aristotelism. Det finns åtminstone vissa vaga likheter mellan buddhism och aristotelism:

Aristoteles var en slags hedonist som hävdade att meningen med livet var lycka. Buddhister hävdar att "allt är lidande" och att "lidandet går att upphäva". En slags negativ hedonism, alltså.

För Aristoteles så består allting av form och materia, och ren materia är helt egenskapslöst. För buddhister så består allting av form och "tomhet", och "tomhet" är något ovetbart.

Medan Aristoteles grundlade den västerländska logiken som vetenskap så var buddhister framstående inom österländsk logik. Nagarjuna accepterade dock inte den etablerade logiken.

Tetralemmat återfinns i antik grekisk logik;

för en proposition så finns det fyra alternativ:

ja, nej, både ja och nej samt varken ja eller nej.

I Indien så fanns något liknande: catuskoti.

Buddhistisk logik kom att fokusera på detta.

Nagarjuna däremot är känd för att han hävdar ett femte alternativ som inte är något av de fyra nämnda alternativen.

Frågan som diskuterades är om något finns. Buddhismen skiljde sej från hinduismen genom att hävda att allt är tomt. Allt är en illusion därför att det inte har någon varaktig existens. Likaså hade människan inte en odödlig själ (atman) utan en icke-själ (anatman) och när man till sist nådde nirvana så innebar detta inte att nå tillvarons fullhet utan tillvarons tomhet. Alla dessa trossatser debatterades och tolkades på olika sätt inom buddhismen.

Nagarjuna ville visa teoretiserandets fåfänglighet. Att tillvarons sanning var tomhet innebar inte att ingenting finns. Inte heller att någonting finns. Inte heller att nånting både finns och inte finns. Inte heller att nånting varken finns eller inte finns. När man hade lagt de alternativen åt sidan så hade man kommit fram till sanningen: tomhet.

Hans skiljde mellan konventionell och faktisk sanning men ingenting hamnade i den senare kategorin. Allt var bara tomma åsikter. Han uttryckte att även (buddhismens) tomhet var något tomt. Han skrev även att om man skapade en lära av hans skrifter så hade man missförstått honom helt. Ickedestomindre har begreppet "tomhet", sunya, efter honom kommit att bli grundläggande inom buddhistisk filosofi.

Nagarjunas icke-dualistiska skola, Madhyamika, intar en mellanposition, den gyllenne medelvägen,  mellan att något finns (hinduism) och att inget finns (buddhism). I sin konsekventa buddhism är den alltså lika postbuddhistisk som posthinduistisk. Nagarjuna förnekar oxå anatman-teorin liksom skillnaden mellan samsara och nirvana. Inom vissa esoteriska buddhistiska sekter tolkas detta som att det finns nivåer av upplysning bortom Buddhas nirvana. Nagarjuna själv betonade vikten av rätt leverne och goda handlingar.

andra bloggar om

filosofi, religion, buddhism, logik,

666 har i århundraden ansetts vara odjurets tal, hämtat ur Uppenbarelseboken i Bibeln, och har bara helt nyligen förklarats felaktigt. Det som står i Bibeln ska egentligen tolkas som 616. Hursomhelst så är 666 fortfarande ett matematiskt kul tal.

Satanister kan också utsättas för fördomar och förföljelser precis som vilken religiös minoritetsgrupp som helst. Kanske är det då bra att lära sej att skilja mellan lite olika sorters satanister och se efter om de är så farliga egentligen.

Vi har t.ex Luciferianism som sägs handla om medveten utveckling mot högre medvetandenivåer.

Det finns även Sat-Tan-ism som koncentrerar sej på mörkret där Luciferianismen koncentrerar sej på ljuset. Sat sägs vara sanskrit för "vara" och Tan för "bliva" eller "sträcka fram". Detta är Mörkret och Ljuset respektive och denna trosinriktning handlar inte alls om moral och motstånd mot kristendom utan är en rent metafysisk-mystik lära. En inriktning inom Sat-Tan-ismen är Satanic Reds som tar sitt namn från att vara Sat-Tan-ister och vänstervridna, ung. taoistiska keynesianer. Udden är snarast riktad mot amerikanska neocons.

Hotel of California är egentligen ett bevis på att Djävulen existerar. Hur skulle annars en så usel grupp som Eagels kunna skriva en låt i en så bizarr gengre som reggae-country och kunna få till en av popens bästa låtar nånsin? Uppenbarligen måste de ha sålt sina själar. Låten har sagts handla om Laveys satanskyrka i Kalifonien, den största och mest kända och minst intressanta.

Lite intressantare är Temple of Set som bildades som en utbrytargrupp ur LaVeys anhang som bara grisade hela dagarna. Temple of Set anhängarna ville däremot vara seriösa ockultister. Deras gudom Set sägs stå för "Xepher", coming into being, vilket betyder individens utveckling mot högre kunskap och individuell styrka.

Alla dessa amerikanska varianter ses som wannabees av traditionell satanism vilken inte är så gammal egentligen. Först var Order of Nine Angels, farliga på riktigt, nästan som en motorcyckelklubb eller nått. De förespråkar uttryckligen människooffer i sin strävan efter att skapa en ny högre typ av människa. (Visst vet jag att det fanns satanister förr, som Hellfire club .tex, men "traditionell satanism" är inte någon obruten tradition från det förflutna utan något relativt nytt.)

FOI-forskaren Magnus Norell är kritisk till att det verkligen är Muhammedkarikatyrerna som har gjort att ambassader har satts i brand. Han tror att det är en bluff, en rökridå, ett villospår. Ett sätt för regeringarna att avleda uppmärksamheten från andra frågor och vinna politiska poänger.

Norell intervjuas i Affärsvärlden.

Andra bloggar om

Här är några axplock av alla de bloggar som kommenterar karikatyrkontroversen.

Copyriot har som vanligt koll på läget. Han hittar Väsentligheterna i Muhammed-såpan.

Det Progressiva USA ser bara en smålustig operett. Han har vissa poänger men ser kanske inte hela bilden.

Utsikt från höjden har rätt i att teckningarna inte är så roliga och att Humor är en fråga om perspektiv, men det är kanske inte det mest väsentliga i situationen.

Ute och cyklar är Xiomara och Sherazade. Jag hoppas att det är satir.