Tempus Fugit

Enligt den ortodoxa ekonomiska teorin (new keynesian) så skapas pengar av staten, närmare bestämt av centralbanken, som lånar ut pengar till de kommersiella privata bankerna som i sin tur kan låna ut det till medborgare och företag.

Enligt de heterodoxa teorierna (postkeynesian) så är det snarare tvärtom. De privata bankerna skapar pengar ur tomma intet när de lånar ut pengar och centralbankens roll i processen är snarare att legitimera och underlätta denna process.

Sverige övergick från första till andra systemet i.o.m. den sk. "Novemberrevolutionen" 1985.

Bäggge alternativen är endogena, dvs pengar skapas och förstörs inom ekonomin och detta beror inte på några yttre faktorer, som tillgången på guld t.ex. Detta senare är en exogen teori som utmärkte klassisk ekonomisk teori under 1800-talet.

Under 1900-talet så har man mer eller mindre övergivit guldmyntfoten i praktiken och i teorin samtidigt övergått till endogena teorier. Man menar att eftersom guldmyntfoten inte verkar fungera i praktiken längre så var det bara en illusion att den verkade fungera tidigare. Pengar har alltid varit endogena. Samtidigt så förespråkar andra en återgång till guldmyntfoten och menar att det endogena systemet som finns idag är sämre.

Jag tycker att det verkar rimligt att anta att fiatvalutor borde fungera annorlunda än commodity money.

Hyperinflation brukar ses som en risk med fiatvaluta. Ortodoxa ekonomer ser en liten inflation som ett nödvändigt ont och ser det bl.a som viktigt att man begränsar statens utgifter. New monetary theory tolkar istället inflation som ett överskott på pengar och anser att överskottet kan förstöras genom höjda skatter. I övrigt så har statliga skatter ingen funktion av att finansiera statens utgifter.

Stater har många gånger fått gå in och rädda banker med urusla finanser, och det kommer att hända igen. Några sätt att återta en del av makten från bankerna vore om bankerna tilläts att gå omkull när de hade gjort bort sej och om bankirerna åtalades lite oftare.

Om det är sant att staten (och bankerna) skapar pengar ur tomma luften så kan man undra varför staterna lånar pengar. Bill Still och Ellen Brown är två som har argumenterat för att det egentligen är helt onödigt.

(Och varför ha en guldreserv?)

Staterna agerar som om de behövde inkomster eller lån för att kunna ha utgifter, för så säger deras ekonomer att det fungerar.

Ehrenberg och Ljunggren argumenterar för att det är bra att Sverige har en statsskuld men att Sverige 2010 istället hade en nettoförmögenhet om man räknade både skulder och tillgångar. De gillar Keynes men är inte postkeynesianer.

De digitala valutor som har uppstått på senare år med bitcoin i spetsen skulle faktiskt kunna beskrivas som en återkomst av exogen ekonomi. Värdet av dessa pengar beslutas inte fritt av vissa aktörer inom ekonomin utan är determinerat av distribuerad programvara som inte kan styras centralt.

Detta påminner om t.ex. guldmyntfoten. Det tycks inte minst vara libertarianer och likasinnade som är förtjusta både i en återgång till guldmyntfoten och i de nya digitala valutorna. De är inte bara kritiska till bankernas roll utan även till statens roll.

Guldmyntfoten tycks inte ha klarat av den snabbt växande ekonomin i det moderna samhället. Statens nya starka roll krävde istället fiatvaluta. Om statens uppgifter devis utmanas av internet så kanske de digitala valutorna skulle kunna utmana fiatvalutan. Det är ganska oklart. Däremot så skulle de privata bankerna inte gilla en sån utveckling för de skulle förlora pengar och politikerna skulle få mindre makt.

I sista hand så bygger varje valuta på förtroende. De breda massorna är ganska godtrogna och kan förväntas acceptera ganska olika system. Den ekonomiska eliten är mera skeptisk och kommer att underkänna varje system som inte verkar tillräckligt mycket till deras fördel.

Konkurrensen har i längden en tendens att vinna över vinsten, saker blir billigare med tiden, vilket kan antyda att kapitalismen i längden är hotad av marknadsekonomin. Informationstekniken påskyndar antagligen denna process.

Information är nästan gratis att tillverka, mångfaldiga och distribuera. Ju mer samhället handlar om information, desto billigare skulle allting kunna vara. Kvalitet kommer dock alltid att vara en bristvara. Allt kan inte vara bäst.

andra bloggar om
ekonomi,
ekonomisk teori,
nationalekonomi,

Falkvinge har skrivit en intressant post.
Några som kommenterar.

Nordling ställer en intressant fråga "Vilken relevans för fördelningspolitiken har den moderna lyckoforskningen?" Hans slutsats är också plausibel:

"Att dra in ett så vagt begrepp som självkänsla i fördelningspolitiken förefaller förhastat."

Detta kan jag hålla med om. "Självkänsla" är ett vagt och svårhanterligt begrepp i vardagspolitik.
Vidare forskning skulle kanske i längden kunna ändra på detta.

Hans referens till mej ser ut så här:

"Det bästa är kanske att inte vara avundsjuk eller att behandla sina tendenser till avund?"

Jag skrev egentligen ingenting om "avund", och ordet "behandla" skulle i värsta fall kunna tolkas nedlåtande.
Jag skrev om att olycka antagligen har både yttre och inre orsaker.
Nordling verkar ansluta sig till tolkningen att olycka enbart beror på inre egenskaper och att den sociala avunden enbart är en efterhandskonstruktion.
Dock håller jag med honom om att "avund" inte är den bästa grunden för en fördelningspolitik.

Melodifestivalen för 10 år sen.

andra bloggar om

Danne Nordling,
lycka,

lyckoforskning,

samhälle,

politik,

Regeringen uppskattade kostnaden för bidragsfusk till minst tjugo miljarder, men Försäkringskassan bedömmer att det snarare är en miljard. Alla felbetalningar kostar totalt 3,5 miljarder. En av Skatteverkets viktigaste prioriteringar är svartjobb som varje år kostar statskassan hälften av de hundratrettiotre miljarder som den beräknas missa varje år.

Wadström och Valtersson med flera skriver om detta.

Framtidstanken hävdar att höga skatter leder till svartjobb som leder till ett övervakningssamhälle.

Utsikt från ett tak tror inte att höga skatter leder till mer svartjobb.

Peace, love and capitalism hävdar att svartjobb iallafall är bättre än bidragsfusk

Folk som medvetet bidragsfuskar kostar en miljard. Folk som omedvetet fyller i de krångliga blanketterna fel kostar två och en halv miljard. Folk som betalar hantverkare och städerskor i handen kostar sextifem miljarder, om man förutsätter att alla de där jobben hade blivit av om de hade beskattats, vilket inte är självklart. Åttiosju procent av allt svartjobb rör mikroföretag. Inom regeringen tycks fp och m vara överrepresenterade.

Under tiden går den svenska ekonomin och den svenska staten med vinst. Svartjobb tycks egentligen inte vara ett allvarligt problem för Sverige. Och bidragsfusk tycks vara det ännu mindre. Men visst vore det bättre om alla alltid var hederliga. Hur man skulle få alla att bli det vet dock ingen. "Sänk skatten", "öka kontrollen", "höj straffen". Är det verkligen värt det om det nu inte är ett allvarligt problem? Kanske är sänkt skatt eller ökad övervakning mål i sej för vissa?

Andra bloggar om
bidrag
skatt

Johan Hakelius är ett brittisktorginal-wannabee som poppar upp i olika mediala sammanhang. Han har faktiskt en seriös och intressant sida också. Hans mest ambitiösa verk är "Den Österrikiska Skolan" (ISBN: 9175663031).

Det är inte bara diverse vänsterteoretiker som kritiserar den rådande ekonomiska vetenskapen. Att det finns en liberal opposition mot den ortodoxa ekonomismen är ganska okänt: Friedrich Hayek och resten av Den Österrikiska Skolan.

Österrrikarna, oavsett nationalitet, är metodologiska subjektivister och individualister. De är kritiska till alla kollektiva resonemang och till aggregerade analyser av den allmänna räntenivån , prisnivån, lönenivå, efterfrågan osv. Det tycker inte heller om avancerade matematiska modeller och prognoser som de menar är ogrundade. Den nivån av kunskap är inte möjlig i ekonomiska sammanhang.

Själva sysslar de i hög grad med vardagsnära resonemang. De utgår från vad individer kan tänkas veta och ha för motiv. De tror inte heller att ekonomiska teorier kan bevisas eller motbevisas av empiri. De är på det hela taget försiktiga med empiri.

De är dock även innehållsmässigt sett i opposition. Jämviktsteorin förutsätter en marknadsmekanism som alltid är i jämvikt därför att alla aktörer är perfekt informerade economic men.

Österrikarna är däremot processteoretiker som förutsätter att marknadsprocesserna aldrig är i jämvikt bl.a därför att ingen aktör någonsin är perfekt informerad. Men också därför att utbud och efterfrågan ständigt förändras. Jämviktsteorin förutsätter att alla marknadsaktörer alltid är nöjda. Den österrikiska skolan förutsätter att alla marknadsaktörer alltid är missnöjda.

I uppslagsverk brukar det heta att marknaden är en allokeringsmekanism som skall fördela knappa resurser. Österrikarna tycker inte att detta är marknadens viktigaste uppgift. Marknaden handlar i första hand om kommunikation och information. På marknaden informerar människor sej, som köpare och säljare, om vilket utbud och vilken efterfrågan och vilka pris som finns, och ingen vet någonsin allting. Det är här som nya idéer, uppfinningar och produkter testas.

Om alla människor visste allting så skulle marknaden inte behövas. Om framtiden vore perfekt förutsägbar så skulle inga pengar behövas. På en sådan perfekt marknad så kan inte heller någon vinst uppkomma och det skulle antagligen inte finnas några företag utan bara individer. Individer vars planer alltid skulle vara perfekt koordinerade med varandra. Kritiken av ortodoxin verkar även träffa marxismen som visar sig vara beroende av en del antaganden gemensamma med den neoklassisistiska analysen.

Att vinsten strängt taget verkar onödig i en sån modell har marxismen tagit fasta på. För österrikare är vinsten dock ett pris på kunskap som entreprenören har och utnyttjar. Reklam verkar också helt överflödigt i en ortodox jämviktsmodell där alla alltid redan vet allting. För österrikare fyller reklam både en informerande och en manipulerande funktion. Det är omöjligt att dra någon absolut gräns mellan naturliga och konstlade behov. I viss mån kritiserar österrikarna också neoklassikerna för att förbise vikten av marknadens institutionella inramning.

Man kan säga att den ekonomiska teorin kan delas in i ett objektivistiskt och ett subjektivistiskt fält. Isåfall utgör ortodox ekonomism och marxism höger och vänster inom det objektivistiska fältet, medan österrikiska skolan och keynesianismen utgör höger och vänster inom det subjektivistiska fältet.

Det finns minst tre olika inriktgningar inom österrikiska skolan. De flesta verkar höra till von Mises aptodiktiska praxeologi som jag tycker känns rätt passé i tider av Cumulative Prospect Theory. Intressantare och mest känd är annars von Hayek som också har några efterföljare. Men den riktning som jag tycker verkar intressantast är annars den sista och minst kända, som inte har något riktigt namn. Det är en blandad samling ekonomer som är influerade av österrikiska skolan brevid institutionalism, keynesianism och annan heterodox ekonomisk teori.

Den gamle socialisten Sten Ljunggren har i boken "Marknad och kapital - ett omaka par" satt marknaden mot kapitalet (ISBN/ISSN:  91-87670-24-0). Han inleder dock med att jämföra ekonomisk jämviktsteori med processteori och får så följande uppsättning (som påminner lite om komplexitetsekonomi):

De riktigt stora kapitalen sägs också har uppkommit under många långa sekel av statsunderstödd plundring vilket inte har så mycket med marknadsprocessen att göra. Marknaderna har intagits av dessa onaturliga kapital. Ljunggrens slagord i den här boken blir "Befria marknaden!"

Freakonomics är en bra bok. Den tolkar ekonomiska studier som en sorts behaviourism - hur reagerar människor på stimuli? Ibland på ett lite överraskande sätt, därav titeln freakonomics.

Det är Levitt som har kommit på såna oväntade fakta som att grannens swimmingpool faktiskt är farligare än grannens revolver och att fri abort minskar brottsligheten i ett land. Ett orginal i ekonomins värld och och jag tänker när jag läser boken att detta lika gärna kunde ha kallats sociologi eller psykologi. Intressant är det iallafall.

Varför är vedertagna uppfattningar ofta felaktiga? Enligt Levitt så lever vi i en komplicerad värld där stora händelser kan ha avlägsna och svårupptäckta orsaker. Vi kan inte lita helt på experter för de använder sitt informationsövertag för att främja sina egna syften. "Ekonomiska" undersökningsmetoder är dock bra på att reda ut orsakssambanden, vilket ofta handlar om vilka incitament människor egentligen har att göra olika saker. Om moralen handlar om hur vi skulle vilja att världen fungerade, handlar ekonomin om hur den faktiskt fungerar.

Min invändning är att världen fungerar på bägge sätten. Jag tycker att saker sällan är på ena eller andra sättet utan ofta på bägge sätten. Det dolda sambandet är inte alltid sannare än det officiella sammanhanget. Det är bara två olika sidor av samma sak. (Keynes studerade nationalekonomin som ett sorts freakonomics. När alla sa att höga löner orsakade arbetslöshet så sa Keynes att låga löner orsakade arbetslöshet. Freakonomics liksom.)

Läs om hur Stålmannen besegrade Ku Klux Klan, eller om bröderna Winner och Loser och hur det gick för dem i livet. (ISBN: 91-7232-071-0)

Andra bloggar om

Freakonomics

ekonomi

"Post-Keynesians believe, along with others, that what many call Keynesianism is, in fact, a counterrevolution against the economics of Keynes."

Inom ekonomisk teori innebär philipskurvan ett negativt samband mellan arbetslöshet och inflation. Dvs man kan välja mellan att ha antingen hög arbetslöhet eller hög inflation. Under 1960-talet ansågs detta vara keynesianism trots att Keynes aldrig hade varit inblandad i philipskurvan. Philipskurvan var ett barn av den neoklassiska syntesen vilken innebar att man försökte inlemma vissa delar av keynesianism inom en neoklassisk ram.

I början av 70-talet så inträffade något som kallades stagflation, vilket innebar att både arbetslösheten och inflationen gick upp. Jämfört med senare siffror så var dock bägge talen låga, men då ansåg man att inget liknande hade hänt förut och att det som hände var illa. Philipskurvan stämde inte längre och följdaktligen så måste Keynes ha fel. Detta trots att Keynes aldrig hade varit med om att konstruera philipskurvan.

Sedan dök två herrar som hette Phelps och Friedman upp och sa att philipskurvan var fullständigt lodrät. Det fanns ett naturligt arbetslöshetstal, NAIRU, som det var fruktlöst att försöka påverka med politiska åtgärder och det viktigaste var istället att bekämpa inflationen. Eftersom philipskurvan var vertikal så skulle detta inte höja arbetslösheten. Om man istället försökte bekämpa arbetslösheten så skulle detta bara leda till ökad inflation.

Friedman blev mycket populär och hans ekonomiska politik började att tillämpas i Reagans USA, Thatchers Storbritannien och Pinochets Chile. Allteftersom neoklassisk makroekonomi blev på modet så blev Friedman mindre i ropet, men idag så har vinden vänt igen och rational expectations är inte lika hett längre. Även NAIRU har kritiserats t.ex i USA under 90-talet.

Hösten 2006 så får Phelps ekonomipriset. Ungefär samtidigt så dör både Friedman och Pinochet. Lustigt att Friedman och Pinochet dog så pass nära varandra. Nov 16 och dec 10. Tre veckor emellan. Samtidigt som Phelps får ekonomipriset.

Årets fredsprisvinnare fick priset för ett nytt ekonomiskt tänkande inom bankväsendet som i korthet gick ut på att fattiga människor kanske bara behöver små lån. Det kan tolkas som ett alternativt ekonomipris.

Andra bloggar om

Phelps

och

Edmund Phelps
och

Friedman

och

Milton Friedman
och

Pinochet

och

Augusto Pinochet

Här har jag en intressant artikel som tar upp ekonomisk teori och historia under den moderna tiden.

Den moderna ekonomiska teorin sägs ofta börja med The wealth of nations även om det givetvis fanns en hel del skrivet innan dess. Smith beskriver Den Osyliga Handen och har en god tillit till att marknader balanserar sej av sej själva. Han skriver under goda ekonomiska tider.

Ett halvsekel senare upplever Marx dåliga ekonomiska tider och har en mycket sämre tillit till att marknader balanserar sej av sej själva.

Dessa två inställningar förenas på sätt och vis av Kondratiev som ser långa vågor i ekonomins utveckling. De sk. kondratievcyklerna brukar oftast vara ca 50 - 60 år långa. Smith levde under goda tider medan Marx formulerade sina ekonomiska åsikter under en dålig period och själv så levde Kondratiev under nästa lågvattenmärke, innefattande bl.a depressionen under 1930-talet.

Under 1930-talet så formulerade bl.a Keynes och andra teorier om hur en interventionistisk nationalstat inom sina egna gränser kunde motverka ekonomins sämsta sidor. En keynesiansk politik har fungerat ganska bra fram tills idag, men risken finns att den håller på att bli mindre tillämpbar.

Medan den tekniska utvecklingen förut har satt människor i arbete så gör istället utvecklingen av informationsteknologin att alltfler människor blir arbetslösa. Den tekniska utvecklingen har nu istället motsatt effekt mot förut.

Istället för arbete så är det kunskap som är det nya grundvärdet i den nya ekonomin. Det finns ingen färdigutvecklad teori om en ekonomi baserad på kunskapens värde.

Internet har också minskat vinstmarginalen på många varor. Genom ökat informationsflöde så blir konkurrensen hårdare och företagen får det allt svårare att göra sin vinst. Kapitalismen, vinst-ismen, är hotad, av: marknadsekonomi. Kanske har kontratievcyklerna stannat av, som har rullat åtminstone sen 1700-talet.

"What is at issue is not another labor-based long wave cresting again, or even of a Great Depression-like problem, possibly resolvable by another 'debt-wave'. It is the rise of a non-labor-based economy, based increasingly upon the accumulation and distribution of goods and services through largely through the flow of knowledge over the Web. This type of accumulation is very different from the labor-based accumulation defined by Marx. It is also radically different from the debt-based accumulation model, which eventually developed out of John Keynes's theories."

Här är två blogginlägg som jag råkade läsa efter varandra:

Varför jobba när allt är gratis?

Fair Play - Ett uttryck för modernitetsångest?

Själv är jag trygghetsnarkoman.
Jag jobbar mer än jag egentligen behöver.
Jag skapar mindre än jag egentligen behöver.

Andra bloggar om
nytta
och
nöje