senapsgas och rosor
Vonnegut är mest känd för Slakthus 5, en inte alltför lång sf-roman som jag tolkar såhär:
allt är ok,
eftersom tiden egentligen inte finns. Vi upplever livet som en film men egentligen så är kosmos snarare som en tavla; allt bara finns och det är ingenting att göra nått åt.
Historien handlar om Billy Pilgrim som har förmågan att uppleva sitt liv i vilken ordning som helst, ungefär som tillbakablickar, fast på riktigt. Bokens språk antyder åtminstone inte att han är galen eller fantiserar utan beskriver bara hans tidshopp neutralt liksom även hur han blir kidnappad av ett ufo och bortförd till en annan planet.
Dock bevisas inget av detta för några andra människor än Billy själv så möjligheten finns ju att han egentligen har blivit galen av allt hemskt som han upplevde under andra världskriget. Berättelsen är alltså skriven i en uppbruten tidsordning men följer ändå Billys subjektiva tidsuppfattning.
Om tiden egentligen inte finns så kan människor dö men inte försvinna eftersom de ögonblick som de har levt finns kvar för evigt. De utomjordlingar som rövar bort Billy ser all tid samtidigt och har en helt annan uppfattning om saker och ting än människorna har.
Scensmoralen blir en sorts determinism och defaitism. Kommer du att t.ex döda en annan människa så har du alltid redan dödat den andra. Utan tid kan varken konsekvenser eller moraliska fördömanden finnas.
Annars är jag bara bekant med Mother Night, som även den är en historia som förmedlar defaitism. Otack är världerns lön. Recencenter skriver om hans cynism, men själv ser jag mest en sorts underfundig uppgivenhet. Filmen Skenbart tycker jag känns Vonnegutinspirerad.
Vonnegut förmedlar en hopplös värld, men jag tolkar inte hans budskap som ren sorg, även om han förökte att ta livet av sej. Man kan lika gärna skratta.
andra bloggar om
vonnegut,
kurt vonnegut,
slakthus 5,
litteratur,
böcker