Tempus Fugit

Willard Van Orman Quine var logiker, vetenskapsteoretier och filosof vid Harvard i USA. Whitehead var hans lärare och även mentor för hans doktorsavhandling.

I sin ungdom var Quine influerad av Carnap. Han besökte Wienkretsen på 1930-talet. Under 30- och 40-talet så var det Wienkretsen som ansågs vara den mer rigorösa filosofins banerförare. Quine var dock skeptisk till deras konventionalistiska syn på logik och matematik. Han profilerade sej som självständig filosof när han kom med kritik av Carnap 1951 i den epokgörande uppsatsen "kritik av två av empiricismens dogmer". Speciellt avsnitt 3 sägs ha varit avgörande.

"According to Harvard professor of philosophy Peter Godfrey-Smith, this "paper [is] sometimes regarded as the most important in all of twentieth-century philosophy"."

Den ena dogmen är att det går att skilja mellan analytiska och syntetiska satser.

Den andra dogmen är att det finns enkla påståenden som tagna för sej kan bekräftas eller motbevisas med erfarenhet.

Han utforskar först vad det innebär att nånting är "analytiskt", som i "analytiskt sant", och påvisar problem med alla förslag.

"But, for all its a priori reasonableness, a boundary between analytic and synthetic statement simply has not been drawn. That there is such a distinction to be drawn at all is an unempirical dogma of empiricists, a metaphysical article of faith."

-Quine

Även om inte alla anser att Quine har bevisat att distinktionen analytisk/syntetisk är ett godtyckligt antagande eller en trossats så kan man inte efter Quine förutsätta den som en närmast analytisk självklarhet.

Han utforskar sen vad han kallar reduktionistisk empiricism, antagandet att det finns enkla iaktagelser som all kunskap bygger på. Detta är egentligen aldrig bevisat.

"Carnap was the first empiricist who, not content with asserting the reducibility of science to terms of immediate experience, took serious steps toward carrying out the reduction."

-Quine

Detta visar sej i praktiken vara mycket svårare än man kan tro. Faktiskt så verkar ingen ha lyckats att bevisa det.

"Reductionism in its radical form has long since ceased to figure in Carnap's philosophy."

-Quine

Tills vidare så är det ett antagande som man trots försök har misslyckats med att bevisa.

"My present suggestion is that it is nonsense, and the root of much nonsense, to speak of a linguistic component and a factual component in the truth of any individual statement. Taken collectively, science has its double dependence upon language and experience; but this duality is not significantly traceable into the statements of science taken one by one."

-Quine

För Quine så är dock egentligen inga enkla påståenden meningsfulla i sej själva. I varje vetenskapligt experiment så testas egentligen allt som ingår eller förutsätts i experimentet, från att batterierna är laddade till att grundläggande aritmetik verkligen stämmer. Denna metodologiska eller epistemologiska holism brukar kallas Duhem-Quine-tesen.

"The unit of empirical significance is the whole of science."

-Quine

All kunskap kan liknas vid ett nätverk. Kunskapen hänger ihop och är beroende av varandra, men det finns också ett centrum och en periferi. Vissa antaganden är lättare att betvivla än andra.

"The totality of our so-called knowledge or beliefs, from the most casual matters of geography and history to the profoundest laws of atomic physics or even of pure mathematics and logic, is a man-made fabric which impinges on experience only along the edges. Or, to change the figure, total science is like a field of force whose boundary conditions are experience. A conflict with experience at the periphery occasions readjustments in the interior of the field."

-Quine

På ett liknande sätt så förespråkade Quine en språklig holism. Varje ords betydelse hänger på sammanhanget och i förlängningen på hela språket. Det är ett helt språk och inte ett ord som är den grundläggande meningsbärande enheten. Ord kan bara ha mening om det finns ett språk. För att bestämma om en översättning mellan språk är sann så måste man titta på språkets inre sammanhang och på språkanvändarnas beteende.

Quine argumenterade då för att man utifrån språktalarnas beteende alltid skulle kunna göra mer än en möjlig översättning mellan språk. Man skulle kunna göra en annan översättning av vartenda ord i ett språk om bara det föreföll vara sammanhängande internt och inte motbevisades av talarnas beteende. I teorin så går det då inte att slutgiltigt översätta ord eller språk till varandra. Detta innebär att det som vissa ord i olika språk sägs ha gemensamt, nämligen samma mening, inte går att påvisa.

"The two dogmas are, indeed, at root identical."

-Quine

Ungefär som flera olika tolkningar är möjliga mellan olika språk så är flera olika tolkningar möjliga mellan empiri och teori. Empiri kan bevisa oförenliga teorier. Teorier är empiriskt underbestämda. Det finns alltid flera möjligheter.

"Total science, mathematical and natural and human, is similarly but more extremely underdetermined by experience. The edge of the system must be kept squared with experience; the rest, with all its elaborate myths or fictions, has as its objective the simplicity of laws."

-Quine

Kanske kan man hos Quine tala om en övergång från ett blott linjärt tänkande till en fältteori för språk, teori och vetenskap?

Hans filosofi i stort var ett projekt om att skapa en "naturaliserad epistemologi", en slags enhetsvetenskap där både vardagskunskap och filosofi skulle underordnas vetenskapliga metoder. Filosofin föregår inte vetenskapen. Ett projekt som t.ex påminner om Deweys naturalism. Dewey försökte också att tolka logiken ur ett empiristiskt-pragmatiskt perspektiv. Quine förnekade ju att det fanns rent analytiska satser även om han med åren mjukade upp och nyanserade sitt ställningstagande.

"Science is a continuation of common sense, and it continues the common-sense expedient of swelling ontology to simplify theory."

-Quine

Till skillnad från Carnap så gör Quine ingen skarp distinktion mellan filosofi och naturvetenskap och kan även tänka sej generella spekulationer av metafysisk typ utifrån vetenskapliga resultat.

"As an empiricist I continue to think of the conceptual scheme of science as a tool, ultimately, for predicting future experience in the light of past experience. Physical objects are conceptually imported into the situation as convenient intermediaries not by definition in terms of experience, but simply as irreducible posits comparable, epistemologically, to the gods of Homer . . . For my part I do, qua lay physicist, believe in physical objects and not in Homer's gods; and I consider it a scientific error to believe otherwise. But in point of epistemological footing, the physical objects and the gods differ only in degree and not in kind. Both sorts of entities enter our conceptions only as cultural posits. The myth of physical objects is epistemologically superior to most in that it has proved more efficacious than other myths as a device for working a manageable structure into the flux of experience."

-Quine

Om nu flera olika teorier eller tolkningar alltid är möjliga, kan man då säga att de alla är sanna?

"Creatures inveterately wrong in their inductions have a pathetic but praise-worthy tendency to die before reproducing their kind."

-Quine

Quine gjorde även insatser inom logik och mängdlära, även om dessa inte är lika aktuella idag. Han ansåg enbart första ordningens logik vara logik och kallade logik av högre ordning för "set theory in drag".

Quine har även, tillsammans med Putnam, argumenterat för matematisk realism.

"Nonbeing must in some sense be, otherwise what is it that there is not? This tangled doctrine might be nicknamed Plato's beard; historically it has proved tough, frequently dulling the edge of Occam's razor."

-Quine

Quine undervisade om Hume men visade annars inget större intresse för den filosofiska historien. Quine återupplivar Humes kritik av kausalitetsbegreppet men underminerar kantianismen när han kritiserar att vi egentligen kan skilja mellan det analytiska och det syntetiska.

Ibland kallas Quine analytisk filosof, ibland pragmatiker. Egentligen var han ovanlig både som analytisk filosof och pragmatiker. Efter Quine så blir den analytiska traditionen mer pragmatisk och den pragmatiska traditionen mer analytisk. Ibland talar man om "postanalytisk filosofi", ibland om "analytisk pragmatism". Medan B Russell ursprungligen var rätt kritisk till pragmatisk filosofi så tycks dessa två traditioner under andra halvan av 1900-talet ha närmat sej varandra.

Även om Quine gjorde distinktionen analytiskt/syntetiskt till nånting liknande en gradskillnad och fick den analytiska och pragmatiska traditionen att närma sej varandra så attackerade han även Derrida för att denne ville relativisera distinktioner och var en dålig filosof.

Dummett försökte att återupprätta en mer traditionell analytisk filosofi, genom att återgå till källor som Frege och Russell, och var i polemik med Quine. Han hävdade t.ex att en meningsteori var möjlig medan Quine ville underkänna meningsbegreppet inom akademisk filsofi (med nonsenseordet "gavagai" som exempel). Dummett förespråkade en "antirealistisk" eller "falsifikationistisk" meningsteori, eftersom han inte ansåg att en realistisk meningsteori var möjlig. Tyvärr har jag hittat ganska lite om diskussionen med Quine.

Medan Derrida och Dummett var lätt vänstervridna så var Quine tydligt högervriden. Han uttalade sej t.ex mot skattefinansierade grundskolor och ville inskränka de medborgerliga rättigheterna. Han var även frimärkssamlare.

Arvet efter Quine tycks ha inneburit större tolerans och bredd inom anglosaxisk akademisk filosofi, vilket han antagligen inte skulle ha gillat.

"Wyman's overpopulated universe is in many ways unlovely. It offends the aesthetic sense of us who have a taste for desert landscapes."

-Quine

andra bloggar om