Tempus Fugit

Jag sträcker mej efter min "Symbolic exchange and death" av Baudrillard som jag har bläddrat i några gånger, och se:den är översatt till engelska av Iain Hamilton Grant. Tydligen har jag redan läst mer av honom än jag anade. Han har även översatt Lyotard men inget som jag har läst.

Efter sekelskiftet har han övergått till att publicera eget material och är nu doktor i filosofi. Här är en online-text av honom.

Mest känd är han för boken "Philosophies of nature after Schelling". Trots titeln så skriver han mest om Schelling och hans samtid.

I början nämner Grant även i förbigående Bergson, Whitehead och Merleu-Ponty, m.fl filosofer, samt vissa vetenskapsmän som Schrödinger, Prigogine och Stengers.

Eftersom framstående vetenskapsmän tycks ha förmåga att filosofera själva så är de inte absolut beroende av yrkesfilosofer. Men eftersom det finns yrkesfilosofer så kan man fråga varför de inte är med och filosoferar med den samtida naturvetenskapen.

I såväl kontinenal som analytisk filosofi så är naturen i sej självt något förbjudet, något icke-filosofiskt. Detta beror inte bara på akademiskt revirpinkande utan även på filosofiska traditioner.

Naturfilosofi har utövats av såväl filosofer som av vetenskapsmän från Schelling till idag men inte uppmärksammats. Mainstreamfilosofin har varit influerad av Kant och har uteslutit naturfilosofi.

Efter Kant kan vi inte säga mycket om naturen. den blir passiv och frånvarande. det organiska kan vi kanske förstå oss på men inte det inorganiska. Fenomenen kan i bästa fall beskrivas.

Schelling var den förste som undflydde kantianismen och han gjorde det genom naturfilosofi. Enligt Schelling hör naturvetenskap och naturfilosofi naturligt samman.Hans naturfilosofi är central i hela hans filosofi, som är mycket mer enhetlig än vad man brukar tro.

I en sen outgiven text överskrider Kant sin transcendentala filosofi och låter mer som en ung leibniziansk Kant igen, när han tolkar tinget som en kraft som verkar på oss. Av dessa krafter skapar vi så världen. Kant tycks närma sej ontologin igen när han dör.

Fichte vidareutvecklar konsekvent Kants filosofi till en subjektiv idealism. Det absoluta jaget är där ursprunget till allting och endast det som agerar existerar i sej själv. Fichtes antydan till naturfilosofi innebär organicism och antifysik. Naturfilosofi utan natur.

Ickedestomindre finns det naturforskare som finner Fichte inspirerande. Schelling läser även dessa forskare. Han ser ett behov av en ny naturfilosofi. Kant försökte att filosofiskt legitimera Newtons vetenskap men kom fram till att ontologi i allmänhet var omöjligt. Fichte har en ontologi men en som gör naturen beroende av människan. Schelling vill göra naturen till sin egen grund och även till grund för filosofin.

Liksom Grant upprättar en misstolkad Schelling så upprättar Schelling en misstolkad Platon. I en tidig kommentar till Platons "Timaios" så hittar Schelling en realistisk fysik i en text där andra mest har sett en idealistisk metafysik.

Aristoteles kritik av Platons fysik är ytlig, insiktslös och monumentalt inflytelserik. Aristoteles och Kant definierar fysiken som kroppar, medan Platon och Schelling ser fysik som krafter och tillblivelser.

På s.35 finns ett diagram över hur Aristoteles skiljer mellan fysik och metafysik och samtidigt förvandlar metafysiken till ren formalism och fysiken till ren fenomenologi. Vad som saknas från modellen är egentlig materia.

En strikt aristotelisk-kantiansk fysik beskriver kropparnas beteenden, men en platonsk-schellingsk metafysik beskriver dessutom hur kropparna och deras olika beteenden uppstår. Kopplingen mellan de fysiska kropparna och idéerna är krafterna och ursprungen. Detta är en utvidgad fysik och ingenting väsensfrämmande.

Schelling ser Platon i Timaios skapa en enhetlig filosofi för både natur och idé. Platon är en en-världs-filosof och inte en två-världs-filosof som han oftast antas vara.

Mot Kant sätter Schelling Platon, vilket gör dagens nietzscheaner vilsna, eftersom de ogillar både Kant och Platon. Detta trots att Deleuze skriver uppskattande om Schelling, strax innan han dör.

Många sentida filosofer definierar sin egen position genom att vända Platon på huvudet, dock utan att ha studerat honom så ingående. Det är tveksamt om det är en bra metod att definiera sej genom att vända en halmgubbe upp-och-ner.

Inte bara är det så att det inte finns en idé för varje djurart utan det är t.o.m. så att de ideella djuren aldrig kan materialiseras perfekt. De reella djurarterna är alltså dömda att ständigt vara i förändring, jagandes ouppnåeliga ideal. Och detta kunde Schelling utläsa ur Platons Timaios i slutet av 1700-talet.

(Grant nämner nästan inte Spinoza alls. Hans betydelse för Schelling tycks enligt Grant vara försumbar.)

Schelling vill ha en enhetlig natur som är självorganiserande i allt högre grader och där liv, kultur och filosofi bara är nya kapitel i naturhistorien. När man befriar naturfilosofin från det mänskliga perspektivet så blir det naturens egen filosofi.

Historia består av historiska händelser. Historiska händelser är sådana som skapar ny ordning. När saker händer för första gången och sedan fortsätter hända. Varken laglös slump eller oföränderlig mekanism utan progressivitet. Ny ordning saknar tidigare historia. Frihet är en stokastisk naturprocess.

"Schellingianism" är det pågående projektet att göra naturfilosofin oberoende av det mänskliga perspektivet. Lika lite som människan är någon självklar utgångspunkt så kan hon förutsättas vara skapelsens final. I naturfilosofin är det naturen själv som talar.

Sen diskuterar Grant några proto-romantiska naturfilosofer/vetenskapsmän. Schelling gillar speciellt en Kielmeyer. Även Deleuze har tagit upp två av dessa (Cuvier och Geoffroy Saint-Hilaire).

I sambandet att "ontogenesen rekapitulerar fylogenesen" kan man se en gemensam ordning upprepas och varieras i naturen. Vissa naturfilosofer tolkar detta på ett överförenklat sätt, men för Schelling är det mer komplicerat.

Naturen ordnar sej inte nerifrån och upp, från det enkla till det mer komplicerade, och inte heller uppifrån och ner, från det komplicerade till det enkla, utan ordnar sej på flera olika nivåer samtidigt.

Den sene Schelling förnekar inte längre Fichtes transcendentalfilosofin, utan gör den till ett specialfall av sin egen naturfilosofi. De transcendentala filosofin hos Fichte är i sej en återupprepning av naturens självskapande process, en rekapitulation av natura naturans. Transcendental filosofi är en experimentverkstad för idéernas fysik.

(Grant bara avfärdar Schopenhauer i en bisats, trots att han var influerad av både Kant och Platon. Schopenhauer tycks även ha förebådat en del av darwinismen.)

Mot slutet av boken kommer Grant in på Deleuze, som han har nämnt i förbigående några gånger. Deleuze har skrivit några saker om Schelling och naturfilosofi, och det är därför som han är intressant i sammanhanget.

Men även om Deleuze vill argumentera för en sorts naturfilosofi så tycks han ofta återkomma till kropparna som det primära och det tycker Grant liknar samma misstag som Aristoteles och Kant gör.

Deleuze och Guattari vill även se idéer som mänskliga avbilder av fenomen, men Schellings atur är alltid dynamisk just för att den aldrig lyckas fånga idéerna.

Arten "tiger" kommer att fortsätta att evolutionera. När slutar den att vara en tiger?

Badiou har kritiserat Deleuze försök till naturfilosofi och säger att vi måste undkomma Kants kritiska filosofi på ett annat sätt. Badiou själv verkar betona matematik och mängdlära.

Schellings natur är en produkt som producerar sej själv och Deleuze inspireras av Schellings studier i geologi när Deleuze postulerar en "transcendental vulkanism", där själva grunden väller upp het och formlös ur de oformliga djupen.

För Schelling är varje ny produkt av naturen transcendental, höjer sig över sin bakgrund. Det är därför ytan som är transcendental gentemot de okända djupen, årmiljonerna av bortglömd naturhistoria.

Allting har en grund utom naturen i sin helhet som saknar grund och som också utvecklas på alla möjliga sätt.

En filosofi som lämnar naturen åt vetenskapen måste själv bli en idealism. En platonsk fysik är ett idag aktuellt filosofiskt problem.

Grants schellingtolkning känns insatt och påläst och bara en aning tendentiös. Det är klart att Grant lyfter fram det som talar för hans tolkning och det är inget konstigt i det.

andra bloggar om
filosofi, naturfilosofi, Schelling, Iain Hamilton Grant,