Tempus Fugit

Inom kvantfysik förekommer det flera olika fenomen som kan verka paradoxala. För att förklara dem så måste vi ifrågasätta våra fundamentala antaganden om verkligheten. De matematiska formlerna är biten som alla är överrens om, problemet är hur de ska tolkas mera semantiskt.

En elegant lösning som finns är att anta att vi egentligen inte har direkt tillgång till olika kvantfenomen i sej utan att vi bara kan mäta hur de förhåller sej till varandra. Om min testapparat registrerar en elektron vid en position och ett tillfälle så kan man inte säga att den elektronen faktiskt befann sej där och då, utan man kan bara säga att den befann sej där och då för min testapparat.

Heisenberg sa att elektronen inte befanns sej någon särskild stans när den inte observerades. Nu kan man anta att elektronen inte befinner sej där den observeras heller. Man kan aldrig säga var elektronen är i sej, bara var den är i relation till mej. Och detta är inte ett uttalande om elektronen isolerad från sin omgivning. Ett sådant utalande går inte att göra.

Elektronen i sej skulle ha kunnat ge ett helt annat intryck på en annan testapparat eller något annat kvantfenomen som det interagerade med. Elektronens faktiska natur bortom alla ibland motsägelsefulla testresultat förblir ett mysterium. Våra testapparater är bara kvantsystem precis som vad som helst är kvantsystem och kvantsystem kan bara få begränsad information om andra kvantsystem.

Kvantfysik handlar enl. denna tolkning bara om relationer mellan system och kan inte göra annat. Hur system framstår för andra system snarare än hur de faktiskt är i sej själva. Inget system kan heller göra någon fullständig självbeskrivning. När kvantteoretikerna funderar kring detta så går de rakt på lögnarparadoxen, Gödels ofullständighetsteorem och liknande logisk-filosofiska klassiker och sätter dem i fysikens hjärta.

Relational Quantum Mechanics är den senaste typen av kvantteorier och de kom under 1990-talet. Rovelli (1996, 97) är kanske mest känd men det finns även Quantum Reference Systems (1997) och Smolins Quantum Theory of the Universe (1995). Simon Kochen har dessutom liknande tankegångar i outgivet material från 1979. Dessutom finns vissa likheter med Everetts Många Världar Teori (1975), liksom skillnader.

"Quantum mechanics is a theory about the physical description of physical systems relative to other systems, and this is a complete description of the world"

-Carlo Rovelli

En tolkning av ett sånt uttalande är att de faktiska systemen i sej inte är en del av världen. Bara deras relationer är det. Kanske är det tydligare att säga att ett system som inte är relaterat till något annat system inte finns i beskrivningen av världen.

Så den relationistiska sidan betonas, men samtidigt så får människor och testapparater ingen särställning alls. Alla relationer behandlas lika. All systems are quantum systems.

Kvantfenomenen i-sej drar sej evigt tillbaka, och istället så har kvantfenomen, som människor t.ex, bara indirekt tillgång till andra kvantfenomen. Alla kvantfenomen är sensuella objekt för alla andra kvantfenomen.

"Finally, it has been suggested in (Rovelli 1997) that the relationalism at the core of quantum theory pointed out by the relational interpretations might be connected with the spatiotemporal relationalism that characterizes general relativity. Quantum mechanical relationalism is the observation that there are no absolute properties: properties of a system S are relative to another system O with which S is interacting. General relativistic relationalism is the well known observation that there is no absolute localization in spacetime: localization of an object S in spacetime is only relative to the gravitational field, or to any other object O, to which S is contiguous. There is a connection between the two, since interaction between S and O implies contiguity and contiguity between S and O can only be checked via some quantum interaction. However, because of the difficulty of developing a consistent and conceptually transparent theory of quantum gravity, so far this suggestion has not been developed beyond the stage of a simple intuition."

Så

-objekt drar sej tillbaka i sej själva. De förefaller vara där, men vi kan inte riktigt fånga dem.

-ingen skillnad görs mellan subjekt och objekt. Alla relationer är mellan objekt; interobjektivitet, som det har kallats.

2002 släpptes den förska boken inom objekt-orienterad ontologi, av Graham Harman. Förhistorien till boken täcker större delen av 1990-talet. De senaste åren har spekulativ realism och OOO blivit riktigt stora, åtminstone på nätet.

Här är några punkter i OOO:

-Objects are irreducible to any relations with other objects

-Objects merely encounter caricatures of each other, and in ontological terms this happens in the same way whether a human or animal is involved or not

-The fact that objects cannot encounter each other directly means that only indirect relation is possible

Harman menar att relationer måste ha objekt som de relaterar, annars så skulle ingen förändring kunna uppkomma. Jag tycker inte att det verkar vara ett oemotsägligt argument, däremot så har jag rent begreppsligt svårt att föreställa mej relationer utan relata.

Det tycks finnas några skillnader mellan RQM och OOO:

RQM verkar inte säga något om mereologi (förutom att alla objekt är kvantfenomen, vilket implicerar en flat ontology)?

RQM verkar implicerar verkliga och sensuella objekt, men säger inget om Harmans objektspol kontra kvalitetspol?

RQM säger att tid och rum skapas av relationer mellan objekt men säger inget om Harmans essens och eidos?

Harman vill ju hålla en artig distans mellan filosofi och vetenskap och anser att filosofin ska få utvecklas enligt sina egna lagar. Ray Brassier som tidigare räknades till samma grupp som Harman, har nu kritiserat honom för att han befinner sej för långt från den naturvetenskapliga världsbilden. Harmans svar är att Leibniz är idag mer aktuell än vad han har varit på 300 år.

Minst två gånger har jag läst att folk som föreläst om spekulativ realism för naturvetare har fått reaktionen att filosofin bara håller på att uppdatera sej i samtida vetenskap.

Kom ihåg var ni läste det först.

andra bloggar om

fysik, kvantfysik, filosofi, promiscuous ontology,

Jag har nu skrivit om en handfull pragmatiska klassiker och även om filosofiska släktingar som Pascal, Nietzsche, Bergson och Popper.

I grannskapet till klassikerna så fanns även Santayana, FCS Schiller, RW Emerson och Josiah Royce.

Efter  ww2 blir det lite oklart vilka som är pragmatister och vilka som är analytiska filosofer. Men ibland brukar intressanta filosofer som Putnam, Sellars och Donald Davidsson benämnas som pragmatister. (Sellars synoptiska filosofi har bl.a influerad Brassier.)

Folk som Kripke och Nelson Goodman brukar räknas som analytiska filosofer men har liksom Quine fört den analytiska filosofin närmare pragmatiska och empiriska sammanhang.

Kanske skriver jag om dem någon annan gång, men inte just nu.

Quine kritiserar med sin "empiricism without dogma" bl.a Leibniz och Kant. Deleuze kritiserar med sin "transcendentala empiricism" bl.a Kant och Hegel. Jag tycker mej ana beröringspunkter.

Det finns en pragmatistisk strömning inom amerikansk juridisk teori, och det finns något som kallas fransk pragmatism inom sociologi, där bl.a Latour räknas in (i kontrast till Bourdieu).

Pragmatismen visar sej inte minst vara inspirerad av Darwin, vilket dels gör Shopenhauer till en felande länk mellan tysk idealism och amerikansk pragmatism, och dels gör pragmatism till en intressant parallell till Herbert Spencers syntetiska filosofi, där även en slags universell utvecklingsteori fanns med, som gällde både för idéer och teorier liksom för levande organismer.

Dessutom kan både Karl-Otto Apel och Habermas med sin universal pragmatics nämnas.

m.fl.

Det är också intressant att notera likheten mellan William James pragmatism och senare amerikansk tro-på-dej-själv-filosofi/psykologi.

andra bloggar om

filosofi, pragmatism,