Ludwig Wittgenstein
Moses Meyer hade flyttat till Korbach 1802 och öppnat en handelsaffär. Enligt laga dekret 1808 var han tvungen att ta sej ett efternamn och han valde sin ursprungsregion Wittgenstein som efternamn. Hans son Hermann Christian flyttade på 1830-talet affären till Gohlis. Hermann Christian konverterade till protestantism och gifte sej 1839 med Fanny Figdor som tillhörde en av de viktigaste handelsfamiljerna i Wien.
De fick elva barn varav den sjätte hette Karl (1847). Hermann Christians familj flyttade till Wien 1860. Karl åkte 1865 till USA där han försörjde sej som bartender och violinist. 1867 åkte han hem till Wien och utbildade sej till ingenjör. Han gifte sej med Leopoldine Kallmus 1873. De fick nio barn varav ett dog vid födseln, tre begick självmord och tre har var sin artikel i Wikipedia. Den yngste, Ludwig, föddes 1889.
Karl fick så småningom närmast monopol på järn- och stålindustrin inom habsburgska väldet och blev en av Europas rikaste män. Den wittgensteinska familjen var begåvad, exentrisk och aningen lagd åt psykiska problem. Musikalitet och konstintresse var även familjedrag och Karl blev konstmecenat och kända kompositörer besökte deras hem.
Ickedestomindre så antydde Ludwig ibland att han hade haft en olycklig barndom. Karl var tydligen en rätt dominant patriark. Ludwig var rätt olycklig mesta livet. Han såg sej som syndig och tänkte ibland på självmord. Hans liv kantades också av andras självmord och förtida död. En överdriven självkritik tycks vara något av ett familjedrag. Hans filosofi skulle kunna karaktäriseras som att han tror inte på något, är kritisk till allt, inte minst sej själv,
Fadern ville att Ludwig skulle bli ingenjör och han studerade vid tekniska högskolan i Wien. Ludwig läste och gillade Schopenhauer som ung. 1908 började han studera aerodynamik vid Manchester. Han blev intresserad av ren matematik och snart även matematikens filosofi. Han läste Principia Matematica och Ferges verk och besökte Frege 1911. På Freges inrådan sökte han sig till Cambridge 1912, träffade Russell och blev snabbt integrerad i de filosofiska kretsarna. Russel blev snabbt mycket imponerad av Ludwig. Här var någon som kunde fortsätta Russells arbete. Han lärde känna Keynes som var antagonist med Ludwigs kusin Hayek. Han hade även intressanta samtal med Whitehead och andra.
1912 träffade han även David Pinsent som även läste matematik i Cambridge just då. De reste snart till Island tillsammans. Ludwig beskrev senare David som sin förste och ende vän, men det är inte otroligt att de hade ett kärleksförhållande. Han ska även ha haft längre förhållanden med filosofen Frank Ramsey och arkitekten Francis Skinner. Ludwigs homosexualitet har varit ett kontroversiellt ämne som en del tycker bör lämnas ifred. Ludwig blev även en medlem i det hemliga sällskapet Cambridge Apostles.
Karl Wittgenstein dog 1913 och Ludwig blev Österikes rikaste man och en av Europas rikaste. I september reste han med Pinsent till Norge och kunde överlämna ett arbete om logik till Russell innan han i oktober återvände till Norge för att filosofera i ensamhet. Våren 1914 började han bygga ett trähus nära Skjolden i Norge.
Han blev överraskad när första världskriget bröt ut men blev snart frivillig i österrikiska armén. Han blev dekorerad för personligt mod flera gånger och skrev även filosofiska dagböcker kontinuerligt. I Notebooks 1914-16 märks schopenhauerskt influerade idealistiska tankegångar bland all logik.
Han blev sårad under kriget men inte så illa som hans bror Paul konsertpianisten som miste en arm. 1918 blev David Pinsent dödad i kriget. Ludwig ska ha tagit det hårt. Han hittar en bokhandel som bara har en bok kvar att sälja, Tolstojs Evangelierna, som han läste om och om igen och alltid bar med sig under kriget. I t.ex Wikipedia så står det att han blev en övertygad kristen, men andra betvivlar att han gick så långt.
3 november 1918 blev han tillfångatagen av italienska styrkor. Via Röda korset lyckas han skicka manuskripet till Tractatus logico-philosophicus till Russell och Frege i juni 1919. Han anser sig vara klar med filosofin och tänker när han blir fri bli lärare istället. Ännu en av hans bröder begår självmord precis i slutet av kriget. I augusti blir han frigiven och skänker genast hela sin förmögenhet till sina syskon. Russell skriver i ett privat brev att Ludwig var inspirerad av Tolstoj till detta. Han ville inte skänka pengarna till fattiga eftersom han ansåg att pengar skulle fördärva dem, men redan rika kunde inte skadas!
Han utbildar sej till lärare och försöker få Tractatus utgiven. Russell skriver ett uppskattande förord som Ludwig inte uppskattar. Han anser att Russell har missförstått Tractatus, medan Russell ogillar den kritik av honom som finns i Tractatus. Till sist blir Tractatus iallafall utgiven, först på tyska 1921 och sen på engelska 1922. Den är tillägnad Pinsent.
Förutom Frege och Russell så är han även inspirerad av Leibniz, Kirkegaard, Schopenhauer, Dostojevsky och Tolstoy. Liksom Tolstoy så är även Ludwig en självspäkande adelsman som tar avstånd från sitt förflutna och väljer att leva bland folket i enkelhet och fattigdom. (Lätt ironi från min sida, dock inte från deras.)
Ludwig själv koncentrerar sej dock på sin nästa karriär som en man av folket. Han blir lärare för barn i små byar uppe i tyska bergen. Ibland kallas detta hans sex "förlorade år". Både barnen och vuxna tycker att han är lite konstig. Värre ska det bli. Aga var både lagligt och vanligt i skolorna och trots detta så lyckas Ludwig läxa upp en elev utan begåvning i matematik så att föräldrarna hotar att polisanmäla honom.
Ludwig måste lämna lärarembetet och arbetar ett kort tag som trädgårdsmästare ett kloster. Han funderar på att bli munk. 1926 får han dock en förfrågan av sin ännu rika syster att rita och bygga ett hus till henne i Wien. Tillsammans med sin vän arkitekten Paul Engelmann gör han detta och står nu plötsligt i Wiens telefonkatalog som "arkitekt". Det blir ett hus i modernistisk stil.
Under tiden har Tractatus blivit mycket populär i vissa kretsar. Wienkretsen har bildats 1925, delvis inspirerade av Tractatus, och bjuder ibland in Ludwig på sina diskussionsaftnar. Han dyker ibland upp men tycker att de har missförstått hans verk. Inte minst "det outsägliga" (etik, estetik, meningen med livet, o.dyl) har de olika uppfattningar om. Ludwig anser att detta inte går att diskutera meningsfullt men wienkretsen anser snarare att det är strunt. Vid ett möte sitter han hela tiden med ryggen åt filosoferna och läser högt ur den indiske diktaren Tagore.
Ickedestomindre tycks hans intresse för filosofiska frågor ha väckts igen. Han är mer än välkommen tillbaka till Cambridge där man ordnar en anställning åt honom 1929. Han börjar föreläsa igen 1930 men publicerar inget mer under sin livstid. Föreläsningsanteckningar cirkulerar dock. Ofta återges hans idéer dåligt och han känner behov att diktera några texter för minimal spridning.
Han kritiserar sitt tidigare grundantagande att filosofin handlar om att spegla sanningen. Det finns andra sätt att se på filosofin och språket. Han verkar nu se vissa metaforer som grundläggande för vår omvärldsuppfattning. Hans nya syn på språket och filosofin är nu att det är en sorts verktyg snarare än en spegel av verkligheten. Han är redan påväg att bli en mytisk gestalt och unga studenter slår sig ibland för pannan och ropar "Ja!" (på tyska) precis som den store.
Han undervisar och forskar fram till 1935 då hans anställning går ut. Istället söker han sej till Sovjetunionen. Ludwig hade tagit lektioner i ryska i två år. Flera av hans vänner i väst är marxister och även om han inte kan acceptera marxismens teorier så är han sympatiskt inställd till dess anda. Han beskriver sig vid något tillfälle som "a communist, at heart". Det förekom att vänsterintellektuella i väst trodde att Sovjet var en arbetarutopi.
12 september kommer han till Leningrad och far nästa dag till Moskva. Han träffar flera människor, även västerlänningar men mest intresserade vetenskapsmän och filosofer som matematikern Sophia Yanovskaya och filosofen Yushevich. Yanovskaya lär ha uppmanat honom att läsa mer Hegel. Filosofen Tatiana Nikolayeva erbjöd honom anställning som filosofilärare vid Leningrads universitet. Han reste dock vidare till Kazakstan där han erbjöds en tjänst vid det universitet där Tolstoj hade studerat. Ludwig kortar dock av besöket och är redan första oktober tillbaks i Cambridge igen och har övergett planerna på att bo och arbeta i Sovjetunionen. Tydligen motsvarade stalinsovjet inte hans förväntningar.
Han bodde i sin stuga i Norge några år och forskade vidare inom logik, filosofi och allt däremellan. Han funderar på att omskola sej till läkare eller psykolog och är anhängare av Freuds teorier. 1937 lär han känna Alan Turing. Medan han tidigare hade varit logicist angående matematikens grundvalar så var han vid andra världskrigets utbrott en konventionalist som på sätt och vis förnekade att matematik existerade, dvs att allting inom matematik egentligen var godtyckligt.
Russell hade hyllat den unge Ludwig och det mesta av Tractatus men när Ludwig kritiserade metaforen språket-som-en-bild-av-verkligheten och istället såg språket-som-ett-verktyg så tyckte Russell att han hade blivit ''completely unintelligible.''
Turing var Ludwigs elev ett tag vilket Ludwig kommenterade såhär: "Turing does not object to anything I say. He agrees with every word. He objects to the idea he thinks underlies it. He thinks we're undermining mathematics, introducing Bolshevism into mathematics. But not at all."
Ludwig var på besök i Irland när Tyskland anekterade Österrike 1938. Han var nu en judisk medborgare av det utvidgade Nazityskland. Intressant nog hade Ludwig och Adolf gått i samma skola ett år, men i olika klasser. Hans kusiner lyckades köpa sej status som icke-judar genom en avsevärd donation till regimen. Ludwig ansökte om brittiskt medborgarskap. Han blev professor i filosofi 11 februari 1939 när G.E. Moore avgick. Strax därefter 14 april fick han sitt brittiska medborgarskap. Det sägs att han besökte Sofya Yanovskaya igen 1939.
När andra världskriget bryter ut vill Ludwig göra praktisk nytta igen. Han har aldrig gillat det akademiska livet, särskilt inte i Cambridge, och nu är han professor där. Det ryktas att han brukade avråda sina elever att bli akademiker. Han misslyckades med att bli ambulansförare vid fronten. I november 1941 börjar han göra frivilligarbete på ett sjukhus. Han gör lite av varje men 1943 blev han inblandad i doctor R. T. Grants arbete om chockskadeterapi. I praktiken blev han en medlem i forskargruppen. 1943 får Friedrich Doblhoff ett patent på en propeller som Ludwig hade designat redan 1910.
1944 kallas han tillbaka till Cambridge för att göra nån nytta som filosofiprofessor och publicera nånting. Ludwig, Russell och andra var medlemmar i the Moral Sciences Club som brukade ha gästföreläsare. Russell hade sett till att få dit Karl Popper, 25e oktober 1946, som hade åsikter som Russell gillade bättre än den nye Ludwig. Popper frågade "Are There Philosophical Problems?" vilket han ansåg att det fanns. Detta var tänkt att provocera Ludwig, vilket det gjorde.
En kort diskussion utbröt och det trettiotal som var närvarande har inte lyckats enas om detaljerna. Att Ludwig grep tag i en eldgaffel som han hytte med mot Popper verkar klart. Han brukade dock hytta med pekpinnar när han föreläste. I Poppers självbiografi skriver han att Ludwig vid ett tillfälle krävde att Popper skulle ge ett exempel på en moralisk regel varpå Popper svarade "Not to threaten visiting lecturers with pokers". Ludwig skulle därefter ha stormat ut ur rummet, vilket iofs var ett vanligt beteende från hans sida.
Ludwig avsa sej professuren 31 december 1947. Tillbakadragen fortsatte han att forska i filosofi. 1949 diagnosticerades han med prostatacancer. 29 april 1951 dog han, 62 år gammal. Han sista ord sägs ha varit "Tell them I've had a wonderful life".
Han lämnade 30000 sidor anteckningar som tre av hans studenter fick hantera hur de ville. Det brukar vara dispyter om hans outgivna material.
1951, samma år som Ludwig dog, aslöjades spioncirkeln i Cambridge. Detta skapade en populär stereotyp med homosexuella/kommunistiska/intellektuella konspirationer. Ludwig hade ju varit med i Cambridge Apostles, varit homosexuell och varit intresserad av kommunism så det är klart att folk undrade om han hade något med spionerna att göra.
1953 ges Filosofiska Undersökningar ut där den senare Ludwigs filosofi för första gången presenteras i en riktig bok. Han skriver om språkspel, livsform, familjelikhet, privatspråksargumentet, grammatik och mening. Den filosofiska Oxfordskolan är influerad av den senare Ludwigs vardagsspråksfilosofi. Vardagsspråksfilosofin var mest inflytelserik 1945 - 1970.
I Tractatus så förespråkar Ludwig, liksom Russell, en långtgående språkidealism. Endast det perfekta språket kan kallas ett språk. När Ludwig senare kritiserar Tractatus så är det inte de dunkla mystiska delarna utan denna långtgående språkperfektionism som han tar avstånd ifrån. Vardagsspråket fungerar utmärkt som det är och skall studeras som det är. Något språkspel för det mystiska eller transcendentala verkar han inte överväga.
Eftervärlden har ikoniserat Ludwig samtidigt som man har läst honom rätt selektivt, han har vitaliserat filosofin som han själv ville avskaffa, man har hyllat hans språkfilosofi som han själv kallade nonsens, Tractatus som han själv tog avstånd ifrån har blivit en klassiker och man slåss om han kvarlämnade anteckningar som han själv valde att aldrig publicera.
Inte bara analytisk filosofi och wienkretsen har intresserat sej för Ludwig. Försök har även gjorts att förena honom med Marx och med Heidegger (!)
''What is the use of studying philosophy if all that it does for you is to enable you to talk with some plausibility about some abstruse questions of logic . . . if it does not improve your thinking about the important questions of everyday life?''
- Ludwig Wittgenstein
andra bloggar om