Tempus Fugit

Vi kan vara förvissade om att både Gud, frihet och odödlighet är metafysiska sanningar, trots att dessa inte är syntetiskt-apriori, säger Kant. 

Några citat ur Kritik av det praktiska förnuftet:

”PURE practical reason postulates the immortality of the soul, for reason in the pure and practical sense aims at the perfect good (summum bonum), and this perfect good is only possible on the supposition of the soul's immortality. It is the moral law which determines the will, and in his will the perfect harmony of the mind with the moral law is the supreme condition of the summum bonum.”
-Kant

THE pure practical reason must also postulate the existence of God as the necessary condition of the attainment of the summum bonum.
-Kant

The highest happiness can only be conceived as possible under conditions harmonising with the divine holiness.
-Kant

Kant verkar mena att Gud, frihet och odödlighet är nödvändigheter för att inte livet och existensen ska vara absurda. Alltså bör vi förutsätta att de finns. Att vi verkar behöva dessa gör dem dessutom mer troliga.

Men går det fortfarande idag att tro på Gud, fri vilja och odödlighet?

Graham Lawton har bedrivit forskning som han tolkar som att en tro på det övernaturliga egentligen än något medfött.

“atheism is psychologically impossible because of the way humans think,”
- Graham Lawton

Att tro på fri vilja tycks vara nödvändigt för lycka och meningsfullhet. Dessutom planering och ansvarsfullhet. Livets mening har jag tidigare skrivit om här och här.

T.o.m. människor som kallar sej ateister kan tro på ett liv efter döden.

Alfred Ayer plockade upp Bertrand Russells fallna mantel som ledare för den analytiska filosofin när Wittgenstein inte ville ha den. Trots att hans filosofi i stort blev motbevisad när Quine publicerade Two dogmas of empiricism 1951 så var Ayer fortsatt populär fram till sin död 1989. Detta berodde nog delvis på hans charmiga och aningen självgoda personlighet. 

Jag tror att jag har hört att Ayer agerade sekulär präst för Faulkner på hans dödsbädd, men jag hittar ingenting om det på nätet. Dock kan det påminna om en scen i Faulkers ”A fable”.

Den livslånge ateisten erkände sej ha haft en nära-döden-upplevelse när han satte en bit lax i halsen, vilket han dock snart tog tillbaka. Inte ens när han fick empirisk verifikation så verkar han ha velat tro.  Gräver man litegrann så tycks han dock ha haft en ännu märkvärdigare upplevelse än vad han först erkände.

Mycket av diskussionen kring detta går tillbaka till Platons dialog Faidon; kropp och själ, ande och materia, rationalitet och empiri, förnuft och känsla, verklighet och uppenbarelse, enhet och mångfald, perfektion och ofullkomlighet, odödlighet och dödlighet, varaktighet och förändring, evig och timlig, gudomlig och mänsklig, himmel och jord, ställs här upp som par.

Huvudargumentet i Faidon är att liv och medvetande inte är något sekundär eller härlett utan tvärtom primärt och orsakande - själen orsakar den levande kroppen t.ex. Dessutom tycks vi minnas tidigare reinkarnationer.

 Husserl som grundade den kontinentala filosofin skriver att medvetandets djupare nivå inte kan sluta att existera bara för att det vardagliga jaget dör. Det ”transcendentala egot” är odödligt.

Peirce som grundade pragmatismen menar att varje kognition måste tolkas av en följande kognition för att vara en kognition. Kognitionerna kan därför aldrig upphöra. Teckenkedjorna är oändliga.

Swedenborg ansåg att det i princip var möjligt för vem som helst att tala med de döda och änglarna i himlen om vi bara övade upp den förmågan. Ett sekel senare så skulle den spiritistiska rörelsen se honom som en föregångare.

Laura Huxley skrev 1968 i en epilog till en biografi, This timeless moment, som hon skrev om Aldous Huxley, att hon hade träffat ett medium. Flera seanser hölls. Från andra sidan så ville Aldous ge ett bevis på livet efter döden. Laura fick flera referenser till böcker och sidor i Aldous bibliotek

”Aldous says that you are going to recieve what eventually is going to be considered classical evidence of survival of the personality and consciousness, not something that can be explained by telepathy or other theories.”

Mediumet beskrev en bok med ett citat i Aldous bibliotek där han själv aldrig hade varit. Det visade sej vara

Proceedings of the Two Conferences on Parapsychology and Pharmacology, sid 17 rad 23:

”Parapsychology is still struggling in the first stage. These phenomena are not generally accepted by science although many workers are firmly convinced of their existence. For this reason the major effort of parapsychological research has been to demonstrate and to prove that they are working with real phenomena.”

(Unknown Huichol av Jay Courtney Fikes)

Trott om du vill.

Greg Egan skriver i Permutation city om hur priset för odödlighet är att ge upp vår egen personliga identitet; inte bara genom att mångfaldigas i flera alternativa världar utan även genom att tillåta sej att utvecklas och förändras och inte längre vara fullständigt identisk.

NDEs tycks inträffa när EEG bara visar en platt linje. Detta är åtminstone vad personerna hävdar, att först förlorade de medvetandet om omvärlden, sedan hade de en upplevelse av att vara döda och sen återfick de medvetandet. Under den tid som de hävdar att de hade upplevelser så visade EEGt bara ett rakt streck.

För skeptiker så är detta en viktig punkt. Man hävdar att personerna istället hade sina upplevelser precis innan eller efter att de var kliniskt hjärndöda. Det är korta ögonblick men man säger att det är okänt hur lång tid som egentligen skulle behövas.
Det är inte heller uteslutet att det skulle kunna finnas någon dold hjärnaktivitet som inte visas av EEGt.
Inget av lägren har dock lyckats producera några bevis som har övertygat det andra lägret.

För att NDEs ska kunna fungera som det är sagt så måste alltså information kunna flöda från den flygande själen tillbaka in i den materiella hjärnan.

Som Heidegger påpekar så är en själ som en extra kropp ingen bra lösning på medvetandeproblemet. Detta förklarar egentligen inte på något sätt det subjektiva i subjetiviteten. Problematiken kring subjekt och objekt kräver en annan sorts lösning. Antingen försöker man att reducera det ena till det andra, ser dem som två väsensfrämmande substanser eller försöker att finna en gemensam förklaringsram för alla fenomen.

Idealism , fysikalism och dualism. Och sen den fjärde intressantaste kategorin; Neutral monism påminner om panpsykism, Panpsykism påminner om property dualism, som påminner om dual aspect theory, som påminner om experiential dualism (det liknar två olika substanser men egentligen så finns ingen substans!)

De sk. skeptikerna hävdar att medvetandet är ett sk. emergent fenomen som på något sätt uppstår i den fysiska, naturvetenskapliga hjärnan.

Det är lite lustigt att skeptikerna här visar sej försvara varianter av holism, som ju emergens kan sägas vara, medan skeptiker annars oftast är bundsförvanter med olika reduktivister.

Två uppmärksammade medvetandeteoretiker är David Chalmers och John Searle som bägge försvarar olika varianter av emergens, att medvetandet på något sätt uppstår ur den fysiska hjärnan och när den dör så försvinner även medvetandet. Chalmers lämnar dock en dörr på glänt för panexperientialism.

Intressant nog så hävdar bägge att mindre delar av hjärnan är mindre medvetna och att mera medvetande uppstår när delarna sammarbetar. Whitehead fortsätter detta resonemang ner på ickebiologisk nivå.

Chalmers överväger möjligheten att all informationbearbetning ger upphov till någon medvetenhet. I så fall skulle stunder av medvetenhet finnas överallt i naturen eftersom praktiskt taget allt kan beskrivas som informationsbearbetning. Tegmark verkar vara inne på samma spår.

Whiteheadiansk panexperientialism tycks först vara raka motsatsen till en själ som frigör sej från hjärnan. Fast med panexperientialism o.dyl. så kan högre former av medvetande uppstå lite överallt, av vilket material som helst, och måste inte vara bundet just till hjärnan.

Monty Python föreslår att människan inte föds med en färdig själ utan att man skapar den under en livstid. (55 minuter in i filmen Meningen med livet.)

Författaren Greg Egan beskriver i flera romaner starka AIs. En tillräckligt perfekt simulation av ett medvetande blir ett nytt medvetande. Därför kan man ladda upp sitt medvetande i en dator istället för att dö. (I Permutation city så blir t.o.m. en tillräckligt bra simulation av ett universum ett nytt universum.)

Man kan föreställa sej att själen vore något elektromagnetiskt fenomen som lämnade kroppen vid döden, kanske fann ett hem i jordens magnetfält, kanske inristad på universums yta, kanske reinkarnerade i en ny kropp. Kanske är m-teorins 11 dimensioner inblandade. Kanske är universums mörka materia vikten av alla dödsriken som finns i anslutning till alla bebodda planeter.

Searle hävdar att samtida filosofi som regel har försökt att glömma att det subjektiva som sådant existerar. (Daniel Dennett?) Liknande Chalmers så menar han att det subjektiva är något helt annat än det objektiva men att medvetandet iallafall skapas kausalt av hjärnan. Däremot så kan inte vilken informationsbehandling som helst vara medveten. Om vi lyckas skapa ett konstgjort medvetande i framtiden så blir det i en konstgjord hjärna rätt lik vår vanliga hjärna.

Man kan fråga sej om alla dessa livsformer utan hjärna men som ändå tycks reagera på omgivningen har någon form av medvetenhet?

”Min kropp lämnade bilen. Jag såg hela händelseförloppet från tre, fyra meter ovanför. Man kan lämna sin kropp, tro mej. Jag hade försökt hela livet, men det här var min första riktiga upplevelse. Jag såg den där grejen rulla runt i slow motion tre gånger, väldigt sansat, väldigt lugnt.Jag var en iaktagare. Inga känslor var inblandade. Du är redan död, bara att glömma. Men under tiden, innan lyset slocknade … jag lade märke till undersidan av bilen, och jag märkte att den var byggd med diagonala, nitade balkar på undersidan. De såg väldigt stabila ut. Allting hände i slow motion. Man tar ett jättedjupt andetag. Och jag vet att Anita är i bilen, och i en annan del av huvudet undrar jag om Anita också tittar på ifrån ovan. Jag är mer orolog för henne än för mej, för jag är inte ens i bilen. Jag har flytt, i huvudet eller var man nu tror att man är när sådana där gejer händer på en nanosekund. Men så, efter tre volter, så dunkar den ner gummit nedåt, in i en häck. Och plötsligt är jag tillbaka bakom ratten.”
-s. 252, Livet, Keith Richards

Hans fysik och medicin är idag helt motbevisade, även om Heisenberg hänvisar till begreppet "potential" från Aristoteles metafysik när han diskuterar kvantmekanik. Aristoteles idé att rangordna alla levande varelser enligt komplexitet är en ännu idag aktuell idé, även om hans rangordning har korrigerats sen dess.

Han gör noggranna iaktagelser av livsformer och har en klar idé om vikten av empiri även om han inte kommer fram till någon idé om upprepade kontrollerade experiment. Han gör även vissa iaktagelser av t.ex geologiska och astronomiska fenomen som är insiktsfulla men han ansluter sig även till den geocentriska världsbilden, vilket fick ödestigna konsekvenser.

Inte bara Aristoteles goda stunder utan även hans sämre idéer bevarades på ett religiöst sätt under närmare två årtusenden, förenades under högmedeltiden med den faktiska religionen, och användes för att förfölja och döda oliktänkande.

Hans logik är oförändrad och evigt sann även om den bara är en mindre del av hela logiken idag. Hans logik är fortfarande helt sann, hans fysik och medicin är idag så gott som helt falsifierade medans hans etik och metafysik fortfarande är delvis aktuella för åtminstone vissa tänkare. Dessa två torde då vara intressantast att titta närmare på.

Han kritiserar sin lärare Platons formlära med argumentet om den tredje mannen. Formen kan inte vara separerad från det ting som har formen utan måste finns i själva tinget. Trots att t.ex färgen röd finns i det enskilda tinget så är det ändå samma färg som finns i alla röda ting. Han verkar inte lösa detta. Aristoteles har ibland tolkats som en särskild sorts platonist.

Aristoteles skiljer mellan form och materia, men ger dessa ord flera olika betydelser. Dels kan form och materia vara två sidor av ett partikulärt objekt, så att form och materia aldrig kan existera skilda från varandra. De är relativa begrepp. Men det finns även en absolut form utan materia och en absolut materia utan form. Den rena formen är ett annat namn på Gud och den rena materia är helt egenskaplös. (Detta påminner lite om privationsläran.)

Eftersom människans själ är hennes form eller funktion så har människor ofta dragit slutsatsen att människans själ inte kan existera utan hennes kropp, enligt Aristoteles. Detta är efter Thomas av Aquino den katolska kyrkans officiella doktrin. Men Aristoteles skriver faktiskt att hennes intellekt, den tredje och högsta själen hos människan, kan överleva utan kroppen. Detta har Aristoteles-tolkare bråkat om i över två årtusenden. (Även kabbalister och sufis hävdar att människan har tre själar. Aristoteles var dock före dessa.)

Han skiljer även mellan det tillfälliga och det essentiella hos ett ting. Det är vanligt att man låter "essens" och "substans" vara synonymer men det är inte så Aristoteles använder orden. "Essens" är något nödvändigtvis känt medan "substans" är något nödvändigtvis okänt.

Ofta funkar det att låta "form" vara ungefär samma sak som "essens" eller "definition" och "substans" ungefär samma sak som "materia" men Gud och det mänskliga intellektet tycks vara former som kan existera utan materia och som därför måste ha någon form av substans i sej själva.

Det finns dock inte två substanser, form och materia, utan varje ting är en egen substans. Aristoteles är varken idealist eller materialist.

Det som egentligen existerar är det enskilda tinget, men det behöver tydligen inte bestå av både form och materia. Tydligen kan det bestå av ren form utan materia, liksom en människa enligt honom kan bestå av rent intellekt utan kropp.

Det verkar inte bättre än att katolikerna är materialistiska avfällingar liksom mormonerna.

Följdaktligen så är egentligen varken form eller materia några substanser som existerar i sej själv. Dessa är enbart subkonträra egenskaper hos enskilda ting.

Aristoteles var även officiellt polyteist vilket var tvunget i hans sociala sammanhang. Hans teori om en "orörlig rörare" har dock tolkats som att han inofficiellt var monoteist. Dock är det oklart exakt hur många orörliga rörare som det egentligen finns.

Inom etiken så har hans hedonism, teleologi och utillitarism varit aktuella alternativ åtminstone sedan renässansen men idén med dygdeetik och livsstilsetik har först ganska nyligen blivit aktuella igen.
Enteleki är ett begrepp som överskrider skillnaden mellan etik och metafysik. Allting har en inneboende strävan, även människan.

Hans skrifter om retorik, teater o.dyl. är insiktsfulla men aningen tidsbundna.

Han kom att utöva ett massivt inflytande över både kristendom och islam. Man kan hitta vissa likheter mellan Aristotelism och buddhism.

Platon har diskuterats i två och ett halvt årtusende och det torde vara svårt att säga något nytt och orginellt om honom. Häromåret hittades faktiskt en nyhet när det visade sej att kompositionen av Platons skrifter faktiskt var musikalisk. Detta torde vara ett slags inflytande från Pythagoras.

För det mesta så har man varit mer eller mindre kritisk till Platon. Under moderniteten så har han kritiserats för sin metafysiska idealism och för att han har tolkats som inte tillräckligt demokratiskt sinnad.

Det går inte helt säkert att veta vad Platon tyckte i olika frågor eftersom han skrev i dialogform, aldrig talade i egen sak, ofta diskuterade olika alternativ utan att vara helt tydlig med vad han själv tyckte osv.

På Platons tid så funderade filosoferna över hur världen egentligen såg ut, vilket även innefattade frågor som om jorden var rund eller platt. Platon trodde att Jorden var en sfär, men att människor bara levde på sfärens topp och att de levde på en stor ö i en ocean med land runtomkring. På så vis lyckades han kombinera de flesta av de olika föreställningar som fanns i hans samtid.

Det är ungefär så som han typiskt bedriver filosofi och teoretiserande. Han vill förena olika teorier och överkomma motsättningar. Just det här exemplet visar ju att resultatet inte nödvändigtvis behöver bli helt fulländat. Men problemet är främst att hans medgreker inte hade så många olika teorier kring gravitation som han kunde jobba med.

I hans samtid så fanns också en mångfald av filosofer och filosofier och Platon försökte inte minst att förena ett flertal av dessa i en gemensam teori. Bl.a Parmenides, Pythagoras, Herakleitos och Sokrates är viktiga influenser för honom, men även t.ex atomisterna försökte han att arbeta in i sin metafysik på sin ålders höst. De fem platonska kropparna utgjorde då atomerna i var sitt element. (Kanske liknande de indiska atomisterna?)

Platon är både rationalist och mystiker, och organicist därtill.

Redan Aristoteles påpekade att Platon hade en hemlig lära som inte återfanns i hans skrifter. Detta bekräftas av andra. Detta tyder också på ett inflytande från Pythagoras. Indirekta uppgifter om denna hemliga lära har nått oss genom årtusenderna:

"Each came expecting to learn something about the things that are generally considered good for men, such as wealth, good health, physical strength, and altogether a kind of wonderful happiness. But when the mathematical demonstrations came, including numbers, geometrical figures and astronomy, and finally the statement Good is One seemed to them, I imagine, utterly unexpected and strange; hence some belittled the matter, while others rejected it."
-Aristoxenus

Medan man tidigare har betvivlat att nyplatonismen har varit en trogen arvtagare till Platons hemliga lära, såsom nyplatonikerna själva hävdade, så är det idag mera accepterat.

En av Platons influenser var Herakelitos som hävdade att allting ständigt förändrades och att det enbart fanns någon ordning i världen om man tittade på förändringarnas mönster på en högre nivå. En av Platons lärare nämnde aldrig saker vid namn utan pekade på dem istället eftersom han ansåg att de förändrades från stund till stund. Även Parmenides hävdade att mångfalden av sinnesintryck och mångfalden i människors åsikter var opålitligt alltsammans.

Hur kunde man få säker kunskap när världen var så opålitlig? Platon skiljer mellan fyra olika sorters kunskapskällor. Till att börja med kan man ha sinnlig kunskap om yttre objekt men man kan också ta fel så att man upplever illusioner och hallucinationer istället. Så detta är två olika sorters källor. Man kan också via tänkandet utforska rena idéer. Detta tycks ofta vara säkrare och pålitligare kunskap än blott sinnlig kunskap om en föränderlig och oförklarad yttervärld.

Platons alterego Sokrates erkänner dock att man aldrig kan lära känna idéernas essens i sej själv. De tycks ständigt dra sej tillbaka. Samma sak kan ju sägas om de sinnliga objekten. Inget av detta tycks vara absolut säker kunskap. Det tycks bara Platons fjärde kunskapskälla vara, som tycks vara en slags mystisk upplysning. Resten verkar påminna om illusioner, i olika grad.

Han är mest känd för sin formlära, som "platonism" idag är närmast synonymt med. Men han tycks beskriva den på lite olika sätt i sina dialoger och lägger även fram kritik mot den.

Han driver själv med uppfattningen att det skulle finnas en "form" för varje dammråtta. I själva verket så finns det mycket få sanna former. En känd uppräkning är "det goda, det sanna och det sköna" som förenas i "det ena".

I Timaios talar Platon om existens, likhet och skillnad som en slags ursprungliga principer.
Nyplatonistem Proklos utvecklar sin egen version med gräns, gränslöshet, blandning och kausalitet som grundprinciper.

(och han tycks även ha förebådat Hegel på en punkt eller två.)

Det verkar finnas högre och lägre former och de lägre formerna verkar vara vidareutvecklingar av de högre, mer generiska formerna.
Ungefär som objekt inom objekt-orienterad-programmering kan ärva egenskaper från andra objekt.
(Jungianer relaterar även arketyperna på detta sätt.)

Att det skulle kunna existera nånting som vore oberoende av tid och rum, s.a.s. utanför rumtiden, är idag en plausibel hypotes inom fysiken.

I sina dialoger så är Platon inte någon som hamrar in sanningar, utan han tycks snarare vilja uppmuntra till eget tänkande och eget ställningstagande. Han kritiserar inte sällan det som han själv påstår. Vi vet inte om samma sak gällde för hans hemliga lära.

Som politisk tänkare så är han konservativ. Det finns en mångfald olika styrelseskick i världen som alla fungerar någorlunda men som alla har en tendens att urarta i längden. Till sist så verkar alla stater styras av en dålig diktator. Det bästa vore istället att styras av en god diktator, det upplysta enväldet. Ett slags expertvälde alltså. Det är oklart om han menar detta som ett realistiskt ideal eller som en ouppnåelig utopi. Han är ganska tydlig med att ideal egentligen inte kan realiseras fullständigt i verkligheten. Världens ondska är egentligen bara dess imperfektion. Thomas More, som skrev den första Utopin, var influerad av Platon.

 Tydligen försökte Platon vid något tillfälle att sälja in sina idéer hos någon antik diktator men det fungerade dåligt.

Aristoteles har beskrivits som något mindre diktaturvänlig än Platon, men det finns också tydligare bevis för rasism och sexism hos Aristoteles än hos Platon. Platon hade en kvinnlig elev och hävdade att även en kvinna skulle kunna vara en "god diktator". När Aristoteles läser Platon så verkar han inte vara insatt i den hemliga läran, han tolkar allegorier bokstavligt och han är negativ till Pythagoreerna.

Det man kan hoppas på som människa är inte något himmelrike på jorden utan att få en så bra tillvaro som möjligt efter döden. Goda filosofer får återvända till de rena formernas rike. Liksom sin idol Pythagoras så trodde Platon på reinkarnation.

Många har påpekat likheter mellan Platons läror och olika hinduiska föreställningar, men det finns ingen bevisad influens från Indien till Grekland på Platons tid. Men det kan ju ha funnits i alla fall. 

Parmenides skiljer mellan den allmänna opinionen och den egentliga sanningen. Medan den allmänna opinionen är varierande och skiftande så är den egentliga sanningen en och densamma. Bakom all komplexitet så är världen egentligen mycket enkel.

Den egentliga sanningen är alltså dold, åtminstone för det stora flertalet.

Den största delen av sin huvudskrift ägnar han dock åt flertalets skiftande åsikter, som han egentligen säger inte ens existerar.

Parmenides känner till Pythagoras och Xenokrates och influerar inte minst Platon. Parmenides efterföljare Zenon lyckades skapa flera logiska utmaningar som vidareutvecklade Parmenides argument.

Parmenides var rationalist och hävdade även att tanken och tankens objekt var en och detsamma, vad han nu menade med det.

Redan Platon och Aristoteles kom dock fram till att Parmenides snarare bör tolkas som att det finns en högre och en lägre sanning och att verkligheten var indelad i minst två olika nivåer. En mera bokstavlig tolkning än så blir bara paradoxal. Tyvärr är det mesta av hans orginalskrift förlorad så vi kan nog aldrig slutgiltigt avgöra vad han egentligen menade.

En sentida tolkning tar fasta på att Parmenides var den förste filosofen som skiljde mellan vad som nödvändigtvis måste vara, vad som nödvändigtvis inte kan vara och vad som kontingent kan vara eller inte vara.

Han väckte mycket debatt redan under antiken och diskussionen fortsätter ända in i våra dagar. En italiensk filosof,  Emanuele Severino, anser sej vara nyparmenidesian.

Popper kallade Einstein för Parmenides eftersom Popper var kritisk till tidén om "block time" som är en följd av relativitetsteorin.

Lustigt nog så influerade ärkeidealisten Parmenides den antika atomismens uppkomst.

Även Spinoza trodde på en enhetlig substans och skrev att i ett högre perspektiv så fanns inte tiden.

Demokritos skapade atomismen inspirerad av Parmenides absolua monism. Vilket är lite oväntat. Allt han la till var möjligheten av tomrum. Så splittrades Parmenides uratom i myriaders myriader av småatomer, som en Big Bang i filosofins begynnelse. En enskild atom är rätt ointressant. Det är bara ansamlingar och flöden av atomer som är något att prata om.

(Ibland sägs Demokritos ha haft en lärare vid namn Leukippos som egentligen uppfann atomismen, men nästan inget är känt om honom och en antik kommentator hävdar att han aldrig har existerat.)

Jag har tidigare nämnt likheter mellan buddhism och aristotelism, men det finns även vissa beröringspunkter mellan buddhism och västerländsk antik atomism/epikurism.

"Medicine heals diseases of the body, wisdom frees the soul from passions."

-Demokritos 

Det fanns även en tidigt buddhistisk skolbildning som var materialistisk/atomistisk men den dog snart ut.

Epikuros förnekar inte att gudarna finns utan är närmast agnostiker, men det är inte heller intressant för oss om de finns eller inte. På denna punkt är överrensstämmelsen mellan Epikuros och Buddah fullständig.

Epikuros säger att vi bör försöka att bli som gudarna, och verkar mena att vi ska ta ansvar för vårt eget liv och vår egen lycka. 

“Men ask for health in their prayers to the gods: they do not realize that the power to achieve it lies in themselves. Lacking self-control, they perform contrary actions and betray health to their desires.” 
―Demokritos

Enligt honom så utvecklades kosmos naturligt ur kaos och samhället växte fram naturligt ur ett anarkistiskt urtillstånd.

Epikuros sägs ha uppfunnit estetiken som filosofiskt ämne och sägs även ha varit duktig matematiker.

Epikureerna var de första som blev förbjudna i antikens Rom. T.o.m. innan de kristna blev det. Epikureerna utplånades tidigt och återupptäcktes sent. Ingen av de stora metafysikerna under 1600-talet är påverkad av epikureerna. Det tycks komma först under 1700-talet.

Som hedonister så skulle man kunna tro att de spenderade dagarna och nätterna på vilda backenaler, men Epikuros ideal om det goda livet påminner stort om stoikernas ideal; goda vänner med lite vin och ost som sitter och pratar i trädgården. Epikuros kallades för den skrattande filosofen medans Herakleitos kallades för den gråtande filosofen.

Min c-uppsats i idéhistoria skulle jag skriva om synen på Esaias Tegnér som filosof. Tegnér räknades ju som nationalskald under 1800-talet och efter hans död höll inte minst konservativa och nationalister honom högt. I sin ungdom skrev han bl.a en latinsk avhandling om Kants tinget-i-sej. Hans dikt Den Vise från 1804 fick ett pris och är helt präglad av Kants åskådning.

Från 1810 tar han intryck av den tyska idealismen inom dikt, filosofi och vetenskap. Svenska diktare vid denna tid var i allmänhet influerade av tysk romantik. Tegnér hade dock en rätt självständig uppfattning. Han är influerad både av upplysningsfilosofi och av romantiken. Som diktare så skriver han inte sällan om abstrakta idéer som fosterlandskärlek t.ex.

Efter sin död så började Tégner långsamt att falla i glömska men snart nog så blev han intressant igen. Litteraturhistorikern Albert Nilsson hade 1913 gett ut arbetet ”Tegnérs estetiska och filosofiska studier” där han utredde dessa. 1934 gav han ut ”Tegner och Uppsalafilosofien” som en reaktion på Svante Bohmans avhandling från året innan.

Egentligen så handlade Svante Bohman-affären om en attack på Uppsala-filosofin, som han egentligen inte var jättetypisk för, men en åldrig Axel Hägerström gick i god för honom och satte sitt akademiska rykte i pant på att Bohmans avhandling om Tégner var jättebra. Även Vilhelm Lundstedt försvarade Bohman.

Det första intryck som man får är annars att den är ganska svårläst, något som även den konservative litteraturhistorikern Fredrik Böök påpekade. Bohman svarade att filosofi var en fackvetenskap som inte vände sej till de breda massorna och Böök svarade ungefär ”vad ska man då ha filosofin till?”

Bohman vill även utreda Tegnérs psykiatriska tillstånd. Det förekom flera tidningsartiklar från intresserade kulturpersonligheter, som psykologen och litteraturkritikern John Landqvist. De som försvarade den gamle konservative Tegner tyckte främst illa om Uppsalafilosofin.

Bohman blev underkänd och blev aldrig yrkesfilosof. Han blev sedemera lektor och skrev psykologiska artiklar. Ska man läsa nånting av Bohman så är hans ”Det "inre" jaget i vår "inre" värld : en psykologisk och parapsykologisk studie” som är bland det sista som han skrev och som sammanfattar hans olika sidor; psykologi, begreppsanalys och t.o.m. lite teologi.

För Hägerström så blev det en ganska ovärdig avslutning på liv och karriär. Han dog ungefär samtidigt som Bohman-affären gjorde det.

Efter Bohman-affären så har det varit mycket tyst om Tegnér, både som filosof och annars. Man kan hitta någon enstaka artikel eller omnämnande men det är tunnsått. Det är främst hans korta ungdomsdikt ”Det Eviga” som folk tycks komma ihåg.

Jag avslutade aldrig min c-uppsats. Andra saker kom emellan och jag hade insett att jag nog inte skulle bli idéhistoriker. Dessutom så verkade Bohmans avhandling central och jag kände att jag borde läsa den ganska noga vilket jag aldrig orkade med. Kanske avslutade han en karriär till, nämligen min karriär som idéhistoriker?

Etiken kan bl.a delas in i metaetik och normativ etik. (Dessutom finns deskriptiv etik som handlar om att beskriva hur folk faktiskt tycker och tänker etiskt.) Metaetiken har jag redan berört några gånger och jag lutar åt någon form av naturalistisk metaetik. (”Det naturalistiska misstaget” föreslog jag en lösning till för över tio år sen. Min dåvarande hemsida finns dock inte kvar på nätet.)

Istället för ”normativ etik” som inte anses riktigt comme il faut så brukar man tala om ”tillämpad etik” vilket är i stort sett samma sak. Många nya företeelser gör att gammal etik behöver tänkas igenom på nytt. Vi har områden som djurrätt, bioetik, företagsetik, miljöetik, AI-etik, medicinsk etik, millitär etik, politisk etik, forskningsetik osv.

Oftast så används bara tre olika etiska varianter inom tillämpad etik; nämligen utillitarism, deontologi och dygdeetik. Det finns dock även omsorgsetik som vissa feminister har fört fram, pragmatisk etik och konfuciansk rolletik. Alla dessa alternativ beskriver åtminstone hur vissa människor uppfattar sin egen moral. Hur uppstår dessa olika alternativ?

Kohlberg var en föregångare när det gäller att studera etisk utveckling psykologiskt. Hans modell gör det möjligt att t.ex skilja mellan pre-konventionell egoism och post-konventionell individualism. Flera etiska teorier har sin motsvariget i hans utvecklingsmodell.

När barns mentala förmågor utvecklas så brukar man anse att de blir mer objektiva och får större insikt i världen, men detta är inte lika självklart angående barns etiska utveckling. Varför inte? Därför att det är kontroversiellt att det finns objektiva etiska fakta.

Om man spekulativt skulle försöka att sätta de olika skolorna inom normativ etik i någon slags utvecklingsföljd så skulle man t.ex kunna sätta ethics of care först/lägst eftersom den tycks förutsätta mest moraliska känslor medan alla de övriga teorierna är mer intellektuella. Som psykopater visar så räcker ren tanke inte till äkta moraliskhet utan det krävs även moraliska känslor i botten.

Deontologi tolkar jag som en övergångsform till en mer intellektuell inställning eftersom det är en rationell teori om att allt inte går att diskutera. En fullbordat rationalistisk teori är teleologisk. Aristoteles som var den förste teleologen beskrev dock dygdeetik som en högre form av moral. Teleologi tittar bara på följderna av en handling medan dygdeetiken koncentrerar sej på livsstilar och personlighetsdrag som man kan skaffa sej.

Tar man ett ännu större perspektiv och tittar på hur moralen utvecklas på samhällsnivå över flera generationer så har man till sist nått fram till pragmatic ethics. Pragmatic ethics har ett naturligt släktskap med moral ecology och evolutionary ethics. Man är också mer intresserad av moral psychology och descriptive ethics än de andra skolorna.

Detta var som sagt bara ett förslag till en utvecklingsmodell för de olika normativa etiska teorierna.

Moral Foundations Theory skapades som ett alternativ till Piaget och Kohlbergs utveckligsmodeller, och går ut på att de olika moraliska alternativen baserar sej på en mångfald av stabila oföränderliga grunder som troligen då bör ses som likvärdiga. De sex grunderna för olika moraluppfattningar är omsorg, rättvisa, frihet, lojalitet, auktoritet och renhet.

Det låter som ett intressant alternativ och olika alternativ bör ju uppmuntras. Man skulle ju kunna skoja lite med anhängare av denna teori och försöka att sätta de sex grunderna i en utvecklingmodell. Det skulle t.ex kunna se ut såhär:

1. Sanctity/degradation (purity)
2. Care/harm
3. Loyalty/betrayal (ingroup)
4. Authority/subversion (respect)
5. Fairness/cheating (proportionality)
6. Liberty/oppression

Ni får själva fundera över varför jag valde just den ordningsföljden.

En annan evolutionär ordningsföljd är den från egoism via grupptillhörighet till universalism. De psykologiska utvecklingsstadierna motsvaras av administrativ organisering i olika storlekar. Från ensling via by, stad och land till global organisering. Vetenskap, liberalism och globalism tillhör den rationella, postkonventionella nivån som motsvaras av modernism. Postmodernism är ett försök till en modernism som uppfattas som mindre förtryckande av tidigare utvecklingsnivåer.

1600-tals-metafysikerna kritiserades under 1700-talet för att vara rationalister istället för empirister. Descartes, Spinoza, Leibniz och Malebranche, ibland nämns Berkeley, lustigt nog eftersom han snarare tillhör empirikerna, men hans "subjektiva idealism" brukar ofta uppfattas som en sorts metafysik, vilket kan diskuteras.

Snarare vill jag se den som en föregångare till fenomenologin. (Däremot så blev Berkeley snart platonist i stället men det brukar man sällan ta upp.) Kant försökte sedan att förena både rationalismen och empirismen med sin "transcendentala idealism".

Rationalister har dock ibland kommit med slående insikter och förutsägelser. Trots att kvantfysiken ännu låg över ett sekel in i framtiden så bekymrade sej Hume och Kant över kausalitetens godtyckliga status. Detta gjorde Hume knappast på empirisk grund. Folk som Malebranche och Boyle var occationalister på rationalistisk grund

Och matematikerna har ända sedan antiken anat att parallellaxiomet inte var lika självklart som den övriga euklidiska matematiken. Och idag så anses det att ickeeuklidisk geometri är viktig t.ex inom kosmologin.

Wikipedia nämner Descartes, Leibniz och Spinoza som de tre främsta av 1600-tals-rationalisterna. Man kan konstatera att både Leibniz och Spinoza är aktuella även 400 år efter sin tid.

Man kan även konstatera att man antagligen måste vara ett übergeni för att vara en riktigt framgångsrik rationalist. Alla de som nämns kan misstänkas ha haft högt IQ. Så för flertalet är detta ingen bra inriktning. Kanske ser det ut såhär:

Lägre IQ - empirism (bollen är röd)
vanligt IQ - common sense (för mycket och för litet skämmer allt)
högre IQ - rationalism (det finns inget högsta primtal)

Fast de med högre IQ har naturligtvis också tillgång till empiri och common sense.

"we are all mere Empirics in three fourths of our actions."
-Monadologin, Leibniz.

Jag tycker t.o.m. att man kan försöka att se likheter mellan 1600-tals-rationalisterna och dagens filosofiska tolkningar av kvantfysiken.

Biskop Berkeley tycker jag påminner om dagens Köpenhamnstolkning inom kvantfilosofin.

Många-Världar-Teorin är också populär bland kvantfysiker och bland 1600-tals-rationalisterna så är det främst Leibniz som är föregångaren till den. Hans efterföljare Swedenborg tycks rentav ha förespråkat någon form av MVT.

Bohms kausala tolkning påminner mest om Spinozas deterministiska materialism. Spinoza sägs ju ha utgått från Descartes metafysik och gjort den mer sammanhängande, när han skapade sin egen filosofi. En annan som också vidareutvecklar Descartes kan sägas vara Kant.

Kant har nämnts som en föregångare till dagens Relativistic Quantum Mechanics, men även Leibniz kan sägas vara en föregångare. Det finns ju även vissa likheter mellan vissa former av MVT och vissa former av RQM.

Även Malebranche brukar ibland nämnas som en 1600-tals-rationalist och han påminner mest om Whitehead, inte om någon kvantfysiktolkning alltså. Whitehead ville ju bland annat inarbeta relativitetsteorin i sin filosofi och verkar ha beröringspunkter med t.ex RQM.

Jag har tidigare konstaterat att RQM och Bohmmekaniken närmast tycks vara varandras komplementära motsatser, och dessa kan jämföras med Kant och Spinoza som kan ses som vidareutvecklingar av Descartes.

I slutet av 1700-talet så var det dessa två som Schelling försökte att förena. Jag har som hastigast nämnt att det kan vara någon form av kvantfilosofisk komplementaritetsprincip i görningen här. Annars är det nog lättare att kombinera RQM och Whitehead.

Så det krävs inte alltför grovt våld för att se 1600-tals-rationalismen och dagens kvantfilosofi spegla sej i varandra. Det ser ut som att det är besläktade åskådningar som återkommer.

Det är inte heller bara kontinentala filosofer (och pragmatister) som har tagit upp Hegel utan även vissa analytiska filosofer har tagit upp honom.

Hegels fascination för triader är välkänd, även om han aldrig kallade dessa ”tes-antites-syntes” och inte heller kallade sin egen filosofi för ”dialektisk” utan för ”spekulativ”. Både Fichte och Schelling hjälpte till att utveckla dialektiken och den kan delvis spåras tillbaka till Kant.

Inte lika uppmärksammat är däremot Hegels cirkel-liknelser. (Inom trigonometri så finns det ett samband mellan trianglar och cirklar.)

Varje del innehåller helheten, men i ofullständig form. (Litegrann som hos Leibniz.) Hegels olika texter är som facetter i en kristall. ”Logiken” är inte en metod som tillämpas på natur och kultur, utan snarare ett program, ett paradigm eller en matris. Varje bok är oberoende av de andra, fast de har likheter i uppbyggnad. Varje begrepp kan utvecklas dialektiskt i en ”cirkel” vilket ung. betyder att begreppets sanna potential förverkligas.

”Each of the parts of philosophy is a philosophical whole, a circle rounded and complete in itself. In each of these parts, however, the philosophical Idea is found in a particular specificality or medium. The single circle, because it is a real totality, bursts through the limits imposed by its special medium, and gives rise to a wider circle. The whole of philosophy in this way resembles a circle of circles. The Idea appears in each single circle, but, at the same time, the whole Idea is constituted by the system of these peculiar phases, and each is a necessary member of the organisation.”

-Hegel

Trigonometri kan ju också användas för att beskriva periodiska funktioner, som flera cirklar i en följd.

Ungefär som en pokemon så utvecklas vissa begrepp filosofiskt tills de får sin slutgiltiga form. Begreppet ”varat” kan utvecklas filosofiskt till begreppet ”(det filosofiska) begreppet” vilket då visar sej vara det som egentligen existerar. (Lite grann som platonska idéer) Däremot är inte ”förändring” den slutliga utvecklingen av ”varat” utan det är bara första steget. Cirkeln är inte fullbordad förrän i slutet av ”Logiken.” Begrepp utvecklas filosofiskt genom att man undersöker interna motsättningar inom ett begrepp och försöker att lösa dessa motsättningar spekulativt tills man får ett nytt begrepp.

Detta går att göra med vissa begrepp men inte med alla och när man gör det så visar sej vissa likheter mellan de olika ”cirklar” som skapas av olika begrepp.

Spirit is knowledge; but in order that knowledge should exist; it is necessary that the content of that which it knows should have attained to this ideal form, and should in this way have been negated. What Spirit is must in that way have become its own, it must have described this circle; then these forms, differences, determinations finite qualities, must have existed in order that it should make them its own. This represents both the way and the goal-that Spirit should have attained to its own notion or conception, to that which it implicitly is, and in this way only, the way which has been indicated in its abstract moments, does it attain it.

-Hegel

Anden är Kunskapen och Anden är Naturen. Anden är också Gud, men liksom Spinozas gud så är Hegels gud identisk med naturen. Det finns inget liv efter döden enligt Hegel. Det förnuftiga är verkligt och det verkliga är förnuftigt. Det som verkligen existerar är också idén. Helheten är konkret och delen är abstrakt. Allting bär på interna motsättningar som kan upplösas genom att ingå i större helheter. Varken varat eller intet existerar iochförsej utom som abstrakta sidor av den ständiga förändringen i världen, som är en högre och mer konkret nivå av förståelse.

Om Heidegger har baksmälla så är Hegel närmast berusad.

Men Hegel menar på något sätt att individens filosoferande är identiskt med världshistoriens rationella utveckling eftersom bägge är instanser av samma idé eller nått sånt. Om man till sist lyckas tänka helheten av allting så är man i mål och för världshistorien så är det rättsstaten som är den slutgiltiga produkten. Naturen tycks för honom vara statisk men samhället och kulturen är däremot statt i en dynamisk utvecklig till det bättre. Hur det hänger ihop är jag inte riktigt säker på. Han betraktar även ”orienten” som statisk till skillnad från västerlandet. Såväl konsten som religionen är egentligen bara steg på vägen mot filosofin. Den bästa religionen är kristendomen eftersom den är analog med den bästa filosofin, hegelianismen.

1806 publicerar Fichte ”The characteristics of the present age” som innehåller en historiefilosofi. Mänskligheten utvecklas historiskt genom fem olika stadier, från instinkter till förnuft, och vi befinner oss nu i det tredje stadiet. Detta var långt innan Hegel presenterade sin historiefilosofi, från 1822 och frammåt.

Hegel har ofta tolkats som en auktoritär politisk filosof, både av anhängare och motståndare, men som vanligt så kan han tolkas på motstridiga sätt eftersom han alltid försöker att förena motsatserna. I Hegels idealsamhälle så är individen helt klart underordnad staten men det är också statens uppgift att upprätthålla individens rättigheter. Individen är statens ansvar.

Kapitalismens inre konflikter upplöses genom uppkomsten av en välfärdsstat.

Världshistorien går för honom från auktorianism och kollektivism mot legalism och individualism. Detta var framsteg och rationalisering och andens förverkligande. Däremot så ökade inte lyckan i världen. Världshistorien var nödvändigtvis blodig och våldsam.

Det ryktas även att han pga sin politiska omgivning helt enkelt inte var fri att skriva vad han ville i politiska frågor. Han ska egentligen ha varit konstitutionalist men pga att han levde i ett arvsfurstendöme som inte fick kritiseras så fick det bli den högsta politiska formen i hans filosofi. 

(s.26-27)

”The History of the world is none other than the progress of the consciousness of Freedom”

-Hegel

Fichte läste 1792 Schulzes kritik av Reinhold. Saken gällde hur man skulle tolka Kant. Reinhold ville sätta en medvetandeprincip som grund utifrån vilken han ville deducera hela Kants system. Schulze som var influerad av Hume kriticerade både tinget i sej som orsak till tinget för oss och även självmedvetandet som något absolut grundläggande och säkert.

Fichte tänkte sej att man kunde undkomma kritiken genom att istället för självmedvetandet som ett blott faktum satte ett ”jag” som en process som skapar sej själv. Detta jag existerar inte förrän det upptäcker sej själv. Detta är den absoluta grunden för all kunskap. Fichte hävdar att det bara finns två alternativ; antingen ugår man från subjektet eller från objektet. I det senare fallet så blir mening och moral omöjligheter enligt Fichte. Fichte antyder att han tänker bevisa hela sin lära utifrån en självklar första princip och enbart logiska deduktioner. Tidigare hade Spinoza skrivit sin Etik utifrån ett fåtal principer och deduktioner enbart. I praktiken så lyckas Fichte inte med detta, utan han introducerar hela tiden nya idéer medan han utvecklar sitt system.

1799 publicerar Kant ett öppet brev där han kriticerar Fichtes försök att härleda substantiell filosofisk kunskap från ren logik. Samma år kriticerade Jacobi Fichte för nihlilism. Fichte hade ju blivit känd över en natt när folk hade misstagit hans första publikation för skriven av Kant . Fichte kunde hittills tro att han bara förbättrade Kants system men Kant tog nu avstånd från Fichte. Strax efteråt så blev brottet mellan Fichte och Schelling uppenbart, med Hegels hjälp. 

Fichte skulle komma att skriva flera omformuleringar av sin Wissenschaftslehre under resten av sitt liv, av vilka han publicerade nästan ingenting. Tydligen så lägger han större betoning på att medvetandet som skapar världen är en gud och inte ditt individuella medvetande. Han blev ju avskedad pga anklagelser om ateism. Han kom även att envist hänga fast vid att hans system egentligen var förenligt med Schelling.

Såväl Fichte som Schelling har av eftervärlden tolkats genom Hegels lins och för honom var de intressanta i sin ungdom när de influerade Hegel, och vad de gjorde sen har varit ointressant.

Hegel själv lyfter fram sin dialektiska metod som central i sin filosofi och han anser att hans ”Logik” är det verk där dialektiken beskrivs allra bäst. Logiken tycks vara ett aprioriverk där Hegel beskriver ”Skaparens tankar innan skapelsen”. Utifrån det rena tomma varat så deducerar Hegel i hundratals sidor massor av centrala begrepp. Han tycks här ha övertagit Fichtes ideal från hans Wissenschaftslehre som Fichte aldrig lyckades leva upp till. Detta trots att Hegel redan hade publicerat en god kritik av Fichtes metod. 

Logiken pubicerades 1812-16.

Hegel hävdar att hans system utvecklas genom inre logik, ur tomma intet. Är det någon som tror på detta? Hegel skulle aldrig kunna ha utveckat hela sitt system ur tomma intet enbart genom inre logik. Hans system är ju i själva verket en sammanfattning av den filosofiska miljö där han befann sej, många av hans resonemang går att spåra till andra filosofer. Hegel snor det bästa från alla sina favoritfilosofer och sammanfogar bitarna i ett löst övergripande system. Egentligen en ganska bra metod, men kruxet är att han lite halvhjärtat försöker att förneka detta. 

Detta förklarar också varför så många filosofer och intellektuella har funnit honom vara en så pass rik tänkare - för att det finns så gott om andras tankar hos honom. Det mest värdefulla hos Hegel är inte någon hjärtefråga eller central punkt utan allting annat runt omkring. 

Hans centrala fråga - dialektiken som metod - har han också lånat, från Fichte och Schelling, som var inspirerade av Kant.

Fichtes dialektik utmärks av att han förkastar tinget i sej. Det finns egentligen ingen yttervärld förrän subjektet föreställer sej denna. Världen utvecklas ur subjektets interna aktivitet. 

Att Hegel adopterar Fichtes variant av dialektik i sin ”Logik” anser jag vara det enskilt största problemet med Hegels system. Och Hegel sätter Fichtes dialektik i centrum.

Följdaktligen så hävdar Hegel att hans system skapar sej själv ur tomma intet, trots att man ibland kan peka ut de exakta sidor hos andra filosofer där han har hämtat sina resonemang.

Hegel är naturligtvis tungt influerad av Kant, Fichte och Schelling och han betonar själv Herakleitos som en viktig förebild, fast egentligen så ska ju varje (mer betydande) filosof i filosofihistorien vara en nödvändig del i världsandens utveckling av den absoluta filosofin, Hegels egen filosofi.

Ofta underskattad är Herders influens på Hegel, liksom Herder ofta är förbisedd.

I början av sin karriär så distanserar sej Hegel från sina kompisar Fichte och Schelling genom att säga sej förena deras filosofier. Dock verkar han ha influerats mera av Fichte än av Schelling.

Fichtes intressen, utöver idealistisk metafysik, var etik och politik och sedemera religion. Det är även på de ämnena som Hegel lägger mest krut. Schelling däremot blev känd som ett slags naturfilosof. Hegel har ju visserligen en liten naturfilosofi men det är den del av hans filosofi som har blivit minst uppskattad av eftervärlden.

När Fichte och Schelling först började att glida ifrån varandra så ville först ingen av dem inse detta. Hegel däremot publiserade en bok där han beskrev hur olika de hade blivit varandra och slog sej sedan ihop med Schelling för att starta en filosofisk tidskrift om ”objektiv idealism”, som han och Schelling för en tid personifierade. Detta trots att Hegel i sin privata anteckningsbok från samma tid skrev om saker som han var oense med Schelling om och som Hegel inte skulle komma att publicera förrän senare. En kille som heter Stirling sägs ha skrivit en bok där han tolkar Hegel som ”beräknande”. 

(enligt Lucasz;)

Det är Hegel som lyfter fram den objektiva idealismen som den nya stora grejen inom filosofin, det är Hegel som presenterar Fichte och Schelling som tes och antites för att senare presentera sej själv som syntesen. Lukacs försöker att avfärda Stirlings karakteristik av Hegel ”as an ambitious climber and a hypocrite who failed to disclose differences of opinion for ‘tactical reasons’.”

Framförallt i fråga om dialektik och vikten av motsägelser så skiljer sej Hegel från Schelling vid denna tid, men det blir först tydligt när han publicerar Andens fenomenologi.

Schelling ville inte sätta objektet som underordnat och beroende av subjektet. Han menade istället att subjektet och objektet var ömsesidigt beroende av varandra. 

Så Fichte och Schelling hade varit vänner liksom Schelling och Hegel men när Hegel var klar med dem så var alla ovänner med varandra.

I slutet av Fenomelogin så har kan kommit fram till den absoluta kunskapens tillstånd, där det som han är riktigt övertygad om också nödvändigtvis måste vara sant. Detta är lika mycket ett kriterium för vad som var verkligt som ett kriterium för kunskap.

Efter hans Wissenschaft Der Logik så är hans Phenomenologie Der Geistes hans mest intressanta verk. Han avslutar dock andens fenomenologi med att skriva att han nu uppnått tillståndet där övertygelse är sanning och sanning övertygelse. Snarare än att försöka nå någon sanning i sej så verkar Hegels projekt vara att konstruera en världsbild för sej själv. Tinget i sej avfärdar han som en abstraktion, ett oanvändbart påhitt.

Känt är också det som han skrev långt senare att det förnuftiga är sant och det sanna förnuftigt. 

Mindre känt är att han en gång svarade ”Så mycket värre för verkligheten” när det visade sej att verkligheten inte stämde överrens med hans filosofi.

Han börjar på sätt och vis med ett tidlöst tillstånd innan skapelsen och slutar på sätt och vis med sej själv som person. Trots hans tråkiga personlighet och otillgängliga prosastil så verkar det finnas ett narcissistiskt drag hos hans filosofi. Kanske är det därför som folk har så svårt att frigöra sej från den.

Paradoxer och motsägelser hittar man överallt och så fort någon hegelianskt skolad gör det så associerar man genast till Hegel. Hegelianismen är ett virus.

Kanske är han den siste hjälten i sin filosofi eftersom han inte var någon hjälte i verkliga livet. I verkligheten börjde han sej för överhögheten och förvanskade även sin filosofi.

Narcissister kan ofta vara bra på att vara tidiga med att haka på trender och överta positioner och diskussioner få andra att tro att de mer eller mindre har skapat dessa. Hegel sammanfattar den tyska idealismen såsom han uppfattade den och även filosofin i övrigt och försöker att göra den till sin egen. 

Ungefär som Tarantino som snor det mesta från b-filmer och återanvänder det. Hegel och Tarantino ska ha ungefär samma IQ. Och de föredrar en bloddränkt historia.

Kallar jag Hegel för en bluff? Det vore nog väl hårt. Han har engagerat filosofer i två århundraden. Är han en bluff så är han en av historiens bästa bluffar.

Edmund Husserl och den tidiga fenomenologin har varit mycket inflytelserika på den kontinentala filosofin under 1900-talet.

Husserl föddes 1859 i en liten stad i dåvarande Österrike (idag Tjeckien) med få judiska familjer som trots detta hade producerat flera framstående rabbier under århundraden. Husserl föddes i en tid av avreglering och liberalisering och han fick inte bara lära sej judisk kultur utan även kristen kultur och samtida vetenskap.

Husserl är långt ifrån någon humanist som inte förstår sej på matematik. På universitetet så studerade han matematik, fysik och astronomi innan han började studera filosofi. Han hade matematiklärare som Kronecker och Weierstrass.

Husserl doktorerade i matematik och blev assistent till Weierstrass. När Weierstrass blev sjuk så studerade Husserl istället filosofi under Bretano och blev så influerad att han istället blev filosof i Bretanos efterföljd.

Husserl fick psykologistiska influenser från sin matematiklärare men det första han gjorde var att kritiskt diskutera dessa. Snart nog hade han iställlet skaffat sej en mer ”platonistisk” uppfattning om logik.

Hans första viktiga verk som filosof hette ”Philosophie der Arithmetik” (1891) där han undersökte matematikens filosofi. 1900-1901 gav han ut ”Logische Untersuchungen” där han, nu i efterhand, bl.a anses ha skapat den matematiska disciplinen mereologi. De filosofiska fenomenologerna i hans efterföljd har inte intresserat sej speciellt för matematik men han influerade också matematiker som Hermann Weyl och Kurt Gödel.

1894 publicerade Frege en negativ recention av Husserl och indirekt även av Cantor. Han anklagade dessa för psykologism. Även om det fanns psykologistiska tendsenser i de kretsar som Husserl och Cantor rörde sej i så var just dessa två inte inte så bra exempel på psykologister. (Frege var även känd antisemit medan Husserl och Cantor var judar.) Både Husserl och Cantor och även Frege verkar luta mer åt någon slags realistisk uppfattning om apriori-vetenskaperna.

Frege uppfattas ibland som en grundare av den analytiska filsofin, via Russell, och Husserl uppfattas ganska ofta som en slags grundare av den kontinentala filosofin. Frege och Husserl hade även oberoende av varandra gjort skillnad mellan ”dennotation” och ”konnotation”.

Fenomenologin handlar om att försöka ha naivitet som metod. Man ska försöka att bortse ifrån allt man tror sej veta och istället beskriva sina rena upplevelser, fast dessa uppfattas då inte som ”upplevelser” utan som ”sakerna själva”.

Detta påminner kanske om ”fenomenalismen” som är en epistemologi influerad av Hume och Biskop Berkeley, men fenomenalismen handlar mest om fysiska objekt vilket är relativt ointressant för Husserl. Fenomenologin handlar naturligtvis också om vardagsobjekt, det är bara det att det inte finns så mycket intressant att säga om dem.

Husserl intresserade sej först för hur man egentligen upplever logik och matematik. Han börjar med att tillbakavisa ”psykologismen” som såg logik och matematik bara som vissa sätt att tänka.

Husserl menade istället att logik och matematik var objektiva ämnen som kunde vara sanna i sej själva. Men hur? Fenomenalismen har ingenting att säga i saken, men Husserl angrep problemet fenomenologiskt. Vad är logiken för fenomen? Hur upplevs det?

Att 1+1=2 måste alltid vara sant överallt. Det kunde inte bara vara en tankevana. Att ”om a är b och b är c så måste a vara c” kan inte heller bara vara något man råkar få för sej. Fenomenologin säger egentligen ingenting om hur saker och ting verkligen är, bara hur de verkar vara för oss. Och fenomenologiskt så ger logik och matematik ett platonistiskt intryck på Husserl.

Så Husserl tog avstånd både från psykologiskmen och fysikalismen som var de vanliga uppfattningarna i hans samtid.
Han tog även avstånd från metafysiken eftersom den handlar om hur saker verkligen är oberoende av våra upplevelser. Men för Husserl så grundades all kunskap i upplevelser så metafysik var för honom en omöjlighet. Hans matematiska platonism var ur hans perspektiv inte en metafysisk åsikt.
Det är också tydligt att fenomenologi inte är samma sak som fenomenalism.

Om nånting verkar existera oberoende av oss så är det så som det framstår för oss. I erfarenheten så verkar dock objekt vara något som konstrueras av erfarenheten.

Så en ny filosofi var född som tycktes börja med en metod, en epistemologi och en metafilosofi. Husserl försökte sedan att utveckla fenomenologin på olika sätt.

Husserl publicerade ”Logiska undersökningar” i två band 1900 och 1901, 41 år gammal. Detta anses vara den egentliga fenomenologins födelse. Samtidigt så blir han också för första gången professor om än inte med fulla rättigheter. Även om det inte var någon omedelbar succé så skulle Logiska undersökningar med tiden bli ett mycket läst och hyllat verk. Mycket av hans inflytande över kontinetal filosofi grundas i Logiska undersökningar. Hans senare verk är mera kontroversiella.

Fenomenologin är ett beskrivande av fenomen men det blir även ett beskrivande av beskrivandet, en fenomenologi av medvetandet. Något grundläggande för Husserl var när hans filosofilärare Bretano lärde honom att ett medvetnade alltid är ett medvetande om något. Medvetandet har alltid ett innehåll. Det är alltid riktat mot något. Detta kallas för medvetandets ”intentionalitet”.

Detta är ursprungligen ett medeltida skolastiskt begrepp som Bretano återintroducerade i samtida psykologi och filosofi. Detta har gjort att en del katoliker och aristoteliker finner fenomenalismen intressant. T.ex så använde påven Johannes Paulus 2 sej av fenomenologi.

Bretano menade också att vi har säker kunskap om våra egna upplevelser medan vi aldrig kan vara säkra på att dom stämmer överrens med yttervärlden.

När man beskriver medvetandets innehåll så ska man bortse från vad man tror är sant eller falskt utan bara beskriva sina direkta upplevelser. Detta kallas ”bracketing” eller ”Epoché”.

Runt 1907 börjar Husserl visa influenser från Descartes och Kant. Han övergår från att beskriva det empiriska egot till att beskriva det transcendentala egot. Långt senare skulle han säga att transcendental fenomenologi egentligen är samma sak som Kants transcendentala idealism. Han skulle även senare säga att hans metod påminde mycket om Descartes i Första meditationerna, även om de inte kom fram till samma slutsatser.

1913 var hans anhängare förvånade över vad de uppfattade som idealistiska formuleringar i hans text ”Idéer”. Husserl själv hävdade att fenomenologin från första början hade befunnit sej bortom realism och idealism. Husserl och hans anhang börjar att söka sej olika vägar.

Han beskriver medvetandet som ett kontinuum med en objektspol, ”noema”, och en subjektspol,”noesis”. Husserl beskriver inte någon värld utanför medvetandet och inom medvetandet, som är det enda som vi kan veta något om, så är subjektet beroende av objektet och objektet är beroende av subjektet. Om nånting så kommer subjektet före objektet, men inte då det empiriska subjektet utan det transcendentala, som han ofta kallade för ”monad”. Monaden är ett bakomliggande, högre subjekt som innehåller det vardagliga subjektet och objektet.

Från 1911 börjar han använda ordet ”monad” i ”Filosofi som rigorös vetenskap”. Begreppet är naturligtvis hämtat från Leibniz monadologi, men det är inte bara ett begrepp som Husserl lånar utan likheterna mellan Leibniz monader och Husserls monader är stora.

”For both theorists, the monad is a self-contained system of being, one “without windows”; a monad’s experiences unfold in harmonious concatenations; a monad is a mirror of its proximate environs and comprises multiple perspectives; the unconscious is a repository of potential activation; the necessity that explains why experiences endlessly unfold in harmony is due to “a divine formation”; and, most importantly of all, a monad knows no birth and death and hence is immortal.”

- Paul MacDonald 

 1916 fick han en full professur i Freiburg, 57 år gammal. Samma år dog en av Husserls söner i kriget. Året efter blev den andre skadad i kriget.

I början av 20-talet så nämner Husserl för första gången i ett appendix att det transcendentala egot, monaden, är ”odödligt”. Detta tycks inte ha varit nånting som han ville lyfta fram och betona, snarare tvärtom. Husserl upplever att monaden skapar sin egen tid och att den inte kan sluta att göra detta. Så även om kroppen och det vardagliga jaget dör så kan inte medvetandets djupare nivå sluta att existera.

Även om monaden tycks innehålla hela världen så måste det finnas flera monader, som också innehåller var sin värld. Dessa kan inte relatera till varandra på monad-nivå utan bara på den empiriska nivån. Trots att monaderna är fönsterlösa så måste deras världar ändå passa ihop för att tillsammans utgöra ett harmoniskt helt. Husserls fenomenologi verkar en period mer eller mindre förvandlas till Leibniz monadologi. Den sene Husserl säger också att även om vi inte kan ha någon metafysiskt säker kunskap om yttervärlden så kan vi ha metafysiskt säker kunskap om vårt eget själsliv; indelningen i ett empiriskt och ett transcententalt jag, osv.

(Att ett fönsterlöst transcendentalt jag skapar tiden tycks vara raka motsatsen till Page-Wootters-mekanismen).

Husserl klagade hela livet på att hans många elever och lärjungar gick sin egen väg och inte utvecklade fenomenologin enligt Husserl önskemål. Det mest kända exemplet är ju Heidegger. Vid sjuttio års ålder hävdade Husserl att ingen egentligen hade förstått vad han menade.

Husserl pensionerades 1928. 1933 tog nazisterna makten i Tyskland. Husserl erbjöds hjälp att fly av vänner men han valde att stanna kvar. Han tilläts inte längre att publicera något i nazityskland eller att ha några aktiviteter på universitetet alls. Han gav flera föreläsningar som pensionär och dog 1938, 79 år gammal.

”The Crisis of European Sciences and Transcendental Phenomenology” från 1936, sista nyskrivna verket som gavs ut medan han levde, innehåller flera nya idéer som han inte tidigare hade diskuterat; han tar upp historia och kultur och det nya begreppet ”livsvärlden.”

Den alltmer abstrakta naturvetenskapen och filosofin har påverkat den europeiska intellektuella kulturen i nihilistisk riktning. Alla värden och kvalitéer bryts ner. Därifrån är steget inte långt till barbari. Våra direkta upplevelser, den livsvärld som vi lever i, förnekas. Vetenskapen och filosofin måste återvända till livsvärlden igen. Husserls fenomenologi är ett försök att göra just detta; att grunda en ny vetenskaplig attityd som inte förnekar livsvärlden och bjuder in nihilism och barbari.

Maurice Merleau-Ponty menar att Husserls tidigare böcker påminner om Descartes Meditationer och Fichtes Vetenskapslära, medan ”Crisis” mera påminner om Hegels Fenomenologi.

Kurt Gödel föddes 1906 i Österike-Ungern. När han var tolv splittrades landet och han föll till den tjeckoslovakiska sidan. När han var 23 valde han att bli österrikare istället. När han var 32 annekterade Tyskland Österike och Gödel blev nu tysk. När han var 42 blev han amerikansk medborgare, vilket han var till sin död 71 år gammal.

Som tonåring läste han bl.a Göthe, Newton och Kant. Han tänkte först bli fysiker men läste ocskå matematik och filosofi. Han deltog i Wienkretsens möten med bl.a Carnap. 1928 var han på ett seminarium där frågan ställdes:

”Are the axioms of a formal system sufficient to derive every statement that is true in all models of the system?”

Det blev ämnet för hans doktorsavhandling som han färdigställde året efter. I den la han fram sitt ”Fullständighetsteorem”. Året efter, 1930, så blev han doktor. 1931 la han så fram sitt ”Ofullständighetsteorem”, vid 25 års ålder.

”I was a conceptual and mathematical realist since about 1925. I have never held the view that mathematics is syntax of language. Rather this view, understood in any reasonable sense, can be disproved by my results.”
-Gödel

Han visar där att ett matematiskt system inte samtidigt kan vara både fullständigt och motsägelsefritt. Innan hade alla antagit att ett matematiskt system självklart kunde vara både fullständigt och motsägelsefritt samtidigt och många hade försökt att skapa ett sånt system.

För detta har han kallats 1900-talets störste logiker och andra har sagt att detta var det viktigaste framsteget i logik sen Aristoteles.
(Iofs så hände just ingenting inom logiken efter Aristoteles på kanske tusen år.)

Gödels egen filosofiska tolkning av detta tycks ha varit att matematiken existerar oberoende av oss och vad vi kan veta och bevisa, tvärtom mot vad t.ex Carnap trodde.

1933 tog nazisterna makten i Tyskland. Gödel själv var tysktalande protestant men många av hans vänner och arbetskamrater var judar. Samma år besökte Gödel USA för första gången och träffade bl.a Einstein. Med åren skulle de bli bästa vänner.

1936 mördades hans vän logikern Moritz Schlick. Efter detta började Gödel att visa tecken på paranoia som till och från skulle följa honom resten av livet.

Gödel gifte sej 1938. Samma år tog Nazityskland över Österrike. Som känd judevän tyckte den nya regimen att Gödel skulle passa bättre som soldat än vid något universitet. Så 1939-40 så flydde Gödel och hans fru till USA där han senare blev medborgare. Resan tog ett tag eftersom de inte tog vägen över Atlanten utan reste åt andra hållet, runt Jorden. Så de fick en lång bröllopsresa.

Redan 1940 kunde han ge ut sitt arbete om kontinuumhypotesen och ”axiom of choice”. Även detta anses vara ett mycket viktigt och inflytelserikt arbete.

1947 följde Einstein och en annan vän honom till hans medborgarskapsintervju. Allt gick bra tills domaren som förhörde Gödel frågade om han trodde att en diktatur som den i Tyskland skulle kunna utvecklas i USA. Gödel började då förklara en brist han hade upptäckt i USAs konstitution som gjorde att detta kunde hända. Domaren var dock en vän till Einstein och hade bestämt sej för att godkänna Gödel så han avbröt denne innan han hann göra bort sej.

Att Gödel med största säkerhet liksom alla europeriska intellektuella var övervakad kunde säkert inte ha varit bra för hans paranoia. Hemingway tog sitt liv för att han kände sej förföljd och trodde att han höll på att bli galen. Senare visade det sej att de mycket riktigt övervakade honom.

Efter 40-talet så publicerade Gödel aldrig något mer officiellt, men han fortsatte att arbeta. Med åren så gled hans intresse tillbaka till fysik och filosofi, som han hade varit intresserad av i sin ungdom.

1949 presenterade Gödel en modell av ett universum som han hade skapat utifrån Einsteins teorier och ekvationer. Gödels lösning innebar ett roterande universum som inte utvidgade sej men där det var möjligt att tiden skulle kunna skapa en sluten cirkel så att framtiden till sist satt ihop med det förflutna. Detta universum tycks vara teoretiskt fullt möjligt men verkar inte stämma in på iaktagelserna av vårt eget universum. Gödel själv tycks dock ha frågat folk ibland om forskarna ännu trodde att universum roterade. Stephen Hawking verkar anse att Gödels modell skulle kunna utvecklas så att det skulle kunna passa in på vårt universum.

Economist Oskar Morgenstern recounts that toward the end of his life Einstein confided that his "own work no longer meant much, that he came to the Institute merely ... to have the privilege of walking home with Gödel”.
-Wikipedia

Efter Wittgensteins död 1951 publicerades bl.a en bok där han bl.a diskuterar Gödels ofullständighetsteorem och efter Gödels död har man bland hans opublicerade material hittat kommentarer om att Wittgenstein har missförstått honom fullständigt och Gödel undrar även om det kan vara avsiktligt.

Mellan 1943 och 1958 försökte Gödel att utarbeta en matematikfilosofi som dessutom skulle vara ett förarbete till en metafysik. Vid 1958 tyckte Gödel sej ha bevisat att Carnaps uppfattning om matematiken som en generell språksyntax var felaktig men han tyckte sej inte ha presterat något tillräckligt bra alternativ. Så Gödel började 1959 att läsa Husserl och var speciellt intresserad av hans ”kategoriska intuition”.

1928 skrev Husserl att “The ideal of the future is essentially that of phenomenologically based (“philosophical”) sciences, in unitary relation to an absolute theory of monads”. Husserl nämner några gånger idén om en ”fenomenologisk monadologi”. Gödel verkar vilja använda Husserl och Leibniz för att utveckla en filosofisk grund för matematiken och alla vetenskaper.

Ungefär 1960 skrev Gödel ner sin filosofi i 14 korta punkter:

”1. The world is rational.
2. Human reason can, in principle, be developed more highly (through certain techniques).
3. There are systematic methods for the solution of all problems (also art, etc.).
4. There are other worlds and rational beings of a different and higher kind.
5. The world in which we live is not the only one in which we shall live or have lived.
6. There is incomparably more knowable a priori than is currently known.
7. The development of human thought since the Renaissance is thoroughly intelligible (durchaus einsichtige).
8. Reason in mankind will be developed in every direction.
9. Formal rights comprise a real science.
10. Materialism is false.
11. The higher beings are connected to the others by analogy, not by composition.
12. Concepts have an objective existence.
13. There is a scientific (exact) philosophy and theology, which deals with concepts of the highest abstractness; and this is also most highly fruitful for science.
14. Religions are, for the most part, bad-- but religion is not.”

1970 avslöjade Gödel sitt gudsbevis som han hade skapat redan 1941 och sedan hållit hemligt tills han nu trodde at han var döende. Det var en variant av det ontologiska gudsbeviset, som allra först hade skapats av Anselm av Canterbury och som sedan hade utvecklats av Leibniz. Gödel försöker att formulera detta i samtida modallogik. Detta har bl.a lett till att dataforskare har intresserat sej för problemet.

”My belief is theistic, not pantheistic, following Leibniz rather than Spinoza.”
-Gödel

Mot slutet av sitt liv blev Gödel god vän med Hao Wang och denne släppte efter Gödels död boken ”A logical journey: From Gödel to philosophy”, där han beskriver Gödels filosfiska utveckling.

”The last time I spoke with Kurt Gödel was on the telephone, in March 1977. I had been studying the problem of whether machines can think, and I had become interested in the distinction between a system’s behavior and the underlying mind or consciousness, if any.

… I had begun to think that consciousness is really nothing more than simple existence. By way of leading up to this, I asked Gödel if he believed there is a single Mind behind all the various appearances and activities of the world.

He replied that, yes, the Mind is the thing that is structured, but that the Mind exists independently of its individual properties.

I then asked if he believed that the Mind is everywhere, as opposed to being localized in the brains of people.

Gödel replied, “Of course. This is the basic mystic teaching.”

-Rudy Rucker’s Infinity and the Mind,

Jag har delvis svårt att ta till mej matematikundervisning eftersom de nybörjartexter som jag hittar är formalistiska medan jag är en matematisk realist. Jag skulle föredra om matematisk formalism kallades för matematisk skepticism eller matematisk nihilism.

Realism betyder bl.a att matematiska fenomen är aldrig identiska med sina definitioner, som så ofta hävdas. Man bör alltid räkna med att det finns något okänt hos varje matematiskt fenomen.

Matematiska objekt visar sina olika sidor och egenskaper när de sätts i olika sammanhang, inte när de isoleras maximalt.

Istället för att ge olika konkreta exempel på en matematisk princip för att visa hur den dyker upp i olika sammanhang så ges man en abstrakt regel att nöta in utantill därför att det finns ingenting att ”förstå”. Detta visar åtminstone att såna lärare öppet påstår sej inte ha förstått nånting.

Oavsett om formalismen är sann eller inte så mynnar den åtminstone i dålig pedagogik.

Inte ens de grundläggande siffrorna vet vi allt om. ”Ett” och ”noll” är väl så enkelt och utforskat som det kan bli? Matematikerna har dock nyligen upptäckt att ett inte är ett primtal och att noll är ett jämt tal.

Kurt Gödel var matematisk platonist, WVO Quine var matematisk empirist och Anders Tegmark är en matematisk monist. Alla dessa räknas som varianter av matematisk realism. Quine har jag tidigare skrivit om och Gödel kommer det snart mer om.

Anders Tegmark anser ju att alla matematiska former har fysisk existens, men i olika universum eftersom de inte kan existera i samma fysiska universum samtidigt. Så för honom så är matematiken en grund för fysiken. Nu så delar jag inte exakt hans teori men han är ändå en relativt känd fysiker som anser att matematiken är reell och att detta är viktigt för fysiken och kosmologin.

Matematiken är för mej en objektiv verklighet. Logicism/konstruktivism/formalism o.dyl. funkar dåligt för mej. Den gör matematiken helt platt och livlös. Per definition meningslös. Egentligen så skulle det inte kunna finnas något okänt i matematiken att forska i om konstruktivismen eller logicismen vore sann. Om hela matematiken vore en enda stor tautologi så vore den helt ointressant och helt oanvändbar. Att göra matematiken till en stor tautologi är idag möjligen ett framtida mål, inte ett faktum.

Logicismen nämns ibland som ett alternativ. Den skapades urspungligen av Frege och innebär att matematiken är härledbar från formell logik. Frege själv tycks ha haft en filosofiskt "realistisk" syn på logiken. Den ursprungliga logicismen är motbevisad men det finns neo-logicister eller neo-Fregenister som vill förespråka och förnya projektet även idag.

Formalism är närbesläktat med matematisk fiktionalism, konventionalism, psykologism, intuitionism och konstruktivism. Det finns även sociologer som hävdar att matematiken är en skapelse av samhället och marxister som anser att matematiken har förvridits av klassamhället. Dessa kan vara inspirerade av t.ex Wittgenstein eller Durkheim.

Den bortre frontlinjen inom teortisk fysik skulle kunna vara sökandet efter m-teorin och man har sett intressanta överrensstämmelser med ett esoteriskt område inom den avancerade matematiken: ett matematiskt objekt som kallas E11. Eftersom bägge dessa områden är mycket svårutforskade så går utvecklingen långsamt men det låter mycket intressant.

M-teorin är ju en förmodad teori som förenar alla de olika strängteorierna. I strängteorierna är allt vibrerande strängar och olika partiklar får sina olika egenskaper främst från hur strängarna vibrerar.

Inom algebra så kan bara det komplexa planet med komplexa tal användas för att lösa alla algebraiska ekvationer, inte naturliga tal eller nått sånt. Det komplexa planet skulle kunna tolkas som att objekt bara är specialfall av vågor.

Fourieranalys är en av de mest användna teknikerna och den beskriver vibrationer. Så verkligheten verkar i hög grad beröra oss som vibrationer.

Så på flera olika sätt så verkar matematisk forskning vilja antyda att vibrationer är något grundläggande för vår omvärldsförståelse.

En annan intressant idé är att relatera matematikens filosofi till filosofins matematik, som jag har skrivit något litet om här.

Och jag hittar saker som han kanske skulle ha kunnat influeras av men inte nämner, som RQM. Likheterna mellan OOO och RQM är tydligare än RQM och Whitehead. T.o.m. Latour liknar vissa teorier inom fysiken.

Harman är oklar angående hur objekt relaterar till varandra. Alla relationer är indirekta, men indirekta relationer förutsätter att det också finns direkta relationer. Den enda direkta relation som han nämner är mellan reella objekt och deras intryck av andra objekt, vilket är en slags intern relation inom ett objekt. Åandrasidan, så fort två objekt relaterar till varandra så blir de ett gemensamt objekt. Innebär detta att dessa två objekt kan relatera varandra direkt? Kan de däremot inte relatera direkt till något annat objekt? Harman är som sagt oklar.

Harman kan kallar sej realist men tar avstånd från materialismen som han menar inte är objekt-orienterad. Som exempel på objekt tar han vardagsobjekt men även abstrakta, kollektiva och fiktiva fenomen är objekt. Han nämner oss själva som enda exemplet som vi har tillgång till på hur det kan vara att vara ett objekt. Harmans objekt tycks dock vara uppbyggda av relationer mellan delobjekten som i sin tur är uppbyggda av relationer mellan delobjekt. Han skrev nånstans att objekt varken har delar eller egenskaper, utan bara är själva helhets-egenskapen (mitt ordval).

Harmans aktualism är också problematisk, på den punkten är Levi Bryant en bättre variant av Harman. Jag har skrivit om aktualism tidigare.

Shaviro har nu till sist fått ur sej en bok om Whitehead och OOO. Jag har inte läst den ännu men jag kommer nog att göra det. Av recentionerna att döma så verkar den dock innehålla resonemang som jag redan är bekant med från Shaviros blogg och andra ställen. Trots att Shaviro har varit viktig i den-spekulativa-realism-diskursen så gav han ju ut sin förra bok om Whitehead innan diskursen började.

Allting har sin förhistoria. Som tonåring så skrev jag en gång en dikt till en ihopknycklad påse, beskrev dess unikhet, outgrundlighet och hur den skulle ta sina hemligheter med sej i graven.

Innan jag började universitetsstudier i början av 90-talet var jag ”relativist” och ”holist” (men inte ”subjektivist”) och ansåg att vissa saker aldrig skulle kunna förklaras. (När jag konformerade mej så var jag en ganska okomplicerad ateist-materialist.) På universitetet fick jag lära mej om sociologi, poststrukturalism och postmodernism.

I samma veva fördjupade jag mej på fritiden populärvetenskapligt i systemteori, informationsteori, cybernetik och kaosteori. Min ”holism” utvecklades naturligt till en ”systemfilosofi” där vadsomhelst kunde beskrivas som ett informationssystem. Detta var en slags vidareutveckling från min gamla relativism. System bestod av andra system. ”System” i sin tur var processer med självbevarande strukturer. Och relationer orsakade emergens. Mycket av detta går att översätta till Harmans OOO och viceversa. Jag var dock inte panpsykist.
Då har jag lärt mej fler nya saker av Whitehead.

Denna lilla filosofi påminner ganska mycket om "Kvarken och Jaguaren" av Murray Gell-Mann som gavs ut 1994 och som jag måste ha läst ganska snart. -94 låter ganska sent så här i efterhand. Jag får inbilla mej att jag hade liknande tankar redan innan och att det var därför som jag gillade den.

För en massa år sej så skrev jag på Cognito - filosofiforumet - nånting i en diskussion om kvantfysik som såhär i efterhand känns lite OOO-aktigt. Hur vi hela tiden beskrev materian på nya olika sätt utan att nå fram till dess kärna. Jag blev missförstådd av en ganska stöddig pro-vetenskaplig kille, men blev försvarad av en annan kille som verkade fatta vad jag menade.

En annan gång på Cognito så protesterade jag när någon hävdade att ”relativism” och ”subjektivism” brukar användas synonymt. För mej var det två skilda saker, nästan motsatser. När jag slog upp saken i närmsta filosofilexikon så visade sej dock att han hade rätt. Eller att konventionen hade fel, annorlunda uttryckt.

På universitetet sa en lärare en gång att relativism bara resulterade i kaos. Jag protesterade och sa att det var en förutsättning för ordning.

2010 läste jag till sist Whiteheads Process and reality. Jag hade tänkt att göra det länge men hallå, har du sett hur tjock och svårläst den är? Och när jag höll på med den så fick jag höra talas om OOO. När jag började skriva om OOO under våren 2010 så hände mej något underligt. Flera dagar så upplevde jag under en kort tid en slags hallucinationer av en typ av OOO-värld.

Allting var ganska isolerade objekt som bestod av andra ganska isolerade objekt. Ganska svårt att förklara men det skiljde sej från det vardagliga vardagsmedvetandet. Upplevelsen gjorde mej också både lugn och uppspelt samtidigt, som om dopaminet hade ökat.

Då är det ju lite konstigt att jag inte är övertygad OOO-anhängade utan snarare tyr mej till Whitehead. Men jag faller inte längre i farstun bara för att jag råkar få en uppenbarelse. Det händer mej nån gång per decennium.

En gång i mitten av 90-talet när jag var ute och gick i en skog så råkade jag få syn på ett rådjur och trodde inte mina ögon. Jag måste missta mej tänkte jag där vi stod och stirrade på varandra- Och plötsligt så ändrade scenen helt karaktär. Ungefär som de där knapparna som fanns på tv-apparaten i min barndom där en knapp gav mer eller mindre färg och den andra knappen gav gråare eller svartvitare bild ungefär (kontrast). Hela skogssceneriet förädrades som om någon vred på tv-knappar ungefär. Snart kunde rådjuret kanske tas för en förvriden trästam med lite god vilja. Men då tänkte jag att detta är helt fel. Det där är faktiskt ett rådjur. Och då återgick allt till det normala. Det hela var över på ett fåtal sekunder. Jag råkade röra mej och rådjuret sprang sin väg.

Saker och ting kan uppfattas på flera olika sätt. Det behöver inte nödvändigtvis vara en fråga om rätt eller fel. Det är snarare en fråga om effekivitet och användbarhet. För mej är filosofi nånting som kan upplevas. När man förstår en filosofi tillräckligt mycket så kliver man in i den.

Även Graham Harman har skrivit att han har haft något av en uppenbarelse av OOO - eller flera.

OOO handlar för mej inte minst om estetik. Ungefär som Heideggers filosofi bäst upplevs av att vakna bakfull och djävlig och inte veta vem eller var man är eller vad som har hänt, så upplevs OOO bäst av att gå på ett museum där intressanta objekt ligger tagna ur sitt sammanhang och isolerade i olika glasmontrar. Bägge metoderna abstraherar vissa aspekter av verkligheten.

Harmans OOO kan liknas vid ett första intryck som man får av objekt, kanske som litet barn; främmande, obegripliga, ointagliga och fulla av hemligheter, tysta existenser med oklara förmågor.
Nästa steg är att man börjat att utforska objekten och de framhärdar med sin identitet, sin tjurskalliga separathet och unikhet. Jag uppfattar dessa objekt som våldsamma och Sartre upplevde dem som äckliga.
Först därefter börjar världen att hänga samman i nätverk och meningsfullheter. Objekten och världen kommunicerar med varandra. Objekten korrelerar med mej. Vi känner igen varandra.

(Vissa skiljer mellan fysisk baksmälla och metafysisk baksmälla.)

Det var inte Freud som uppfann det omedvetna, men det är mest med hans namn som idén associeras idag. Idéer om det omedvetna finns hos Schopenhauer och Göthe och man kan kanske hitta spår ännu längre tillbaks i tiden. (Malebranche?)

Det mesta som händer i hjärnan är vi inte medvetna om. Så långt är alla överrens. Frågan är snarare om det finns något ”omedvetet” som är systematiserat, och kompetent och kanske till och med kan agera utan att du är fullt medveten om det. Det verkar som om även den ortodoxa psykologin är på väg att acceptera detta.

"In modern cognitive psychology, many researchers have sought to strip the notion of the unconscious from its Freudian heritage, and alternative terms such as "implicit" or "automatic" have come into currency. These traditions emphasize the degree to which cognitive processing happens outside the scope of cognitive awareness, and show that things we are unaware of can nonetheless influence other cognitive processes as well as behavior."

-Wikipedia, unsconscious mind

Med tanke på att samtida neurovetenskap inte säger sej veta vad medvetandet har för funktion egentligen så kan man fråga sej om inte det omedvetna borde kunna göra allt som det medvetna kan göra?

Man försöker ju även hävda att fri vilja inte existerar - pga att besluten fattas omedvetet. Kreativitet uppfattas som en omedveten kombination av tidigare erfarenheter och intuition är ungefär samma sak.

Samtidigt som vissa ifrågasätter det omedvetna så ifrågasätter andra medvetandet. Längst går den sk. ”eliminativa materialismen”.

”Eliminative materialism” innebär att man helt enkelt förnekar existensen av själsegenskaper som t.ex vilja, tankar, glädje och smärta. Vardagliga föreställningar om själen och psyket ska ses som dålig vetenskap, ”folk psychology”.

Man förnekar både att medvetandet och upplevelser existerar och talar istället om "qualia". Alla upplevelser består av meningslösa, i sej otolkningsbara upplevelseinstanser. Snarare "färgfläckar i olika nyanser" än "äpple”.

Man tycks försöka visa att qualia är fysiska snarare än ickefysiska.

Alternativt att qualia inte är fysiska och alltså inte existerar heller.

Som argument för detta har man bl.a ”introspection illusion”, (som snarare talar för att det omedvetna existerar).

Ett annat argument verkar vara att ”connectionism” ses som bevisat till skillnad från ”language of thought hypothesis”.

(Jag gillar bägge men tycker inte att de bevisar så mycket i sammanhanget.)

Wittgenstein skriver i philosphical investigations att det är ett kategorimisstag att jämföra subjektiva upplevelser med objektiva tillstånd (i hjärnan) och eliminatister tolkar detta som att det är ologiskt att tro på subjektiva upplevelser öht. 

Detta var antagligen inte vad Wittgenstein menade.

Ibland pekar eliminatister på överrensstämmelser med buddhism som förnekar att atman eller egot finns. Buddhismen är dock inte materialistisk utan föredrar neutral monism eller idealism.

”Intentionality” är ett annat problemområde. Enligt eliminatisterna så kan ingenting egentligen "betyda" nånting annat.

Peirce och andra semiotiker menar att det behövs ett tolkande subjekt för att göra nånting meningsfullt. På sätt och vis tycks ju eliminationsterna hålla med eftersom de förnekar både mening och tolkande subjekt.

Så om medvetandet inte existerar så blir det inte mycket kvar.

och om det omedvetna inte heller existerar, vad skulle kunna vara kvar då?

Nu så talar ju mycket för att det omedvetna faktiskt existerar och att förneka medvetandet är naturligtvis absurt. Det är viktigt att påpeka att ”eliminative materialism” är en metafysisk filosofi och inte något vetenskapligt forskningresultat.

Den intressanta frågan är snarare vilken natur som det omedvetna har. 

"Given the lack of evidence for many Freudian hypotheses, some scientific researchers proposed the existence of unconscious mechanisms that are very different from the Freudian ones. They speak of a "cognitive unconscious" (John Kihlstrom), an "adaptive unconscious" (Timothy Wilson), or a "dumb unconscious" (Loftus & Klinger), which executes automatic processes but lacks the complex mechanisms of repression and symbolic return of the repressed."

-Wikipedia, unconscious mind

Jag betraktar inte repression och omedveten symbolik som speciellt höga och komplicerade mentala funktioner. De bör finnas hos högre djur också.

"Researchers concluded that rationalization activity may take place quickly (within seconds) without conscious deliberation."

wikipedia, cognitive dissonance  

Det påstås att

"David Holmes examined sixty years of research about the Freudian concept of "repression", and concluded that there is no positive evidence for this concept."

Man kan konstatera att

"Most of Professor Holmes’s work and research is based on the poststructuralist works of Deleuze & Guattari and Michel Foucault."

Dessa kontinentala filosofer är bl.a kända för att vara kritiska till Freud och traditionell psykoanalys. Annars är det ju den kognitiva ansatsen som nuförtiden anses vara ortodoxin inom psykologin.

Man har sagt att kognitiv psykologi är den långa subjektiva traditionen plus behaviouristisk objektiv metod (tes, antites, syntes). Kanske är det dags att erkänna det omedvetna som varken är helt subjektivt eller helt objektivt.