Släden
Att komma ned på havsisen genom det kaos av brutna isflak, kanter och diken som bakats ihop bland Röda bergen tog hela den eftermiddagen och den följande dagen. Denna andra dag övergav vi släden. Vi gjorde ryggpackningar; med tältet som större delen av den ena och sovsäckarna den andra och maten fördelad lika hade vi mindre än tolv kilo var att bära; jag lade chabespisen till min packning och hade fortfarande under femton. Det var skönt att bli befriad från tvånget att ständigt dra och knuffa och släpa och knycka släden, och jag sade det till Estraven när vi begav oss av. Han kastade en blick tillbaka mot släden, ett stycke bråte i den väldiga ödsligheten av is och rödaktig sten. -Den tjänade oss väl, sade han. Hans lojalitet sträckte sej utan brist på proportioner till ting, de tålmodiga, obstinata, tillförlitliga ting som vi använder och blir vana vid, de ting med vars hjälp vi lever. Han saknade släden.
Mörkrets vänstra hand, Ursula K LeGuin, s.219f