Tempus Fugit

Hans Jonas föddes 1903 i västra Tyskland av judiska medelklassföräldrar, Gustav och Rosa Horowitz Jonas.

Han var tretton efter att vk1 slutade och han såg hur antisemitismen blev ännu mer aggressiv i Tyskland. Som reaktion så blev han zionist. När han var sjutton så började han läsa filosofi under Husserl och Heidegger i Freiburg och kom där också i kontakt med den zionistiska studentrörelsen. Han blev entusiastisk över idén med en ny judisk gemenskap i Palestina.

Han blev doktor i filosofi i Marburg där han studerade under Heidegger och Bultmann och blev livslång vän med Hanna Arendt. Redan här blev han intresserad av gnostiscism som studieobjekt, men det var ett projekt som skulle bli avbrutet.

Besviken på Heidegger 1933 betvivlade han filosofin och flydde från det nazistiska maktövertagandet till Palestina via Storbritannien. När kriget kom gick han med i brittiska armen och ville vara vid fronten för att få kämpa mot nazisterna ansikte mot ansikte. Det fanns en speciell brigad för kampvilliga judar. Han kämpade mestadels i Italien och mot slutet även i Tyskland. Efter kriget sökte han efter sin mor i Tyskland men fick reda på stt hon hade dött i Auschwitz.

Han kunde aldrig mer tänka sej att bo i Tyskland även om han besökte landet flera gånger. Han återvände till Palestina och kämpade vid 45 års ålder i det israeliska befrielsekriget 1948. Efter israeliska befrielsekriget kände han att filosofin var hans kall och han undervisade en kort tid i Israel innan han flyttade 1950 till Kanada först och sen New York 1955. När judarna till sist hade fått sitt eget land så ville den tidigare nationalisten inte längre bo där.

I New York jobbade han vid New School for Social Research, som var en fyrbråk för kontinental filosofi i USA. 1958 kom hans första filosofiska bok ut. The gnostic religion var den första teoretiska sammanfattningen av gnostiscismen som blev spridd för en modern publik.

"Existentialismen, från Friedrich Nietzsche och Sören Kierkegaard till Jean-Pail Sartre och och Martin Heidegger, gav ofta uttryck åt vissa aspekter av gnosticismens myt och budskap. Den främmande guden, ensamheten, hemlängtan och övergivenheten hos människan i vilken anden väckts till liv, känslan av att vara en främling i världen, den förtvivlade kampen för frihet och en autentisk tillvaro, föraktet för det kroppsliga och känslan av äckel, som människan upplever när hon ställs inför naturens tanklöshet och mångfaldigande - alla dessa motiv är gemensamma för de båda filosofierna. Det som saknas i existentialismen är en lära om gnosis, om frälsning genom kunskap. För existentialisten finns det inte någon frälsning. Existentialismen är en gnosticism som har berövats sin mystik och sitt hopp. (Nya perspektiv, s. 101, som i sin tur refererar till The gnostic religion av Hans Jonas.)

Det fanns en motsättning mellan människan och världen som han ville överbrygga. Under kriget hade han blvit kritisk mot filosofins rena intellektualism och hade kommit att se sin egen kropps närvaro i en farlig värld som ett nödvändigt komplement, en grund för en ny filosofi för organismen.

När han skrev sin andra bok, om biologi och filosofi, så blev han bekant med Whiteheads filosofi som inspirerade honom mycket, även om han inte blev whiteheadian. Influenser av Whitehead märks även i hans senare böcker.

The phenomenon of life: towards a philosophical biology utkom 1966.

Han var i the phenomenon of life influerad av Heidegger och försökte att utforska relationen mellan medvetande och materia och fann att mänskligheten hade en moralisk relation till allt levande. Naturen har i människan till sist lyckats skapa både frihet och etiskt ansvar. Med evolutionär biologi som bakgrund hävdade Jonas att livet själv, överlevnadsdriften, är själva moralens grund och att vi måste respektera allting med en överlevnadsdrift.

Han kritiserade Whiteheads panpsykism. Vi måste ha en etisk relation till allt levande och allt medvetet, men inget av detta kan tillkomma den döda materian. Jonas var en av de första filosoferna att skriva mer utförligt om uppkommande moraliska problem i avancerad biomedicinsk verksamhet. Han var emot abort. The phenomenon of life har varit inflytelserik inom amerikansk bioetik.

Han foskade nu vidare i hur den tekniska utvecklingen påverkade människans etiska relation till naturen.

The imperative responsibility: in search for an ethics for the technological age utkom 1979 och blev till allas förvåning en stor succé. Första upplagan på 200.000 ex. sålde snart slut och nio upplagor fick tryckas inom ett decennium. Boken citerades i Bundestag i Bonn och var viktig för utvecklingen av miljörörelsen i Tyskland.

Han skriver att tekniken måste böja sej för ekologin, att mänskligheten inte kan behärska naturen och att självmord är inte tillåtet för judar och mänskligheten har inte heller någon rätt att ta livet av sej. Det nya moraliska imperativet i en teknologisk tidsålder är att försäkra sej om mänsklighetens långsiktiga överlevnad.

Mot slutet av sitt liv närmade han sej återigen judendomen. Han dog 1993 och 1996 kom hans nästa bok ut postumt:

Mortality and morality: a search for the good after Auschwitz, där han skriver att Förintelsen och miljöförstöringen är mänsklighetens misslyckande och inte Guds. Efter Auschwitz kan det inte finnas någon både allsmäktig och god Gud. Jonas tror på en god gud, han är närmast processteolog, men tror inte på gudomlig intervention.

"Jonas refused all dreams of messianic fulfillment. Instead, he embraced the adventure of creation, of a “God who runs a risk.” His is a suffering and caring God, one who will receive back his divinity from “the chance harvest of unforeseeable experience” — that is, from what we make of the world. In this theology it is humanity, not God, that assumes both the blessing and the burden of making things right. History is our problem. Auschwitz marks mankind’s failure, not God’s."