Tempus Fugit

Noam Chomsky försvarar vetenskapen mot postmodernismen. Han kritiserar inte sociobiologin eller evolutionär psykologi. Snarare tvärtom.

För min del så är det snart 25 år sen som jag kritiserade postmodernismen för första gången i min ”b-uppsats” i sociologi.

Istället för att vänstern måste tro på the blank slate så föreslog jag en gång ett alternativ som jag tyckte kändes realistiskt: Jag beskrev vänsterns människosyn som god  och högerns människosyn som ond och tillade att jag själv trodde att människan var både ond och god. Detta är raka motsatsen till the blank slate som innebär att människan är varken ond eller god. Man kan göra en fyrfältstabell:

Nature                 Nurture

höger   Hobbes    Durkheim

vänster Chomsky Foucault

Själv står jag närmast ”Chomsky”, och alltså längst ifrån ”Durkheim”. Foucault sa aldrig att människor inte hade någon natur utan han vägrade att diskutera frågan. Men utan mänsklig natur, varför vara liberal/vänster?  Är inte Durkheim mera koherent?  Den auktoritära vänstern tycker ju inte att deras auktoritarianism förtrycker människor eftersom de inte har någon natur att förtrycka. Oklart då varför de vill vara vänster. Kanske anser de att det är inkonsekvent av samhället att behandla människor olika eftersom människor är lika enligt dem. Jag vill ju befria människans natur, åtminstone den goda sidan. De vill något annat.

Det är viktigt att människor är sej själva - hjälp dem att finna sej själva och att vara sej själva

Känn dej själv. Lev och låt leva

Så vilka är det som vill tro på the blank slate? 

Tja, alienerade människor som inte känner sej själv eller som inte förstår sej på andra. 

Men även auktoritära människor som vill att människor ska kunna lyda order snabbt och effektivt ser gärna att (andra) människor är formbara som lera. 

En annan bra bok är Daniel Kahnemans Tänka snabbt och långsamt (2011). Han fick Riksbankens ekonomipris 2002, trots att det mesta som han säger är kritik av samtida ekonomisk teori. Som Kahneman säger så har inte ekonomerna rusat för att göra om sin disciplin efter Kahnemans kritik. Han skulle även kunna ha haft större inflytande över psykologin.

Ironiskt nog, eftersom boken mycket handlar om hur och varför människor begår misstag, så begår Kahneman själv några misstag i boken. Så länge som han beskriver sin egen forskning så är han på det säkra men sen så tar han även upp en del annan psykologisk forskning som har motbevisats efter att Kahnemans bok kom ut 2011. Det rör sej dock bara om några sidor i en tjock bok.

Människans tänkande kan beskrivas som indelat i två olika system - ett för snabba beslut och ett för noga genomtänkta beslut. System 1 och system 2 påminner lite om Freuds primär och sekundärdrift.

Kahnemans kritik av "ekoner" och ekonomisk teori ställer jag mej helt bakom.

En överaskning för mej var att de flesta människor identifierar sej mera med ett ”minnessjälv” än med ett ”upplevelsesjälv.” De flesta människor är det ihågkommande självet och inte det upplevande självet till den grad att de kan tänka sej att genomgå en operation utan bedövning bara de inte minns det efteråt! Hur bizart som helt!

Även intressant var ”inramningens effekter”. Med olika inramning så tolkar vi moraliska dilemman på olika sätt men utan inramning så har vi inga moraliska intuitioner alls! Det är därför som det finns spinndoctors.

Många med psykiatriska problem mår tydligt bättre om man förbättrar deras ekonomi. Detta räknas dock inte som en ”psykiatrisk” lösning på ett ”psykiatriskt” problem.

Stress tycks vara en viktig miljöfaktor som nästan jämt dyker upp som utlösande faktor vid mentala problem.

Sk. ”moralisk behandling” av mentala problem uppfanns 1796 samtidigt av franske doktorn Philippe Pinel och engelske kväkaren William Tuke. Detta går i korthet ut på att man ska behandla sinnessjuka väl istället för att behandla dem dåligt.

Moderna vetenskapliga metoder, labbexperiement o.dyl. började att användas i psykologiska sammanhang i mitten av 1800-talet.

Samtidigt var spiritismen stor i mitten av 1800-talet. Wallace som upptäckte det naturliga urvalet samtidigt som Darwin blev senare spiritist. Han accepterade inte Darwins evolutionära psykologi.

Det har alltid funnits en spänning mellan mera ”vetenskapliga” och mera ”andliga” skolor. I slutet av 1960-talet så försökte ett fåtal att överbrygga klyftan men det gjorde dem mest bara impopulära i bägge lägren.

Annars så är ju den kanske äldsta psykiatriska teorin demonisk besatthet.

Även inom psykiatrin är klyftorna stora. Neurokemister och samtalsteurapeuter hånar öppet varandra.

Neurokemin har trampat vatten ett tag. (Social)psykologin har ”nyligen” råkat ut för en ”upprepbarhetskris.” Nånstans har jag läst att hjärnforskningen kommer att gå in i en gyllenne tidsålder om tio år eller så. (Håll tummarna.)

DSM-5 kritiseras för att ”saying nothing about the biological underpinnings of mental disorders.” 

British Psychological society kommenterade "clearly based largely on social norms, with 'symptoms' that all rely on subjective judgements... not value-free, but rather reflect[ing] current normative social expectations"

I Sovjet fängslades dissidenter som psykiskt sjuka. Antipsykiatrirörelsen hade kanske vissa poänger. 

Det har föreslagits att alla terapiformer fungerar ungefär lika bra. Det har också föreslagits att eftersom behandligsarbetet ibland kan ta väldigt lång tid så handlar det snarare om att problemen försvinner av sej själv när man kommer in i en annan livsfas. Om man dömmer en 20-årig man till 20 års fängelse så har han ju en annan biologi när han kommer ut: mindre testosteron osv.

Samtidigt är det ju ofrånkomligt att det finns människor med psykiatriska problem som behöver hjälp.
Men finns det en psykiatri som kan hjälpa dom?

Frågan har ställts: is psychiatry dying?

 Den teoretiska sidan av psykiatrin verkar ha problem. 

 Beteendegenetik tycks replikera.

Kognitiv psykologi tycks också replikera hyfsat.

Mentala problem har kopplats till olika personlighetsdrag och bägge har kopplats till biologi och genetik.

Det verkar som att mentala problem är extremfall av olika normala personlighetsdrag.

“Mental illnesses can be viewed as maladaptive or extreme variants of personality traits.” 

-Dr. Chi-Hua Chen

DSM-5 utgår från en kategorisk modell där diagnoser är klart avgränsade. Ett alternativ är en ”kontiunuerlig” modell eller en ”spektrum”modell eller en ”dimensionell” modell. En del anser att det är en teoretiskt bättre modell även om den inte är lika praktisk ute på fältet.

Annars är det mest pengar och resurser som psykiatrin saknar. Ett sätt att få folk att respektera människor med mentala problem vore att helt enkelt beväpna dom. 

Vi kan vara förvissade om att både Gud, frihet och odödlighet är metafysiska sanningar, trots att dessa inte är syntetiskt-apriori, säger Kant. 

Några citat ur Kritik av det praktiska förnuftet:

”PURE practical reason postulates the immortality of the soul, for reason in the pure and practical sense aims at the perfect good (summum bonum), and this perfect good is only possible on the supposition of the soul's immortality. It is the moral law which determines the will, and in his will the perfect harmony of the mind with the moral law is the supreme condition of the summum bonum.”
-Kant

THE pure practical reason must also postulate the existence of God as the necessary condition of the attainment of the summum bonum.
-Kant

The highest happiness can only be conceived as possible under conditions harmonising with the divine holiness.
-Kant

Kant verkar mena att Gud, frihet och odödlighet är nödvändigheter för att inte livet och existensen ska vara absurda. Alltså bör vi förutsätta att de finns. Att vi verkar behöva dessa gör dem dessutom mer troliga.

Men går det fortfarande idag att tro på Gud, fri vilja och odödlighet?

Graham Lawton har bedrivit forskning som han tolkar som att en tro på det övernaturliga egentligen än något medfött.

“atheism is psychologically impossible because of the way humans think,”
- Graham Lawton

Att tro på fri vilja tycks vara nödvändigt för lycka och meningsfullhet. Dessutom planering och ansvarsfullhet. Livets mening har jag tidigare skrivit om här och här.

T.o.m. människor som kallar sej ateister kan tro på ett liv efter döden.

Alfred Ayer plockade upp Bertrand Russells fallna mantel som ledare för den analytiska filosofin när Wittgenstein inte ville ha den. Trots att hans filosofi i stort blev motbevisad när Quine publicerade Two dogmas of empiricism 1951 så var Ayer fortsatt populär fram till sin död 1989. Detta berodde nog delvis på hans charmiga och aningen självgoda personlighet. 

Jag tror att jag har hört att Ayer agerade sekulär präst för Faulkner på hans dödsbädd, men jag hittar ingenting om det på nätet. Dock kan det påminna om en scen i Faulkers ”A fable”.

Den livslånge ateisten erkände sej ha haft en nära-döden-upplevelse när han satte en bit lax i halsen, vilket han dock snart tog tillbaka. Inte ens när han fick empirisk verifikation så verkar han ha velat tro.  Gräver man litegrann så tycks han dock ha haft en ännu märkvärdigare upplevelse än vad han först erkände.

Mycket av diskussionen kring detta går tillbaka till Platons dialog Faidon; kropp och själ, ande och materia, rationalitet och empiri, förnuft och känsla, verklighet och uppenbarelse, enhet och mångfald, perfektion och ofullkomlighet, odödlighet och dödlighet, varaktighet och förändring, evig och timlig, gudomlig och mänsklig, himmel och jord, ställs här upp som par.

Huvudargumentet i Faidon är att liv och medvetande inte är något sekundär eller härlett utan tvärtom primärt och orsakande - själen orsakar den levande kroppen t.ex. Dessutom tycks vi minnas tidigare reinkarnationer.

 Husserl som grundade den kontinentala filosofin skriver att medvetandets djupare nivå inte kan sluta att existera bara för att det vardagliga jaget dör. Det ”transcendentala egot” är odödligt.

Peirce som grundade pragmatismen menar att varje kognition måste tolkas av en följande kognition för att vara en kognition. Kognitionerna kan därför aldrig upphöra. Teckenkedjorna är oändliga.

Swedenborg ansåg att det i princip var möjligt för vem som helst att tala med de döda och änglarna i himlen om vi bara övade upp den förmågan. Ett sekel senare så skulle den spiritistiska rörelsen se honom som en föregångare.

Laura Huxley skrev 1968 i en epilog till en biografi, This timeless moment, som hon skrev om Aldous Huxley, att hon hade träffat ett medium. Flera seanser hölls. Från andra sidan så ville Aldous ge ett bevis på livet efter döden. Laura fick flera referenser till böcker och sidor i Aldous bibliotek

”Aldous says that you are going to recieve what eventually is going to be considered classical evidence of survival of the personality and consciousness, not something that can be explained by telepathy or other theories.”

Mediumet beskrev en bok med ett citat i Aldous bibliotek där han själv aldrig hade varit. Det visade sej vara

Proceedings of the Two Conferences on Parapsychology and Pharmacology, sid 17 rad 23:

”Parapsychology is still struggling in the first stage. These phenomena are not generally accepted by science although many workers are firmly convinced of their existence. For this reason the major effort of parapsychological research has been to demonstrate and to prove that they are working with real phenomena.”

(Unknown Huichol av Jay Courtney Fikes)

Trott om du vill.

Greg Egan skriver i Permutation city om hur priset för odödlighet är att ge upp vår egen personliga identitet; inte bara genom att mångfaldigas i flera alternativa världar utan även genom att tillåta sej att utvecklas och förändras och inte längre vara fullständigt identisk.

Precis som antika indiska filosofer hävdade så verkar det mesta vara vibrationer. Men är det musik? 

Musik definieras som nånting skapat av människor och för människor.
Om djur, växter eller mineraler producerar ljud organiserat i tiden så är det iallafall inte musik, per definition.
De relevanta förklaringsmodellerna anses därför vara psykologiska och sociala/kulturella.
Det finns dock även evolutionär musikologi och biomusikologi och zoomusikologi.

Kan en solnedgång vara vacker utan att någon ser den?
Kan ett ljud vara vackert utan att någon hör det?

Med tanke på hur artificiella musikljud är, varför påverkar de oss så mycket? Vi är ju anpassade till en naturlig tillvaro utan artificialiteter.

Musik påverkar hjärnvågorna, harmoniserar olika delar av hjärnan, påverkar andning och hjärtrythm och kan göra detta med flera människor samtidigt.

Dans kan ursprungligen vara en gemensam rytmisk rörelse som kan få oss att bli en kropp utan att ens röra vid varandra.

t.o.m. på slagfält så har trummor och annan musik ansett vara användbara.

Om Finland är landet med flest metallband så är Sverige det körtätaste landet i världen. I körmusik så har det påvisats att andning och även hjärtrythm synkroniseras hos deltagarna.

Metamusik som sägs kunna sätta hjärnan i olika frekvenser mha musik påstås t.o.m. kunna orsaka mystiska upplevelser.

En del vill inte träna utan musik, en del vill inte göra läxan utan musik. Musik hjälper oss att kontrollera vår egen hjärna och dess tillstånd. Mha musik kan vi t.ex ha tillgång till hela vårt känsloregister vilket det kanske inte finns underlag för i yttre upplevelser.

Det visar sej också att olika personligheter föredrar olika slags musik.

 Vissa inslag i musik tycks vara universella. Inte bara rytm och toner och sånt utan även tolkningen av viss musik som glad, ledsen eller skrämmande tycks fungera för alla människor. Kanske finns det både en privat, en kulturell och en universell sida av musik.

”And so basic chord structure comes from physics. It’s not a choice.”
-DR. CHAZELLE

Under renässansen så började harmonik att användas i högre grad vilket symboliserade kosmos och sfärernas harmoni.
Efter Kepler och Kopernikus så förändrades synen på kosmos och musiken utvecklades till fugan och barocken.

Bach ansåg sej hålla på med vetenskap och upptäckte musiken snarare än skapade den.

Musiken var mycket matematisk under hans period och känslor var lite grann av ett bihang.

Hans flerstämmiga musik hade inte samma förgrundsfigur/bakgrund-tänkande som har varit förhärskande sen dess.

Alla stämmor var likvärdiga.

Detta drag inspirerade även Mozart som inspirerade Beethoven.

De flesta kompositörer har dock ansett att det blir för krångligt både för kompositören och publiken.

Normen har därför varit melodistämma med komp.

Det finns många legender om sjunkna städer, länder och kontinenter; Atlantis, Lyonesse, Mu och Lemuria är bland de mest kända.

Det finnas faktiskt också en del riktiga sjunkna städer, länder och kontinenter. Atlantis har kanske aldrig funnits men Nordsjön var torrlagd och bebodd för drygt 6000 år sen. Lemuria och Mu har antagligen aldrig funnits men stora områden i Oceanien mellan Australien och Asien var torrlagda under senaste istiden.

Längre tillbaks i tiden så hittar vi förlorade kontinenter och naturligtvis så har alla kontinenter flyttat på sej. Det tog dock lång tid innan kontinentaldriften accepterades.

Mars och Venus verkar inte ha någon kontinentaldrift, trots att bägge är vulkaniskt aktiva. Kontinentaldriften drivs ju av gigantiska strömmar i Jordens flytande inre.

Andra roliga saker i Jordens inre - en massa vatten, en massa liv och en försvunnen planet. Man har trott att Jordens vatten kom till Jorden från kometnedslag men nu verkar det som om vattnet kanske skapas i Jordens inre.

Månens uppkomst har varit svår att förklara. Den är väldigt stor i förhållande till Jorden och sammansättningen påminner mer om Jorden än andra delar av solsystemet. Den har kallats för den åttonde kontinenten. Ytan är närmare 38 miljoner kvadratkilometer, vilket är mellan Afrika och Asien i storlek, medan Plutos yta är mindre än hälften av Månens yta.

Månen storlek gör att Jordens stabiliseras i sin rörelse och gör förhållanderna bättre för liv att uppkomma och utvecklas.

Jorden har ett starkt magnetfält som skyddar mot kosmisk strålning. Utan magnetfältet så skulle livet ha haft svårt att utvecklas. Magnetfältet tros också uppkomma genom strömmarna i Jordens inre. 

Flera omständigheter har gjort Jorden till en bra planet för liv. Åtminstone liv som är anpassat till att överleva på Jorden.

Sahara var frodigt och grönt för tio tusen år sen. När öknen spred sej uppkom Egyptens civilisation kring Nilen.

En ny istid skulle sänka havsnivån och frigöra stora arealer av frodig havsbotten. Men det kommer att dröja. Värmeperioderna mellan istiderna brukar ta ca 10000 år och senaste istiden tog slut för ca 11000 år sen, men tittar man på klimattrenderna idag så tycks framtiden bara bli varmare de kommande seklerna.

Havsytan stiger. Den har stigit hela 130 meter de senaste 18000 åren vilket är ett av skälen till att det finns flera sjunkna städer och beräknas stiga ytterliggare minst 0,2 meter innan 2100. Effekterna av detta kommer att bli stora eftersom stora delar av världens befolkning bor i kustnära låglänta områden. 

Sibiriens metanhål skyndar på uppvärmingen och sen kommer Sibirien att bli världens största kornbod. Metan är en kanske 30 gånger starkare växthusgas än koldioxid.

Det kommer att bli en kapplöpning om Antarktis. Idag så finns det lagstiftning som skyddar kontinenten från exploatering men kommer det att räcka? När de existerande ekosystemen och miljöerna iallafall kommer att förstöras? Det kan finnas mycket intressant under istäcket.

Ok, kanske lite av en nödbloggpost men här kommer iallafall ytterliggare 40 filmer och böcker som jag gillar;

Film:

Avatar

Blade runner

Chappie

det femte elementet

defending your life

De sju samurajerna

de tre musketörerna (1973)

De tolv apornas arme

Dr Strangelove

Döda poeters sällskap

Ed Wood

eyes wide shut

Fargo

Forrest gump

Gattaca

Guardians of the galaxy

Hellboy - ettan

I huvudet på John Malkovich

Jupiter ascending

Jurassic park

Kontakt

Martian

Memento

Million dollar baby

Moulin Rouge

Nausicaä från vindarnas dal

o brother, where art thou?

Pirates of the carribean - trean

Shakespear in love

Shindlers list

Solens rike

Sweeny Todd

the man who wasnt there

the shining

Van Helsing

Will hunting

Yojimbo/Livvakten

Zack and Miri make a porno

Enders game

Pi (Aronofsky)

Böcker:

3001

3 stigmata of Palmer Eldrich

a choice of gods

Across time and death

allting finns

a princess of mars

a scanner darkly

Axiomatic

elementarpartiklarna

far journeys

Ficciones

Frostens barn (Lindbohm)

Gods of Mars

hem till jorden

his dark materials1-3

jungs självbiografi

lovecraft

many lifes many masters

Mars chronicles

Metro 2033

Neverwhere

nyaga

old mans war

past lives future lives

platform

Quarantine

radio free albemuth

ringentrilogin

rymdväktaren

secret life of salvador dali

Simulacron 3

splods öga

stiftelsetrilogin

the city and the stars

the forever war

the gods themselves

the lathe of heaven

the man in the high castle

the possibillity of an island

the star rover

the western lands

time out of joint

Tranströmer 54-04

ultimata resan

Un Lun Dun

vintersaga

Men vänta! Det kommer mera! Här är några av mina favoritparfymer:

Man har försökt att göra kartor över psyket även utanför skolpsykologin. Ett av de äldre försöken är chakras, som faktiskt representerar olika nivåer eller instanser i själen. Det första chakrasystemet som påminner om dagens uppstod hos buddhistiska tantriker i 700-talets Indien. 

En syn på chackras är att de kan ordnas i komplementära par;

Första och andra chakrat nedifrån står för negativ och positiv hedonism/förstärkning.

Tredje och fjärde står för egoism och socialt beteende.

Hjärtchakrat står för känslor och halschakrat för tankar.

Pannchakrat står för intuition och visioner,

medan hjässchackarat står för formlös mystik

För att ytterliggare förklara hur chakrasystemet är en form av psykologi kan man likna chakras vid psykologiska skolor och inriktningar:

Första chakrat liknar behaviourismen och neurologin.

Andra chakrat liknar freudianismen.

Tredje chakrat liknar Adlers individualpsykologi.

Fjärde chakrat liknar socialpsykologi och gruppsykologi.

Femte chakrat liknar kognitivism.

Sjätte och sjunde chakrat liknar Jung, transpersonell psykologi, parapsykologi, o.dyl.

Inom kundaliniyoga anser man att det finns en psykologisk kraft eller energi, kallad kundalini, som man genom träning skall få att utvecklas genom de olika chakras mot högre och bättre tillstånd. Rå överlevnadsinstikt utvecklas till sexuellt begär osv tills kundalini till sist når kronchakrat och blir andlig upplysning. Freud, inspirerad av bl.a Nietzsche, menade att det mänskliga libidot skulle sublimeras för att människan skulle utvecklas och mogna. 

Kanske vore kundalini-freudianism en intressantare hybrid än buddhistisk eliminationism?

NDEs tycks inträffa när EEG bara visar en platt linje. Detta är åtminstone vad personerna hävdar, att först förlorade de medvetandet om omvärlden, sedan hade de en upplevelse av att vara döda och sen återfick de medvetandet. Under den tid som de hävdar att de hade upplevelser så visade EEGt bara ett rakt streck.

För skeptiker så är detta en viktig punkt. Man hävdar att personerna istället hade sina upplevelser precis innan eller efter att de var kliniskt hjärndöda. Det är korta ögonblick men man säger att det är okänt hur lång tid som egentligen skulle behövas.
Det är inte heller uteslutet att det skulle kunna finnas någon dold hjärnaktivitet som inte visas av EEGt.
Inget av lägren har dock lyckats producera några bevis som har övertygat det andra lägret.

För att NDEs ska kunna fungera som det är sagt så måste alltså information kunna flöda från den flygande själen tillbaka in i den materiella hjärnan.

Som Heidegger påpekar så är en själ som en extra kropp ingen bra lösning på medvetandeproblemet. Detta förklarar egentligen inte på något sätt det subjektiva i subjetiviteten. Problematiken kring subjekt och objekt kräver en annan sorts lösning. Antingen försöker man att reducera det ena till det andra, ser dem som två väsensfrämmande substanser eller försöker att finna en gemensam förklaringsram för alla fenomen.

Idealism , fysikalism och dualism. Och sen den fjärde intressantaste kategorin; Neutral monism påminner om panpsykism, Panpsykism påminner om property dualism, som påminner om dual aspect theory, som påminner om experiential dualism (det liknar två olika substanser men egentligen så finns ingen substans!)

De sk. skeptikerna hävdar att medvetandet är ett sk. emergent fenomen som på något sätt uppstår i den fysiska, naturvetenskapliga hjärnan.

Det är lite lustigt att skeptikerna här visar sej försvara varianter av holism, som ju emergens kan sägas vara, medan skeptiker annars oftast är bundsförvanter med olika reduktivister.

Två uppmärksammade medvetandeteoretiker är David Chalmers och John Searle som bägge försvarar olika varianter av emergens, att medvetandet på något sätt uppstår ur den fysiska hjärnan och när den dör så försvinner även medvetandet. Chalmers lämnar dock en dörr på glänt för panexperientialism.

Intressant nog så hävdar bägge att mindre delar av hjärnan är mindre medvetna och att mera medvetande uppstår när delarna sammarbetar. Whitehead fortsätter detta resonemang ner på ickebiologisk nivå.

Chalmers överväger möjligheten att all informationbearbetning ger upphov till någon medvetenhet. I så fall skulle stunder av medvetenhet finnas överallt i naturen eftersom praktiskt taget allt kan beskrivas som informationsbearbetning. Tegmark verkar vara inne på samma spår.

Whiteheadiansk panexperientialism tycks först vara raka motsatsen till en själ som frigör sej från hjärnan. Fast med panexperientialism o.dyl. så kan högre former av medvetande uppstå lite överallt, av vilket material som helst, och måste inte vara bundet just till hjärnan.

Monty Python föreslår att människan inte föds med en färdig själ utan att man skapar den under en livstid. (55 minuter in i filmen Meningen med livet.)

Författaren Greg Egan beskriver i flera romaner starka AIs. En tillräckligt perfekt simulation av ett medvetande blir ett nytt medvetande. Därför kan man ladda upp sitt medvetande i en dator istället för att dö. (I Permutation city så blir t.o.m. en tillräckligt bra simulation av ett universum ett nytt universum.)

Man kan föreställa sej att själen vore något elektromagnetiskt fenomen som lämnade kroppen vid döden, kanske fann ett hem i jordens magnetfält, kanske inristad på universums yta, kanske reinkarnerade i en ny kropp. Kanske är m-teorins 11 dimensioner inblandade. Kanske är universums mörka materia vikten av alla dödsriken som finns i anslutning till alla bebodda planeter.

Searle hävdar att samtida filosofi som regel har försökt att glömma att det subjektiva som sådant existerar. (Daniel Dennett?) Liknande Chalmers så menar han att det subjektiva är något helt annat än det objektiva men att medvetandet iallafall skapas kausalt av hjärnan. Däremot så kan inte vilken informationsbehandling som helst vara medveten. Om vi lyckas skapa ett konstgjort medvetande i framtiden så blir det i en konstgjord hjärna rätt lik vår vanliga hjärna.

Man kan fråga sej om alla dessa livsformer utan hjärna men som ändå tycks reagera på omgivningen har någon form av medvetenhet?

”Min kropp lämnade bilen. Jag såg hela händelseförloppet från tre, fyra meter ovanför. Man kan lämna sin kropp, tro mej. Jag hade försökt hela livet, men det här var min första riktiga upplevelse. Jag såg den där grejen rulla runt i slow motion tre gånger, väldigt sansat, väldigt lugnt.Jag var en iaktagare. Inga känslor var inblandade. Du är redan död, bara att glömma. Men under tiden, innan lyset slocknade … jag lade märke till undersidan av bilen, och jag märkte att den var byggd med diagonala, nitade balkar på undersidan. De såg väldigt stabila ut. Allting hände i slow motion. Man tar ett jättedjupt andetag. Och jag vet att Anita är i bilen, och i en annan del av huvudet undrar jag om Anita också tittar på ifrån ovan. Jag är mer orolog för henne än för mej, för jag är inte ens i bilen. Jag har flytt, i huvudet eller var man nu tror att man är när sådana där gejer händer på en nanosekund. Men så, efter tre volter, så dunkar den ner gummit nedåt, in i en häck. Och plötsligt är jag tillbaka bakom ratten.”
-s. 252, Livet, Keith Richards

Hans fysik och medicin är idag helt motbevisade, även om Heisenberg hänvisar till begreppet "potential" från Aristoteles metafysik när han diskuterar kvantmekanik. Aristoteles idé att rangordna alla levande varelser enligt komplexitet är en ännu idag aktuell idé, även om hans rangordning har korrigerats sen dess.

Han gör noggranna iaktagelser av livsformer och har en klar idé om vikten av empiri även om han inte kommer fram till någon idé om upprepade kontrollerade experiment. Han gör även vissa iaktagelser av t.ex geologiska och astronomiska fenomen som är insiktsfulla men han ansluter sig även till den geocentriska världsbilden, vilket fick ödestigna konsekvenser.

Inte bara Aristoteles goda stunder utan även hans sämre idéer bevarades på ett religiöst sätt under närmare två årtusenden, förenades under högmedeltiden med den faktiska religionen, och användes för att förfölja och döda oliktänkande.

Hans logik är oförändrad och evigt sann även om den bara är en mindre del av hela logiken idag. Hans logik är fortfarande helt sann, hans fysik och medicin är idag så gott som helt falsifierade medans hans etik och metafysik fortfarande är delvis aktuella för åtminstone vissa tänkare. Dessa två torde då vara intressantast att titta närmare på.

Han kritiserar sin lärare Platons formlära med argumentet om den tredje mannen. Formen kan inte vara separerad från det ting som har formen utan måste finns i själva tinget. Trots att t.ex färgen röd finns i det enskilda tinget så är det ändå samma färg som finns i alla röda ting. Han verkar inte lösa detta. Aristoteles har ibland tolkats som en särskild sorts platonist.

Aristoteles skiljer mellan form och materia, men ger dessa ord flera olika betydelser. Dels kan form och materia vara två sidor av ett partikulärt objekt, så att form och materia aldrig kan existera skilda från varandra. De är relativa begrepp. Men det finns även en absolut form utan materia och en absolut materia utan form. Den rena formen är ett annat namn på Gud och den rena materia är helt egenskaplös. (Detta påminner lite om privationsläran.)

Eftersom människans själ är hennes form eller funktion så har människor ofta dragit slutsatsen att människans själ inte kan existera utan hennes kropp, enligt Aristoteles. Detta är efter Thomas av Aquino den katolska kyrkans officiella doktrin. Men Aristoteles skriver faktiskt att hennes intellekt, den tredje och högsta själen hos människan, kan överleva utan kroppen. Detta har Aristoteles-tolkare bråkat om i över två årtusenden. (Även kabbalister och sufis hävdar att människan har tre själar. Aristoteles var dock före dessa.)

Han skiljer även mellan det tillfälliga och det essentiella hos ett ting. Det är vanligt att man låter "essens" och "substans" vara synonymer men det är inte så Aristoteles använder orden. "Essens" är något nödvändigtvis känt medan "substans" är något nödvändigtvis okänt.

Ofta funkar det att låta "form" vara ungefär samma sak som "essens" eller "definition" och "substans" ungefär samma sak som "materia" men Gud och det mänskliga intellektet tycks vara former som kan existera utan materia och som därför måste ha någon form av substans i sej själva.

Det finns dock inte två substanser, form och materia, utan varje ting är en egen substans. Aristoteles är varken idealist eller materialist.

Det som egentligen existerar är det enskilda tinget, men det behöver tydligen inte bestå av både form och materia. Tydligen kan det bestå av ren form utan materia, liksom en människa enligt honom kan bestå av rent intellekt utan kropp.

Det verkar inte bättre än att katolikerna är materialistiska avfällingar liksom mormonerna.

Följdaktligen så är egentligen varken form eller materia några substanser som existerar i sej själv. Dessa är enbart subkonträra egenskaper hos enskilda ting.

Aristoteles var även officiellt polyteist vilket var tvunget i hans sociala sammanhang. Hans teori om en "orörlig rörare" har dock tolkats som att han inofficiellt var monoteist. Dock är det oklart exakt hur många orörliga rörare som det egentligen finns.

Inom etiken så har hans hedonism, teleologi och utillitarism varit aktuella alternativ åtminstone sedan renässansen men idén med dygdeetik och livsstilsetik har först ganska nyligen blivit aktuella igen.
Enteleki är ett begrepp som överskrider skillnaden mellan etik och metafysik. Allting har en inneboende strävan, även människan.

Hans skrifter om retorik, teater o.dyl. är insiktsfulla men aningen tidsbundna.

Han kom att utöva ett massivt inflytande över både kristendom och islam. Man kan hitta vissa likheter mellan Aristotelism och buddhism.

Platon har diskuterats i två och ett halvt årtusende och det torde vara svårt att säga något nytt och orginellt om honom. Häromåret hittades faktiskt en nyhet när det visade sej att kompositionen av Platons skrifter faktiskt var musikalisk. Detta torde vara ett slags inflytande från Pythagoras.

För det mesta så har man varit mer eller mindre kritisk till Platon. Under moderniteten så har han kritiserats för sin metafysiska idealism och för att han har tolkats som inte tillräckligt demokratiskt sinnad.

Det går inte helt säkert att veta vad Platon tyckte i olika frågor eftersom han skrev i dialogform, aldrig talade i egen sak, ofta diskuterade olika alternativ utan att vara helt tydlig med vad han själv tyckte osv.

På Platons tid så funderade filosoferna över hur världen egentligen såg ut, vilket även innefattade frågor som om jorden var rund eller platt. Platon trodde att Jorden var en sfär, men att människor bara levde på sfärens topp och att de levde på en stor ö i en ocean med land runtomkring. På så vis lyckades han kombinera de flesta av de olika föreställningar som fanns i hans samtid.

Det är ungefär så som han typiskt bedriver filosofi och teoretiserande. Han vill förena olika teorier och överkomma motsättningar. Just det här exemplet visar ju att resultatet inte nödvändigtvis behöver bli helt fulländat. Men problemet är främst att hans medgreker inte hade så många olika teorier kring gravitation som han kunde jobba med.

I hans samtid så fanns också en mångfald av filosofer och filosofier och Platon försökte inte minst att förena ett flertal av dessa i en gemensam teori. Bl.a Parmenides, Pythagoras, Herakleitos och Sokrates är viktiga influenser för honom, men även t.ex atomisterna försökte han att arbeta in i sin metafysik på sin ålders höst. De fem platonska kropparna utgjorde då atomerna i var sitt element. (Kanske liknande de indiska atomisterna?)

Platon är både rationalist och mystiker, och organicist därtill.

Redan Aristoteles påpekade att Platon hade en hemlig lära som inte återfanns i hans skrifter. Detta bekräftas av andra. Detta tyder också på ett inflytande från Pythagoras. Indirekta uppgifter om denna hemliga lära har nått oss genom årtusenderna:

"Each came expecting to learn something about the things that are generally considered good for men, such as wealth, good health, physical strength, and altogether a kind of wonderful happiness. But when the mathematical demonstrations came, including numbers, geometrical figures and astronomy, and finally the statement Good is One seemed to them, I imagine, utterly unexpected and strange; hence some belittled the matter, while others rejected it."
-Aristoxenus

Medan man tidigare har betvivlat att nyplatonismen har varit en trogen arvtagare till Platons hemliga lära, såsom nyplatonikerna själva hävdade, så är det idag mera accepterat.

En av Platons influenser var Herakelitos som hävdade att allting ständigt förändrades och att det enbart fanns någon ordning i världen om man tittade på förändringarnas mönster på en högre nivå. En av Platons lärare nämnde aldrig saker vid namn utan pekade på dem istället eftersom han ansåg att de förändrades från stund till stund. Även Parmenides hävdade att mångfalden av sinnesintryck och mångfalden i människors åsikter var opålitligt alltsammans.

Hur kunde man få säker kunskap när världen var så opålitlig? Platon skiljer mellan fyra olika sorters kunskapskällor. Till att börja med kan man ha sinnlig kunskap om yttre objekt men man kan också ta fel så att man upplever illusioner och hallucinationer istället. Så detta är två olika sorters källor. Man kan också via tänkandet utforska rena idéer. Detta tycks ofta vara säkrare och pålitligare kunskap än blott sinnlig kunskap om en föränderlig och oförklarad yttervärld.

Platons alterego Sokrates erkänner dock att man aldrig kan lära känna idéernas essens i sej själv. De tycks ständigt dra sej tillbaka. Samma sak kan ju sägas om de sinnliga objekten. Inget av detta tycks vara absolut säker kunskap. Det tycks bara Platons fjärde kunskapskälla vara, som tycks vara en slags mystisk upplysning. Resten verkar påminna om illusioner, i olika grad.

Han är mest känd för sin formlära, som "platonism" idag är närmast synonymt med. Men han tycks beskriva den på lite olika sätt i sina dialoger och lägger även fram kritik mot den.

Han driver själv med uppfattningen att det skulle finnas en "form" för varje dammråtta. I själva verket så finns det mycket få sanna former. En känd uppräkning är "det goda, det sanna och det sköna" som förenas i "det ena".

I Timaios talar Platon om existens, likhet och skillnad som en slags ursprungliga principer.
Nyplatonistem Proklos utvecklar sin egen version med gräns, gränslöshet, blandning och kausalitet som grundprinciper.

(och han tycks även ha förebådat Hegel på en punkt eller två.)

Det verkar finnas högre och lägre former och de lägre formerna verkar vara vidareutvecklingar av de högre, mer generiska formerna.
Ungefär som objekt inom objekt-orienterad-programmering kan ärva egenskaper från andra objekt.
(Jungianer relaterar även arketyperna på detta sätt.)

Att det skulle kunna existera nånting som vore oberoende av tid och rum, s.a.s. utanför rumtiden, är idag en plausibel hypotes inom fysiken.

I sina dialoger så är Platon inte någon som hamrar in sanningar, utan han tycks snarare vilja uppmuntra till eget tänkande och eget ställningstagande. Han kritiserar inte sällan det som han själv påstår. Vi vet inte om samma sak gällde för hans hemliga lära.

Som politisk tänkare så är han konservativ. Det finns en mångfald olika styrelseskick i världen som alla fungerar någorlunda men som alla har en tendens att urarta i längden. Till sist så verkar alla stater styras av en dålig diktator. Det bästa vore istället att styras av en god diktator, det upplysta enväldet. Ett slags expertvälde alltså. Det är oklart om han menar detta som ett realistiskt ideal eller som en ouppnåelig utopi. Han är ganska tydlig med att ideal egentligen inte kan realiseras fullständigt i verkligheten. Världens ondska är egentligen bara dess imperfektion. Thomas More, som skrev den första Utopin, var influerad av Platon.

 Tydligen försökte Platon vid något tillfälle att sälja in sina idéer hos någon antik diktator men det fungerade dåligt.

Aristoteles har beskrivits som något mindre diktaturvänlig än Platon, men det finns också tydligare bevis för rasism och sexism hos Aristoteles än hos Platon. Platon hade en kvinnlig elev och hävdade att även en kvinna skulle kunna vara en "god diktator". När Aristoteles läser Platon så verkar han inte vara insatt i den hemliga läran, han tolkar allegorier bokstavligt och han är negativ till Pythagoreerna.

Det man kan hoppas på som människa är inte något himmelrike på jorden utan att få en så bra tillvaro som möjligt efter döden. Goda filosofer får återvända till de rena formernas rike. Liksom sin idol Pythagoras så trodde Platon på reinkarnation.

Många har påpekat likheter mellan Platons läror och olika hinduiska föreställningar, men det finns ingen bevisad influens från Indien till Grekland på Platons tid. Men det kan ju ha funnits i alla fall. 

Parmenides skiljer mellan den allmänna opinionen och den egentliga sanningen. Medan den allmänna opinionen är varierande och skiftande så är den egentliga sanningen en och densamma. Bakom all komplexitet så är världen egentligen mycket enkel.

Den egentliga sanningen är alltså dold, åtminstone för det stora flertalet.

Den största delen av sin huvudskrift ägnar han dock åt flertalets skiftande åsikter, som han egentligen säger inte ens existerar.

Parmenides känner till Pythagoras och Xenokrates och influerar inte minst Platon. Parmenides efterföljare Zenon lyckades skapa flera logiska utmaningar som vidareutvecklade Parmenides argument.

Parmenides var rationalist och hävdade även att tanken och tankens objekt var en och detsamma, vad han nu menade med det.

Redan Platon och Aristoteles kom dock fram till att Parmenides snarare bör tolkas som att det finns en högre och en lägre sanning och att verkligheten var indelad i minst två olika nivåer. En mera bokstavlig tolkning än så blir bara paradoxal. Tyvärr är det mesta av hans orginalskrift förlorad så vi kan nog aldrig slutgiltigt avgöra vad han egentligen menade.

En sentida tolkning tar fasta på att Parmenides var den förste filosofen som skiljde mellan vad som nödvändigtvis måste vara, vad som nödvändigtvis inte kan vara och vad som kontingent kan vara eller inte vara.

Han väckte mycket debatt redan under antiken och diskussionen fortsätter ända in i våra dagar. En italiensk filosof,  Emanuele Severino, anser sej vara nyparmenidesian.

Popper kallade Einstein för Parmenides eftersom Popper var kritisk till tidén om "block time" som är en följd av relativitetsteorin.

Lustigt nog så influerade ärkeidealisten Parmenides den antika atomismens uppkomst.

Även Spinoza trodde på en enhetlig substans och skrev att i ett högre perspektiv så fanns inte tiden.

Demokritos skapade atomismen inspirerad av Parmenides absolua monism. Vilket är lite oväntat. Allt han la till var möjligheten av tomrum. Så splittrades Parmenides uratom i myriaders myriader av småatomer, som en Big Bang i filosofins begynnelse. En enskild atom är rätt ointressant. Det är bara ansamlingar och flöden av atomer som är något att prata om.

(Ibland sägs Demokritos ha haft en lärare vid namn Leukippos som egentligen uppfann atomismen, men nästan inget är känt om honom och en antik kommentator hävdar att han aldrig har existerat.)

Jag har tidigare nämnt likheter mellan buddhism och aristotelism, men det finns även vissa beröringspunkter mellan buddhism och västerländsk antik atomism/epikurism.

"Medicine heals diseases of the body, wisdom frees the soul from passions."

-Demokritos 

Det fanns även en tidigt buddhistisk skolbildning som var materialistisk/atomistisk men den dog snart ut.

Epikuros förnekar inte att gudarna finns utan är närmast agnostiker, men det är inte heller intressant för oss om de finns eller inte. På denna punkt är överrensstämmelsen mellan Epikuros och Buddah fullständig.

Epikuros säger att vi bör försöka att bli som gudarna, och verkar mena att vi ska ta ansvar för vårt eget liv och vår egen lycka. 

“Men ask for health in their prayers to the gods: they do not realize that the power to achieve it lies in themselves. Lacking self-control, they perform contrary actions and betray health to their desires.” 
―Demokritos

Enligt honom så utvecklades kosmos naturligt ur kaos och samhället växte fram naturligt ur ett anarkistiskt urtillstånd.

Epikuros sägs ha uppfunnit estetiken som filosofiskt ämne och sägs även ha varit duktig matematiker.

Epikureerna var de första som blev förbjudna i antikens Rom. T.o.m. innan de kristna blev det. Epikureerna utplånades tidigt och återupptäcktes sent. Ingen av de stora metafysikerna under 1600-talet är påverkad av epikureerna. Det tycks komma först under 1700-talet.

Som hedonister så skulle man kunna tro att de spenderade dagarna och nätterna på vilda backenaler, men Epikuros ideal om det goda livet påminner stort om stoikernas ideal; goda vänner med lite vin och ost som sitter och pratar i trädgården. Epikuros kallades för den skrattande filosofen medans Herakleitos kallades för den gråtande filosofen.

Min c-uppsats i idéhistoria skulle jag skriva om synen på Esaias Tegnér som filosof. Tegnér räknades ju som nationalskald under 1800-talet och efter hans död höll inte minst konservativa och nationalister honom högt. I sin ungdom skrev han bl.a en latinsk avhandling om Kants tinget-i-sej. Hans dikt Den Vise från 1804 fick ett pris och är helt präglad av Kants åskådning.

Från 1810 tar han intryck av den tyska idealismen inom dikt, filosofi och vetenskap. Svenska diktare vid denna tid var i allmänhet influerade av tysk romantik. Tegnér hade dock en rätt självständig uppfattning. Han är influerad både av upplysningsfilosofi och av romantiken. Som diktare så skriver han inte sällan om abstrakta idéer som fosterlandskärlek t.ex.

Efter sin död så började Tégner långsamt att falla i glömska men snart nog så blev han intressant igen. Litteraturhistorikern Albert Nilsson hade 1913 gett ut arbetet ”Tegnérs estetiska och filosofiska studier” där han utredde dessa. 1934 gav han ut ”Tegner och Uppsalafilosofien” som en reaktion på Svante Bohmans avhandling från året innan.

Egentligen så handlade Svante Bohman-affären om en attack på Uppsala-filosofin, som han egentligen inte var jättetypisk för, men en åldrig Axel Hägerström gick i god för honom och satte sitt akademiska rykte i pant på att Bohmans avhandling om Tégner var jättebra. Även Vilhelm Lundstedt försvarade Bohman.

Det första intryck som man får är annars att den är ganska svårläst, något som även den konservative litteraturhistorikern Fredrik Böök påpekade. Bohman svarade att filosofi var en fackvetenskap som inte vände sej till de breda massorna och Böök svarade ungefär ”vad ska man då ha filosofin till?”

Bohman vill även utreda Tegnérs psykiatriska tillstånd. Det förekom flera tidningsartiklar från intresserade kulturpersonligheter, som psykologen och litteraturkritikern John Landqvist. De som försvarade den gamle konservative Tegner tyckte främst illa om Uppsalafilosofin.

Bohman blev underkänd och blev aldrig yrkesfilosof. Han blev sedemera lektor och skrev psykologiska artiklar. Ska man läsa nånting av Bohman så är hans ”Det "inre" jaget i vår "inre" värld : en psykologisk och parapsykologisk studie” som är bland det sista som han skrev och som sammanfattar hans olika sidor; psykologi, begreppsanalys och t.o.m. lite teologi.

För Hägerström så blev det en ganska ovärdig avslutning på liv och karriär. Han dog ungefär samtidigt som Bohman-affären gjorde det.

Efter Bohman-affären så har det varit mycket tyst om Tegnér, både som filosof och annars. Man kan hitta någon enstaka artikel eller omnämnande men det är tunnsått. Det är främst hans korta ungdomsdikt ”Det Eviga” som folk tycks komma ihåg.

Jag avslutade aldrig min c-uppsats. Andra saker kom emellan och jag hade insett att jag nog inte skulle bli idéhistoriker. Dessutom så verkade Bohmans avhandling central och jag kände att jag borde läsa den ganska noga vilket jag aldrig orkade med. Kanske avslutade han en karriär till, nämligen min karriär som idéhistoriker?