Publish and perish

Det tycks mej som om kunskapssektorn länge har varit på ett sluttande plan både i Sverige och internationellt. Man kan fråga sej vad det beror på. Moderna västerländska samhällen är kunskapsintensiva och det krävs att en stor del av befolkningen är rätt så välutbildad för att allting ska fortsätta att fungera smidigt. Därför finns det goda skäl att vara orolig inför framtiden.

 

När jag läste idéhistoria så klagade en lärare på att ekonomerna godkände många fler studenter än andra discipliner, typ fyra gånger fler per termin, och att ekonomerna underligt nog sågs som normen som alla andra skulle anpassa sej till.

 

Svensk grundskola var en gång världsledande. Sedan så genomfördes flera reformer från sent 80-tal och framåt. Det är först på senare tid som resultaten verkligen har gått utför. Debattörerna vill dock inte enas om orsakerna. Är det friskolereformen, bristande lärarauktoritet eller något helt annat?

 

De bästa eleverna skickas ofta till friskolor av sina föräldrar, där det dock tycks vara viktigare att ge bra betyg än att ge bra kunskaper.

På 60-talet ansågs lärare vara en så viktig del av samhället att riksdagslönerna sattes utifrån lärarlöner. För några generationer sen så hade lärare hög staus. Så är det inte idag.

Det talas också om sjunkande kvalitet på högskolestudenter. När jag läste historia i mitten av 90-talet så sa de att de fick förenkla grundkursen nästan varje termin eftersom studenterna bara blev mer obildade hela tiden.

Är det därför man förutspår en ingenjörsbrist? Eller för att alla bara vill ”jobba med media”?

Kan detta leda fram till att man accepterar tveksamma teorier?

På senare år så har vi fått en ”replikationskris” inom flera discipliner, bl.a medicin, psykiatri och psykologi, vilket innebär att tidigare accepterade resultat nu inte går att upprepa och bekräfta, vilket öppnar frågan om det någonsin har varit sant.

Ett skäl till att även kvantitativa studier är opålitliga är att p-värdet i statistik är opålitligt. P-värdet handlar ungefär om hur mycket man kan generalisera ett resultat.

Inom den akademiska världen så spårar jag många av problemen till ett system som kallas ”Publish or perish”. Som akademiker är du piskad att hela tiden producera och publicera dej, men folk tittar mer på kvantitet än kvalitet.

Värderar man kvantitet över kvalitet så evolverar man fram sämre vetenskap. Det finns vetenskap på det.

Till skillnad från det tidigare tyska systemet där kvalitet värderades högre än kvantitet. Gadamer gav ut sitt magnum opus Wahrheit und Methode vid 60 års ålder.

Så det är åtminstone en viktigt orsak till dagens problem. Kan det även finnas andra rotorsaker än publish or perish?

Kanske minskar också det folkliga stödet för vetenskap när den börjar att säga saker som man har svårt att acceptera?


Oskön litteratur

Jag har tidigare skrivit lite om vilka skönlitterära böcker som jag tycker är bäst. Jag kan också nämna något om vilka fakta-böcker (nåja, icke-fiction) som jag har uppskattat mest. 

 

Det är förvånandsvärt få böcker inom fysik och kosmologi som jag tycker är verkligen bra. Det är egentligen bara 

The quark and the jaguar av Murray Gell Mann,

The elegant universe av Brian Greene

och 

Big bang av Simon Singh.

 

Då är det något fler inom matematik, där jag tänker nämna

Fermats enigma av Simon Singh

The code book av Simon Singh

Proofs and refutations in the logic of mathematical discovery av Imre Lakatos

Chaos av James Gleick

Gödel, Escher, Bach av Douglas R Hofstadter

och

The mystery of the aleph av Amir Aczel

 

Inom medicin o.dyl så har vi

Genome av Matt Ridley

Nästan allt om människan av Johan Frostegård

The Blank slate av Steven Pinker

Tänka snabbt och långsamt av Daniel Kahneman

och

DMT av Rick Strassman

 

Inom idéhistoria och liknande så finns

I skuggan av framtiden av Sven-Eric Liedman

Stjärnvägar, rymdljus, solvindar av Peter Nilsson

Hem till Jorden av Peter Nilsson

och

Techgnosis av Eric Davies

 

Inom filosofi och liknande så har jag uppskattat

Den nikomakiska etiken av Aristoteles

On liberty av J.S. Mill

De vetenskapliga revolutionernas struktur av Thomas Kuhn

Process and reality av A.N. Whitehead

Without criteria av Shaviro

The quadruple object av Graham Harman

Science, order and creativity av David Bohm

Janus av Arthur Koestler

Indisk filosofi av Helmuth von Glasenapp

Sex, ecology, spirituality av Ken Wilber

Cosmic trigger 1 av Robert Anton Wilson

och 

A metaphysics of the computer av D.J. Huntington Moore

 

Nu börjar vi bli ganska spekulativa så då kan vi lika gärna avsluta med religion och övernaturligt

Upanishaderna av antika indiska mystiker

I CHING av antika kinesiska mystiker

The Holotropic mind av Stanislav Grof

Integral psychology av Ken Wilber

Words made flesh av Ramsey Dukes

och 

SSOTBME av Ramsey Dukes

 

Så vill ni veta var jag egentligen snor allting ifrån så är det bara att börja leta!


#enligtsociologer

När jag och några kompisar satt i kaferterian och snackade så sa plötsligt en av killarna

”Jag har hört att det finns lärare här som egentligen vill avskaffa psykologin.”

”Hur menar du då?”

”Ja, dom vill inte att psykologi ska finnas. Dom vill ersätta den med sociologi istället”

Jag hade svårt att tro på ryktet. Jag hade redan läst sociologi över en termin och hade aldrig hört talas om något sånt tidigare. Dessutom lät det som en idiotisk idé. Jag skulle heller aldrig få höra någon av lärarna säga något sådant. Men jag har med åren alltmer kommit att tro på ryktet. Åtminstone vissa av sociologerna är ”sociologister” (knappast en term som dom själva använder.)

 

Jag läste sociologi i början av 90-talet för att jag ville ha samhället förklarat för mej. Durkheimianer anser tvärtom att samhället, eller det sociala, är själva förklaringen som inte ytterligare kan förklaras. Extrema sociala konstruktivister kan t.o.m. anse att detta gäller även för naturvetenskapliga fakta. De kan även uppskatta Wittgenstein som hade en starkt konventionalistisk syn på matematik.

 

jag läste sociologi ca 92-94 och slutade bl.a för att jag inte kände mej hemma. Jag tänkte aldrig tanken att en hel akademisk disciplin skulle kunna ha fel men men jag kände mej otillfredställd med vad jag fick lära mej. Jag hade bränt en massa tid, studiemedel och fått onödiga akademiska poäng som jag idag mest skäms för. 

 

När jag läste pedagogik -96 hörde jag för första gången att IQ-tester var mycket praktiskt användbara, och det kom från en (något) vänstervriden lärare. Jag hade svårt att ta det till mej. 25 år hade jag levt i Sverige, läst böcker och kollat på tv, gått i nioårig grundskola och läst på universitet i sju år och mitt intryck var att intelligenstester bara var båg. 

 

Så småningom kom jag till slutsatsen att ”jaha, då kanske både min gymnasietid och min universitetstid har varit helt bortkastade. Kan jag få pengarna tillbaka tack.” Men det gick ju inte. Idag anser jag att IQ är en av de viktigaste variablerna när man studerar samhället. Det om något borde sociologer vara mycket intresserade av. 

 

-98 hörde jag för första gången talas om kognitiv vetenskap och tyckte att det lät mycket intressant, kanske det som jag borde ha läst istället. men då skulle jag ju ha läst natur istället för samhälle på gymnasiet. Kognitiv vetenskap verkar nu ha stagnerat lite, men det kan ju vara för att jag inte är med och forskar

 

Humaniora och samhällsvetenskap är idag i ett tveksamt skick. Läs nånting baserat i naturvetenskap istället. Men jag är också nyfiken på hur en bra humaniora och en bra samhällsvetenskap skulle kunna se ut i framtiden.

 

Kärnan i sociologin är enligt mej inte minst psykologi. Jag antar att jag är rätt så ”psykologistisk”. Om ”sociologism” är vänsterbias och ”ekonomism” är högerbias så kanske ”psykologism” är mittenbias? Inte vet jag.

 

Jag minns inte att någon lärare inom sociologin uttryckligen försvarade the blank slate. Snarare undvek de frågan. Man ville inte diskutera sånt som man kallade ”psykologi”.

 

Det fanns en (!) forskare i studielitteraturen , antropologen Malinowski, som ansåg att sociala funktioner motsvarade individuella behov och honom ville jag veta mer om, men lärarna visste inget.

 

Jag ville en gång diskutera ett tv-program om neandertalare som jag sett där dessa beskrevs som mer individualistiska och konservativa än moderna människor, som följdaktligen var mer kollektivistiska och anpassningsbara. Jag tyckte att detta talade för en sociologisk världsbild men läraren var obekväm att diskutera evolution öht.

 

Jag var också intresserad av historier om sk. ”vargbarn” som hade vuxit upp utan mänsklig kontakt. Dessa kunde kanske visa hur mycket som kom från samhället. De verkade antyda att väldigt mycket kom från samhället. De höjde sej aldrig över djurens nivå.

 

När jag formulerade nånting som lät som meme-teorin ( i början av 90-talet) så tyckte läraren att det var alldeles för darwinistiskt.

 

Jag tolkade Foucault som att han var emot forskning om människan därför att det fanns sanningar som helst borde vara okända. De andra följde den gägnse tolkningen att forskningen om människan skapade dessa sanningar. Vilket jag tycktes kändes idiotiskt.

 

Jag skulle analysera Zygmunt Baumans bok om Förintelsen som lärarna tyckte kändes osociologisk i vissa stycken och använde mej av primär och sekundär socialisering. Människor kunde kritisera samhälleliga normer därför att socialiseringen skedde i flera steg. 

 

Det första man gjorde i grundkursen var att man tog upp de två psykologiska experimenten med fängelset och elstötarna - som ju var psykologiska.

 

Jag påpekade att sociologer ofta sammarvetade med t.ex statsvetare men aldrig med psykologer. Jag tyckte att det var konstigt och kunde inte förstå varför.

 

Under 90-talet intresserade jag mej för emergens, synergieffekter och massans intelligens; saker som jag menade var grundläggande för sociologin, men inga sociologer höll med mej. För mej så uppstod sociologin som en emergent nivå på inte minst psykologin, så utan psykologi ingen sociologi. Sociologerna verkar tvärtom ha menat att psykologin måste visas vara falsk för att sociologin skulle kunna överta tomrummet efter den.

 

T.o.m. när jag läste sociologi så var jag i grund och botten filosof. Det finns en lätt konflikt mellan filosofi och psykologi. Bägge intresserar sej för människans tänkande men har olika syn på fenomenet. Om filosofi ska vara möjligt så måste människan vara en ganska högstående och fri och rationell varelse. Psykologin har inga problem med att påpeka att människan inte alltid är så högstående. 

 

Det finns naturligtvis pessimistiska filosofer som ser människan som irrationell men det har blivit ganska vanligt bland filosofer att anse att vi aldrig kommer att kunna svara på de filosofiska frågorna. Psykologin ska helst vara en empirisk vetenskap även om det finns en del idéer som inte är så empiriskt grundade. Filosofin ska i teorin vara en apriorivetenskap som funderar över vad människor bör tänka, vare sej det gäller logik eller etik, även om många filosofer verkar influeras en hel del av empiri.

 

Durkheim hämtade mycket av sin teori från Comte, som i sin tur var influerad av Saint-Simon som levde under franska revolutionen. Han var en av de första som kallade sej själv ”socialist” men hans teorier skulle idag snarare kallas ”korporativism”. Han ansåg det viktigt att stora privata företag och staten samarbetade harmoniskt för samhällets bästa. Han verkar närmast ha varit en sorts sektledare. Comte verkar ha varit den som kom på idén att psykologin egentligen inte existerar utan det som finns istället är sociologi.

 


Kommer vi att kunna använda det här i verkligheten, majjen?

I was a conceptual and mathematical realist since about 1925. I have never held the view that mathematics is syntax of language. Rather this view, understood in any reasonable sense, can be disproved by my results.
-Gödel

 

Jag brukar ofta försöka att vara pedagogisk på den här bloggen. Några av de pedagogiska principer som jag försöker att följa är att konkretisera det abstrakta, personifiera det opersonliga, att skapa relationer till det ointressanta och att göra historier av det kaotiska.

 

Vår hjärna är byggd för att hantera konkreta saker. Det är lättare att hantera det abstrakta om vi väljer att tolka det som konkret.

 

Det går alltid att hitta konkreta exempel på all matematik som man vill lära ut. En god lärare klarar också av detta.

 

Att lösa ett problem i taget är att tänka konkret. Att lösa flera problem på en gång är att tänka abstrakt.

 

Detta leder bl.a till att det finns ingen tydligt skiljelinje mellan ren och tillämpad matematik.

 

Jag har delvis svårt att ta till mej matematikundervisning eftersom de nybörjartexter som jag hittar är formalistiska medan jag är en matematisk realist. Jag skulle föredra om matematisk formalism kallades för matematisk skepticism eller matematisk nihilism.

Realism betyder bl.a att matematiska fenomen är aldrig identiska med sina definitioner, som så ofta hävdas. Man bör alltid räkna med att det finns något okänt hos varje matematiskt fenomen.

 

Matematiska objekt visar sina olika sidor och egenskaper när de sätts i olika sammanhang, inte när de isoleras maximalt.

 

Istället för att ge olika konkreta exempel på en matematisk princip för att visa hur den dyker upp i olika sammanhang så ges man en abstrakt regel att nöta in utantill därför att det finns ingenting att ”förstå”. Detta visar åtminstone att såna lärare öppet påstår sej inte ha förstått nånting.

 

Oavsett om formalismen är sann eller inte så mynnar den åtminstone i dålig pedagogik.

 

Inte ens de grundläggande siffrorna vet vi allt om. ”Ett” och ”noll” är väl så enkelt och utforskat som det kan bli? Matematikerna har dock nyligen upptäckt att ett inte är ett primtal och att noll är ett jämt tal.

 

Kurt Gödel var matematisk platonist, WVO Quine var matematisk empirist och Anders Tegmark är en matematisk monist. Alla dessa räknas som varianter av matematisk realism. Quine har jag tidigare skrivit om och Gödel kommer det snart mer om.

 

Anders Tegmark anser ju att alla matematiska former har fysisk existens, men i olika universum eftersom de inte kan existera i samma fysiska universum samtidigt. Så för honom så är matematiken en grund för fysiken. Nu så delar jag inte exakt hans teori men han är ändå en relativt känd fysiker som anser att matematiken är reell och att detta är viktigt för fysiken och kosmologin.

 

Matematiken är för mej en objektiv verklighet. Logicism/konstruktivism/formalism o.dyl. funkar dåligt för mej. Den gör matematiken helt platt och livlös. Per definition meningslös. Egentligen så skulle det inte kunna finnas något okänt i matematiken att forska i om konstruktivismen eller logicismen vore sann. Om hela matematiken vore en enda stor tautologi så vore den helt ointressant och helt oanvändbar. Att göra matematiken till en stor tautologi är idag möjligen ett framtida mål, inte ett faktum.

 

Logicismen nämns ibland som ett alternativ. Den skapades urspungligen av Frege och innebär att matematiken är härledbar från formell logik. Frege själv tycks ha haft en filosofiskt "realistisk" syn på logiken. Den ursprungliga logicismen är motbevisad men det finns neo-logicister eller neo-Fregenister som vill förespråka och förnya projektet även idag.

 

Formalism är närbesläktat med matematisk fiktionalism, konventionalism, psykologism, intuitionism och konstruktivism. Det finns även sociologer som hävdar att matematiken är en skapelse av samhället och marxister som anser att matematiken har förvridits av klassamhället. Dessa kan vara inspirerade av t.ex Wittgenstein eller Durkheim.

 

Den bortre frontlinjen inom teortisk fysik skulle kunna vara sökandet efter m-teorin och man har sett intressanta överrensstämmelser med ett esoteriskt område inom den avancerade matematiken: ett matematiskt objekt som kallas E11. Eftersom bägge dessa områden är mycket svårutforskade så går utvecklingen långsamt men det låter mycket intressant.

 

M-teorin är ju en förmodad teori som förenar alla de olika strängteorierna. I strängteorierna är allt vibrerande strängar och olika partiklar får sina olika egenskaper främst från hur strängarna vibrerar.

Inom algebra så kan bara det komplexa planet med komplexa tal användas för att lösa alla algebraiska ekvationer, inte naturliga tal eller nått sånt. Det komplexa planet skulle kunna tolkas som att objekt bara är specialfall av vågor.

Fourieranalys är en av de mest användna teknikerna och den beskriver vibrationer. Så verkligheten verkar i hög grad beröra oss som vibrationer.


Så på flera olika sätt så verkar matematisk forskning vilja antyda att vibrationer är något grundläggande för vår omvärldsförståelse.

 

En annan intressant idé är att relatera matematikens filosofi till filosofins matematik, som jag har skrivit något litet om här.


Dewey (och Mead)

John Dewey (1859-1952) pysslade med filosofi, psykologi, pedagogik och politik. Han myntade uttrycket "learning by doing" och kallas den progressiva pedagogikens fader. Dewey brukar räknas som den tredje av pragmatismen fäder efter Peirce och James.

 

Dewey var högskolelärare två år innan han bestämde sej för att läsa filosofi på universitetsnivå. Han var tidigt imponerad av evolutionsteorin. Han såg att kunskapsutveckling är en anpassning av organismen till omgivningen.

 

När han läste filosofi så fick han först ära sej om Hegel och tysk idealism. Det fanns sedan tidigare en hegeliansk tradition inom amerikansk pedagogik. Han fick även lära sej om experimentell psykologi. Dewey blev först idealist innan han kom i kontakt med pragmatismen som visade sej dela hans darwinistiska syn på kunskap.

 

Han blev pragmatist under 1890-talet och grundade ett pedagogiskt laboratorium och gav ut The school and society 1899.
När han flyttade från Chicago till Columbia 1904 så hamnade han i mer intellektuellt stimulerande miljö och gav ut många böcker.

 

Dewey skrev om Darwins betydelse för filosofin, han föddes samma år som origin of species kom ut, och han gav en pragmatistisk kritik av Platon och Descartes för vilka kunskap exiterade i en värld för sej.

 

Han blev känd och inflytelserik filosof och pedagogisk teoretiker och räknas till  funktionalistisk psykologi.  Eleverna var inte bara ett psyke utan även en kropp och det var viktigt med praktik, interaktivitet och elevinflytande

 

Dewey började även skriva om politiska frågor. Han stödde suffragetterna och lärarnas fackföreningsbildande. Demokrati var hans övergripande ideal som strukturerade hans tankar kring pedagogik och etik. Skolan skulle fostra eleverna till demokrati.

 

Han blev imponerad av ryska revolutionen 1917, som hände när han var 58. Dewey tillhörde vänstern och fick höra att hans teorier tillämpades i den nya Sovjetunionen. Han samarbetade först med den nya sovjetstaten men under 1930-talet kom han att bli kritisk och avståndstagande.

 

Från början så betonade han mer hur skolan skulle få eleverna att passa in i samhället men efterhand så kom han att betona vikten av att eleverna lär sej att tänka kritiskt och inte svälja allt som auktoriteter säger. Att anpassa sej till omgivningen kanske inte enbart var det enda idealet för organismer. Att få se sina teorier tillämpade i praktiken i t.ex Sovjet var säkert en lärorik erfarenhet.

 

Dewey bekämpade ett kommunistiskt övertagande av lärarnas fackförening och gick 1935 med i (pre)FN-kommissionen för intellektuell frihet.

 

Den sk. Deweykommissionen frikände 1938 Trotski från alla anklagelser som Stalinregimen hade riktat mot honom. (Trotski blev ju sen mördad 1940)

 

Under 1940-talet skrev Dewey om the Bertrand Russell case och han var även med i en organisation för svartas rättigheter.

 

Dewey dog 1952, 93 år gammal. Han var inte så populär efter ww2. Under Mcarthyeran sågs han som samhällsfarlig. Dewey var den sista av den första generationen av amerikanska pragmatister. När det kalla kriget var som kallast så var pragmatismen mindre populär. När folk som Putnam och Rorty började hänvisa till klassiska pramatister som influenser så började de att kallas "neopragmatister".

 

Rorty ville återuppliva vissa delar av Dewey, främst under 1990-talet. Liberalen Rorty var kritisk till stora delar av den samtida postmoderna vänstern och ville lyfta fram Dewey som ett uppbyggligt föredöme. En essä hette "Dewey mellan Hegel och Darwin".

 

G H Mead (1863-1931) kallas ibland den fjärde av pragmatismens fäder. Han var psykolog och sociolog och en av socialpsykologins grundare.

 

Han var god vän med Dewey och flyttade med honom till Chicago 1894. Fastän Dewey först var viktig för Meads tänkande så skulle Mead sen utvecklas vidare. Han beskrev hur identitet och omvärldsuppfattning först bildades i en social kontext.

 

Mead skapade den symboliska interaktionismen (som påminner om Dawkins memetik och Tardes smittologi).

 

Influerad av tidigare pragmatister så såg han idéer som verksamma entiteter i samhället snarare än hemmahörande i någon platonsk olymp. Idéer cirkulerar mellan oss och märks på sina effekter.

 

Mead var viktig i den sociologiska Chicagoskolan, som sysslade mycket med mikrosociologi till skillnad från Talcot Parsons samtida strukturfunktionalistiska skola som sysslade mycket med makrosociologi.

 

Såväl Dewey som Mead sägs ha likheter med den ryske pedagogiteoretikern Vygotski.

 

andra bloggar om
filosofi, psykologi, sociologi, socialpsykologi, pedagogik, pragmatism,.

Bli den du är

Frågan om vad som är socialt och vad som är biologiskt arv är faktiskt så knepig att det ibland inte ens går att urskilja vad som är vad. Frågan om fördelningen mellan det ena och det andra blir då omöjlig att besvara.

Människan tycks ha en biologisk disposition att lära sej mänskliga språk, vilket inget djur har, men detta måste ske tidigt, för vid en viss ålder så stängs inlärningsfönstret och den människan är sedan oförmögen att lära sej något mänskligt språk på en mänskligt vis under resten av livet. Tydligen blir man permanent blind om ögat inte får se något ljus under det första året.

Rousseau skrev om hur människan av naturen var en god och lycklig varelse men att uppfostran och kultur fördärvade henne. Från början hade han, precis som alla andra tänk att skriva om hur kulturen förädlade människan men en vän gav honom rådet att han säkert skulle få mer uppmärksamhet om han skrev tvärtom mot alla andra som svarade på uppsatstävlingen i tidningen.

Det finns en del rapporterade fall av barn som har
växt upp helt utan kontakt med fördärvlig uppfostran och kultur. Dessa rapporter har inspirerat bl.a historierna om Tarzan och Mowgli. I verkligheten finns det dock inget romantiskt skimmer av ädla vildar över det hela utan barn som växer upp i bästa fall med djur som sällskap blir inte ens mänskliga.

Det visar sej att får man bristande kärlek som barn så får man hjärnskador. Att det går så långt är nog väldigt sällsynt i Sverige men även här kan man undra hur våra barn och ungdomar har det.

Det har ibland ifrågasats hur pass bra dagis är för barn och det där tror jag varierar. Ett dagis med rymlig ekonomi, många vuxna, även vuxna män, små barngrupper, erfaren och intresserad personal m.m. tror jag kan vara jättebra för barn, men tyvärr tror jag att det nog är rätt många dagis där det inte riktigt ser ut så.

Humanism var från början under renässansen ett utbildningsideal - att förverkliga den mänskliga potentialen genom skolning. Under medeltiden utnyttjades inte människors intellektuella förmågor utan de hölls i mörker och fördomar hela livet. För vissa liberaler har skolan varit en mycket viktig institution i samhället eftersom det var skolan som gjorde medborgarna mogna för demokrati. Det kan jag nog hålla med dem om.

Ju bättre barndom och ungdom människor får desto mer frihet och ansvar kan de sen hantera som vuxna. Jag vill gärna ge vuxna rätt mycket frihet men jag inser också att det påverkas av vilken uppväxt som de har fått. för att kunna ge vuxna mycket frihet så vill jag gärna att de först har haft kärleksfulla föräldrar och har gått i en bra skola, för annars så kommer de att behöva sociala institutioner när de står där på en kall och blåsig arbetsmarknad.


Jag ska inte säga att jag är alldeles negativ till en pluggskola, men skolbokskunskap är redan något som man lätt kan hitta när man behöver det medan en trygg och ansvarsfull personlighet fortfarande tar en hel barndom att skaffa sej. Brömsebrofreden går att googla - det gör inte en trygg och berikande uppväxt.


Man behöver snarare lära sej metakunskap i skolan - hur man hittar eller skapar kunskap, utvärderar den och använder sig av den.


Der Mensch ist was er isst - Du är vad du äter. Behöver du vitaminer och proteiner så är du vitaminer och proteiner och behöver du kärlek så är du kärlek.


Kort sagt så kan man få både för lite och för mycket kärlek, för lite och för mycket uppfostran, för lite och för mycket kultur, för lite och för mycket disciplin.

andra bloggar om
barn,
skola,
dagis,
skolan,
hjärnan,
ungdomar,


Vem vill vara plugghäst?

Jag var dålig på att göra hemläxor under hela grundskolan. När jag fick mitt första betyg så fick jag bara 2,6 (av 5) i genomsnitt. Redan nästa termin hade jag höjt till 3,5. Hade jag börjat plugga och göra läxor? Nix, jag hade börjat räcka upp handen på lektionerna. Plugga gjorde jag fortfarande inte.

Däremot läste jag en hel del på fritiden. Jag höll en föreläsning om fysik och kosmologi på klassens fria timme på mellanstadiet. Jag fick 3,6 i slutbetyg vilket väl får sägas vara hyffsat för någon som inte ens läste på inför prov. Varför betedde jag mej på det här viset?
Det här kan kanske vara en delförklaring.


På gymnasiet var min klass mycket smartare än min grundskoleklass. Jag fick börja plugga för att behålla ett betyg kring 3,6 men det kändes svettigt och lätt förnedrande att faktiskt göra läxor. Dessutom tänkte jag bara på tjejer hela tiden vilket inte underlättade några studier.


Min femåriga grabb frågar mej hela tiden om olika uträkningar och hur ord uttalas eller stavas. Jag behöver inte pusha på alls. Min insats får väl bli att senare lära honom hur übercoolt det är att ha studiedisciplin, målmedvetenhet och envetenhet.


Andra bloggar om
skolan
skola
skolstart
skolpolitik
utbildning
lärare
föräldrar
betyg
pedagogik


Billy the Kid


WJ Sidis har uppfattats som en tragedi, ett misslyckande, ett fantastiskt lovande underbarn som sedan inte levererade nånting utan drog sej undan från folk och hankade sej fram. Det där är både sant och falskt. Han var ett fantastiskt lovande underbarn som sedan valde att inte fortsätta den akademiska karriär som han hade påbörjat i tidiga tonåren. Han hade visat stor begåvning för matematik som han sen aldrig utvecklade. Däremot så skrev han intressanta saker under hela sitt alltför korta liv. Inte mycket av det han skrev hade kunnat accepteras akademiskt då eller nu. Det mesta har publicerats först på senare år.

Det finns många anekdoter om vilket underbarn han var. Hur han som femåring skrev skrivmaskin. Hur han som elvaåring höll föreläsningar inom matematik vid universitetet.

Han skrev tidigt ett verk om fysik och kosmologi där han både underkänner big bang-teorin och tror att levande organismer kan reversera termodynamikens andra lag. (Att han skulle ha förutsagt svarta hål eller mörk materia är antagligen fel.)

Att förneka Big Bang kan ju låta extremt men big bang-teorin var ju ny och oetablerad när han skrev sin kosmologibok och t.ex Axel Hägerström var ju kritisk till den nya fysiken. Och Einstein gillade ju aldrig kvantfysiken. Det är bevisat att han som barn var fantastiskt intelligent. Frågan är om han blev vrickad som vuxen eller om han fortfarande ligger före oss.


Han skrev ett stort verk om nordamerikas historia under tusentals år, som alltså även handlar om de ursprungliga indianstammarna. Tydligen så tror han att nordamerikanska indianer har besökt Europa. Han tror även på Atlantis, men han skrev innan kontinentaldriften var upptäckt, så forskningsläget var ett annat på hans tid. Att indianderna skulle ha influerat nybyggarna politiskt är väl inte lika kontroversiellt även om det är en ovanlig åsikt.

Som enorm språkbegåvning så uppfann han ett eget språk som barn, nedskrivet och allt, men den språkliga sidan utvecklade han sedan inte så mycket. Han sägs ha kunnat förtio språk men arbetade bara en kort tid som översättare. Däremot så intresserade han sig hela livet för moral, politik och juridik. Redan som ung så skrev han en socialistisk utopi. Han fängslades vid ett tillfälle som socialistisk upploppsman men slöt sina dagar som en sorts libertarian av eget märke.


"Orarchy" innebär minimal regering och att individens rättigheter sätts över den demokratiska processen. Ung. som paleoliberalism. Han utgav en tidning som hette Orarchy, men den verkart mest handla om att han är emot att USA deltar i kriget i Europa.


Vissa spår av hans socialism finns dock i hans orarkism. Appropå en lockout skriver han: " When those organisations claim the right to bar any person from the right to work according to his ability, they are depriving that person of the right to life, the most fundamental of all."


Han skrev även en tidtabell över nordamerikas alla spårvagnar. En sån fanns inte.

Han fick även ett patent på en evighetskalender.


Han trivdes inte i den akademiska världen utan ville forska om vad han ville hur han ville utan att några kollegor hade åsikter. Det finns en mytbildning om honom som ensamt geni som det kanske kan ligga något i. Han valde principiellt att gå i celibat och verkar ha hållit detta trots att han så småningom faktiskt fick en flickvän. (De träffades i fängelset.) Han tycks ha badat för sällan vilket får mej att tänka på att schizofrena ofta kan ha problem med hygienen och att vissa schizofrena kan vara rätt intelligenta. Det är dock inte säkert att Billy Sidis hade några andra problem än en oförstående omvärld.

"I want to live the perfect life. The only way to live the perfect life is to live it in seclusion. I have always hated crowds."

Han blev liksom JS Mill uppfostrad av sin egen intelligenta far, med stora ambitioner. Han dog vid 46 års ålder av en hjärnblödning, vilket även hans far dog av.

Andra bloggar om

fysik
liberalism
socialism
utbildning
matematik
genikult
spårvagnar


Talangjakt

Jag föredrar borgarnas skolpolitik framför vänsterblockets. Kul att mp också hänger på. Men de har alltid varit positiva till friskolor och sånt.


Barn och ungdomar är olika och har olika behov. För att kunna närma sig deras olika behov så måste man just sortera och kategorisera eleverna. Det gör man alltid. Det är dumt att påstå något annat. Gör man inte det så försummar man dem.

Svds ledare kommenterar.

Två av flera bloggar som kommenterar:

Sänd mina rötter regn

The blogger formely known as ensamma mamman


Andra bloggar om

utbildning
och
skola
och
skolpolitik


Kefft

Medan vi ändå talar om Finland så kan vi väl också nämna att de även är bättre på oss i något som är desto viktigare, nämligen skolresultaten. I en internationell jämförelse så är Finland bäst på matematik, naturkunskap och läsförståelse. Sverige kommer på plats 14, 12 och 7. Andra länder som kommer före oss är bl.a Sydkorea, Japan och Kanada.

Det här är viktigt. Man måste visserligen inte vara bäst i klassen men det är inget fel i att försöka. I SvD-artikeln skriver man att svenska elever är bättre på att tänka kritiskt och vara kreativa. Kanske det. Så smarta är svenskar. Om detta är framtiden så kanske vi kan försörja oss som dokusåpaproffs. Det är ju iallafall upplevelseindustrin.

Andra bloggar om
Finland
och
Skolan


Facis de necessitate virtutem

Jag som alltid har trott att jag är en filosof. Här ser jag ju för sjutton gubbar att jag är en intellektuell! Inte alls filosof!



Skolpolitik

Alliansen om gymnasieskolan

Den borgerliga alliansen pekar på sin hemsida på de tydliga brister som finns i dagens utbildningssystem och särskilt då gymnasieskolan, och kommer med bra förslag på hur läget ska förbättras. Många av sossarnas idéer har visat sig fungera dåligt i praktiken

Sverige är enda land där målet är att alla ska få högskolebehörighet. Istället har Sverige världsrekord i avhoppare och underkända. Universitetslärare uppger att studenterna som kommer dit idag har sämre förkunskaper inför högre utbildning än för bara 5 - 10 år sen.

Alliansen skriver att detta beror på sossarnas skolpolitik som försöker likrikta eleverna och göra alla gymnasieutbildningar så lika varandra som möjligt. I grundskolan har betygssystemet minskats till tre steg.

Alliansen har då några förslag. Man vill tredela gymnasieutbildningarna. Det ska finnas studieförberedande utbildningar, program som leder till yrkesexamen och program som leder till lärlingsexamen eller gesällbrev. Avskaffa det individuella programmet, inför fler betygssteg m.m. I stort sett tycker jag att det låter vettigt.

Däremot är jag mer tveksam till det här förslaget
hittat via LO Ung Blogg


Här visar Roger Jönsson hur jag inte tänker. Han hävdar att det är viktigt för alla att skaffa sej en högskolebehörighet, inte bara för sin egen skull utan för Sveriges skull. Han tar upp att Alliansen inte tror att alla klarar teoretiska studier men lämnar sin egen protest underförstådd. Jag tror att han har fel. Alla klarar inte abstrakta teoretiska studier och därmed är det meningslöst att hävda att de borde göra det.

Dock har han rätt i att det vore bra om så många som möjligt kunde få högskolebehörighet. Att så inte är fallet är ett problem som han och sossarna inte löser, och egentligen inte Alliansen heller. Vi har människor i Sverige som vill få internationellt sett hög lön för att göra relativt okvalificerat arbete. Alliansens lösning är troligen att sänka lönen. Själv är jag övertygad om att lönehöjningar vore bättre för Sverige. Sossarnas lösning hade varit att föredra om det hade fungerat i praktiken. Alliansen är mer realistisk.

Andra bloggar om
skolan
gymnasieskolan
högskolan
skolpolitik

DIY

DIY


Nej, man lär sej inte programmera i svenska skolan. Tydigen inte nu för tiden och definitivt inte när jag gick i grundskolan på åttiotalet.

En termin hade jag valt ett tillvalsämne som hette nånting med "data". Jag visste lite och ville lära mej mycket. Det var det enskilt sämsta ämne som jag hade i grundskolan. Mest beroende på läraren som var den enskilt sämste läraren som jag hade i grundskolan, och det säger en hel del.

Det var meningen att vi skulle lära oss grunderna i basic och det var det ingen som gjorde. Efter några veckor så slutade läraren att komma. Detta var en bidragande faktor till att jag bestämde mej för att inte utveckla mitt "data"-intresse just då. Det skulle dröja mer än tio år innan jag plockade upp den tråden igen. Då var jag duktigt akterseglad.

Visserligen bygger civilisationen på arbetsdelning men jag tror att det är bra att ha ett hum om så många olika saker som möjligt själv så att man kan byta bilbatteri själv, byta grafikkort själv, göra sina egna skatteavdrag själv och ha sin egen huskur mot influensa.


Dessutom har jag min egen religion, min egen filosofi och min egen politiska ideologi men det är lite överskurs.

Skolans ansvar

Jag förstår inte vad alla klagar på? Jag trodde att skolan skulle förbereda eleverna för arbetslivet och samhället. Alla vet att det är rätt hårt ute i artbetslivet och samhället. Alla vet att det går en epidemi av utbrändhet, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar genom arbetslivet och att läget är minst lika illa för alla de som är arbetslösa. Alla vet att försäkringskassan mobbar och försöker knäcka personer som legitimerade läkare har sjukskrivit. För att ta sitt ansvar och förbereda eleverna för samhället så måste skolan tillåta mobbing. Bara de starka överlever.