Tempus Fugit

När Nietzsche bröt sin vänskap med Wagner så var det strax efter att Wagners sista opera Parsifal var färdig. Nietzsche avskydde det budskap som han tolkade in i verket, även om han erkände att Wagner fortfarande var en hejare på mastodontoperor. För Nietzsche handlade Parsifal om kristen självuppoffring, viljelösheten som högsta ideal. Parsifal betraktas allmänt som ett svårtolkat verk.

Men är verkligen viljelöshet ett kristet ideal? Wagner var ju inte kristen. Parcifal är visserligen ett försök till en kristen opera, men dessförinnan så hade han bl.a skrivit Nibelungringen baserad på gamla germanska myter och sagor. Han hade även planerat en opera som aldrig blev något av, Die Sieger, Segrarna, som skulle handla om Buddha och där Wagners shopenhauerism antagligen skulle ha varit ännu tydligare. För Schopenhauer är medlidande ett slags omvändande av viljan, och ett sätt att undfly viljan.

Nietzsche bryter iallafall med både Wagner och Schopenhauer och blir den förste och störste av viljefilosoferna. Han kritiserar "nihilismen" och säger att nihilister tror att dom inget vill men sanningen är att dom vill intet. Så oförmögen är människan att inte vilja att hon t.o.m. vill intet.

Det finns en scen i slutet av andra akten som har fångat uppmärksamheten hos en del. Antagonisten Klingsor kastar det heliga spjutet, som spetsade Kristus, mot protagonisten Parsifal, men spjutet stannar och svävar i luften ovanför Parsifal, som tar det och gör korstecknet varpå Klingsors magiska slott störtar samman till ett öde landskap. Parsifal ska även ha varit en influens på T.S. Eliots The Wasteland.

Den här huvudsidan tar förresten upp något intressant: en tavla som kanske är gjord av Picasso och som isåfall avslöjar en annan sida av honom. En Picasso som dolde hemliga budskap i sina bilder. Picasso var också med i minst två hemliga sällskap. Tavlan är som sagt omstridd och Picassos dotter verkar inte tro att den är gjord av honom, men jag tycker att argumentationen på The Picasso Conspiracy är, om inte entydig så åtminstone intressant: En upptäckt tavla från 1934 kan kanske vara målad av Picasso och tycks innehålla mycket symbolik och teman som var viktiga för honom, bl.a då Parsifal och den svävande Lansen.

Det finns även en text av CG Jung om en utställning av Picasso. Bortsett från att Jung inte verkar ha någon fäbless för modern konst så är det en intressant läsning. Han ser Picasso på väg ner i sitt eget privata helvete. Det är en intressant tolkning av Picassos kubistiska alster, att de faktiskt skulle kunna förmedla någon slags splittring, något sönderfall, och inte enbart vara formmässiga experiment. Ser man Picassos verk från sexiotalet; enkla, barnsliga, färgglada, fredsförmedlande, så verkar det som om Picasso till sist hittade upp ur undergjorden igen.

(hittat här)

Även Philip K Dick nämner Parsifal med lansen svävande över sitt huvud (s.119). Horselover Fat pratar om Parsifal i Valis (s.121):

Parsifal is one of those corkscrew artifacts of culture in wich you get the subjective sense that you've learned something from it, something valuable or even priceless; but on closer inspection you suddenly begin to scratch your head and say, Wait a minute. This makes no sense. I can see Richard Wagner standing at the gates of heaven. You have to let me in, he says. I wrote Parsifal. It has to do with the Grail, Christ, suffering, pity and healing. Right? And they answered, Well, we read it, and it makes no sense. SLAM.

Andra bloggar om

Buddha

Schopenhauer

Wagner

Nietzsche

Picasso

CG Jung

Philip K Dick