Processfilosofi
"In this general position the philosophy of organism seems to approximate more to some strains of Indian, or Chinese, thought, than to western Asiatic, or European, thought. One side makes process ultimate; the other side makes fact ultimate"
(Process and reality s.7)
Man brukar ibland svepande säga att västerländsk metafysik har en statisk slagsida medan österländskt och speciellt kinesisk tänkande tvärtom utgår från processer som grundläggande. T.o.m. Whitehead nämner denna generalisering.
Dock finns det även i västerlandet en processfilosofisk tradition. Som äldsta belägg brukar man nämna Heraklitus med soundbites som "panta rei". Kriget var alltings fader sa han också. "Agon" eller konflikt var det sätt på vilket ting uppkom och ändrades. Snarare än kaos så ledde de ständiga konflikterna och förändringarna till en högre ordning, eller förnuft, "nous".
Sentida filosofer som ibland eller ofta räknas som processfilosofer är t.ex Spinoza, Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Peirce, Bergson, Whitehead, Heidegger, Dewey, Hartshorne och Deleuze.
I Prince of networks så nämner Harman att han är kritisk till att klumpa ihop en massa sentida filosofer som processfilosofer, eftersom han tycker att de har ganska lite gemensamt. Ur hans perspektiv så är det kanske inte den viktigaste egenskapen, men det är ändå en förekommande tanke i samtida filosofi att mycket av den är processfilosofisk.
Börjar man undersöka begreppet "processfilosofi" så poppar kanske främst Whitehead fram.
Den unge Russell kallade Leibniz för ett geni och skrev en bok om honom. Den äldre Whitehead ansåg sej bl.a återuppväcka Leibniz monadologi men en viktigt skillnad var att Whiteheads filosofi var en processfilosofi, medan Leibniz filosofi var tidlös, en ofta missförstådd aspekt av Leibniz filosofi.
Genom den matematiska analysen under 1600-talet kunde rörelser börja beskrivas geometriskt. I det färdiga resultatet så ser rörelsen tidlös ut. En frusen gestalt i ett tidlöst rum. Den matematiska analysen uppfanns av Leibniz och Newton.
Efter Leibniz så finns teorin att om ingenting händer så går inte heller tiden. I samtida fysik så verkar det vara den förhärskande uppfattningen. Samtidigt så tycks samtida fysik, efter Einstein, gärna vilja tolka tiden som nånting rumslikt, inte som common-sense-tid.
Vi upplever ett tidsflöde där allting är föränderliga processer. Men sett i sej själva så är dessa processer tidlösa objekt. Såvitt jag förstår så är Whitehead och Einstein överrens här.
Analysen av rörelsen för Whitehead tillbaka till platonismen och Zenons paradoxer som han hävdar är informativa även idag.
Whitehead skriver att filosoferna har följt Descartes i att endast ytligt behandla "endurance" (s.69). Han accepterar Zenons paradoxer (s.68). Vi upplever inte tiden som fullständigt delbar och ett sånt antagande tycks också leda till paradoxer. Vi upplever tiden som (mycket små) kvanta.
Han skriver även att filosofin liksom fysiken nu bör försöka klara sej utan att anta ett tidsbegrepp. Tiden är en upplevelse av konstant förändring och försvinnande men allt äger en objektiv "odödlighet". Rumtidskontinuumet skapas av en underliggande atomär verklighet som inte är oändligt delbar.
Vi upplever den ena oföränderligheten efter den andra. Även när vi förstärker våra sinnen och vårt nervsystem med högteknologiska instrument så lyckas vi aldrig fånga förändringen i sej utan bara spåren av den. Förändring är något som alltid redan har hänt.
Whitehead skriver att den egentliga kreativa processen inte sker inom tiden utan utanför den. Ett förlopp befinner sig i varje ögonblick i ett specifikt tillstånd och undersöker vi kortare tidsperioder så hittar vi bara fler specifika tillstånd. Förändring består av statiskhet.
Tillblivelse äger aldrig rum i tiden.
Förändring saknar tidsåtgång.
"There is a becoming of continuity, but no continuity of becoming."
(Process and reality s. 35)
Whitehead är en processfilosof men säger att filosofin liksom vetenskapen bör försöka att göra sej av med tidsbegreppet. Han skapar en philosophy of organism men de flesta exemplen kommer ur fysikens värld. Trots sin organismfilosofi tycks han vara en sorts atomist. Han tycks vilja förena vissa motsatser.
Intressant nog har Latour och Harman övertagit Whiteheads syn på tid och förändring trots att Harman är lätt negativ till att kallas processfilosof.
"I have often puzzled over the widespread resistance to reading Latour as a philosopher of isolated instants. What I suspect is that the resistance stems merely from the spirit of our age, wich not only assumes (like Latour) that philosophy's enemy is rock-hard enduring substances, but also assumes (unlike Latour) that the only antidotes to such a poison would be process, flux, and flow. Since our Zeitgeist tends to assume that all intellectual freshness lies on the side of becoming as opposed to static being, it further assumes that anyone denying such ultra-flux in Latour must be accusing him of stupidity."
(Prince of networks s.105)
Själv får jag dock inte detta att gå ihop med de infinita regresser som Harman hittar hos Latour. De tycks kräva att tiden ska vara oändligt delbar.
andra bloggar om
filosofi, tid, processfilosofi, Whitehead,