Like sands through the hourglass, so are the days of our lives
Beroende lite på hur man räknar så har den här bloggen ungefär idag funnits i fem år. Den här posten publicerades ung. en halvtimme efter den här posten. Det känns inte så lätt att sammanfatta. Jag hoppas att ni har haft roligt och har lärt er något. Jag har iallafall det.
Tempus Fugit har varit en blogg för att påskynda utvecklingen, få tiden att gå fortare, utan att för den skull missa att fånga dagen. "Och under tiden flyr den oersättliga tiden." Just tidsfilosofin är något intressant som jag ännu inte har skrivit så mycket om. Däremot så har jag postat den här låten. Den kommer från ett Yesalbum där låten I am a camera är en referens till Christoffer Isherwood som även kände Ray Bradbury. Mina dystopiposter känns alltför aktuella.
Jag valde namnet pga kopplingen mellan tiden och den fria viljan. Det förflutna är det som vi kan känna till och framtiden är det som vi kan påverka. Två ljuskoner möts likt ett kosmiskt timglas. I boken Baklängesklockornas värld av Philip K Dick så har (en del) fysiska processer börjat gå baklänges men människorna kommer fortfarande ihåg det förflutna och kan påverka framtiden. Fysiken i den boken är bedrövlig men den har stora poetiska kvaliteer. Alla PKDs böcker är bra.
Tempus Fugit handlar om samtiden och att vi alltid måste välja framtiden.
Så tycker ni att det börjar bli dags för mej att avsluta projeket? Eller tror ni ännu att jag har mer att ge?
Kommentarer
Postat av: Kristian
Hell no, keep writing!
Trackback