Från Weber till Habermas
Max Weber är en av de första och främsta sociologerna. Han är nog mest känd för sin bok om kapitalismen och den protestantiska etiken, men hans viktigaste forskningsresultat är nog teorin om de fyra handlingsgrunderna och historieteorin som följer ur dem. Weber analyserar alltså människans sociala handlingar och finner fyra huvudtyper (min beskrivning om ordningsföljd):
1. affektuellt handlande, situationism
2. traditionellt vanehandlande
3. medelrationellt handlande, normer och deontologi
4. målrationellt handlande, teknik och utilitarism
Webers handlingsgrunder kan med lite god vilja korreleras med ex. Piagets utvecklingsfaser. Piaget visar i sin utvecklingspsykologi hur faktisk rationalitet egentligen är ett sent utvecklingsstadium för barn.
I sina historiskt konkretiserande religionssociologiska studier så ser han dessa handlingstyper i historien. Genom världshistoriens tilltagande rationalitet får vi mer av typerna 3 och 4 och mindre av typerna 1 och 2.
Han urskiljer också tre typer av ledarskap och auktoritet (karismatiskt ledarskap, traditionellt och rationellt) som historiskt utvecklas mot rationalisering.
Baksidan av rationaliseringen är bl.a byråkrati och en allmänn "avförtrollning" av världen. Vetenskap, de sköna konsterna och juridiken skiljs från varandra. Detta kan i längden leda till en "kulturskymning". Världen verkar inte hänga samman och människor tror inte på nånting längre.
Långt senare kompleterar Jürgen Habermas Webers fyra handlingstyper:
Man skulle kunna kalla Habermas "kommunikativa förnuft" för en femte sorts social-handlings-typ, som följer efter rationaliteten och återigen förenar samhällets olika sfärer med varandra. Men Habermas ser också det kommunikativa förnuftet som det mest grundläggande som ligger till grund för de övriga, där samförståndet tenderar att vara både mål och medel. Fokus flyttas från samtalets sak till samtalet som sådant. Det goda språket ska vara sant, ärligt och relevant. Habermas kommunikativa rationalitet tenderar att vara en rationell kommunikation, om du frågar mej.
Habermas ser kommunikativt handlande som det mest grundläggande. Det där är en övertolkning enligt mej. Habermas förutsätter att ingen omvärldsförståelse uppstår utom i kommunikativt samförstånd och ser en en meningsskiljaktighet som något som angriper sina egna förutsättningar - det kommunikativa samförståndet. All konflikt, våldsam eller inte, är därför bara ett misslyckat samtal, en ömsesidig förståelse som har brutit samman. Alla konflikter kan därför lösas genom lyckad kommunikation. Det där tror jag är överoptimistiskt. Som om inga objektiva intressemotsättningar fanns.
Habermas försöker att sammanfatta the linguistic turn*.
Angående Habermas kommunikativa rationalitet så tror jag att han kan ha snavat över något intressant, även om jag inte är okritisk. Jag skulle istället vilja tolka det som: metarationalitet.
Rationalitet om rationalitet. Diskurs om diskurs. Kultur om kultur. Poesi om poesi.
Detta är en sorts rationalitet där mål och medel på ett sätt sammanfaller, och där självreferens anses särskilt passande, liksom självdistans och självkritik och andra självstudier.
Allt handlar om upplevelser och kultur. Kommunicera din upplevelse. Allt är kultur.
Varje handlingsgrund kan inskränkt ses som enastående eller grundläggande.
andra bloggar om