Tempus Fugit

Noam Chomsky försvarar vetenskapen mot postmodernismen. Han kritiserar inte sociobiologin eller evolutionär psykologi. Snarare tvärtom.

För min del så är det snart 25 år sen som jag kritiserade postmodernismen för första gången i min ”b-uppsats” i sociologi.

Istället för att vänstern måste tro på the blank slate så föreslog jag en gång ett alternativ som jag tyckte kändes realistiskt: Jag beskrev vänsterns människosyn som god  och högerns människosyn som ond och tillade att jag själv trodde att människan var både ond och god. Detta är raka motsatsen till the blank slate som innebär att människan är varken ond eller god. Man kan göra en fyrfältstabell:

Nature                 Nurture

höger   Hobbes    Durkheim

vänster Chomsky Foucault

Själv står jag närmast ”Chomsky”, och alltså längst ifrån ”Durkheim”. Foucault sa aldrig att människor inte hade någon natur utan han vägrade att diskutera frågan. Men utan mänsklig natur, varför vara liberal/vänster?  Är inte Durkheim mera koherent?  Den auktoritära vänstern tycker ju inte att deras auktoritarianism förtrycker människor eftersom de inte har någon natur att förtrycka. Oklart då varför de vill vara vänster. Kanske anser de att det är inkonsekvent av samhället att behandla människor olika eftersom människor är lika enligt dem. Jag vill ju befria människans natur, åtminstone den goda sidan. De vill något annat.

Det är viktigt att människor är sej själva - hjälp dem att finna sej själva och att vara sej själva

Känn dej själv. Lev och låt leva

Så vilka är det som vill tro på the blank slate? 

Tja, alienerade människor som inte känner sej själv eller som inte förstår sej på andra. 

Men även auktoritära människor som vill att människor ska kunna lyda order snabbt och effektivt ser gärna att (andra) människor är formbara som lera. 

En annan bra bok är Daniel Kahnemans Tänka snabbt och långsamt (2011). Han fick Riksbankens ekonomipris 2002, trots att det mesta som han säger är kritik av samtida ekonomisk teori. Som Kahneman säger så har inte ekonomerna rusat för att göra om sin disciplin efter Kahnemans kritik. Han skulle även kunna ha haft större inflytande över psykologin.

Ironiskt nog, eftersom boken mycket handlar om hur och varför människor begår misstag, så begår Kahneman själv några misstag i boken. Så länge som han beskriver sin egen forskning så är han på det säkra men sen så tar han även upp en del annan psykologisk forskning som har motbevisats efter att Kahnemans bok kom ut 2011. Det rör sej dock bara om några sidor i en tjock bok.

Människans tänkande kan beskrivas som indelat i två olika system - ett för snabba beslut och ett för noga genomtänkta beslut. System 1 och system 2 påminner lite om Freuds primär och sekundärdrift.

Kahnemans kritik av "ekoner" och ekonomisk teori ställer jag mej helt bakom.

En överaskning för mej var att de flesta människor identifierar sej mera med ett ”minnessjälv” än med ett ”upplevelsesjälv.” De flesta människor är det ihågkommande självet och inte det upplevande självet till den grad att de kan tänka sej att genomgå en operation utan bedövning bara de inte minns det efteråt! Hur bizart som helt!

Även intressant var ”inramningens effekter”. Med olika inramning så tolkar vi moraliska dilemman på olika sätt men utan inramning så har vi inga moraliska intuitioner alls! Det är därför som det finns spinndoctors.

Många med psykiatriska problem mår tydligt bättre om man förbättrar deras ekonomi. Detta räknas dock inte som en ”psykiatrisk” lösning på ett ”psykiatriskt” problem.

Stress tycks vara en viktig miljöfaktor som nästan jämt dyker upp som utlösande faktor vid mentala problem.

Sk. ”moralisk behandling” av mentala problem uppfanns 1796 samtidigt av franske doktorn Philippe Pinel och engelske kväkaren William Tuke. Detta går i korthet ut på att man ska behandla sinnessjuka väl istället för att behandla dem dåligt.

Moderna vetenskapliga metoder, labbexperiement o.dyl. började att användas i psykologiska sammanhang i mitten av 1800-talet.

Samtidigt var spiritismen stor i mitten av 1800-talet. Wallace som upptäckte det naturliga urvalet samtidigt som Darwin blev senare spiritist. Han accepterade inte Darwins evolutionära psykologi.

Det har alltid funnits en spänning mellan mera ”vetenskapliga” och mera ”andliga” skolor. I slutet av 1960-talet så försökte ett fåtal att överbrygga klyftan men det gjorde dem mest bara impopulära i bägge lägren.

Annars så är ju den kanske äldsta psykiatriska teorin demonisk besatthet.

Även inom psykiatrin är klyftorna stora. Neurokemister och samtalsteurapeuter hånar öppet varandra.

Neurokemin har trampat vatten ett tag. (Social)psykologin har ”nyligen” råkat ut för en ”upprepbarhetskris.” Nånstans har jag läst att hjärnforskningen kommer att gå in i en gyllenne tidsålder om tio år eller så. (Håll tummarna.)

DSM-5 kritiseras för att ”saying nothing about the biological underpinnings of mental disorders.” 

British Psychological society kommenterade "clearly based largely on social norms, with 'symptoms' that all rely on subjective judgements... not value-free, but rather reflect[ing] current normative social expectations"

I Sovjet fängslades dissidenter som psykiskt sjuka. Antipsykiatrirörelsen hade kanske vissa poänger. 

Det har föreslagits att alla terapiformer fungerar ungefär lika bra. Det har också föreslagits att eftersom behandligsarbetet ibland kan ta väldigt lång tid så handlar det snarare om att problemen försvinner av sej själv när man kommer in i en annan livsfas. Om man dömmer en 20-årig man till 20 års fängelse så har han ju en annan biologi när han kommer ut: mindre testosteron osv.

Samtidigt är det ju ofrånkomligt att det finns människor med psykiatriska problem som behöver hjälp.
Men finns det en psykiatri som kan hjälpa dom?

Frågan har ställts: is psychiatry dying?

 Den teoretiska sidan av psykiatrin verkar ha problem. 

 Beteendegenetik tycks replikera.

Kognitiv psykologi tycks också replikera hyfsat.

Mentala problem har kopplats till olika personlighetsdrag och bägge har kopplats till biologi och genetik.

Det verkar som att mentala problem är extremfall av olika normala personlighetsdrag.

“Mental illnesses can be viewed as maladaptive or extreme variants of personality traits.” 

-Dr. Chi-Hua Chen

DSM-5 utgår från en kategorisk modell där diagnoser är klart avgränsade. Ett alternativ är en ”kontiunuerlig” modell eller en ”spektrum”modell eller en ”dimensionell” modell. En del anser att det är en teoretiskt bättre modell även om den inte är lika praktisk ute på fältet.

Annars är det mest pengar och resurser som psykiatrin saknar. Ett sätt att få folk att respektera människor med mentala problem vore att helt enkelt beväpna dom. 

Vi kan vara förvissade om att både Gud, frihet och odödlighet är metafysiska sanningar, trots att dessa inte är syntetiskt-apriori, säger Kant. 

Några citat ur Kritik av det praktiska förnuftet:

”PURE practical reason postulates the immortality of the soul, for reason in the pure and practical sense aims at the perfect good (summum bonum), and this perfect good is only possible on the supposition of the soul's immortality. It is the moral law which determines the will, and in his will the perfect harmony of the mind with the moral law is the supreme condition of the summum bonum.”
-Kant

THE pure practical reason must also postulate the existence of God as the necessary condition of the attainment of the summum bonum.
-Kant

The highest happiness can only be conceived as possible under conditions harmonising with the divine holiness.
-Kant

Kant verkar mena att Gud, frihet och odödlighet är nödvändigheter för att inte livet och existensen ska vara absurda. Alltså bör vi förutsätta att de finns. Att vi verkar behöva dessa gör dem dessutom mer troliga.

Men går det fortfarande idag att tro på Gud, fri vilja och odödlighet?

Graham Lawton har bedrivit forskning som han tolkar som att en tro på det övernaturliga egentligen än något medfött.

“atheism is psychologically impossible because of the way humans think,”
- Graham Lawton

Att tro på fri vilja tycks vara nödvändigt för lycka och meningsfullhet. Dessutom planering och ansvarsfullhet. Livets mening har jag tidigare skrivit om här och här.

T.o.m. människor som kallar sej ateister kan tro på ett liv efter döden.

Alfred Ayer plockade upp Bertrand Russells fallna mantel som ledare för den analytiska filosofin när Wittgenstein inte ville ha den. Trots att hans filosofi i stort blev motbevisad när Quine publicerade Two dogmas of empiricism 1951 så var Ayer fortsatt populär fram till sin död 1989. Detta berodde nog delvis på hans charmiga och aningen självgoda personlighet. 

Jag tror att jag har hört att Ayer agerade sekulär präst för Faulkner på hans dödsbädd, men jag hittar ingenting om det på nätet. Dock kan det påminna om en scen i Faulkers ”A fable”.

Den livslånge ateisten erkände sej ha haft en nära-döden-upplevelse när han satte en bit lax i halsen, vilket han dock snart tog tillbaka. Inte ens när han fick empirisk verifikation så verkar han ha velat tro.  Gräver man litegrann så tycks han dock ha haft en ännu märkvärdigare upplevelse än vad han först erkände.

Mycket av diskussionen kring detta går tillbaka till Platons dialog Faidon; kropp och själ, ande och materia, rationalitet och empiri, förnuft och känsla, verklighet och uppenbarelse, enhet och mångfald, perfektion och ofullkomlighet, odödlighet och dödlighet, varaktighet och förändring, evig och timlig, gudomlig och mänsklig, himmel och jord, ställs här upp som par.

Huvudargumentet i Faidon är att liv och medvetande inte är något sekundär eller härlett utan tvärtom primärt och orsakande - själen orsakar den levande kroppen t.ex. Dessutom tycks vi minnas tidigare reinkarnationer.

 Husserl som grundade den kontinentala filosofin skriver att medvetandets djupare nivå inte kan sluta att existera bara för att det vardagliga jaget dör. Det ”transcendentala egot” är odödligt.

Peirce som grundade pragmatismen menar att varje kognition måste tolkas av en följande kognition för att vara en kognition. Kognitionerna kan därför aldrig upphöra. Teckenkedjorna är oändliga.

Swedenborg ansåg att det i princip var möjligt för vem som helst att tala med de döda och änglarna i himlen om vi bara övade upp den förmågan. Ett sekel senare så skulle den spiritistiska rörelsen se honom som en föregångare.

Laura Huxley skrev 1968 i en epilog till en biografi, This timeless moment, som hon skrev om Aldous Huxley, att hon hade träffat ett medium. Flera seanser hölls. Från andra sidan så ville Aldous ge ett bevis på livet efter döden. Laura fick flera referenser till böcker och sidor i Aldous bibliotek

”Aldous says that you are going to recieve what eventually is going to be considered classical evidence of survival of the personality and consciousness, not something that can be explained by telepathy or other theories.”

Mediumet beskrev en bok med ett citat i Aldous bibliotek där han själv aldrig hade varit. Det visade sej vara

Proceedings of the Two Conferences on Parapsychology and Pharmacology, sid 17 rad 23:

”Parapsychology is still struggling in the first stage. These phenomena are not generally accepted by science although many workers are firmly convinced of their existence. For this reason the major effort of parapsychological research has been to demonstrate and to prove that they are working with real phenomena.”

(Unknown Huichol av Jay Courtney Fikes)

Trott om du vill.

Greg Egan skriver i Permutation city om hur priset för odödlighet är att ge upp vår egen personliga identitet; inte bara genom att mångfaldigas i flera alternativa världar utan även genom att tillåta sej att utvecklas och förändras och inte längre vara fullständigt identisk.

Man har försökt att göra kartor över psyket även utanför skolpsykologin. Ett av de äldre försöken är chakras, som faktiskt representerar olika nivåer eller instanser i själen. Det första chakrasystemet som påminner om dagens uppstod hos buddhistiska tantriker i 700-talets Indien. 

En syn på chackras är att de kan ordnas i komplementära par;

Första och andra chakrat nedifrån står för negativ och positiv hedonism/förstärkning.

Tredje och fjärde står för egoism och socialt beteende.

Hjärtchakrat står för känslor och halschakrat för tankar.

Pannchakrat står för intuition och visioner,

medan hjässchackarat står för formlös mystik

För att ytterliggare förklara hur chakrasystemet är en form av psykologi kan man likna chakras vid psykologiska skolor och inriktningar:

Första chakrat liknar behaviourismen och neurologin.

Andra chakrat liknar freudianismen.

Tredje chakrat liknar Adlers individualpsykologi.

Fjärde chakrat liknar socialpsykologi och gruppsykologi.

Femte chakrat liknar kognitivism.

Sjätte och sjunde chakrat liknar Jung, transpersonell psykologi, parapsykologi, o.dyl.

Inom kundaliniyoga anser man att det finns en psykologisk kraft eller energi, kallad kundalini, som man genom träning skall få att utvecklas genom de olika chakras mot högre och bättre tillstånd. Rå överlevnadsinstikt utvecklas till sexuellt begär osv tills kundalini till sist når kronchakrat och blir andlig upplysning. Freud, inspirerad av bl.a Nietzsche, menade att det mänskliga libidot skulle sublimeras för att människan skulle utvecklas och mogna. 

Kanske vore kundalini-freudianism en intressantare hybrid än buddhistisk eliminationism?

Ungefär samtidigt uppkom den moderna biologiska eller fysiologiska psykologin men den brukar inte räknas in i de historiska psykologiska skolorna. Kanske ses den som en systervetenskap till psykologin.

Samtidigt som strukturalismen räknas som den första vetenskapliga psykologiska skolan så väckte den också flera motreaktioner. De flesta gick ut på att den var otillräcklig. 

Bland de första var William James som i USA kom att grunda den funktionalistiska skolan. James ville veta varför psyket såg ut som det gjorde. Vilken funktion fyllde det ena och det andra. James tillhörde den pragmatiska filosofiska skolan som satte stor vikt vid darwins evolutionsteori. James funktionalism var närmast en föregångare till dagens evolutionspsykologi.  Även Darwin förde ju vissa evolutionspsykologiska resonemang.

Hos pragmatikern och funktionalisten Dewey så började funktionalismen mera att påminna om behaviourismen. Inte artens anpassning utan individens anpassning. Behaviourismen var en annan psykologisk skola som kritiserade strukturalismen. För behaviouristerna så var all form av introspektion helt förkastligt och psykologin kunde endast handla om objektivt iaktagbara beteenden. Dessutom ansåg dom att beteendet formades helt av den objektivt iaktagbara omgivningen. Något inre liv var det ovetenskapligt att föreställa sej.

En tredje skola som kritiserade strukturalismen var gestaltteorin som ansåg att enbart analys inte räckte. Människans inre upplevelser handlar ofta om helheter som var något annat än summan av sina beståndsdelar.

Bland de äldsta skolorna har vi då till sist psykoanalysen som fokuserade sej på människans omedvetna. Freud byggde vidare på introspektion och analys. Freud ville närmast skapa en naturvetenskaplig psykologi men psykoanalysen har hela tiden kritiserats för att vara otillräckligt vetenskaplig. Dock är den fortfarande populär än idag utanför skolpsykologin och även om det är populärt att avfärda psykoanalysen bland vetenskapliga forskare så erkänner de flesta psykologerna i de flesta skolorna försvarsmekanismerna, som det faktiskt var Freud som upptäckte och kartlagde. 

Under andra världskriget uppkom viss kritik mot den behaviouristiska skolan som inte kunde uppfylla alla löften till krigsmakten. Efter andra världskriget började man likna hjärnan vid en dator. Detta ledde fram till den kognitiva psykologin. En viktig händelse var Chomskys kritik av behaviourismen 1959. Den kognitiva skolan beskrevs som en revolution inom psykologin gentemot behaviourismen, 

men senare har vissa även påpekat likheter dememellan. Kognitivismen var i första hand intresserad av människans inre liv men hade ett inlärningspsykologisk fokus som den delade med behaviourismen. KBT är en skön förening av de två. Kognitivismen är väl närmast ortodoxin inom skolpsykologin idag. Det har kallats den mest framgångsrika teorin inom psykologin nånsin. Även utvecklingspsykologen Piaget är kognitiv psykolog. Men även om den är stark i praktiken så har den attackerats för sin teori. Inom den kognitiva vetenskapen så är det ultimata målet att bygga en stark fungerande AI och om det  skulle visa sej vara omöjligt så faller i princip den kognitiva psykologins teori för den förutsätter att det är möjligt. 

Dreyfus argumenterade från 60-talet emot den kognitiva vetenskapens anspråk, delvis influerad av Heidegger, och anser sej idag ha fått rätt. Han är ett exempel på vad som ibland kallas postkognitiv psykologi. Dreyfus påminner väl närmast om humanistisk psykologi.

Under det radikala 60-talet så uppkom den humanistiska psykologin, delvis influerad av gestaltpsykologin, som en kritik av tidigare skolor som behaviourism och psykoanalys som objektifierade människan på ett otäckt sätt. Den humanistiska psykologin ligger nära vardagliga commonsenseföreställningar om psyket. Även existentiell psykologi utvecklades och från religiöst och nyandligt håll så var det dessa skolor som det var lättast att föra en dialog med.

Det finns flera mindre skolor än dessa. Speciellt under 60- och 70-talet så bildades det flera stycken. 

Även evolutionär psykologi existerar idag men den är spekulativ och kontroversiell. Kognitivismen är däremot välförankrad i experiment. Beteendegenetik skapades först av Darwins kusin Galton som även uppfann tvillingstudier. På sätt och vis så kom både evolutionär psykologi och beteendegenetik före Wilhelm Wundt.

Neurofenomenologin är ju kul eftersom den psykologiska strukturalismen sägs vara en influens på den filosofiska fenomenologin som nu används av psykologin igen.

(Se även Darwin among the machines av Samuel Butler 1863 som en slags föregångare till kognitivism. Darwin var även personligen bekant till datorns uppfinnare Babbage som i sin Ninth Bridgewarer Treatise 1838 hade beskrivit Gud som en programmerare som programmerat skapelsen att frambringa nya arter.)

Psykoanalysens dåliga rykte har delvis återupprättats av neuropsykologin. Dess stora brist är att allt reduceras till miljöpåverkan, och familjemiljön dessutom, som har bevisats vara rätt försumbar. Det sägs att Freud på sin ålders höst tappade tilltron till psykoanalysen som en terapi och istället hoppades på psykofarmakologins utveckling. Han hade ju en kort tid i sin ungdom haft höga tankar om kokain.

En sentida utveckling som kanske pekar frammåt är att man har försökt att använda sej av matematiska modeller från kvantfysiken inom psykologin.

Även intressant är den utveckling inom psykedelisk terapi som har skett på senare tid.

Etiken kan bl.a delas in i metaetik och normativ etik. (Dessutom finns deskriptiv etik som handlar om att beskriva hur folk faktiskt tycker och tänker etiskt.) Metaetiken har jag redan berört några gånger och jag lutar åt någon form av naturalistisk metaetik. (”Det naturalistiska misstaget” föreslog jag en lösning till för över tio år sen. Min dåvarande hemsida finns dock inte kvar på nätet.)

Istället för ”normativ etik” som inte anses riktigt comme il faut så brukar man tala om ”tillämpad etik” vilket är i stort sett samma sak. Många nya företeelser gör att gammal etik behöver tänkas igenom på nytt. Vi har områden som djurrätt, bioetik, företagsetik, miljöetik, AI-etik, medicinsk etik, millitär etik, politisk etik, forskningsetik osv.

Oftast så används bara tre olika etiska varianter inom tillämpad etik; nämligen utillitarism, deontologi och dygdeetik. Det finns dock även omsorgsetik som vissa feminister har fört fram, pragmatisk etik och konfuciansk rolletik. Alla dessa alternativ beskriver åtminstone hur vissa människor uppfattar sin egen moral. Hur uppstår dessa olika alternativ?

Kohlberg var en föregångare när det gäller att studera etisk utveckling psykologiskt. Hans modell gör det möjligt att t.ex skilja mellan pre-konventionell egoism och post-konventionell individualism. Flera etiska teorier har sin motsvariget i hans utvecklingsmodell.

När barns mentala förmågor utvecklas så brukar man anse att de blir mer objektiva och får större insikt i världen, men detta är inte lika självklart angående barns etiska utveckling. Varför inte? Därför att det är kontroversiellt att det finns objektiva etiska fakta.

Om man spekulativt skulle försöka att sätta de olika skolorna inom normativ etik i någon slags utvecklingsföljd så skulle man t.ex kunna sätta ethics of care först/lägst eftersom den tycks förutsätta mest moraliska känslor medan alla de övriga teorierna är mer intellektuella. Som psykopater visar så räcker ren tanke inte till äkta moraliskhet utan det krävs även moraliska känslor i botten.

Deontologi tolkar jag som en övergångsform till en mer intellektuell inställning eftersom det är en rationell teori om att allt inte går att diskutera. En fullbordat rationalistisk teori är teleologisk. Aristoteles som var den förste teleologen beskrev dock dygdeetik som en högre form av moral. Teleologi tittar bara på följderna av en handling medan dygdeetiken koncentrerar sej på livsstilar och personlighetsdrag som man kan skaffa sej.

Tar man ett ännu större perspektiv och tittar på hur moralen utvecklas på samhällsnivå över flera generationer så har man till sist nått fram till pragmatic ethics. Pragmatic ethics har ett naturligt släktskap med moral ecology och evolutionary ethics. Man är också mer intresserad av moral psychology och descriptive ethics än de andra skolorna.

Detta var som sagt bara ett förslag till en utvecklingsmodell för de olika normativa etiska teorierna.

Moral Foundations Theory skapades som ett alternativ till Piaget och Kohlbergs utveckligsmodeller, och går ut på att de olika moraliska alternativen baserar sej på en mångfald av stabila oföränderliga grunder som troligen då bör ses som likvärdiga. De sex grunderna för olika moraluppfattningar är omsorg, rättvisa, frihet, lojalitet, auktoritet och renhet.

Det låter som ett intressant alternativ och olika alternativ bör ju uppmuntras. Man skulle ju kunna skoja lite med anhängare av denna teori och försöka att sätta de sex grunderna i en utvecklingmodell. Det skulle t.ex kunna se ut såhär:

1. Sanctity/degradation (purity)
2. Care/harm
3. Loyalty/betrayal (ingroup)
4. Authority/subversion (respect)
5. Fairness/cheating (proportionality)
6. Liberty/oppression

Ni får själva fundera över varför jag valde just den ordningsföljden.

En annan evolutionär ordningsföljd är den från egoism via grupptillhörighet till universalism. De psykologiska utvecklingsstadierna motsvaras av administrativ organisering i olika storlekar. Från ensling via by, stad och land till global organisering. Vetenskap, liberalism och globalism tillhör den rationella, postkonventionella nivån som motsvaras av modernism. Postmodernism är ett försök till en modernism som uppfattas som mindre förtryckande av tidigare utvecklingsnivåer.

Ken Wilber som kommenterade The Matrix dvdn skrev tidigare i One Taste, en av sina böcker, att han såg Bound (1996) och gillade den. Bound är även gjord av Wachowskis så det var kanske därigenom som de träffades.

 The Matrix har snott en hel del ifrån inte bara Ghost in the shell utan även the Invisibles av Grant Morrisson. 

 Det är ju intressant med tanke på att Wachowskis även gjorde V för Vendetta baserad på serien av Alan Moore.

V för vendetta populariserade Guy Fawkes masken som en symbol för Anomymous. V för vendetta handlar om en folklig anarkistisk resning mot ett kryptofascistisk etablisemang och detta är i hög grad även vad Anonymous handlar om. Alan Moores historia tycks ha färgat av sej på verkligheten och så är han även en praktiserande magiker vars alster är uppbyggda som magiska ritualer.

"how interesting it was that we should have taken up the image right at the point where it was apparently being purged from the annals of English iconography."

-Alan Moore

Jag tror inte att det är så viktigt vem den historiske Guy Fawkes var. Jag tycker att masken påminner mej om en faun, ett obundet och civilisationskritiskt naturväsen. Kanske var det därför som folk snart började att göra amatörporr i Fawkes-masker.

Både Grant och Alan är serieartister från Storbritannien och bägge kallar sej magiker. Grant är kaosmagiker och Alan kanske inte kallar sej kaosmagiker men tycks ha en del gemensamt med dem. De har också haft en kylig relation sedan åtminstone 1990, kanske redan 1980.

En av kaosmagins idoler var Austin Osman Spare, inte minst den sigillmagi som han tycks ha uppfunnit. Spare kallade Freud och Jung för ”Fraud and Junk” och hade sina egna ideer om hur det omedvetna egentligen fungerade. Enligt honom handlade det snarare om att skaffa sej önskvärda omedvetna komplex snarare än att göra sej av med oönskade omedvetna komplex.

Som konstnär var Spare influerad av symbolismen och art noveau. 

Seligmann och andra surrealister ansåg sej hålla på med magi och var starkt influerade av Freud.

(Det finns en stark historisk koppling till Franz Roh’s ”magiska realism”.)

Freud var ju farbror till Edward Bernays som ibland kallas ”the father of public relations”, t.ex i sin egen dödsruna. Bernays var bl.a inspirerad av Freuds ideer när han skapade (sin variant av) PR. Bernays ansåg att massan var farlig och destruktiv om den inte aktivt leddes av folk som var bättre vetande.

Långt senare skulle alltså Anonymous komma att göra uppror mot den etablerade världsbilden.  Delvis kan vi se en motsättning mellan Bernays och Spare här.

En gång när jag började läsa sociologi så var jag ute på en pubafton och blev plötsligt utfrågad av någon full teknolog som ville veta om vi inom sociolgin hade några tekniker för att manipulera public opinion. Lätt ställd svarade jag att sånt var nog psykologer bättre på. 

Det var inte Freud som uppfann det omedvetna, men det är mest med hans namn som idén associeras idag. Idéer om det omedvetna finns hos Schopenhauer och Göthe och man kan kanske hitta spår ännu längre tillbaks i tiden. (Malebranche?)

Det mesta som händer i hjärnan är vi inte medvetna om. Så långt är alla överrens. Frågan är snarare om det finns något ”omedvetet” som är systematiserat, och kompetent och kanske till och med kan agera utan att du är fullt medveten om det. Det verkar som om även den ortodoxa psykologin är på väg att acceptera detta.

"In modern cognitive psychology, many researchers have sought to strip the notion of the unconscious from its Freudian heritage, and alternative terms such as "implicit" or "automatic" have come into currency. These traditions emphasize the degree to which cognitive processing happens outside the scope of cognitive awareness, and show that things we are unaware of can nonetheless influence other cognitive processes as well as behavior."

-Wikipedia, unsconscious mind

Med tanke på att samtida neurovetenskap inte säger sej veta vad medvetandet har för funktion egentligen så kan man fråga sej om inte det omedvetna borde kunna göra allt som det medvetna kan göra?

Man försöker ju även hävda att fri vilja inte existerar - pga att besluten fattas omedvetet. Kreativitet uppfattas som en omedveten kombination av tidigare erfarenheter och intuition är ungefär samma sak.

Samtidigt som vissa ifrågasätter det omedvetna så ifrågasätter andra medvetandet. Längst går den sk. ”eliminativa materialismen”.

”Eliminative materialism” innebär att man helt enkelt förnekar existensen av själsegenskaper som t.ex vilja, tankar, glädje och smärta. Vardagliga föreställningar om själen och psyket ska ses som dålig vetenskap, ”folk psychology”.

Man förnekar både att medvetandet och upplevelser existerar och talar istället om "qualia". Alla upplevelser består av meningslösa, i sej otolkningsbara upplevelseinstanser. Snarare "färgfläckar i olika nyanser" än "äpple”.

Man tycks försöka visa att qualia är fysiska snarare än ickefysiska.

Alternativt att qualia inte är fysiska och alltså inte existerar heller.

Som argument för detta har man bl.a ”introspection illusion”, (som snarare talar för att det omedvetna existerar).

Ett annat argument verkar vara att ”connectionism” ses som bevisat till skillnad från ”language of thought hypothesis”.

(Jag gillar bägge men tycker inte att de bevisar så mycket i sammanhanget.)

Wittgenstein skriver i philosphical investigations att det är ett kategorimisstag att jämföra subjektiva upplevelser med objektiva tillstånd (i hjärnan) och eliminatister tolkar detta som att det är ologiskt att tro på subjektiva upplevelser öht. 

Detta var antagligen inte vad Wittgenstein menade.

Ibland pekar eliminatister på överrensstämmelser med buddhism som förnekar att atman eller egot finns. Buddhismen är dock inte materialistisk utan föredrar neutral monism eller idealism.

”Intentionality” är ett annat problemområde. Enligt eliminatisterna så kan ingenting egentligen "betyda" nånting annat.

Peirce och andra semiotiker menar att det behövs ett tolkande subjekt för att göra nånting meningsfullt. På sätt och vis tycks ju eliminationsterna hålla med eftersom de förnekar både mening och tolkande subjekt.

Så om medvetandet inte existerar så blir det inte mycket kvar.

och om det omedvetna inte heller existerar, vad skulle kunna vara kvar då?

Nu så talar ju mycket för att det omedvetna faktiskt existerar och att förneka medvetandet är naturligtvis absurt. Det är viktigt att påpeka att ”eliminative materialism” är en metafysisk filosofi och inte något vetenskapligt forskningresultat.

Den intressanta frågan är snarare vilken natur som det omedvetna har. 

"Given the lack of evidence for many Freudian hypotheses, some scientific researchers proposed the existence of unconscious mechanisms that are very different from the Freudian ones. They speak of a "cognitive unconscious" (John Kihlstrom), an "adaptive unconscious" (Timothy Wilson), or a "dumb unconscious" (Loftus & Klinger), which executes automatic processes but lacks the complex mechanisms of repression and symbolic return of the repressed."

-Wikipedia, unconscious mind

Jag betraktar inte repression och omedveten symbolik som speciellt höga och komplicerade mentala funktioner. De bör finnas hos högre djur också.

"Researchers concluded that rationalization activity may take place quickly (within seconds) without conscious deliberation."

wikipedia, cognitive dissonance  

Det påstås att

"David Holmes examined sixty years of research about the Freudian concept of "repression", and concluded that there is no positive evidence for this concept."

Man kan konstatera att

"Most of Professor Holmes’s work and research is based on the poststructuralist works of Deleuze & Guattari and Michel Foucault."

Dessa kontinentala filosofer är bl.a kända för att vara kritiska till Freud och traditionell psykoanalys. Annars är det ju den kognitiva ansatsen som nuförtiden anses vara ortodoxin inom psykologin.

Man har sagt att kognitiv psykologi är den långa subjektiva traditionen plus behaviouristisk objektiv metod (tes, antites, syntes). Kanske är det dags att erkänna det omedvetna som varken är helt subjektivt eller helt objektivt. 

Existerar hypnos över huvud taget? Det är lite av en kontroversiell fråga trots att tusentals människor blir hypnotiserade varje dag. Trots att hypnos ofta tycks fungera i praktiken så tycks psykologer ha haft det svårt att bestämma sej för vad detta är för fenomen. Flera olika definitioner av hypnos existerar. Är man havsovande? Är man istället extra fokuserad? Finns det olika typer av hypnos? Är det kanske flera olika fenomen?

Efter Freud så anses många psykiska problem bero på förträngda minnen. Om sådana existerar är också kontroversiellt.

Anhängarna anser ibland att man kan uppdaga förträngda minnen genom regressionsterapi.

Inom hypnos så är det välbelagt att att man kan minnas saker som man annars tycks ha glömt av olika anledningar. Det är också välbelagt att man under hypnos kan producera falska minnen. Hypnos är alltså ingen säker metod att utforska det förflutna med. Men det är inte minnet heller. Det är välbelagt att minnet öht är en produktiv och kreativ process och att vi ganska ofta minns fel.

Det har förekommit tveksamma domstolsfall både i Sverige och utomlands där man har lagt för stor vikt vid påståenden som har framkommit under hypnos. Hypnos är ett intressant fenomen att studera vetenskapligt, ingenting man ska basera livsavgörande beslut på.

Under regressionsterapi så har man även upptäckt att man tycks kunna utföra regression till tidigare liv. För dem som inte tror på reinkarnation så är detta ett tydligt bevis på att minnena är fabricerade och att hypnos, om det existerar, är helt opålitligt.

Buddhismen har sedan länge flera olika teorier om ett omedvetet, men inget begrepp om några förträngningsmekanismer. Omedvetna tendenser kommer från tidigare liv som vi inte är medvetna om. Det omedvetna är inte aktivt förträngt men det är ändå ett svåråtkomligt bagage från det förflutna som vi behöver jobba med.

Själv tycker jag nog att förträngningsmekanismer känns rätt bevisade.

Folk som förnekar det omedvetna förnekar så gott som alltid tidigare liv också.

Jag prövade ju faktiskt en regressionshypnos en gång. Det är enda gången som jag har blivit hypnotiserad och det var intressant. Jag förlorade aldrig medvetandet eller min fria vilja och jag kunde när jag ville ha öppnat ögonen och avbrutit det hela. När hypnotisören frågade efteråt hur det kändes sa jag att det var som att jag hade drömt fast jag hade varit vaken hela tiden.

Det var en regression till tidigare liv. Jag fick faktiskt en intressant och sammanhängande livsberättelse under en lång stund men det kändes aldrig som något otvivelaktigt bevis för tidigare liv. Det skulle också kunna ha varit något som mitt omedvetna skapade.

Dock: jag fick fram att jag skulle ha hetat ”Lödinger” (eller kanske ”Lövinger”) när jag levde som revisor i Westfalen i slutet av 1700-talet. Jag tyckte att det lät som ett konstigt namn och mindes inte att jag hade hört det nån gång. När jag undersökte saken efteråt så visade sej dock att bägge namnen faktiskt var användna efternamn där och då.

Jag tycker att det är konstigt att folk förnekar det omedvetna men det finns folk som förnekar det medvetna också! Mer om det i en annan bloggpost.

Det omedvetna är för psykologin ungefär vad m-teorin är för fysiken; de flesta vägarna pekar ditåt men det verkar svårt att bevisa empiriskt och teorin har den bristen att den är för användbar och förklarar för mycket - allt verkar gå att legitimera med det omedvetna inom psykologin eller med m-teorin inom fysiken. Men det verkar inte finnas något egentligt seriöst alternativ.

Frågan om hur man blir lycklig eller lever det goda livet går åtminstone tillbaks till Aristoteles, och hans bok Den nikomakiska etiken, inom västerländsk filosofi.

Inom hinduism finns en idé om att det finns fyra livsmål:

Dharma: moral
Artha: god ekonomi i bred mening (att inte ligga andra till last)
Kāma: estetik/lycka
Mokṣa personlig utveckling/andlig befrielse

Det västerländska begreppet om det goda livet tycks utgå från frågan hur man blir lycklig och filosoferna har ända sedan antiken menat att det inte minst handlar om vänskap och moral och att kultivera sitt sinnelag. Inställningen till "artha" tycks ha varit något spretig. Modern forskning visar att för lite pengar gör dej olycklig men att mycket pengar gör dej inte nödvändigtvis lycklig. Det tycks finnas en avtagande marginalnytta med rikedom. Detta syns även om man jämför länders ekonomiska nivå med deras lyckonivå. Det verkar vara viktigare att bekämpa fattigdom än att eftersträva rikedom.

Det finns en del vetenskaplig forskning kring lycka, liksom det även finns en psykologisk riktning, positive psychology, som mest handlar om hur folk ska bli lyckligare. Det finns vissa resultat som att den långsiktiga lyckonivån verkar vara rätt stabil för de flesta men att det är vanligt med en dipp mellan 40 och 50. Här är fem punkter som verkar göra folk lyckliga:

"Pleasure (tasty food, warm baths, etc.),
Engagement (or flow, the absorption of an enjoyed yet challenging activity),
Relationships (social ties have turned out to be extremely reliable indicator of happiness),
Meaning (a perceived quest or belonging to something bigger), and
Accomplishments (having realized tangible goals)."

Lycka i livet uppnås inte bäst genom att eftersträva ett lyckligt liv utan genom att eftersträva ett meningsfullt liv. Det finns ett uttryck som heter hedonismens paradox. Ett lustfyllt liv av utsvävningar gör en i längden direkt olycklig.

(Ungefär som JS Mill upptäckte att ren hedonism var paradoxalt eftersom den inte ledde till mest lycka. Han ersatte därför Benthams situationistiska hedonism med sin egen regelutilitarism)

The moral law does not enjoin on us to render ourselves happy, but instructs us how to become worthy of happiness.
-Immanuel Kant

Livet upplevs mer meningsfullt främst genom goda sociala kontakter och genom att hjälpa andra. Det kan räcka med en hund.

En del kreativa människor kan ibland uppfattas som asociala och kan känna att deras introverta skapande process är mycket meningsfull. Oftast så vill de dock att deras verk ska komma alla till gagn.

Materialism i snäv mening gör dej inte lycklig. Vissa neurotiker kan dock känna en lättnad i sin existentiella ångest av att äga statusprylar. Om jag skriver nånting som gäller för människor generellt så finns det alltid undantag.

Men det är inte otänkbart att pengar skulle kunna köpa lycka. Om man t.ex skänker stora summor till välgörande ändamål.

Positivt tänkande fungerar bra , förutsatt att det kombineras med realism; dvs först måste man stirra situationen i vitögat och sen måste man försöka att göra nånting positivt av den.

"I have not failed. I've just found 10,000 ways that won't work."
(ofta tillskriven Thomas Edison, antagligen felaktigt)

“Very little is needed to make a happy life; it is all within yourself, in your way of thinking.”
Marcus Aurelius

Det kan vara en bra idé att tänka på vad man faktiskt gör. Inte vad du tänker, säger, känner eller äger utan vad du gör med din kropp. Detta påverkar ofta vad du tänker, säger, känner och äger, mer än tvärtom. Lycka och olycka handlar mer om vad du gör än om vad du tänker, säger, känner och äger, även om det inte är oviktigt heller.

Förutom detta så finns det en lång lista med saker att göra för att bli lyckligare, som har statistiskt underlag. Du behöver inte göra alla dessa saker. Bara så många som gör dej lycklig.

 Hoppas att det här gjordet det lite lättare att vara människa.

Let us begin with one near-universal life experience: the way that gadgets and systems let you down just when things are most critical, when you are in a hurry, when an important person is present, or when the deadline is pending.

It does not matter wether it is red traffic lights on the way to a late appointment, or a car that won´t start, or an office copier that grows cantancerous - in every case I recommend recourse to that very obvious question "how does it know that I am in a hurry?". (s.21)

When we think of the copier as a conscious being, instead of a mechanical object, we are vastly expanding our sensibilities to embrace mood, purpose, affection, commitment and a multidimensional infinitude of additional factors. The copier could be malfunctioning because it is an undercover agent for a rival organisation, it might be a revolutionary fanatic wishing to sabotage the business, it might simply hate me, or it might equally have fallen in love with me and be trying to attract my attention...(s.22)
 
The tiny trickle of mental activity represented by logical thought has expanded into a torrent of parallell processes as the brain gears up to tackle the most challenging object in the universe - a fellow conscious being. (s.23)

So look at the copier and simply ask "How does it know that I am in a hurry?", and a new , more complex relationship develops between you and the copier.

But surely, isn´t complexity at the heart of the problem? What you want is to simplify the relationship back to master and obedient, mechanical slave? The answer is that complexity is a nightmare when thinking mechanistically, but it is a richness when personifying. For our personifying skills are nourished by complexity in relationship: handling complexity and multiple parallel processing are what personal interactions are all about. (s.24)

How does it know I'm in a hurry? Maybe I slam the lid down harder when I'm rushed? Or maybe I don't allow time enough to warm up? Or maybe I press the buttons so impatiently that a loose connection is displaced?
 (s.25)

Mechanical answers are not the antithesis of the personifying approach, but merely a small subset of it. For even when we deal with real human beings and ask, say, "why does this person become a murderer?" the answer may prove quite mechanical - along the lines of a bullying father plus a genetic disposition - but the same principle holds: namely that the answer will generally reveal itself more quickly to one who treats the subject as a human being rather than an object for experimentation. (s.25)

Uncle Ramsey's little book of demons.
The positive advantages of the personification of life's problems.
A light hearted yet deeply serious look at how to recognise, bargain with and ultimately control one's personal demons.
Ramsey Dukes (2005)
ISBN 1-904658-09-1

Andra bloggar om
Ramsey Dukes, demoner, psykologi,

Beatrice Ask har lagt ett förslag om att bötfälla föräldrar till barn som vandaliserar. Upp 8000 kronor av reparationerna ska de få betala. På så vis ska de förstå att de måste hålla bättre reda på vad deras barn har för sej.

Beatrice tänker kanske på den halva miljard som alla skolbränder i Sverige kostar per år. Kanske tänker hon även på stenkastningen och bilbränderna i Gottsunda och Stenhagen nyligen som tydligen utfördes av en mindre grupp killar snarare än hela befolkningen.

Det är en gammal konservativ föreställning att föräldrar har stort inflytande över sina barns utveckling genom uppfostran. Barn är föräldrars ansvar och föräldrar ska ta sitt ansvar.

Det gäller även de konservativa framtidsdrömmarna. I dynastisk anda fostras äldsta sonen till en kopia av fadern och döps till hans namn med ett nummer efter.

Forskning visar att det där är långt ifrån hela sanningen. Föräldrar har visserligen stort inflytande på sina barn men inte lika stort som barnets jämnåriga. Även lärare och andra vuxna tävlar med föräldrarna om att påverka barnen.

Här är en artikel om en bok om saken och här uttalar sej Germund Hesslow. Lägg märke till att han gillar en del av forskningen men inte allt.

Beatrice Asks förslag om att bötfälla föräldrar vars barn vandaliserar angriper antagligen inte själva problemet, att föräldrarna är otillräckliga, utan skulle t.o.m. kunna göra det värre. Om föräldrarna t.ex måste jobba ännu mer för att klara en redan dålig ekonomi och därmed kan umgås ännu mindre med sina barn.

Jag ser det mera som en symbolisk åtgärd när man egentligen inte har några bra förslag i en komplicerad fråga. Att fördela skulden är också ett sätt att hantera problemet.

Kanske skulle man kunna hantera t.ex skolbränderna genom att göra skolor till ett ställe där barn och ungdomar faktiskt trivs och vill vara. Men det låter ju förstås inte det minsta realistiskt alls. Det kostar säkert minst en halv miljard och vad har man då vunnit? (Obs, sarkasm.)

Det sägs att det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder "It takes a village to raise a child". Hillary Clinton skrev en bok med den titeln och fick en del kritik från konservativt håll.

Sedan så är det också viktigt att kraftigt sänka ungdomsarbetslösheten så att ungdomarna har någon framtid att se fram emot.



andra bloggar om
politik, samhälle, skolor, barn, ungdomar, psykologi, skola, familj, uppfostran,