AQAL och OOO
Koestler var bl.a influerad av Ludwig von Bertalanffys systemteori när han skapade sin holonteori. Sytemteori och liknande tankegångar stötte jag för första gången på när jag läste Kommunikationens strategi av Anthony Wilden i början av 90-talet. Efter en tid läste jag Koestlers Janus och senare även Ken Wilbers Sex, ecology, spirituality som bl.a är influerad av Koestlers holonteori.
Wilber bygger vidare på holonteorin och utökar bl.a de två funtionerna eller drifterna hos holonerna till fyra; självbevarande, anpassning, transcendens och upplösning. (Den sista punkten ändrar han i en senare text. Snarare än att upplösas i sina ingående holoner så kan holonen främja sina delholoner utan att gå under).
"Transcendens" innebär här att t.ex två väteatomer och en syreatom som bildar en vattenmolekyl överskrider sina tidigare begränsningar och uppvisar nya emergenta egenskaper. De har bildat en ny holon av en högre ordning. Lägre holoner är förutsättningen för högre holoner men högre holoner styr de lägre holonerna. Är du en del av något så måste du hänga med dit helheten går. (Styrningen är sällan absolut.)
Graham Harmans syn på "objekt" påminner om Koestlers och Wilbers syn på holoner; t.ex att allt är objekt, att de består av delar som helheten är distinkt ifrån och att de ofta ingår i större objekt, och sen säger Harman att objekt har fyra poler vilket påminner mycket om något som Wilber säger.
Wilber försöker som teoretiker mest att förena andra teoretiker och se vilka som är förenliga och vilka som inte är det. Ett av hans egna mest orginella bidrag är skapandet av de fyra kvadranterna i hans AQAL-modell. AQAL står för All Quadrants, All Levels. "Levels" betyder här "holarkier"; att lägre holoner ingår i högre holoner. "Quadrants" innebär att Wilber urskiljer fyra olika sorters holarkier.
I en fyrfältstabell så korsar man två olika sorters distinktioner. När wilber studerade massor av olika holarkier hos olika teoretiker så kunde han dela in holarkierna dels i subjektiva och objektiva holarkier (interior and exterior), dels i individuella och kollektiva holarkier.
Så individuella, objektiva holoner är alltså konkreta objekt som kan studeras av naturvetenskapen medan kollektiva, objektiva holoner är ex. ekosystem och andra system. Man kan säga att delholonerna har en högre grad av självständighet i kollektiva holoner och en lägre grad av självständighet i individuella holoner. En dator är en individuell holon, internet är en kollektiv holon.
Gränsen kan vara svår att dra exakt och Wilbert brukar ibland klumpa ihop bägge de objektiva kvadranterna som sånt som naturvetenskapena studerar. Skillnaden kanske är tydligare när vi går till de bägge subjektiva (interior) kvadranterna.
Den individuella, subjektiva kvadranten innehåller upplevelser och själsliv hos individuella holoner, som studeras av psykologer, författare och andra, medan den kollektiva , subjektiva kvadranten alltså innehåller kulturer, delade upplevelser och gemensamma föreställningar. "Schizofreni" hör till den individuella, subjektiva kvadranten, medan "postmodernism" hör till den kollektiva, subjektiva kvadranten.
Det finns mycket som skulle behöva klargöras här men jag tänkte inte bli så långrandig. Vad som helst som kan beskrivas av forskare eller konstnärer eller andra ska alltså kunna sättas in nånstans i AQAL-modellen.
Graham Harman hänvisar redan i sin första bok till en tankefigur hos Heidegger som delar in världen i fyra kategorier. Alla utom Harman anser att Heidegger är obegriplig här, men Harman anser att detta är något av det viktigaste som har hänt filosofin under 1900-talet.
Harman tolkar Heideggers "Geviert" som att den kombinerar en distinktion som Husserl gör hos objektet med en distinktion som Heidegger själv gör hos objektet, till en fyrfältstabell över ett valfritt objekt. (Om Detta är vad Heidegger gör så är det inte tydligt förrän Harman förklarar det.) Distinktionerna är: det dolda/det tillgängliga och enhet/mångfald. Det dolda är objektet i sej själv medan det tillgängliga är objektet som det framträder för oss.
Med detta som grund så skapar Harman sin egen fyrfältstabell. Ena dikotomin är mellan reella och sensuella objekt. "Sensuella objekt" kan bara existera inuti reella objekt och är ungefär samma sak som "upplevelser". Den andra är mellan objektets enhetlighet och dess mångfald av egenskaper.
Även om han ser föregångare så är denna fyrfältsstruktur främst Harmans egen. Liksom Wilber så använder Harman "interiority"om ena halvan och "exteriority" om den andra halvan. Liksom wilber så tycks den andra distinktionen ha att göra med enhetlighet å ena sidan kontra mångfald å andra sidan.
En skillnad tycks vara att Harmans fyra poler enbart gäller enskilda objekt medan Wilbers four quadrants även tycks innefatta mer lösa, kollektiva fenomen. Harman tar dock upp en liknande situation angående Heidegger och Latour:
"The main difference between our two thinkers here is that Heidegger's four is found on the inside of specific jugs and bridges, while Latour's four is a public creature, a matter of concern between multiple things. But these approaches may not be as different as they seem - after all, if Latour opens any jug or bridge, he will always find another parliament of things." (Prince of networks, s.139)
Även om Harman skriver att "mångfald"syftar på ett objekts många egenskaper så skriver han även att ett objekts egenskaper beror på de objekt som objektet består av. Objektet i sej är dock varken identiskt med sina egenskaper, sina delobjekt, sina effekter eller sina relationer.
Så det finns alltså visssa likheter mellan AQAL och OOO. Detta skulle ju kunna bero på att det äntligen är den enda sanna filosofin som til sist har uppenbarats eller på att det är ett naturligt sätt att tänka. Wilber och Harman verkar inte känna till varandra och verkar inte ha så många gemensamma influenser och de som de har verkar de tolka olika. Wilber har inga direkta fyrfältare bland sina föregångare och influenser men det har Harman:
"The number of fourfold structures in the history of philosophy is so staggering that we should hardly be suprised when thinkers generate new ones. Monisms are too pious and sugary in their holism, dualisms too static in their trench warfare, and triads too smug in their happy endings. But fourfold structures allow for tension no less than plurality, and hence we find Empedocles, Plato, Aristotle, Scotus Eriugena, Francis Bacon, Vico, Kant, Greimas, McLuhan, and others chopping the world in four."(Prince s.139)