Tempus Fugit

För ett tag sedan så kom frågan om panteism och panenteism upp här på bloggen. Jag tänkte skriva något om det och det kommer inte minst att handla om arvet efter Spinoza.

Det finns vissa drag av stoicism hos Spinoza, både i hans etik och hos hans person. Han sökte inga stora världsliga framgångar och fick heller inga. Att vara glad och förnöjsam var en dygd som var sin egen belöning. Hans filosofi gav honom inte många vänner medan han ännu levde. Hans magnum opus Etiken publicerades först efter hans död. "Deus sive Natura", Gud eller Naturen, var utbytbara begrepp i hans naturalistiska panteism.

Spinoza gjorde folk upprörda. Många tog avstånd men om det var några som gillade honom så vågade de inte säga det alltför öppet. Problemet var att Spinoza tolkades som ateist. Hans åsikter var ganska nya i västerländsk filosofi. Begreppet panteism var inte ens uppfunnet ännu. (Inom hindusimen hade man dock diskuterat liknande problem länge.) Leibniz besökte Spinoza en gång i livet , men ställde sej huvudsakligen avvisande och även Christian von Wolffs angrep honom i "Theologia naturalis" .

1705 så lär irländaren John Toland ha myntat begreppet "panteist" i sitt verk Socinianism Truly Stated, by a pantheist.

Mot slutet av 1700-talet började den begynnande romantiken att svärma för saker som Upplysningen och Klassicismen hade förraktat; Medeltiden, ruiner, Tyskhet, Nationalkaraktärer, och lite annat. De grävde fram den bortglömde Shakespear igen och utnämnde honom till ett bortglömt geni. Ett liknande öde drabbade Bach. Han hade varit rätt bortglömd under större delen av 1700-talet men fick på nytt vissa anhängare, inte minst Mozart.

Under slutet av 1700-talet fick även Spinoza en renässans. Man tolkade honom romantiskt som en naturlighetens filosof och hade en debatt om hans filosofi var ateistisk eller inte. Det började 1785 när Friedrich Jacobi publicerade Über die lehre des Spinoza in briefen an Moses Mendelssohn (1785), vari Jacobi hävdade att Gotthold Lessing i förtroliga samtal mot slutet av sitt liv hade bekänt sej till spinozismen. Jacobi tyckte inte alls om spinozismen som han tolkade som en ateism.

Mendelssohn försvarade sin bortgågne vän Lessing i "An die freunde Lessings" (1786) och hävdade att panteismen inte var mer ateistisk än teismen var. Jacobi svarade med Wider Mendelssohns beschuldigungen. Jacobi attackerade med en bred slagsida all förnuftsmässig filosofi (och kabbalah) som materialistisk. Utan en trosgrund så kan vetenskapen varken erkänna en gud eller erbjuda akademisk frihet. "Det finns ingen annan filosofi än Spinozas" hävdade han.

Den gamle Mendelssohn gick nu ur tiden och andra fortsatte debatten som mer kom att handla om panteismens egenskaper och mindre om Lessing. Många av tidens intellektuella hade en åsikt i frågan och Herder och Göthe blev Spinoza-fantaster. Spinoza blev en viktig influens för den tyska idealismen och Schleiermacher, Schelling och Hegel tog intryck av honom. Senare har Spinoza även gjort intryck på Fechner, Paulsen och monister som Haeckel.

En viss ironi ligger det i att Spinoza, noga räknat, var panenteist snarare än panteist eftersom själen och materian bara var två av Guds oändligt många attribut. 1828 myntades begreppet "panenteism" av Karl Christian Friedrich Krause (1781-1832) i ett försök att förena monoteism och panteism.

Med tiden kom vissa att plocka upp hans idé. Mot slutet av 1800-talet fanns det en filosofisk riktning i New England som kallades transcendentalisterna, med t.ex Ralph Waldo Emerson, som var influerade av panenteism-begreppet.

Begreppet populariserades sedan av Hartshorne som utvecklade en processteologi, inte minst influerad av processfilosofin som skapats av Whitehead (en av mina idoler). Processfilosofin är huvudsakligen utforskad av Whitehead men även t.ex Deleuze har skrivit en del därom.

Deleuze och Whitehead står för två närmast konkurrerande flödesontologiska filosofier. Själv har jag alltid föredragit Whitehead utan att ha något principiellt emot Deleuze. Den senare tycks vara bättre på att aktivera folk politiskt än den förre.

Deleuze har även repopulariserat Spinoza i vår samtid, och därmed är en sorts cirkel sluten. Under andra hälften av 1900-talet var Spinoza aktuell både för miljörörelsen och för deleuzianismen. Även hjärnforskaren Damasio hänvisar till Spinoza.

andra bloggar om

filosofi, Spinoza, panteism, panenteism,