Bartok och Stravinski
Stravinsky var rätt så högervriden och fick två barn med sin kusin. Under 18 år i Paris levde han ett dubbelliv med sin familj och en annan kvinna, tills första hustrun dog i tuberkulos. Han var "påfallande nonchalant mot dem han ansåg socialt underlägsna".
Bortsett från det så var han en världsvan charmör som alla ville umgås med. Antyds ibland vara något av den störste och viktigaste kompositören under 1900-talet, och det där känns väl en aning överdrivet tycker jag.
Det var främst med Våroffer från 1913 som han gjorde sej ett namn och fick mest inflytande över musikvärlden. Dess fria och mustiga rytmer var som en Meshuggah-konsert för de chockade ryssarna. Själv sa han att ”musiken är, i sig själv, oförmögen att uttrycka någonting alls”
Bartok föddes året innan Stravinskij. Under hans liv övergick musikvärlden från sen romantik till tidig modernism och hans musik lever i detta gränsland. Som musiketnograf samlade han in ungersk folkmusik som influerande han egna komponerande.
Modernistiska arrangemang av dansanta bonderytmer var dock lite för udda för hans publik och under många år skrev han ganska lite utan samlade istället in folkmusik från Ungern och andra länder. 1916 konverterade han till unitarismen.
Med tiden blev han dock mer erkänd som kompositör. 1940 flydde han undan nazismen till USA, där han bara skulle leva i fem år innan han dog av leukemi.
Om Stravinskij är lite väl uppmärksammad så kunde Bartok uppmärksammas lite mera.
Börja gärna med hans pianokoncerter, hans violinkoncerter och hans stråkkvarteter.
Sjostakovitj och Pärt: Isn´t it ironic?
Op 96, festlig ouvertyr, blir jag alltid glad när jag hör, en riktigt lyckad komposition, men kompositören kände sej antagligen inte så festlig själv när han skrev den. Troligtvis staplade Sjostakovitj klicheer och pasticher och kände sej pressad och stressad för detta var ett beställningsverk av en blodig regim till dess egen ära. Två av hans andra mest populära verk skrev han kort därefter; Gadly, romance (op 97) och andra valsen (op 99).
Hans åttonde strängkvartet (op 110) sägs han ha varit suicidal när han skrev. Även den är mycket känd. Ryktet säger att den närmast är menad som ett självmordsbrev men att regimen istället fick honom att officiellt tillägna den till fascismens offer. Detta är en modernare, mer disharmonisk och kanske även ärligare Sjostakovitj än i de andra verken som jag nämnde.
Regimen krävde vackra, glada, folkliga verk av honom och han återföll hela tiden i det svåra och komplexa. Ironiskt nog så har hans enklare verk vara minst lika populära som hans svårare verk, både i öst och väst. Obildad pöbel som jag faller alltid för de enkla trixen.
Hans mer modernistiska verk anklagades för att vara formalistiska och meningslösa men väcker hos lyssnare i väst idag kanske känslor av hur otäckt det var att leva i Sovjet, där flera av hans närmaste vänner avrättades och han själv sov i trapphuset för att inte väcka barnen ifall han skulle bli bortförd nattetid.
Kanske är bägge tolkningarna giltiga trots att de verkar utesluta varandra. Kanske fann han i modernismens formella disharmonier ett sätt att uttrycka sitt missnöje om disharmonierna inte tolkades formellt, utan som om de betydde och beskrev något.
Så det finns tre poler i hans kompositionsrymd: Proagandistiska beställningsverk, l'art pour l'art och plågad musik som beskriver ett plågat liv.
Kanske fann han där att han kunde uttrycka sej, om han budskap inte bara var dolt utan dubbelt dolt. Folk är ännu oense idag om vad han egentligen tyckte. Officiellt så underkastade han sej makten. Han tycks ha varit vänstervriden på riktigt, till skillnad från t.ex Stravinsky, vilket kanske gjorde att väst inte heller verkade vara något paradis för honom.
Han var elva år när ryska revolutionen inträffade och dog femton år innan Sovjetmakten föll. Till skillnad från andra kompositörer och intellektuella så försökte han aldrig att hoppa av till väst från sitt moderland. Det sägs att han dog bruten och knäckt vilket jag också tycker hörs i hans senare kompositioner.
Sjostakovitj dog först 1975 och Arvo Pärt hittade först sitt nya sound 1976.
Arvo Pärt skrev först modernistiska disharmoniska verk, delvis i opposition till den officiella politiska linjen i Sovjet-Estland där han levde och bl.a influerad av Sjostakovitj, men var missnöjd med detta och efter en tystnad på fem år så hittade han ett nytt uttryck.
Han blandar medeltida kyrkomusik, barock, klassicism och romantik på ett eklektiskt sätt och kombinerar stilgrepp från olika århundraden, både troget och otroget till traditionen på ett postmodernt sätt.
Om Schostakovitch är den moderne ironikern så kanske Pärt är den postmoderne ironikern?
Så på ett sätt så verkar han vara en ganska typisk postmodernist, men postmodernister anses oftast ha en ironisk attityd i det dom gör och kan man säga det om Pärt, han som är känd för sin enkelhet, äkthet och innerlighet?
Samtidigt som hans musik började uppvisa en ny andlighet så konverterade han också till öst-ortodoxa kyrkan, vilket verkligen var ett sätt att vara upprorisk mot systemet.
Hans opposition till Sovjetväldet tog sej ett religiöst uttryck. Hans musik känns ofta andlig och religiös, ärlig och orginell fastän det är ett hopplock från århundraderna.
Han visar i intervjuer att han är fullt kapabel att ha både humor och självdistans, men det är ju inte samma sak som att vara ironisk.
På ett sätt är det ironiskt att han närmast gör uppror mot hela modernismen men att han gör det på ett sätt som är ännu modernare än modernismen - postmodernismen.
På ett ställe beskrivs han som antiintellektuell, på ett annat sägs han vara mycket matematisk i sitt komponerande, influerad av den seriella kompositionsteknik som han övergav.
Kanske är det också ironiskt att hans religiositet som betraktades som subversiv av sovjetmakten kanske gör honom mer villig att ge Gud det som tillkommer Gud och kejsaren det som tillkommer kejsaren.
It would not have been difficult for the Apostles to have lived in the Soviet Union.
-Arvo Pärt
Hans mest kända verk är bl.a Frates, Cantus, Tabula Rasa, Summa och Spiegel im Spiegel.
Ny musik
Just nu verkar det finnas en intressant scen med unga kompositörer på USAs östkust, centrerat kring New York. De befinner sej nära rock och musikalscenerna och kan lite löst kallas för minimalister. Glass och Reich är äldre exempel på denna scen med det finns även andra som Nico Muhly och Michael Torke.
Michael Torke kallas ibland postminimalist och blandar friskt pop, jazz, gammal klassisk musik och samtida konstmusik.
Nico Muhly är en lärjunge till Glass men jag tycker att Muhly är mycket bättre än Glass. Kanske är han t.o.m. min personliga favorit.
De senaste åren släpptes även Newspeak med Sweet light crude, Victoire med Cathedral city, David T Little med Soldier songs och Death speaks med Lang m.fl.
Kolla även t.ex Now Ensemble och yMusic.
Det finns även en liten scen på Island (som Muhly har samarbetat med) med namn som Olafur Arnalds och Jóhann Jóhannsson.
Två samtida kompositörer
Är det nån som är intresserad av att börja lyssna på modern klassisk musik? Om du har tröttnat på det gamla vanliga och vill pröva något nytt så är det inte alls fel ställe att leta på.
Många tycker att det tar emot väldigt i början, men minst hälften av motståndet beror på att du är ovan att lyssna på det här, och inte alls på att det skulle vara för svårt eller komplicerat.
De flesta som inte är så insatta tänker nog på den atonala perioden i mitten av 1900-talet, men det har varit en hel generation av samtida klassiska kompositörer sen dess. Efter de atonala kompositörerna så har vi haft en period med "minimalister". Som alltid så kan namnet ifrågasättas. Det enda som dessa minimalister tycks ha gemensamt tycks vara att de upplevs som mer lättlyssnade och behagfulla än de atonala.
De som är lättast att börja med är nog Philip Glass och Steve Reich. Dessa känns som om de har hämtat en hel del inspiration från pop, rock och filmmusik. Tydligen kände de även varandra som unga och hade en kort tid en flyttfirma tillsammans, innan de kunde försörja sej på musiken.
Glass har ju även gjort en del filmmusik, t.ex till "Koyaanisqatsi". Ska man nämna en enskild platta av honom som är bra att börja med så är nog "Glassworks" den bästa. Den blev också hans genombrott för en större publik. "Einstein on the beach" är populär men jag tycker att den är överskattad.
Glass är egentligen inte någon personlig favorit för mej men min favoritlåt med honom, "Changing opinion", är faktiskt en riktigt bra liten poplåt.
Steve Reich slog igenom stort med "Music for 18 musicians" 1974. När sampling och loopar kom under 80-talet så hade Reich redan byggt sin karriär på sånt, ett decennium före hip-hoppare och techno-dj´s. Oftast är det dock klassiska instrument som han låter spela samma slinga om och om igen, med små variationer. Hans ursprungliga inspiration att börja komponera upprepande material kom nog inte minst från Rileys "In C" från mitten av 60-talet.
"Music for 18 musicians" tillhör hans mer symfoniska kompositioner, liksom "Drumming" från åren innan och "Desert music" från åren efter. De där tillhör hans bästa kompositioner. Hans fåtal stråkkvarteter är också populära men jag gillar dem inte. Annars brukar jag gilla stråkkvartetter. Däremot älskar jag "You are (variations)" och "Daniel variations" från 00-talet. Musicalen "The cave" från 90-talet är också ett intressant experiment, men kanske ingenting som man vill höra många gånger. Reich har ofta judiska teman i sina texter, till skillnad från t.ex Glass, som också är judisk.
Om du utforskar och gillar dessa herrar så kanske du är beredd att pröva något mer utmanande?
Doin time
Wheeler-deWitt-ekvationen var ett sätt att kvantifiera relativitetsteorin, och det fungerade förutom att det inte kunde existera någon tid i detta universum.
En teoretisk lösning på detta kom 1983 när två teoretiker visade att tid kunde existera inom entanglement-relationer i ett annars tidlöst universum.
Om en partikel är entangled med ett universum så verkar tiden gå för den partikeln när den blir observerad av någon inom det universumet.
Detta kan kallas Page-Wootters-mekanismen.
För en utanförstående "gudlik" betraktare så förefaller dock universumet att vara tildlöst. Jag undrar omt en "gudlik" betraktare omvänt kommer att verka tidlös för universumet?
"Mathematically, they showed that a clock entangled with the rest of the universe would appear to tick when viewed by an observer within that universe. But if a hypothetical observer existed outside the universe, when they looked in, everything would appear stationary."
Denna teori har nu bekräftats experimentellt, eller åtminstone så tolkar forskarna sitt reultat så.
Lee Smolin kommenterar dock att han är skeptisk.
Förutom att vara ett utkast till en tidsteori och ett sätt att förena kvantmekanik med relativitetsteori så är detta också ett exempel på "emergens" som på senare tid har varit populärt inom fysiken. Man har t.ex velat förklara gravitationen som något emergent och inte egentligen fundamentalt.
Detta talar också för Relational Quantum Mechanics tolkning av tiden som ett sätt för objekt att relatera till varandra.