Tempus Fugit

Bergson var begåvad som ung och läste matematik. Han fick t.o.m. ett pris för att han löste något matematiskt problem. När han istället inriktade sej på filosofi så utbrast hans matematiklärare

“you could have been a mathematician; you will be a mere philosopher”

Han läste samtidigt som Durkheim och läste bl.a Herbert Spencer (som Durkheim öppet angrep men i hemliget verkar ha influerats av.)

Han gifte sej 1891 med Prousts kusin.

Hans tre första böcker var:

Tiden och den fria viljan -1889 (30 år gammal)

Materia och minne -1896

Kreativ evolution -1907

För någon som tidigt visade matematisk begåvning så är hans filosofi märkligt antirationell, i betydelsen att det inte går att göra några intellektuella modeller av den sanna verkligheten - Den kan man bara uppleva direkt intuitivt. Dock kan man beskriva den sanna verkligheten med liknelser och det är inte heller så att han inte tror att vetenskap fungerar. Vetenskapen använder intellektet och filosofin använder intuitionen och de kan kompletera varandra. Egentligen levererar intuitionen ett helhetsintryck som intellektet sen analyserar, dock utan att någonsin få med helheten. Det som fungerar i praktiken för oss är bara en liten del av hela sanningen. I sina böcker gör han alltid distinktioner för att sedan visa hur saker och ting egenligen hänger ihop. Verkligheten befinner sej bortom intellektets motsatspar och Bergson satte sej själv bortom såna motsatser som materialism och idealism. Kant hade ju satt upp antinomier som Bergson sa visade det rena intellektets gränser.

Intellektet kan inte lösa filosofiska problem, det kan bara intuitionen. Intuition är en sorts kunskap om att verkligheten är kontinuerlig och odelbar och ständigt föränderlig. Intelligensen kan inte fånga världen, intellektet är bara till för att göra verktyg. Intellektet är alltid styrt av något praktiskt intresse medan intuitionen är ett neutralt objektivt intryck av saker och ting. (eg. förkastar Bergson denna modell av perceptionen.) Vår kunskap är fångad i praktiska omsorger och relativ, men utanför intellektet kan vi nå kunskap om det absoluta. Intuitivt har vi direkt tillgång till tidens flöde, om vi inte reflekterar över det. Tiden är ett flöde utan avbrott och utan intervaller. Äkta Tid (la durée réelle) kan inte mätas utan kan bara upplevas direkt. Den verkliga livsupplevelsen kan inte matematiseras. Man kan varken säga att nuet är en punkt eller har utstäckning. Rymd och annan tomhet kan inte upplevas därför att de inte finns, de är bara en intellektuell idé. Det finns inga negationer i verkligheten.

Att utifrån en annorlunda syn på tid bejaka fri vilja är lite annorlunda och nämns inte på de vanligaste nätsidorna om "free will". Bergson är åtminstone lite orginell om inte annat. Det finns inga jättetydliga föregångare till honom. Herakleitos sa att allt flyter, dvs förändras ständigt, men det känns som en rätt långsökt referens. Bergson är en slags konkurrent till fenomenologin och är liksom den kritisk till nykantianismen under sent 1800-tal.

Han skriver i anslutning till sin preceptionsteori att avståndet till sakerna eg. inte existerar och att vår perception befinner sej i sakerna snarare än tvärtom.

"My perception can, then, only be some part of these objects themselves; it is in them rather than they in it." - Bergson

Han skriver även att rymden befinner sej i sakerna snarare än tvärtom.

Mot idealisterna säger Bergson att yttre saker är oberoende av hur vi ser dom och mot materialisterna säger han att saker trots detta är precis som vi uppfattar dom. Strikt materialism kan inte förklara vad medvetande har för funktion och kan inte visa hur medvetande skapas av hjärnan även om den kan påvisa paralleller mellan subjektiva upplevelser och objektiva hjärntillstånd. Idealister å andra sidan kan inte förklara varför själen verkar ha just en nära relation till hjärnan och den egna kroppen och ingenting annat - allt "förklaras" som en illusion. Men kroppen och själen är inte avbilder av varandra och den ena kan inte förklara den andra. Man kan visa att de påverkar varandra men man kan inte reducera den ena till den andra. Inte minst minnet tycks vara irreducibelt till kroppen och ju större och klarare minne man har, desto mer medveten och friare är man, och mer obunden av påverkan i nuet.

Bergson läste i sin ungdom Spencer och Darwin men kom att bli kritisk till dessa och utvecklade en egen syn på biologi och evolution. Den kreativa evolutionen kan inte förklaras med enbart mekanisk determinism men inte heller med teleologi eller finalism enbart. Den måste förklaras som en kombination av deterministiska och finalistiska principer. Både elan vital (som inte behöver tolkas som nånting konstigare än överlevnadsinstinkten) och intelligensen hos livet är finalistiska principer hos livet som siktar på vissa slutresultat.

Bergsons intuition kan tolkas som en föregångare till Husserls fenomenologi och att fenomenologin konkurrerade ut Bergson kan kanske delvis bero på att fenomenologin verkade vara ha en mer utvecklad metod och vara mindre - intuitiv.

Bergson kan kanske kallas för en filosofisk impressionist. I början av 1900-talet är han mycket känd och inflytelserik. Det är inte omöjligt att Bergson var en inspirationskälla för Proust när han skrev "På spaning" med ett subjektivt utforskande av tiden och minnet.

1907 kritiserade han filmmediet som gjorde tiden till en serie av ögonblick.

1908 träffades Bergson och William James i London. De hade varit intresserade av varandras filosofier en tid och blev nu goda vänner. James skulle ha skrivit förordet till den engelska översättningen av Creative Evolution men dog 1910. Enl. ett rykte så skulle Bergson ha varit influerad av James idé "stream of conscioussness" när han skrev sin första bok, vilket han förnekade.

1914 fördömde katolska kyrkan hans filosofi.

Besökte USA 1913 och orsakade den första trafikstockningen i Broadways historia.

Under första världskriget skickas han som diplomatisk emissarie till USA och får jobba med president Wilsons projekt League of Nations.

1922 debaterade han med Einstein om tidbegrepp och observatörens roll. Detta var början till nedgången för Bergson och uppgången för Einstein.

1922 blev han utnämnd till president för UNESCOs föregångare. Han var en tid mer känd för politiskt arbete än för filosofiskt.

Han fick under andra halvan av 20-talet dra sej tillbaka pga sjukdom.

Bergson fick nobelpriset 1927. Det är ett fåtal filosofer (5?) som har fått nobelpriset, och urvalet känns kanske aningen underligt. Möjligtvis kan man peka på att liksom Bergson hade bred popularitet i början av 1900-talet så hade även Sartre det under 1950-talet.

Under 20-talet tappade han i popularitet. Han överraskade med en fjärde större bok 1932. Det dröjde 25 år mellan hans tredje och fjärde bok. Han publicerade bara fyra större verk under sin livstid men även en del kortare artiklar och artikelsamlingar.

Först med sin fjärde bok tar han upp tydligt religiösa idéer. Hans intuition kopplas för första gången tydligt till mystik. Det finns en bra och en dålig religion och moral. Den dåliga är konservativ (och låter som durkheimiansim), den bra är progressiv, universell och mystisk. Äkta religiositet kan ine formaliseras.

i mitten av 30-talet varnar Whitehead för Bergsons och Nietzsches inflytande i USA, trots att han tidigare hade erkänt ett inflytande från Bergson. Bergson funderar på att konvertera till katolicism.

Sina sista år var Bergson mycket kritisk till Vichyregimen i Frankrike och han krävde att räknas som jude av Vichyregimen trots att han kunde ha kommit undan. Bergson kan som filosof associeras till den fredliga och borgerliga la belle epoque och därför är det ju intressant attt han även som gammal och sjuk kunde vara upprorisk mot en ockuperande regim. Han dog 1941, 82 år gammal.

Efter hans död 1941 minskade hans populäritet snabbt och efter ww2 var den riktigt låg tills Deleuze publicerade "Bergsonisme" 1966. Sedan har den långsamt ökat igen.

Bergson återuppväcktes av Deleuze i kampen mot de tre Hna (Hegel, Husserl, Heidegger). Verkligheten saknar negationer. Bergsons mångfalder är bara positiviteter brevid varandra. Enl. Bergson så finns det inga negationer i verkligheten, vilket Hegel hävdar. Deleuze använder även Bergsons idéer när han skriver sina filmteoretiska texter - ironiskt nog

“To exist is to change, to change is to mature, to mature is to go on creating oneself endlessly.”

“There is no greater joy than that of feeling oneself a creator. The triumph of life is expressed by creation.”

“The essential function of the universe, which is a machine for making gods”

filosofi,