Occasionalism
Occasionalismen är en kritik av den vanliga uppfattningen om kausalitet som går ut på att det finns bakomliggande orsaker som kompleterar eller ersätter de uppenbara orsakssammanhangen. För att ta ett modernt exempel så kan en bakomliggande orsak när eld bränner bomull vara naturlagarna som måste vara med för att processen ska kunna fungera.
Statistiska samband och kvantmekaniska vågfunktioner är fenomen inom vetenskapen som problematiserar kausalitetens elementära karaktär. Den sk. superdeterminismen är en hypotes som inte verkar innehålla någon egentlig kausalitet, lite som Leibniz monadologi.
De äldsta exemplen på occasionalism är medeltida, muslimska filosofer som kritiserar inflödet av västerländsk filosofi och rationalism i islam och som hävdar att Gud är den direkta orsaken till allt som händer. Det är alltså Gud som bränner bomullen. Folk som al-Ghazali och Fakhruddin Razi var framstående vetenskapsmän samtidigt som de var occasionalister och fromma muslimer.
Under senmedeltiden fanns i Europa occasionalism hos vissa filosofer som Nicolaus of Autrecourt, Pierre d'Ailly och Gabriel Biel. Autrecourt var en skeptiker som förebådade resonemang hos Hume och som tycks ha varit bekant med al-Ghazalis skrifter.
Ungefär ett sekel efter att Biel dog föddes Descartes. I sin dualistiska filosofi så hade han problem med att förklara hur de två olika substanserna ande och materia egentligen kunde påverka varandra (och vissa problem även med vanlig kausalitet mellan objekt). Hans förklaring att Gud var den bakomliggande orsaken kallas parallellism.
I Descartes efterföljd så närmade sej ett antal filosofer occasionalistiska ståndpunkter;
Louis de La Forge, Johannes Clauberg, Claude Clerselier, Gerauld de Cordemoy, Arnold Geulincx och Robert Boyle (även han framstående vetenskapsman.)
Viktigast var kanske Nicolas Malebranche (1638-1715) som utvecklade en filosofi om 'occasional causation' som kom att få visst inflytande.
Malebrache stod annars Spinozas filosofi nära.
Samtida med Malebranche levde Berkley och Leibniz. Berkley ansåg att objekt aldrig påverkade varandra kausalt eftersom objekt inte egentligen existerade. Yttervälden var bara föreställningar hos själen som Gud var den direkta orsaken till. Leibniz menade att endast monader existerade och att dessa inte påverkade varandra kausalt. Han tycks vilja ersätta materiell kausalitet med nån tidlös, logisk nödvändighet istället.
Strax efter levde Hume som övertog den negativa, skeptiska sidan av occasionalismen. Istället för Gud så satte han dock tankens vana som orsaken till att vi såg kausalsammanhang i världen. Inte minst efter Hume har skeptiker haft en distanserad inställning till kausalitet, t.ex Whiteheads elev Quine. Kant satte efter Hume "kausalitet" som en apriori-kategori. Whitehead kritiserar Hume både för att nästan alltid implicit förutsätta kausalitet och för att det inte är rimligare att tro på sitt eget minne än på kausalsamband.
Schopenhauer var influerad av Malebranche och ansåg att den meningslösa viljan var den bakomliggande orsaken till allting.
C. S. Peirce skapade tychism, teorin att naturlagarna ibland gjorde något oväntat, en variant av accidentalism.
Sedan kommer vi till Whiteheads påstådda occasionalism och Latour och Harmans "sekulära occasionalism". Men det får vänta till en annan dag.
andra bloggar om
filosofi,