Tempus Fugit

Som hobbyfilosof med en filosofiblogg så ser jag inga skarpa gränser mellan filosofi och specialvetenskaperna. Kanske därför att jag sysslar med syntetisk filosofi snarare än analytisk. (Iofs så kan jag både definiera begepp ibland och föra logiska resonemang då och då och nuförtiden så är det tydligen allt som krävs för att vara en anaytisk filosof.)

Ett sätt att se vad jag brukar skriva om är att se vilka begrepp jag brukar använda mej av;

Jag körde en lixräknare i våras på filosofikategorin på tempusfugitbloggen och fick fram att det vanligaste ordet var ”och”. Vilket det alltid brukar vara i alla sammanhang. 

Efter alla vanliga ord som alltid är med så kom ordet ”objekt” på plats 50. (”Hume” kom faktskt redan på 49.) Strax därefter så kom ord som ”världen”, ”mening”, ”kanske”, ”Kant”, ”livet”, ”nånting”, ”Whitehead”, ”t.ex”, ”snarare”, ”tid”, ”första”, ”både”, ”saker”, ”Newton”, ”människor”, ”religion”, ”kategorier”, ”Harman”, ”existerar”, ”grundläggande”, ”ooo”, ”fysik”, ”ungefär”, ”liksom”, ”relationer”…

Detta visar några saker;

Jag brukar utrycka mej försiktigt och nyanserat med reservationer. 

Jag brukar diskutera fysik och metafysik. 

Ord som ”objekt”, ”världen” och ”tid” är vanliga. 

Jag brukar ta upp folk som Hume, Kant, Whitehead och Newton.

Så jag brukar prata om objekt i världen, om tid, kategorier och det grundläggande.

Dessutom kan en viss existentialistisk nyans anas med ord som ”mening”, ”livet”, ”religion” och ”människor”.

Jag har bl.a utforskat området ”kvantfilosofi”.

Efter forskning och eftertanke lutar jag åt alternativen m-teori, RQM och Page-Wootters-mekanismen. 

Den sista innebär att tid inte är något riktigt grundläggande i tillvaron och att tid isjälvaverket är en form av relation mellan objekt. Filosofiskt så är alltså ”relativism” mer grundläggande än ”processfilosofi”. Om tid inte är riktigt grundläggande så innebär det också att evolutionära teorier inte uttömmande kan förklara varför det finns komplicerad ordning, utan bara hur mer komplicerad ordning visar sej i tidsflödet via mindre komplicerad ordning. Teorier som förklarar hur saker och ting ”uppstår” kanske måste omtolkas.

Det är intressant att som Roy Bhaskar (1975) fråga vilka kunskapens förutsättningar egentligen är. Dvs hur kan det finnas kunskap? Hur måste världen vara beskaffad för att kunskap ska kunna finnas? Det är ett sätt att apriori försöka att extrahera en minimal ontologi ur epistemologin. Det visar sej att grundläggande fenomen då blir likhet, skillnad och upprepning i tid och rum. 

Rent rationellt, rationalistiskt, så är likheten mellan fenomen mer grundläggande än själva fenomenen som bara kan förstås utifrån vad de liknar. Faktiska fenomen är bara typexempel på sej själva. I praktiken så tycks kunskapens struktur vara en smula platonistisk. I datalogi så märks detta också. Informationssystem tycks ofta vara hierarkiska. I objekt-orienterad-programmering t.ex så ärver nya objekt egenskaper från gamla objekt, vilket kan beskrivas med en trädliknande struktur.

Om man istället aposteriori utgår från empiri och försöker att utifrån denna dra generella slutsatser om världen och existensen så kan man ana strukturer bakom det uppenbara men man kommer till en gräns där man inte kan ana nånting om strukturerna bakom strukturerna. 

En del matematiker och fysiker brukar ibland säga att man inte egentligen kan ”förstå” matematik eller fysik, utan att man bara kan lära sej ämnena utantill. Objekt-orienterade filosofer säger att objekten ”drar sej tillbaka”. Umberto Eco talar om ”den försvinnande strukturen”. Buddhister talar om ”sunyata”. Aristoteles säger att ”substansen” är i sej ovetbar. (Hegel tycks vilja ifrågasätta detta. Han verkar vilja säga nånting i stil med att yta och bakomliggande sanning är blott relativa benämningar.)

I detta sammanhang så skulle man kunna säga att metafysik är djupinstrumentalism, och att instrumentalism är ytmetafysik.

Så apriori-rationalism tycks ge oss en minimal platonism, medan aposteriori-empiri tycks ge oss en minimal aristotelism. Det verkar inte finnas någon nödvändig motsättning mellan dessa.

Om nu detta är ”epistemologins ontologi”, hur ser då ”ontologins epistemologi” ut? Platonsk epistemologi skulle kunna tolkas som att det går bra att generalisera och utforska verkligheten rationalistiskt och spekulera. Om man är duktig på detta så tillåter verkligheten också detta. Den är i hög grad generaliserbar. För Aristoteles så är det viktigt att ha en konkret relation till det som man vill veta något om. Kunskapen måste vara grundad i erfarenheten. Hans uppfattning om relationen mellan observatören och objektet tycks dock vara ganska enkelt realistisk.

Inom kvantmekaniken så tycks ju observatörseffekten gå att tolka som att observatören på något sätt påverkar det observerade. Em möjlig förklaring är att all observation skulle kunna innebära kvantmekanisk ”entanglement”. (alternativt ”steering”). Det är ju via ”entanglement” som ”Page-Wootters-mekanismen” får ”tid”, processer,  att uppstå emergent. Detta kunde ju tolkas som att ”relativism” är mer grundläggande än ”processfilosofi”. 

Annars så är ju Whiteheads ”prehension” ett bra begrepp om att all perception innebär påverkan och all påverkan innebär perception. 

På en mycket ”högre” nivå så uppstår ju liknande fenomen när man inte kan studera djur eller människor utan att påverka det som observeras. 

På sätt och vis så innebär detta en ny ”epistemologisk realism” i den nya betydelsen att själva den epistemologiska relationen är reell och inte kan bortses ifrån.

Det går att förklara vågfunktionen som att den uppstår pga oklara relationer med omgivningen vilket smetar ut objektet.

Detta beskriver en del av mina funderingar kring fysik och metafysik. Nu är hösten här och jag ska försöka att knåpa ihop ännu en säsong av Tempus Fugit. Vi får se om det blir den sista.