Tempus Fugit

Jag ser att jag aldrig har skrivit någon bullet-list för whiteheads organic philosophy. Istället har jag hoppat direkt på svårare frågor. Det kan ju bli så när man känner sej hemma i ett ämne.

Whiteheads digitala organicism (min term) kan översiktligt beskrivas med några omkastningar:

Det intressanta är viktigare än det sanna. Detta kan låta konstigt för en del men Whitehead menar att det närmast är självklart. Det är fullkomligt ointressant var ett specifikt sandkorn ligger i saharas öken, trots att det är en objektiv sanning, men däremot älskar människor att fördjupa sej i fiktion som de vet inte är sann. Det bästa är naturligtvis om något är både sant och intressant, men om man måste välja så är det blott intressanta intressantare än det blott sanna; se där - en tautologi.

Estetiken kommer före ontologin. Saker och ting kan alltid uppfattas på olika sätt. Att världen uppfattas på ett visst sätt är i sista hand godtyckligt - ett estetiskt val. Etiken förutsätter ontologin medan estetiken är mera ursprunglig och grundlös.

Ontologin kommer före epistemologin. Redan när man har en uppfattning om hur man ska utforska världen så förutsätter detta en uppfattning om hur världen är beskaffad. Utifrån sin omvärldsuppfattning väljer man metodologi.

Jag har inte en priviligierad position. Min relation till andra entiteter är andra entiteters relation till mej. Liksom jag anar omvärlden och andra entiteter genom mina tolkningar så anas även jag av omvärlden och andra entiteter.

Kausalitet är perceptioner. Liksom perceptioner vanligtvis anses behöva kausalitet, vi måste påverkas av nånting för att uppfatta det, så ser Whitehead både kausalpåverkan och perceptioner som ”prehensions” - informationsöverföring.

Upplevelsen kommer före subjektet. Upplevelser antas oftast vara tillstånd hos upplevande subjekt, men för Whitehead så existerar upplevelser i sej själva, oavsett om de bygger upp ett subjekt eller inte.

Tankar är specialfall av känslor. ”Känslor” är en väldigt bred kategori hos Whitehead, som innefattar alla typer av intryck och värderingar, och ”tankar” är bara en sorts abstrakta känslor.

Rumtidkontinuumet är en estetisk tolkning. Man kan aldrig se två parallella linjer i verkligheten. Vad vi direkt ser beskrivs av den projektiva geometrin. Vår uppfattning av tid och rum varierar mycket pga ”psykologiska” faktorer. Enligt Einstein så varierar även tid och rum beroende på var och när vi är.

Objekt är processer. Medan processer vanligtvis anses bero på att det finns objekt som utsätts för dessa processer så vänder Whitehead på detta och menar att processer är mer grundläggande än objekt. Alla objekt är i grunden processer. Detta går hela vägen ner i Whiteheads atomistiska tidsuppfattning där varje nytt ögonblick är en händelse, om så bara en upprepning av föregående ögonblick.

Först när saker förintas är de eviga. Först när något upphör är det fullbordat och kan inte förändras mer. För Whitehead så är det en av Guds uppgifter att minnas allt som har varit. Han accepterade även Einsteins uppfattning att tiden egentligen inte existerade och att allting egentligen var evigt.

Ja, detta var ju menat som en kort inledning, men det är svårt att inte komma med längre utläggningar om saker som man tror är oklara. Jag har dock redan skrivit mycket om Whitehead i andra poster.

Det mest kritiserade hos Whitehead är hans panexperientialism, men det är nog inte minst för att folk har svårt för att acceptera ett så pass annorlunda alternativ. Panexperialismen är ett slags svar på de problem som Descartes skarpa tudelning i subjekt och objekt leder till. På ett teoretiskt plan så verkar det finnas färre problem med panexperientialismen.

Även Harman tycks vara något i stl med panexperientialist.

Graham Harman erkänner ju att han bl.a är influerad av Whitehead, men han nämner inte minst Husserl och Heidegger som större influenser. Detta trots att han egentligen bara använder sej av ett fåtal meningar från Heidegger. Harman har också en annan tolkning av Whitehead än jag har och kallar honom för en objekt-orienterad relativist. Egentligen så påminner Whitehead och Harman mera om varandra än vad Harman säger. Whitehead är ”objekt-orienterad” i Harmans mening, men han är ingen ”relativist” i Harmans mening, dvs hans objekt är inte bara en spegel av omgivningen utan har en egen unik karaktär. Latour är ett exempel på en relativist.

Harman är också oklar angående hur ontologin och filosofin ska grundas i estetiken. Här är Whitehead tydligare. 

Whitehead är den förste som är tydlig med att ha estetiken som grundläggande filosofi, i någon mening grundläggande även för ontologin. Även Harman vill ge estetiken någon grundläggande ställning.

Whitehead, Husserl och Heidegger är alla i någon mening objekt-orienterade, men det är Whitehead som liksom Harman menar att även objekten är objekt-orienterade.

Harman tycks ju vara panexperientialist, och Whitehead är ju den mest kände panexperientialisten

Både Whitehead och Harman är skeptiska mot den analytiska filosofins anspråk och menar att den bara kan vara en ansats bland flera. Whitehead lyfte vikten av poesi och Harman argumenterar för retoriken som ett viktigt redskap inom filosofin.

Harmans tolkning av Bergson är inte heller alldeles självklar och även där kan man ana större likheter än vad Harman själv säger.