Något om livets mening
I förra inlägget så skrev jag att det bästa sättet att få ett lyckligt liv verkar vara att leva ett meningsfullt liv. Men vad är då ett meningsfullt liv? Vad är livets mening?
Livets mening är inte lycka. Tvärtom så blir man lycklig om man är livets mening på spåret. Och du vet redan tillräckligt mycket om svaret för att veta att det inte kan vara 42. Det vore absurt. Att besvara den sortens fråga med den sortens svar är ett kategorimisstag, som att fråga vilken färg torsdag har.
På wikipedia så kan man läsa en uppsjö av förslag på vad som har föreslagits som livets mening.
Svaren verkar kunna indelas i 1) moral 2) hedonism 3) att uppleva 4) att lära sej 5) att utvecklas 6) överleva 7) makt och inflytande 8) att göra någon skillnad 9) att skapa något större än en själv 10) att ingå i nånting större än en själv
Även om jag mestadels uppfattar alla dessa alternativ som positiva så kan de även bli destruktiva, inte minst när de uppfattas som enbart mål i sej själva. Varje punkt för sej verkar otillräcklig. Flera punkter, kanske alla, verkar krävas.
Vi kan inte veta om livet är meningsfullt eller meningslöst. Om livet är meningslöst så kan detta antagligen aldrig bevisas. Men om vi istället antar att livet är meningsfullt så kan man dra en del hypotetiska följder av detta. T.ex att det antagligen måste finnas något mer, något annat än bara det uppenbara. Inte nödvändigtvis ett liv efter döden men åtminstone ett "högre sammanhang". Någonting större än mej själv.
Vissa menar att meningsfullhet enbart är en egenskap hos kommunikation och att livet därför inte kan vara meningsfullt. Biosemiotiken visar hur livet innebär kommunikation på alla nivåer. Mening kan även innebära rent intern mening, t.ex när en hjärna bara kommunicerar med sej själv. Att begripa ett påstående eller en symbol t.ex innebär att man kan tillskriva symbolen en mening.
Biosemiotiskt så kan även t.ex smärta sägas vara ett slags påstående, från kroppen till hjärnan, om att ett problem har uppstått som behöver åtgärdas. Varje perception är en tolkning som gör nånting begripligt så att du kan förhålla dej till det och agera enligt situationen. Det du trodde var ett riktigt äpple visar sej vara ett plastäpple, en symbol för ett riktigt äpple, och du bör inte smaka på det. Så mening är snarare en egenskap hos förståelse, ända ner på en neurologisk nivå. Neurologiskt är "mening" omvärldsorientering.
Existentialister verkar hävda både att livet är meningslöst och att världen är absurd. Detta verkar vara två sidor av samma mynt. Att uppleva världen som begriplig verkar vara en förutsättning för att uppleva livet som meningsfullt.
Människor som är deprimerade för att livet upplevs som meningslöst har ofta problem med att förstå sej på sin omvärld och/eller känner att de inte kan påverka den.
Människor som är nihilister brukar bara vara det angående de högre nivåerna i tillvaron. Smärta och njutning är värderingar på det biologiska planet som sällan förnekas. Låg "mening" är positiv eller negativ hedonism. Kärlek och vänskap värderas inte lika högt av alla människor. Vissa vill dö utan dem, andra klarar sej rätt bra.
Kanske kan man få mening både från de djuriska nivåerna av tillvaron och från de mänskliga nivåerna av tillvaron där man genom relationer och kommunikation ingår i ett "större sammanhang" än en själv. Religioner och mystiker talar dessutom om ytterliggare nivåer.
Strikt reduktiv materialism tycks vara oförenlig med att livet skulle kunna ha någon mening. Och ett meningslöst liv tycks orsaka depression. Och depression sägs ibland inte vara något annat än en realistisk verklighetsuppfattning. Och vi människor sägs ibland behöva våra drömmar och vår verklighetsflykt för att må bra. Är inte det underligt? Hur förklaras det evolutionspsykologiskt?
Max Weber klagade på att världen avförtrollades. För att livet ska vara meningsfullt så måste det på något sätt återförtrollas. Människan är en sagofigur. Endast i en saga känner vi oss hemma.
Pragmatiskt så kan "mening" ofta bytas ut mot "tolkning". Att hävda att livet saknar mening kan då tolkas som att man inte har lyckats att tillskriva livet någon tolkning. Folk vill gärna mena att detta betyder att man kan göra vad som helt.
Jag menar nog snarare att det måste tolkas som att man inte kan göra nånting alls. Det går inte att agera i en obegriplig miljö. När man inte begriper sin situation eller inte kan påverka sin situation så är den naturliga reaktionen också depression.
Ex. buddhismen hävdar ju på sätt och vis att livet på sätt och vis är meningslöst. Men de lär ändå ut de tre heliga sanningarna som omvärldsorientering och den ädla åttafaldiga vägen för att påverka sin situation. Som ger livet en mening.
Frågan om livets mening är på ett sätt djupetik, eftersom den handlar om vad som bör göras, vad vi bör sträva efter och hur vi ska förhålla oss.
Analytiska filosofer har sagt att det inte finns någon mening med livet men att det kan finnas en mening i livet, om du fyller det med mening. Det jag gillar med den ansatsen är att livet blir en del av dej snarare än du en del av livet. Även om en gud skulle ha skapat dej i ett speciellt instrumentellt syfte så följer det inte automatiskt att det vore meningen med ditt liv.
Frågan gäller förresten inte bara mitt elller ditt liv. "Livet" kan betyda allt från "jag, här, nu" till "allt, överallt, alltid." Att bara ställa frågan om en enskild individ är redan det att isolera människan från sitt sammanhang.
Hittills har jag skrivit om att livet bör ha en mening men har inte skrivit om vad den bör vara. Som jag tidigare har skrivit om så verkar det bättre att eftersträva ett meningsfullt liv än ett lyckligt liv så att säga att livets mening är att vara lycklig verkar därför vara kontraproduktivt. Livets mening verkar snarare ha att göra med att begripa sin omvärld och kunna påverka den. Livet verkar vara en lärande och utvecklingsprocess. Moral och empati verkar vara viktigt. Spinozas förslag var "Bene Agere Et Laetari". Själv lämnar jag er med denna länk.