En gammal affär
Min c-uppsats i idéhistoria skulle jag skriva om synen på Esaias Tegnér som filosof. Tegnér räknades ju som nationalskald under 1800-talet och efter hans död höll inte minst konservativa och nationalister honom högt. I sin ungdom skrev han bl.a en latinsk avhandling om Kants tinget-i-sej. Hans dikt Den Vise från 1804 fick ett pris och är helt präglad av Kants åskådning.
Från 1810 tar han intryck av den tyska idealismen inom dikt, filosofi och vetenskap. Svenska diktare vid denna tid var i allmänhet influerade av tysk romantik. Tegnér hade dock en rätt självständig uppfattning. Han är influerad både av upplysningsfilosofi och av romantiken. Som diktare så skriver han inte sällan om abstrakta idéer som fosterlandskärlek t.ex.
Efter sin död så började Tégner långsamt att falla i glömska men snart nog så blev han intressant igen. Litteraturhistorikern Albert Nilsson hade 1913 gett ut arbetet ”Tegnérs estetiska och filosofiska studier” där han utredde dessa. 1934 gav han ut ”Tegner och Uppsalafilosofien” som en reaktion på Svante Bohmans avhandling från året innan.
Egentligen så handlade Svante Bohman-affären om en attack på Uppsala-filosofin, som han egentligen inte var jättetypisk för, men en åldrig Axel Hägerström gick i god för honom och satte sitt akademiska rykte i pant på att Bohmans avhandling om Tégner var jättebra. Även Vilhelm Lundstedt försvarade Bohman.
Det första intryck som man får är annars att den är ganska svårläst, något som även den konservative litteraturhistorikern Fredrik Böök påpekade. Bohman svarade att filosofi var en fackvetenskap som inte vände sej till de breda massorna och Böök svarade ungefär ”vad ska man då ha filosofin till?”
Bohman vill även utreda Tegnérs psykiatriska tillstånd. Det förekom flera tidningsartiklar från intresserade kulturpersonligheter, som psykologen och litteraturkritikern John Landqvist. De som försvarade den gamle konservative Tegner tyckte främst illa om Uppsalafilosofin.
Bohman blev underkänd och blev aldrig yrkesfilosof. Han blev sedemera lektor och skrev psykologiska artiklar. Ska man läsa nånting av Bohman så är hans ”Det "inre" jaget i vår "inre" värld : en psykologisk och parapsykologisk studie” som är bland det sista som han skrev och som sammanfattar hans olika sidor; psykologi, begreppsanalys och t.o.m. lite teologi.
För Hägerström så blev det en ganska ovärdig avslutning på liv och karriär. Han dog ungefär samtidigt som Bohman-affären gjorde det.
Efter Bohman-affären så har det varit mycket tyst om Tegnér, både som filosof och annars. Man kan hitta någon enstaka artikel eller omnämnande men det är tunnsått. Det är främst hans korta ungdomsdikt ”Det Eviga” som folk tycks komma ihåg.
Jag avslutade aldrig min c-uppsats. Andra saker kom emellan och jag hade insett att jag nog inte skulle bli idéhistoriker. Dessutom så verkade Bohmans avhandling central och jag kände att jag borde läsa den ganska noga vilket jag aldrig orkade med. Kanske avslutade han en karriär till, nämligen min karriär som idéhistoriker?