En filosofisk streber
”Det är mer korrekt att kalla mej för en svamp än en uppfinnare.”
-Thomas Avla Eddison
Fichte läste 1792 Schulzes kritik av Reinhold. Saken gällde hur man skulle tolka Kant. Reinhold ville sätta en medvetandeprincip som grund utifrån vilken han ville deducera hela Kants system. Schulze som var influerad av Hume kriticerade både tinget i sej som orsak till tinget för oss och även självmedvetandet som något absolut grundläggande och säkert.
Fichte tänkte sej att man kunde undkomma kritiken genom att istället för självmedvetandet som ett blott faktum satte ett ”jag” som en process som skapar sej själv. Detta jag existerar inte förrän det upptäcker sej själv. Detta är den absoluta grunden för all kunskap. Fichte hävdar att det bara finns två alternativ; antingen ugår man från subjektet eller från objektet. I det senare fallet så blir mening och moral omöjligheter enligt Fichte. Fichte antyder att han tänker bevisa hela sin lära utifrån en självklar första princip och enbart logiska deduktioner. Tidigare hade Spinoza skrivit sin Etik utifrån ett fåtal principer och deduktioner enbart. I praktiken så lyckas Fichte inte med detta, utan han introducerar hela tiden nya idéer medan han utvecklar sitt system.
1799 publicerar Kant ett öppet brev där han kriticerar Fichtes försök att härleda substantiell filosofisk kunskap från ren logik. Samma år kriticerade Jacobi Fichte för nihlilism. Fichte hade ju blivit känd över en natt när folk hade misstagit hans första publikation för skriven av Kant . Fichte kunde hittills tro att han bara förbättrade Kants system men Kant tog nu avstånd från Fichte. Strax efteråt så blev brottet mellan Fichte och Schelling uppenbart, med Hegels hjälp.
Fichte skulle komma att skriva flera omformuleringar av sin Wissenschaftslehre under resten av sitt liv, av vilka han publicerade nästan ingenting. Tydligen så lägger han större betoning på att medvetandet som skapar världen är en gud och inte ditt individuella medvetande. Han blev ju avskedad pga anklagelser om ateism. Han kom även att envist hänga fast vid att hans system egentligen var förenligt med Schelling.
Såväl Fichte som Schelling har av eftervärlden tolkats genom Hegels lins och för honom var de intressanta i sin ungdom när de influerade Hegel, och vad de gjorde sen har varit ointressant.
Hegel själv lyfter fram sin dialektiska metod som central i sin filosofi och han anser att hans ”Logik” är det verk där dialektiken beskrivs allra bäst. Logiken tycks vara ett aprioriverk där Hegel beskriver ”Skaparens tankar innan skapelsen”. Utifrån det rena tomma varat så deducerar Hegel i hundratals sidor massor av centrala begrepp. Han tycks här ha övertagit Fichtes ideal från hans Wissenschaftslehre som Fichte aldrig lyckades leva upp till. Detta trots att Hegel redan hade publicerat en god kritik av Fichtes metod.
Logiken pubicerades 1812-16.
Hegel hävdar att hans system utvecklas genom inre logik, ur tomma intet. Är det någon som tror på detta? Hegel skulle aldrig kunna ha utveckat hela sitt system ur tomma intet enbart genom inre logik. Hans system är ju i själva verket en sammanfattning av den filosofiska miljö där han befann sej, många av hans resonemang går att spåra till andra filosofer. Hegel snor det bästa från alla sina favoritfilosofer och sammanfogar bitarna i ett löst övergripande system. Egentligen en ganska bra metod, men kruxet är att han lite halvhjärtat försöker att förneka detta.
Detta förklarar också varför så många filosofer och intellektuella har funnit honom vara en så pass rik tänkare - för att det finns så gott om andras tankar hos honom. Det mest värdefulla hos Hegel är inte någon hjärtefråga eller central punkt utan allting annat runt omkring.
Hans centrala fråga - dialektiken som metod - har han också lånat, från Fichte och Schelling, som var inspirerade av Kant.
Fichtes dialektik utmärks av att han förkastar tinget i sej. Det finns egentligen ingen yttervärld förrän subjektet föreställer sej denna. Världen utvecklas ur subjektets interna aktivitet.
Att Hegel adopterar Fichtes variant av dialektik i sin ”Logik” anser jag vara det enskilt största problemet med Hegels system. Och Hegel sätter Fichtes dialektik i centrum.
Följdaktligen så hävdar Hegel att hans system skapar sej själv ur tomma intet, trots att man ibland kan peka ut de exakta sidor hos andra filosofer där han har hämtat sina resonemang.
Hegel är naturligtvis tungt influerad av Kant, Fichte och Schelling och han betonar själv Herakleitos som en viktig förebild, fast egentligen så ska ju varje (mer betydande) filosof i filosofihistorien vara en nödvändig del i världsandens utveckling av den absoluta filosofin, Hegels egen filosofi.
Ofta underskattad är Herders influens på Hegel, liksom Herder ofta är förbisedd.
I början av sin karriär så distanserar sej Hegel från sina kompisar Fichte och Schelling genom att säga sej förena deras filosofier. Dock verkar han ha influerats mera av Fichte än av Schelling.
Fichtes intressen, utöver idealistisk metafysik, var etik och politik och sedemera religion. Det är även på de ämnena som Hegel lägger mest krut. Schelling däremot blev känd som ett slags naturfilosof. Hegel har ju visserligen en liten naturfilosofi men det är den del av hans filosofi som har blivit minst uppskattad av eftervärlden.
När Fichte och Schelling först började att glida ifrån varandra så ville först ingen av dem inse detta. Hegel däremot publiserade en bok där han beskrev hur olika de hade blivit varandra och slog sej sedan ihop med Schelling för att starta en filosofisk tidskrift om ”objektiv idealism”, som han och Schelling för en tid personifierade. Detta trots att Hegel i sin privata anteckningsbok från samma tid skrev om saker som han var oense med Schelling om och som Hegel inte skulle komma att publicera förrän senare. En kille som heter Stirling sägs ha skrivit en bok där han tolkar Hegel som ”beräknande”.
(enligt Lucasz;)
Det är Hegel som lyfter fram den objektiva idealismen som den nya stora grejen inom filosofin, det är Hegel som presenterar Fichte och Schelling som tes och antites för att senare presentera sej själv som syntesen. Lukacs försöker att avfärda Stirlings karakteristik av Hegel ”as an ambitious climber and a hypocrite who failed to disclose differences of opinion for ‘tactical reasons’.”
Framförallt i fråga om dialektik och vikten av motsägelser så skiljer sej Hegel från Schelling vid denna tid, men det blir först tydligt när han publicerar Andens fenomenologi.
Schelling ville inte sätta objektet som underordnat och beroende av subjektet. Han menade istället att subjektet och objektet var ömsesidigt beroende av varandra.
Så Fichte och Schelling hade varit vänner liksom Schelling och Hegel men när Hegel var klar med dem så var alla ovänner med varandra.
I slutet av Fenomelogin så har kan kommit fram till den absoluta kunskapens tillstånd, där det som han är riktigt övertygad om också nödvändigtvis måste vara sant. Detta är lika mycket ett kriterium för vad som var verkligt som ett kriterium för kunskap.
Efter hans Wissenschaft Der Logik så är hans Phenomenologie Der Geistes hans mest intressanta verk. Han avslutar dock andens fenomenologi med att skriva att han nu uppnått tillståndet där övertygelse är sanning och sanning övertygelse. Snarare än att försöka nå någon sanning i sej så verkar Hegels projekt vara att konstruera en världsbild för sej själv. Tinget i sej avfärdar han som en abstraktion, ett oanvändbart påhitt.
Känt är också det som han skrev långt senare att det förnuftiga är sant och det sanna förnuftigt.
Mindre känt är att han en gång svarade ”Så mycket värre för verkligheten” när det visade sej att verkligheten inte stämde överrens med hans filosofi.
Han börjar på sätt och vis med ett tidlöst tillstånd innan skapelsen och slutar på sätt och vis med sej själv som person. Trots hans tråkiga personlighet och otillgängliga prosastil så verkar det finnas ett narcissistiskt drag hos hans filosofi. Kanske är det därför som folk har så svårt att frigöra sej från den.
Paradoxer och motsägelser hittar man överallt och så fort någon hegelianskt skolad gör det så associerar man genast till Hegel. Hegelianismen är ett virus.
Kanske är han den siste hjälten i sin filosofi eftersom han inte var någon hjälte i verkliga livet. I verkligheten börjde han sej för överhögheten och förvanskade även sin filosofi.
Narcissister kan ofta vara bra på att vara tidiga med att haka på trender och överta positioner och diskussioner få andra att tro att de mer eller mindre har skapat dessa. Hegel sammanfattar den tyska idealismen såsom han uppfattade den och även filosofin i övrigt och försöker att göra den till sin egen.
Ungefär som Tarantino som snor det mesta från b-filmer och återanvänder det. Hegel och Tarantino ska ha ungefär samma IQ. Och de föredrar en bloddränkt historia.
Kallar jag Hegel för en bluff? Det vore nog väl hårt. Han har engagerat filosofer i två århundraden. Är han en bluff så är han en av historiens bästa bluffar.