Från relativism till sammanhang
Shaviro har nu till sist fått ur sej en bok om Whitehead och OOO. Jag har inte läst den ännu men jag kommer nog att göra det. Av recentionerna att döma så verkar den dock innehålla resonemang som jag redan är bekant med från Shaviros blogg och andra ställen. Trots att Shaviro har varit viktig i den-spekulativa-realism-diskursen så gav han ju ut sin förra bok om Whitehead innan diskursen började.
Allting har sin förhistoria. Som tonåring så skrev jag en gång en dikt till en ihopknycklad påse, beskrev dess unikhet, outgrundlighet och hur den skulle ta sina hemligheter med sej i graven.
Innan jag började universitetsstudier i början av 90-talet var jag ”relativist” och ”holist” (men inte ”subjektivist”) och ansåg att vissa saker aldrig skulle kunna förklaras. (När jag konformerade mej så var jag en ganska okomplicerad ateist-materialist.) På universitetet fick jag lära mej om sociologi, poststrukturalism och postmodernism.
I samma veva fördjupade jag mej på fritiden populärvetenskapligt i systemteori, informationsteori, cybernetik och kaosteori. Min ”holism” utvecklades naturligt till en ”systemfilosofi” där vadsomhelst kunde beskrivas som ett informationssystem. Detta var en slags vidareutveckling från min gamla relativism. System bestod av andra system. ”System” i sin tur var processer med självbevarande strukturer. Och relationer orsakade emergens. Mycket av detta går att översätta till Harmans OOO och viceversa. Jag var dock inte panpsykist.
Då har jag lärt mej fler nya saker av Whitehead.
Denna lilla filosofi påminner ganska mycket om "Kvarken och Jaguaren" av Murray Gell-Mann som gavs ut 1994 och som jag måste ha läst ganska snart. -94 låter ganska sent så här i efterhand. Jag får inbilla mej att jag hade liknande tankar redan innan och att det var därför som jag gillade den.
För en massa år sej så skrev jag på Cognito - filosofiforumet - nånting i en diskussion om kvantfysik som såhär i efterhand känns lite OOO-aktigt. Hur vi hela tiden beskrev materian på nya olika sätt utan att nå fram till dess kärna. Jag blev missförstådd av en ganska stöddig pro-vetenskaplig kille, men blev försvarad av en annan kille som verkade fatta vad jag menade.
En annan gång på Cognito så protesterade jag när någon hävdade att ”relativism” och ”subjektivism” brukar användas synonymt. För mej var det två skilda saker, nästan motsatser. När jag slog upp saken i närmsta filosofilexikon så visade sej dock att han hade rätt. Eller att konventionen hade fel, annorlunda uttryckt.
På universitetet sa en lärare en gång att relativism bara resulterade i kaos. Jag protesterade och sa att det var en förutsättning för ordning.
2010 läste jag till sist Whiteheads Process and reality. Jag hade tänkt att göra det länge men hallå, har du sett hur tjock och svårläst den är? Och när jag höll på med den så fick jag höra talas om OOO. När jag började skriva om OOO under våren 2010 så hände mej något underligt. Flera dagar så upplevde jag under en kort tid en slags hallucinationer av en typ av OOO-värld.
Allting var ganska isolerade objekt som bestod av andra ganska isolerade objekt. Ganska svårt att förklara men det skiljde sej från det vardagliga vardagsmedvetandet. Upplevelsen gjorde mej också både lugn och uppspelt samtidigt, som om dopaminet hade ökat.
Då är det ju lite konstigt att jag inte är övertygad OOO-anhängade utan snarare tyr mej till Whitehead. Men jag faller inte längre i farstun bara för att jag råkar få en uppenbarelse. Det händer mej nån gång per decennium.
En gång i mitten av 90-talet när jag var ute och gick i en skog så råkade jag få syn på ett rådjur och trodde inte mina ögon. Jag måste missta mej tänkte jag där vi stod och stirrade på varandra- Och plötsligt så ändrade scenen helt karaktär. Ungefär som de där knapparna som fanns på tv-apparaten i min barndom där en knapp gav mer eller mindre färg och den andra knappen gav gråare eller svartvitare bild ungefär (kontrast). Hela skogssceneriet förädrades som om någon vred på tv-knappar ungefär. Snart kunde rådjuret kanske tas för en förvriden trästam med lite god vilja. Men då tänkte jag att detta är helt fel. Det där är faktiskt ett rådjur. Och då återgick allt till det normala. Det hela var över på ett fåtal sekunder. Jag råkade röra mej och rådjuret sprang sin väg.
Saker och ting kan uppfattas på flera olika sätt. Det behöver inte nödvändigtvis vara en fråga om rätt eller fel. Det är snarare en fråga om effekivitet och användbarhet. För mej är filosofi nånting som kan upplevas. När man förstår en filosofi tillräckligt mycket så kliver man in i den.
Även Graham Harman har skrivit att han har haft något av en uppenbarelse av OOO - eller flera.
OOO handlar för mej inte minst om estetik. Ungefär som Heideggers filosofi bäst upplevs av att vakna bakfull och djävlig och inte veta vem eller var man är eller vad som har hänt, så upplevs OOO bäst av att gå på ett museum där intressanta objekt ligger tagna ur sitt sammanhang och isolerade i olika glasmontrar. Bägge metoderna abstraherar vissa aspekter av verkligheten.
Harmans OOO kan liknas vid ett första intryck som man får av objekt, kanske som litet barn; främmande, obegripliga, ointagliga och fulla av hemligheter, tysta existenser med oklara förmågor.
Nästa steg är att man börjat att utforska objekten och de framhärdar med sin identitet, sin tjurskalliga separathet och unikhet. Jag uppfattar dessa objekt som våldsamma och Sartre upplevde dem som äckliga.
Först därefter börjar världen att hänga samman i nätverk och meningsfullheter. Objekten och världen kommunicerar med varandra. Objekten korrelerar med mej. Vi känner igen varandra.
(Vissa skiljer mellan fysisk baksmälla och metafysisk baksmälla.)