Husserl och fenomenologin
Edmund Husserl och den tidiga fenomenologin har varit mycket inflytelserika på den kontinentala filosofin under 1900-talet.
Husserl föddes 1859 i en liten stad i dåvarande Österrike (idag Tjeckien) med få judiska familjer som trots detta hade producerat flera framstående rabbier under århundraden. Husserl föddes i en tid av avreglering och liberalisering och han fick inte bara lära sej judisk kultur utan även kristen kultur och samtida vetenskap.
Husserl är långt ifrån någon humanist som inte förstår sej på matematik. På universitetet så studerade han matematik, fysik och astronomi innan han började studera filosofi. Han hade matematiklärare som Kronecker och Weierstrass.
Husserl doktorerade i matematik och blev assistent till Weierstrass. När Weierstrass blev sjuk så studerade Husserl istället filosofi under Bretano och blev så influerad att han istället blev filosof i Bretanos efterföljd.
Husserl fick psykologistiska influenser från sin matematiklärare men det första han gjorde var att kritiskt diskutera dessa. Snart nog hade han iställlet skaffat sej en mer ”platonistisk” uppfattning om logik.
Hans första viktiga verk som filosof hette ”Philosophie der Arithmetik” (1891) där han undersökte matematikens filosofi. 1900-1901 gav han ut ”Logische Untersuchungen” där han, nu i efterhand, bl.a anses ha skapat den matematiska disciplinen mereologi. De filosofiska fenomenologerna i hans efterföljd har inte intresserat sej speciellt för matematik men han influerade också matematiker som Hermann Weyl och Kurt Gödel.
1894 publicerade Frege en negativ recention av Husserl och indirekt även av Cantor. Han anklagade dessa för psykologism. Även om det fanns psykologistiska tendsenser i de kretsar som Husserl och Cantor rörde sej i så var just dessa två inte inte så bra exempel på psykologister. (Frege var även känd antisemit medan Husserl och Cantor var judar.) Både Husserl och Cantor och även Frege verkar luta mer åt någon slags realistisk uppfattning om apriori-vetenskaperna.
Frege uppfattas ibland som en grundare av den analytiska filsofin, via Russell, och Husserl uppfattas ganska ofta som en slags grundare av den kontinentala filosofin. Frege och Husserl hade även oberoende av varandra gjort skillnad mellan ”dennotation” och ”konnotation”.
Fenomenologin handlar om att försöka ha naivitet som metod. Man ska försöka att bortse ifrån allt man tror sej veta och istället beskriva sina rena upplevelser, fast dessa uppfattas då inte som ”upplevelser” utan som ”sakerna själva”.
Detta påminner kanske om ”fenomenalismen” som är en epistemologi influerad av Hume och Biskop Berkeley, men fenomenalismen handlar mest om fysiska objekt vilket är relativt ointressant för Husserl. Fenomenologin handlar naturligtvis också om vardagsobjekt, det är bara det att det inte finns så mycket intressant att säga om dem.
Husserl intresserade sej först för hur man egentligen upplever logik och matematik. Han börjar med att tillbakavisa ”psykologismen” som såg logik och matematik bara som vissa sätt att tänka.
Husserl menade istället att logik och matematik var objektiva ämnen som kunde vara sanna i sej själva. Men hur? Fenomenalismen har ingenting att säga i saken, men Husserl angrep problemet fenomenologiskt. Vad är logiken för fenomen? Hur upplevs det?
Att 1+1=2 måste alltid vara sant överallt. Det kunde inte bara vara en tankevana. Att ”om a är b och b är c så måste a vara c” kan inte heller bara vara något man råkar få för sej. Fenomenologin säger egentligen ingenting om hur saker och ting verkligen är, bara hur de verkar vara för oss. Och fenomenologiskt så ger logik och matematik ett platonistiskt intryck på Husserl.
Så Husserl tog avstånd både från psykologiskmen och fysikalismen som var de vanliga uppfattningarna i hans samtid.
Han tog även avstånd från metafysiken eftersom den handlar om hur saker verkligen är oberoende av våra upplevelser. Men för Husserl så grundades all kunskap i upplevelser så metafysik var för honom en omöjlighet. Hans matematiska platonism var ur hans perspektiv inte en metafysisk åsikt.
Det är också tydligt att fenomenologi inte är samma sak som fenomenalism.
Om nånting verkar existera oberoende av oss så är det så som det framstår för oss. I erfarenheten så verkar dock objekt vara något som konstrueras av erfarenheten.
Så en ny filosofi var född som tycktes börja med en metod, en epistemologi och en metafilosofi. Husserl försökte sedan att utveckla fenomenologin på olika sätt.
Husserl publicerade ”Logiska undersökningar” i två band 1900 och 1901, 41 år gammal. Detta anses vara den egentliga fenomenologins födelse. Samtidigt så blir han också för första gången professor om än inte med fulla rättigheter. Även om det inte var någon omedelbar succé så skulle Logiska undersökningar med tiden bli ett mycket läst och hyllat verk. Mycket av hans inflytande över kontinetal filosofi grundas i Logiska undersökningar. Hans senare verk är mera kontroversiella.
Fenomenologin är ett beskrivande av fenomen men det blir även ett beskrivande av beskrivandet, en fenomenologi av medvetandet. Något grundläggande för Husserl var när hans filosofilärare Bretano lärde honom att ett medvetnade alltid är ett medvetande om något. Medvetandet har alltid ett innehåll. Det är alltid riktat mot något. Detta kallas för medvetandets ”intentionalitet”.
Detta är ursprungligen ett medeltida skolastiskt begrepp som Bretano återintroducerade i samtida psykologi och filosofi. Detta har gjort att en del katoliker och aristoteliker finner fenomenalismen intressant. T.ex så använde påven Johannes Paulus 2 sej av fenomenologi.
Bretano menade också att vi har säker kunskap om våra egna upplevelser medan vi aldrig kan vara säkra på att dom stämmer överrens med yttervärlden.
När man beskriver medvetandets innehåll så ska man bortse från vad man tror är sant eller falskt utan bara beskriva sina direkta upplevelser. Detta kallas ”bracketing” eller ”Epoché”.
Runt 1907 börjar Husserl visa influenser från Descartes och Kant. Han övergår från att beskriva det empiriska egot till att beskriva det transcendentala egot. Långt senare skulle han säga att transcendental fenomenologi egentligen är samma sak som Kants transcendentala idealism. Han skulle även senare säga att hans metod påminde mycket om Descartes i Första meditationerna, även om de inte kom fram till samma slutsatser.
1913 var hans anhängare förvånade över vad de uppfattade som idealistiska formuleringar i hans text ”Idéer”. Husserl själv hävdade att fenomenologin från första början hade befunnit sej bortom realism och idealism. Husserl och hans anhang börjar att söka sej olika vägar.
Han beskriver medvetandet som ett kontinuum med en objektspol, ”noema”, och en subjektspol,”noesis”. Husserl beskriver inte någon värld utanför medvetandet och inom medvetandet, som är det enda som vi kan veta något om, så är subjektet beroende av objektet och objektet är beroende av subjektet. Om nånting så kommer subjektet före objektet, men inte då det empiriska subjektet utan det transcendentala, som han ofta kallade för ”monad”. Monaden är ett bakomliggande, högre subjekt som innehåller det vardagliga subjektet och objektet.
Från 1911 börjar han använda ordet ”monad” i ”Filosofi som rigorös vetenskap”. Begreppet är naturligtvis hämtat från Leibniz monadologi, men det är inte bara ett begrepp som Husserl lånar utan likheterna mellan Leibniz monader och Husserls monader är stora.
”For both theorists, the monad is a self-contained system of being, one “without windows”; a monad’s experiences unfold in harmonious concatenations; a monad is a mirror of its proximate environs and comprises multiple perspectives; the unconscious is a repository of potential activation; the necessity that explains why experiences endlessly unfold in harmony is due to “a divine formation”; and, most importantly of all, a monad knows no birth and death and hence is immortal.”
1916 fick han en full professur i Freiburg, 57 år gammal. Samma år dog en av Husserls söner i kriget. Året efter blev den andre skadad i kriget.
I början av 20-talet så nämner Husserl för första gången i ett appendix att det transcendentala egot, monaden, är ”odödligt”. Detta tycks inte ha varit nånting som han ville lyfta fram och betona, snarare tvärtom. Husserl upplever att monaden skapar sin egen tid och att den inte kan sluta att göra detta. Så även om kroppen och det vardagliga jaget dör så kan inte medvetandets djupare nivå sluta att existera.
Även om monaden tycks innehålla hela världen så måste det finnas flera monader, som också innehåller var sin värld. Dessa kan inte relatera till varandra på monad-nivå utan bara på den empiriska nivån. Trots att monaderna är fönsterlösa så måste deras världar ändå passa ihop för att tillsammans utgöra ett harmoniskt helt. Husserls fenomenologi verkar en period mer eller mindre förvandlas till Leibniz monadologi. Den sene Husserl säger också att även om vi inte kan ha någon metafysiskt säker kunskap om yttervärlden så kan vi ha metafysiskt säker kunskap om vårt eget själsliv; indelningen i ett empiriskt och ett transcententalt jag, osv.
(Att ett fönsterlöst transcendentalt jag skapar tiden tycks vara raka motsatsen till Page-Wootters-mekanismen).
Husserl klagade hela livet på att hans många elever och lärjungar gick sin egen väg och inte utvecklade fenomenologin enligt Husserl önskemål. Det mest kända exemplet är ju Heidegger. Vid sjuttio års ålder hävdade Husserl att ingen egentligen hade förstått vad han menade.
Husserl pensionerades 1928. 1933 tog nazisterna makten i Tyskland. Husserl erbjöds hjälp att fly av vänner men han valde att stanna kvar. Han tilläts inte längre att publicera något i nazityskland eller att ha några aktiviteter på universitetet alls. Han gav flera föreläsningar som pensionär och dog 1938, 79 år gammal.
”The Crisis of European Sciences and Transcendental Phenomenology” från 1936, sista nyskrivna verket som gavs ut medan han levde, innehåller flera nya idéer som han inte tidigare hade diskuterat; han tar upp historia och kultur och det nya begreppet ”livsvärlden.”
Den alltmer abstrakta naturvetenskapen och filosofin har påverkat den europeiska intellektuella kulturen i nihilistisk riktning. Alla värden och kvalitéer bryts ner. Därifrån är steget inte långt till barbari. Våra direkta upplevelser, den livsvärld som vi lever i, förnekas. Vetenskapen och filosofin måste återvända till livsvärlden igen. Husserls fenomenologi är ett försök att göra just detta; att grunda en ny vetenskaplig attityd som inte förnekar livsvärlden och bjuder in nihilism och barbari.
Maurice Merleau-Ponty menar att Husserls tidigare böcker påminner om Descartes Meditationer och Fichtes Vetenskapslära, medan ”Crisis” mera påminner om Hegels Fenomenologi.
