Kants fysik och metafysik
Kants tidiga filosoferande var inte bara metafysiskt utan han kom även med flera bra vetenskapliga hypoteser och teorier som i efterhand har visat sej hålla bra. Men så läste han Hume och Swedenborg och blev istället metafysik-kritiker.
Ungefär som Swedenborg i tidiga förtiårsåldern fick en religiös uppenbarelse så fick Kant i tidiga förtiårsåldern en antimetafysisk uppenbarelse, som under lång tid skulle påverka det han skrev.
Från fysik och metafysik till metafysik-kritik och till konst och politik.
Om Hume skrev han att Hume väckte honom ur hans dogmatiska slummer och Swedenborg såg han närmast som en överdriven parodi på sin egen filosofi, som en varning om hur snett det kunde gå om han fortsatte på den inslagna vägen. Kant skrev i ett brev att kritiken av Swedenborg även kunde läsas som självkritik.
Så hur ser då Kants metafysik ut mer i detalj? Han tycks i första hand utgå från Leibniz även om han försöker att förena Leibniz med Descartes, Newton och samtida vetenskap.
I sitt första verk "De levande krafterna" (23 år gammal) beskriver han hur naturen består av aktiva krafter, som hos Leibniz, men Kant kritiserar också Leibniz och menar att krafterna mycket väl kan påverka varandra och inte är några fönsterlösa monader. Världen är ett nätverk av energikoncentrationer. Krafterna är det primära, som skapar tid och rum genom att sträcka sej ut. Ibland använder han ordet "gud" men det tycks vara en synomyn till "kraft". Krafterna skapar vårt universums dimensioner och avskärmar det från andra mindre sannolika senarion.
Hans första verk var så radikalt för sin tid att det hämmade hans karriär. Han hade tagit ställning för Leibniz och mot Newton och hans samtid gick åt det andra hållet. Han hade även försökt att förena Leibniz och Descartes i en fysisk frågeställning angående kraftens natur, vis-viva-kontroversen, och detta har i efterhand visat sej vara korrekt. Både Descartes momentum och Leibniz kinetiska energi existerar. Däremot så hade han inte fått lära sej Newton och kritiserade honom utan egentlig insikt. Kant skrev även att energin minskar med kvadraten på avståndet vilket är en i huvudsak riktig generalisering som ingen exakt hade gjort före honom.
Efter att några år ha jobbat som privatlärare hade han satt sej in i den samtida fysiken och kunde vidareutveckla sin fysik och metafysik. I "Jordrotationsessän" hade han blivit newtonian. Newton hade teoretiserat kring hur månens gravitation orsakade tidvattnet och Kant drog slutsatsen att detta saktade in Jordens rotation och att detta skulle fortgå till dygnet till sist var en månad långt. Han var först även med dessa korrekta resonemang.
I sin andra bok "Universal Natural History and Theory of the Sky" beskrev hur gudlösa krafter, gravitation och repulsion, hade format materian i kosmos och hur solsystemet hade uppstått ur ett roterande gasmoln. Kant hade vidareutvecklat Newton till en kosmogoni. Han beskrev inte bara hur solsystemet hade uppkommit ur en roterande gasskiva utan hade även en idé om vad en galax var och att det fanns många andra galaxer än vår. Att det finns fler galaxer blev inte empiriskt bevisat förrän 1923. Kant skrev även att det mycket väl kunde finnas intelligent liv på andra planeter i andra solsystem. Han var inte först med alla dessa idéer men han lyckades välja de alternativ som i efterhand har visat sej vara ganska korrekta.
När han var 31 skrev han sitt första verk om hur man bedrev metafysik. "New Elucidation of the Principles of Metaphysical Cognition". Det sägs att texten på vissa punkter förebådar hans första kritik. Året efter kom en slags uppföljare "Physical Monadology". De geometriska punkterna kan aldrig få någon utsträckning hur många man än staplar så punkter i rymden skapar rymdens utsträckning genom krafters samspel. I fysiken så är monaderna små sfärer av aktivitet, "sphaera activatis", som bygger upp rymden. Så han har en dynamisk syn på naturen som bestående av krafter snarare än korpuskler och där empirin tar slut så tar geometri och rationalitet vid.
Samtidigt skriver han två texter om vindar och vindsystem där han visar hur olika slags vindar kan förklaras.
Vid 35 skrev han en essä "Om optimism". Han försvarar här Leibniz' optimism mot en del kritik som hade framkommit i allmän debatt. Fyra år senare kom "Enda möjliga grunden för en demonstration av Guds existens". Han kritiserar där två tidigare gudsbevis och menar att själva möjligheten för något att existera är ett tillräckligt gudsbevis. Han skriver också att universum utvecklas och ordnar sej av sej själv. I inledningen tar han dock tillbaka vad som tycks vara meningen med boken. Detta ska inte tolkas som ett gudsbevis skriver han. Han tycks vara i konflikt med sej själv.
Samtidigt som han skrev "Enda möjliga grunden" så filade han också på sitt bidrag till en essätävling där man skulle besvara frågan om metafysiken, inte minst teologin och moralen, kunde bevisas med samma klarhet som geometrin. Kant kom fram till att svaret var "inte ännu". Metafysiken kunde räddas om den byggdes om från början. Detta ifrågasatte mycket av vad han hade gjort hittills. Året efter så läste han Swedenborg. Hans pre-kritisk fas var slut.
Han gav ut första kritiken 1781, efter flera års tystnad, vid 57 års ålder, andra kritiken 1788, vid 64 års ålder, tredje kritiken 1790, vid 66 års ålder och Opus Postumum var nästan klar 14 år senare. Hade Kant inte råkat dö just då så hade han gett ut den som sin nya stora grej.
Kants första kritik är en av filosofihistoriens mest inflytelserika verk. Dock var det inte sista ordet. Kant skrev själv att Opus Postumum var hans magnum opus, hans viktigaste verk, och den var nästan färdig när han dog. Trots det så har det inte uppmärksammats och lästs speciellt mycket alls. Det kan verka som att verket motsäger vad han har skrivit tidigare och man har velat avfärda det som en gaggig gubbes fantasier. Eckart Foster har dock skrivit en del om Opus Postumum och hävdar att det inte är något fel på den texten alls. Själv tycker jag att textsamlingen varken är nästan färdig, en slutgiltig syntes eller ett magnum opus, men den är intressant iallafall.
Hume hade visat Kant att kausaliteten inte var någon analytisk sanning och Kant ville inte se den som en empirisk slutsats, som Hume gjorde. För Kant så var kausaliteten ett sant metafysiskt påstående som varken var analytiskt eller empiriskt, utan syntetiskt-apriori. Vi kan bara uppfatta och tolka världen enligt vissa förutbestämda strukturer. Om världen utan dessa strukturer vet vi ingenting. Liksom tinget-i-sej är något ovetbart så finns det också ett transcendentalt jag som till skillnad från det empiriska jaget inte går att utforska. (I första utgåvan av första kritiken så nämner Kant "transcendental föreställningsförmåga" som en gemensamt rot för rationalitet och empiri, men redan i andra utgåvan så är detta borttaget.)
Kant skriver t.ex att rymden måste vara antingen oändlig eller begränsad och att bägge alternativen egentligen är otänkbara. Därmed vill han visa begränsningarna för vårt förstånd. Men redan tidigt under 1800-talet så uppfanns icke-euklidisk geometri som gav alternativet med en rymd som är både oändlig och begränsad. Under tidigt 1900-talet så visade inte minst Einstein att detta mycket väl kunde vara vår egen rymd.
Kant hade en tendens, både under sin kritiska och sin för-kritiska period, att indela saker i komplementära par. Men under hans kritiska period så fanns det ingen gyllenne medelväg, motsatserna samarbetade inte som de gjorde under den förkritiska perioden.
Själv anser jag nog att distinktionerna analytisk/syntetisk och apriori/aposterior långt ifrån alltid är glasklara. Och om man kan tänka sej något som är syntetiskt-apriori, varför inte lika gärna tänka sej något som är analytiskt-aposteriori?
Förr var en meter lika långt som en viss stav i Paris, nu är en meter lika långt som ljuset hinner under en viss mycket kort tid. Är inte detta analytiskt-aposteriori? Att vatten är H2O är väl idag närmast en analytisk sanning men var en gång i tiden en stor empirisk upptäckt.
Kvantfysiken har också gjort kausaliteten mer problematisk idag än vad den var på Humes och Kants tid.
1786 så gav han, mellan första och andra kritiken, ut "Naturvetenskapens metafysiska grundvalar". Boken innehåller en vetenskapsteori där han bl.a menar att sann vetenskap inte enbart samlar och systematiserar empiri utan även måste innehålla en metafysik och att psykologi och kemi därför inte kan bli sanna vetenskaper. Varje sann naturvetenskap måste också innehålla en massa matematik. Till skillnad från den Fysiska Monadologin så hävdar han här att materia är oändligt delbart. Eftersom rumslighet och delbarhet i första kritiken bestäms som egenskaper hos kunskapen snarare än tinget-i-sej så faller de tidigare objektivistiska argumenten mot oändlig delbarhet. Kant tar också ställning för påverkan-över-avstånd som de flesta teoretiker var skeptiska till.
Om det finns beröringspunkter mellan "New Elucidation" och Första Kritiken så finns det även beröringspunkter mellan "Physical Monadology" och Naturvetenskapens metafysiska grundvalar.
Denna bok är alltså det främsta exemplet på vad Kant under sin kritiska fas anser vara god metafysik.
Kant var även en from kristen hela livet. Om han i första kritiken argumenterade mot rationell metafysik så argumenterade han i sin andra kritik för att man kunde fortsätta att vara troende trots detta.
Vissa Kantkännare menar att han redan i den andra kritiken börjar att avlägsna sej från den hårda linjen i den första kritiken. Vi kan vara förvissade om att både Gud, frihet och odödlighet är metafysiska sanningar, trots att dessa inte är syntetiskt-apriori för Kant.
Många som inte gillar första kritiken, som Goethe, tycker bättre om den tredje kritiken. Deleuze och Guattari skriver:
"Kant´s Critique of Judgement is an unrestrained work of old age, wich his successors have still not caught up with: all the mind´s faculties overcome their limits, the very limits that Kant had so carefully laid down in the works of his prime"
(ur What is philosophy?)
Steven Shaviro skriver en del om detta i "Without criteria", speciellt första kapitlet.
Jag skriver inte mycket om Kants estetik här liksom inte heller om hans etik och antropologi.
1796 drog han sej tillbaka från sin undervisningsplikt och började jobba på något han tydligen hade lovat bekanta flera år; en övergång från naturvetenskapens metafysiska grundvalar till den faktiska fysiken. Han ansåg tydligen att en sådan behövdes.
Att Kant hade en pre-kritisk fras är allmänt känt och accepterat, men att han verkar ha haft en post-kritisk fas verkar vara mer kontroversiellt.
Kants filosofi utvecklades och förändrades hela livet och med Opus Postumum så återvände han till teman som hade intresserat honom i hans ungdom. Hans tre kritiker motsvarar bara en period i hans utveckling.
Efter Kants död så var manuskriptet till Opus Postumum försvunnet i femtio års tid, tills det hittades smutsigt och i oordning bland bråte hemma hos inte så nära släktingar till Kant. Först 1858 publicerades några utdrag ur texten. Hela texten skulle dock inte komma att publiceras förrän 1936 och -38 och fortfarande så kvarstod en viss oordning i texten som inte hade rätts ut. Vissa sidor är antagligen förlorade.
Den gamle Kant tar intryck av de nya stjärnorna Fichte och Schelling. Han har ett resonemang om jaget som påminner och Fichte ( Selbstsetzunglehre) och försöker knyta sin filosofi till naturvetenskapen, som Schelling. En del tycker att gamle Kant mest bara har blivit tossig och skämmer ut sej, men inte alla. Kant var 80 när han dog men det finns inga uppgifter om att han skulle ha varit speciellt förvirrad eller så. När Schelling först blev känd som ung så sågs han som naturfilosof i Kants fotspår.
Kant skriver tidigt att vakum och materia är en gradskillnad och inte en artskillnad, så att tomrum är nånting i stil med gles energi och materia är nånting i stil med tät energi. I Opus Postumum tycker han att det är nödvändigt att utveckla att tom rymd måste ses som ett sorts objekt med egenskaper, som han ibland kallar en "eter." Vakum eller rymd är inte ren egenskapslös frånvaro.
Han har ett resonemang kring jaget som påminner om Fichte och de tyska idealisterna. I den 8:e faksimilen skriver han om hur idén om ett objekt uppstår: när ett subjekt blir självmedvetet och ser sig själv som ett objekt. Efter detta avslutar han med ett sista kapitel om transcendental filosofi:
"Transcendental philosophy is the act of consciousness whereby the subject becomes the originator of itself and, thereby, also of the whole object of technical-practical and moral-practical reason in one system."
Jag tycker inte att det verkar vara så jättechockerande men det är tydligen tillräckligt för att vara kontroversiellt bland Kantkännare. I mitten av 1800-talet sa man att "vi måste tillbaka till Kant" för man tyckte att den tyska idealismen hade överdrivits och misslyckats. Just då dök de första fragmenten av Opus Postumum upp. De blev inte väl mottagna. Kant förespråkade själv i Opus Postumum utvecklingslinjer som pekade fram mot den tyska idealismen som skulle komma efter honom. Eller snarare så influerades han av den tidiga tyska idealismen med Fichte och Schelling som var influerade av honom själv. Hegel skulle dock inte blomma ut förrän efter Kants död 1804. Opus Postumum blev inte ordentligt utgiven förrän efter att nykantianismen hade blivit passé.