Tempus Fugit

Transhumanister har en dröm om att kunna "ladda upp psyket" vilket ungefär tycks betyda att man överför sitt medvetande, sin personlighet och sina minnen till något datorliknande som sedan kan styra över något robotliknande och sedan så kan man ha något i stil med evigt liv i en mycket människoliknande androidkropp, sexig men bättre än en naturlig kropp. Vad är filosofin bakom detta scenario?

Det finns i filosofin kanske tre huvudkategotier till förklaringar till hur saker och ting existerar. En av dessa har att göra med substansontologi, att saker existerar för att det är någon form av substans i dom, t.ex "materia". Man kan tycka att saker existerar om och endast om de består av materia och detta är ett exempel på en substansontologi.

Ett alternativ till detta är processontologi som hävdar att saker existerar om de är någon form av händelse. Om man vinkar med handen så existerar vinkningen som en händelse som verkar beroende av handen men även handen skulle kunna vara beroende av händelser, t.ex i atomerna. Skulle processerna i atomerna sluta så skulle inte heller handen kunna existera, åtminstone inte i sitt nuvarande tillstånd.

Förutom dessa två huvudscenarion så skulle man kanske kunna hävda att ren information skulle kunna existera utan att vara vare sej en substans eller en process. Ta informationen i ett lagringsmedium som en dvd-skiva t.ex Den kan kopieras till ett annat lagringsmedium så den är inte identisk med materian i lagringsmediet och när lagringsmediet inte läses så är informationen inte heller någon händelse men verkar existera på något sätt iallafall.

Dessa två eller tre alternativ är de enda som jag känner till i dagsläget.

Transhumanister tycks hävda att psyket inte är en substans utan istället är en process eller ren information och att psyket därför kan existera oberoende av en specifik dödlig kropp. Intressant nog så har en traditionell filosofisk syn tvärtom varit att psyket kan överleva kroppens död just därför att psyket är en substans i sej själv och därför inte är beroende av kroppens substans. Detta tycks inte vara vad transhumanisterna menar.

Transhumanisterna menar att psyket inte kan överleva kroppen utan teknologi. Teknologin å andra sidan måste nödvändigtvis följa naturens lagar. Vilket innebär att det vore möjligt för själen att överleva kroppen även i naturen.

Buddhisterna har en teori om psyket som "anatman" till skillnad från hinduismens "atman". Skillnaden tycks bestå i att hinduerna ser själen som nånting substansiellt medan buddhisterna istället tolkar psyket som en process.

Det verkar finnas tre scenarion där en "själ" möjligtvis skulle kunna överleva kroppens död - om själen har någon substans, om själen är en process eller om själen bara är information.

Matematiska kategorier är dock en annan kategori av kategorier än vad de filosofiska kategorierna är. Kollar man på "ontology components" inom "information science" så hamnar man dock närmare filosofiska kategorier.

"Most ontologies describe individuals (instances), classes (concepts), attributes, and relations."
-Wikipedia

Inom filosofihistorien så brukar man hitta dessa fyra fundamentala filosofiska kategorier:
substans (t.ex materia), relation (t.ex kausalitet), händelse (t.ex interaktion) och princip (t.ex naturlagarna).
Minst en av dessa brukar föreslås som mest grundläggande i tillvaron.

 I västerlandet så har striden historiskt stått mellan substanslärorna materialism och idealism. Buddhismen är istället ett exempel på vad som verkar vara en relativism, även om "händelser" också verkar vara mycket grundläggande.

Grundläggande begrepp är "tomhet" (sunya) och "beroende uppkomst" (pratītyasamutpāda). Bägge dessa har tolkats på ett flertal olika sätt. "Sunya" har bl.a tolkats som frånvaron av substans och essens i tillvaron, medan "pratītyasamutpāda" har tolkats som att allting uppkommer , förändras och försvinner pga sin omgivning. Allt är beroende, allt är relativt.

Buddhas pratityasamutpada ska kanske egentligen inte förstås som en metafysisk princip, för någon sådan hävdade Buddha att han inte hade. Den kan kanske snarare förstås som en epistemologisk princip om att vi inte kan förstå nånting, annat än i relation till nånting annat.

Pratītyasamutpāda har jämförts med vissa resultat inom vetenskap, t.ex kvantfysik.
På det hela taget så tycks västerländska intellektuella ha ett ganska gott öga till buddhism.

Jag har ju jiddrat lite om kopplingar mellan traditionell metafysik och samtida fysik. Jag har inte minst pekat på likheter mellan OOO och RQM och även angränsande teorier.

Harman brukar beskriva OOO som något av en återkomst för substantialism och essentialism. Objekt är t.o.m. mer grundläggande än tid och rum.

Tid och rum tycks i sej själva vara en fråga om relationer mellan objekt, ungefär som både RQM och OOO hävdar. Objekt existerar inte i tid och rum utan tid och rum existerar mellan objekt.

Harman är tydlig med att objekt inte kan reduceras till sina yttre eller inre relationer, men å andra sidan så tycks objekt enligt honom uppstå av att minst två objekt relaterar till varandra och blir delar av det nya objektet.

Objekt är även oändligt djupa på så sätt att det inte finns några minsta beståndsdelar av nånting. Detta skulle kunna förklara varför objekt enligt honom kan utforskas i evighet.

Han skriver även att objekt inte har några egenskaper i sej själv förrän de relaterar till andra objekt.

Han tycks alltså enbart förklara objekt och substans i termer av relationer mellan relationer ad infinitum. Inte precis vad man hade förväntat sej. Harmans version av OOO tycks inte vara någon absolut motsats till relativism. Den påminner ju också om "relational quantum mechanics".

En relation känns väl spontant som nånting ganska sekundärt och emergent men relationer skulle kunna ses som mer fundamentalt än både substanser och händelser. Om tid inte är fundamentalt så borde inte heller händelser kunna vara det.

Det är en intressant tanke att vi kanske inte kan förstå nånting annat än i relation till nånting annat. Objekten i sej själva drar sej evigt tillbaka. Vilka gränser finns det egentligen för vår kunskap? Kants kategorier beskrev ju vår kunskapsförmåga snarare än objektet i sej.

Att ha relativism som grund ligger förstås nära att inte ha någon grund alls, antifoundationalism.

Vid svenska universitet har man redan börjat att vända sej mera mot Kina med ökade studier i kinesiska språket och kulturen. Det är inte otänkbart att även svensk universitetsfilosofi kommer att följa trenden om det i framtiden blir tillräckligt tydligt att Kina blir en mäktigare stormakt än USA. Så vad finns det då för filosofi i Kina?

Traditionellt kan kinesisk filosofi indelas i två huvudriktningar; agrar-reaktionär taoism och stads-konservativ konfucianism. 

Hos vardagskinesen så kan dessa samverka ganska intimt. Jag har sett uttyck som att kineser lever enligt konfucianismen utåt och enligt taoismen inåt, och att barn ska uppfostras enligt konfucianismen medan åldringar ska försöka att leva enligt taoismen. Det är ganska vanligt att man blandar religioner och filosofier ute i världen. En typisk japan ska ju ha 2,5 religioner, typ.

Flera varianter och småskolor har dock funnits. En period kallas "de hundra skolorna". Kinas mest produktiva och varierande period filosofiskt infaller under The Axial Age.
I tredje hand har vi legalismen och i fjärde hand mohismen. Andra skolor som t.ex en liten skola med logiker försvann fort eller sögs upp av de större riktningarna.

Legalismen är den mest auktoritära av de kinesiska filosofierna med antagligen konfucianismen på andra plats. Enligt legalismen så skulle ämbetsmän straffas om de inte levde upp till målsättningarna, men även om de gjorde bättre än väntat ifrån sej!

Konfucianismen tycks bl.a utgå från familjen som ett idealmönster för samhället med Kejsaren som hela Kinas landsfader. Konfucius förnekade inte det övernaturliga men skrev väldigt lite om det och menade att man skulle koncentrera sej på denna världen i första hand.

I motsats till detta har vi taoismen som vill lämna saker åt sitt eget öde och mohismen som hade tankar liknande de universella mänskliga rättigheterna vilket annars inte har funnits i kinesisk filosofi.

Taoismen har även haft anknytning till folklig magi och kinesisk alkemi. Taoister har råkat ta livet av både kejsare och andra prominenser när de har envisats med att ha med kvicksilver i sina odödlighetsdrycker.

För att vara en kultur som har uppfunnit kompassen, krutet, pappret och fyrverkerier så är det märkligt att man aldrig utvecklade någon egentlig vetenskap. Kommunistpartiet har officiellt fastslagit att det berodde på de traditionella filosofierna

Kinesisk filosofi har en starkt etisk och politisk inriktning och brukar inte ha metafysiska grubblerier som huvudfokus. Naturlighet och harmoni tycks vara överordnade ideal. Man eftersträvar ett naturligt och harmoniskt samhälle i en naturlig harmoni med naturen.

Frågan om en högsta skapargud har inte varit speciellt uppmärksammad i Kina. Det är intressant med tanke på hur central den frågan har varit i västerlandet. Den högsta principen tycks istället vara "tao" som ofta kan tolkas som "rätt tillvägagångssätt" eller "inre natur". Ordagrant betyder det "väg". Tao sägs vara bortom definitioner och förklaringar. "Tao" istället för "Teo" kanske man kan säga.

Åtminstone sedan den gamla klassikern I Ching, Förändringarnas bok, så har det funnits en inriktning i Kina av att fokusera mönster av förändring snarare än varaktiga objekt, lite som Herakleitos i väst. I Ching är av okänd ålder men är en av de äldsta texterna i världen. "Tao" skulle då ungefär motsvara Herakleitos begrepp "Logos".

Allting är statt i förändring och idealet kineserna eftersträvar är stabilitet.

Dessutom så är den kinesiska skrivkonsten intressant. Den är närmare bildkonst än vad västerländska bokstäver är, vilket kineserna inte skäms för. Man ser en naturlig koppling mellan saken, bilden och tecknet. Jag har inte läst jättemycket om detta men det känns som att det finns en likhet med Peirces naturliga semiotik.

Sedan kommer buddhismen in i landet. Den uppfattas som mera teoretisk, abstrakt och pessismistisk än den ursprungliga kinesiska filosofin, som var enklare och mera livsbejakande. Kineserna såg dock likheter mellan taoism och buddhism. Buddhismen blev länge mycket framgångsrik i Kina och tuktades till sist politiskt. Tusentals buddhistkloster fick stänga och rikedomar konfiskerades.

Från 900-talet och frammåt skapas neokonfucianismen som förenar konfucianismens etik och politik med taoismens metafysik och naturfilosofi. En slags neokinesisk syntes mot utländskt (buddhistiskt) inflytande. Även den kunde dock inte undvika att ta visst intryck av buddhismen.

Många neo-konfucianer tyckte även att konfucianismen var mycket bättre än taoismen, även om den senare visserligen var inhemsk. Neokonfucianerna tycktes ha svårt att skapa en egen filosofi utan att stjäla från de filosofier dom de fördömde. 

Under mongolväldet så fick buddhism ett uppsving ingen men när de försvann så blev det neo-konfucianism för hela slanten igen.

Under 1900-talet har marxism och maoism haft enormt inflytande. Till skillnad från Marx så ansåg Lenin att socialismen mycket väl kunde genomföras i ett enstaka land och till skillnad från Lenin så ansåg Mao att det även gick bra i ett land som nästan helt saknade moderna industrier.

Men redan från början skapas motrörelser, inte minst nykonfucianismen som är en pånyttfödelse av neokonfucianismen. Det finns tydliga drag av konservatism och nationalism här.

Man bör dock kanske nämna en nykonfucian som Mou Zongsan som var djupt imponerad av Kant och som hävdade att demokrati var ett traditionellt kinesiskt ideal. I stort sett alla kinesiska filosofer idag försöker att jämka mellan kinas historia och moderniteten och västerlandet.

Kinas kommunistparti har fördömt alla de gamla filosofierna med ett intressant undantag - legalismen.

Med tiden utvecklas den officiella statsfilosofin från maoism och mot pragmatism och kapitalism.

Den intellektuella debatten är fortfarande dämpad i landet men det finns en spännande mix av filosofier som bara väntar på att få stångas och kopulera med varandra;

Vi har åtminstone taoism, konfucianism, buddhism, neokonfucianism, maoism, nykonfucianism och statskapitalism.
Och varianter av dessa.

Zhai Zhenming verkar vara en av de intressantare av de samtida kinesiska filosoferna.

Urgamla statyetter antyder en uråldrig Shiva (Rudra) som sitter i vad som ser ut som meditationsställning.
Det fanns även gott om bad i Mohenjo Daro, vilket antagligen var renligare än att bada i Ganges såsom så många anser vara en helig plikt idag.
Det finns dock inga texter bevarade av dessa ursprungliga föreställningar utan vad som finns är vedatexterna.
Folkslagen och religionerna blandade sej med varandra och Indien fick sin speciella karaktär.

Efter veda kommer Upanishaderna. Upanishaderna är rätt olika vedatexterna och skulle kunna likna Indiens ursprungliga religiositet mera. De äldsta Upanishaderna tävlar med buddhismen i ålder.
Buddhismen påminner dock mera om sankhya-filosofin inom hinduismen och om den jainistiska religionen, som uppkom strax innan. Dessa tre kan betraktas som ateistiska.

Både jainismen och sankhya-filosofin går ut på att man bör eftersträva att sluta reinkarnera i denna bedrövliga värld, och bägge är minst lika gamla som buddhism och övrig hinduism.

Det fanns även fler än en skola av materialister ungefär samtidigt, men dessa försvann och vi har inga ursprungtexter av dem, så vi får gå på beskrivningarna hos buddhister och andra. Utmärkande för de antika indiska materialisterna tycks vara att de tror på atomer av ett flertal urelement, som blandas i mer komplicerade sammansättningar. Inget enhetligt urelement alltså.

Det tycks även ha funnits ett slags skeptiker som inte kunde svara på några frågor alls. Detta tycks ha gett dem ro i själen och även Buddha säger ju att han inte har några metafysiska åsikter.

Det tycks även ha funnits en skola som hävdade att allt försvinner och återkommer för evigt och det finns inga orsaker eller förklaringar till detta. Buddha kallade detta för den sämsta läran av alla. Skulle det kunna finnas någon likhet med stoikernas tanke om "den eviga återkomsten"?

Inga av dessa skolor överlevde dock i Indien och ingen vet egentligen varför. De filosofier som klarade sej har dock alla en nära anknytning till religionen.
De sex klassiska filosofierna nedan förutsätter reinkarnation och erkänner formellt veda-skrifternas auktoritet.

Kung Ashoka levde på 200-talet f.kr och förenade Indien under ett fredligt och upplyst buddhistiskt välde med religionsfrihet. Dialog mellan religioner uppmuntrades samtidigt som han också skickade buddhistiska missionärer ut över Asien. Det finns även en uppgift om att 300 buddhistmunkar skulle ha nått fram till antikens Grekland och skulle ha börjat värva lärjungar där. Det finns dock inga uppgifter om detta i de grekiska källorna.

Detta skulle kanske kunna förklara inslag av t.ex reinkarnationstro i antikens Grekland, om inte den redan hade funnits tidigare. Platon, som levde precis innan Ashoka, har av flera påståtts vara influerad av hinduism trots att det är oklart hur dessa influenser skulle ha nått honom. Platons elev Aristoteles elev Alexander den store skall ha nått Indien 326 f.kr. och säkerställde därmed de ömsesidiga influenserna.

Sankhyas dualistiska lära förenades med yoga-skolans praktik till sankhya-yoga-systemet.
Den närmaste västerländska motsvarigheten är nog gnosticismen, men den östliga gnosticismen är mera negativ till världen än vad den västliga gnosticismen är, vilket kan vara en influens från Indien.

Nyaya och Vaisheyka-skolorna liknade varandra och smälte även samman till en enhetlig skola. Liksom Aristoteles och skolastikerna så kategoriserade man in allt som fanns i världen, och även människans förståndsförmågor, och började att utveckla en logik.
De ursprungliga veda-anhängarna antog detta system och kallade sej för mimamsa.

Vaisheyka-skolan hävdade att även intet måste existera för annars så kunde varken skillnad eller förändring existera. Samma problematik finns hos både Parmenides och Hegel.

Strax efter så kom det dock en filosof som förnekade att negativitet kunde existera. Gaudapada var starkt influerad av buddhism men drog motsatt slutsats. Det absoluta är evigt och oföränderligt.

Han bidrog även till att synen på Brahman, den absoluta sanningen, förändrades. Tidigare hade Brahman närmast varit en panteistisk gud men influerad av buddhismen så blev nu det rena medvetandet den yttersta verkligheten. Man betonade nu att världen i grund och botten var en illusion.

Enligt en gammal tradition så räknar man med sex gamla hinduiska filosofiska skolor och då räknas vedanta som den sista skolan. Advaita-vedanta räknas ibland som den mest "typiska" hinduistiska filosofin.
När vedanta skapades så började en gemensam hinduisk identitet att skapas i kontrast till muslimerna som nyligen hade kommit västerifrån. Samtidigt så återerövrade hinduismen Indien från buddhismen. Vedanta blev ledande inom hinduistisk synkretism. Allt är ett. Såväl indiska nationalister som västerländska forskare har senare bidragit till synen på vedanta som hinduismens krona.

De tre mest kända filosoferna inom vedanta heter Sankhara, Ramanuja och Madhva.
Sankharas filosofi påminner en del om Parmenides, Ramanuja påminner en del om Spinoza och Madhva kan kanske liknas vid Thomas av Aquino eller nån liknande.

Detta räknas som den klassiska epoken inom indisk filosofi. Det finns gott om senare filosofer också som Vivekananda, Aurobindo och Gandhi, m.fl.

Så det ser ut som att det finns en avgränsad filosofisk repertoir som upprepas i både öst och väst, med olika variationer och betoningspunkter. Med det sagt så ska man nog också akta sej för att underskatta skillnaderna.

Pascals vadslagning fungerar rent logiskt, så invändningar får komma från annat håll än rent logiskt.

Man kan t.ex konstatera att han bara räknar med två alternativ: en personlig Gud som kräver din (kristna) tro, eller ateism. I själva verket har människor trott på många fler alternativ än bara dessa så det hela utgör en falsk dikotomi, en "rävsax" som det ibland kallas.

Med tanke på att det finns ett större register av trosföreställingar än vad du kan hålla reda på och flera av dessa hävdar att de är det enda alternativet och att alla andra gör dej olycklig så fungerar Pascals vadslagning inte i praktiken.

Ateister brukar hävda att man därför ska förkasta alla religiösa och liknande föreställningar och bara förlita sej på naturvetenskap och ateism istället. Även detta är dock ett retoriskt knep, säkert omedvetet i de flesta fall.

Ateism och naturvetenskap är inte alls ett nödvändigt par. Många framstående naturvetenskapsmän har varit religiösa och ateister behöver inte alls vara positiva till naturvetenskap. Ateism är snarare en av de där tolkningarna av världen som hävdar att alla andra tolkningar gör dej olycklig.

Till detta tillkommer buddhism och andra rörelser som gör distinktionen mellan religion och ateism suddig.

Så utan personlig uppenbarelse, hur bör man bete sej rationellt inför denna förvirrande situation?

Oavsett hur stora insatserna är så finns det inte så mycket som man kan göra. Man är tvingad att välja det som känns bäst för en själv, oavsett om detta nu är ateism, satanism eller vad som helst. Och samma sak gäller i konsekvensens namn för alla andra också.

Detta är egentligen den enda rationella hållningen. Situationen förändras givetvis om man anser sej ha fått någon speciell information som pekar ut något alternativ som mer troligt än de andra. Men strikt naturvetenskap tar sej egentligen inte an dessa frågor.

Det jag har beskrivit här är ju en individualistisk-rationell hållning, medan religion, liksom all kultur, historiskt har varit en mer kollektiv-auktoritär historia. Rent psykologiskt så tycks vissa människor ha större behov av färdiga paketlösningar medan andra tycks föredra att montera sina ikeahyllor själv. Tittar man på de senaste tusen åren så tycks utvecklingen gå från det förra till det senare.

På en metanivå kan man säga att själva mångfalden antyder att de trosföreställningar som anser sej vara den enda inte bara passade bättre för tusen år sen än idag, utan även är mindre troliga genom att;

inte vara den enda som hävdar detta (och därför så negerar de varandra),

inte erkänna sin egen ställning som en trosföreställning bland andra (vilket tycks vara den mest realistiska beskrivningen),

överskattar skillnaderna och underskattar likheterna gentemot andra trosåskådningar,

och som därför verkar vara mindre självmedvetna.

De unicistiska alternativen tycks utmärka sej genom att vara mindre öppensinnade och öppenhjärtliga än de andra. På metanivån så verkar det som att en pluralistisk eller perspektivistisk hållning är att föredra.

Den naturvetenskapliga världsbilden är dock inte samma sak som naturvetenskapen. Vetenskapens hjärta sägs vara den vetenskapliga metoden och den kan inte vara identisk med någon världsbild. Den naturvetenskapliga världsbilden sägs ofta vara resultatet av den vetenskapliga metoden men historiskt så har det snarare varit tvärtom.

Man skulle då mera försiktigt kunna säga att de vetenskapliga resultaten stödjer en naturvetenskaplig världsbild, och det är nog i huvudsak rätt, men det är aningen naivt både att tro att det finns en enhetlig vetenskaplig metod och att det finns en enhetlig naturvetenskaplig världsbild.

Man kan inte heller utesluta att de vetenskapliga resultaten, som ibland brukar revideras, även skulle kunna stödja någon världsbild som skulle kunna vara ganska annorlunda från den som vi har idag. Många fysiker är rätt skeptiska till m-teori och holografiska hypoteser. Det är vanligt med det typen av kontroverser inom vetenskapen och därför är det alltid en förenkling att tala om den naturvetenskapliga världsbilden.

Det är också viktigt att komma ihåg att även om en del religösa auktoriteter har varit starkt negativa till naturvetenskap så har det även funnits andra religiösa människor som har varit positiva , liksom det även har funnits vetenskapsmän som har varit religiösa. Man skulle även kunna hävda att t.ex buddhism har mindre problem med en naturvetenskaplig världsbild än vad traditionella kristna har.

Moderna svenskar idag har fått mycket av sin världsbild från vetenskapen. Det är få som inte ser oss som besläktade med apor eller som i hemlighet går och bär på en geocentrisk världsbild. Men många säger också att även om de inte tror på den bibliska guden så tror de ändå på Nånting.

Det är lätt att se naturvetenskapen som en utmaning mot religionen eftersom den har reviderat många av de religiösa påståenderna om världen, som att världen skulle ha skapats på en vecka för 6000 år sen. Vetenskap och teknik har också inneburit en enorm förbättring för människors levnadsvillkår. Inte bara kan man skapa en världsbild (eller flera) ur de vetenskapliga resultaten utan man kan även skissa på en eskatologi. Mer eller mindre vetenskapliga prognoser ger människor mycket att både hoppas på och ängslas inför.

Om den naturvetenskapliga världsbilden är naturvetenskapen tolkad som ideologi eller filosofi så är transhumanismen samma filosofi utvecklad till en religion. För det mesta så finns det inga "övernaturliga" föreställningar hos transhumanismer men de ger oss ändå hopp om att kunna överleva döden, leva ett liv av ren njutning och lycka och på längre sikt utvecklas till gudalika varelser. Det är lätt att tolka situationen som att man försöker få vetenskapen att leva upp till religiösa behov hos människan. Det har även uppstått sekter som terasem och raelism.

Vetenskapen kanske inte kan undersöka frågan om Guds existens, men vetenskapen verkar åtminstone kunna undersöka mystiska upplevelser. Dessa kan mycket väl ha varit viktiga för uppkomsten av magiskt och religiöst tänkande en gång i tiden.

Olika typer av psykoaktiva ämnen ger olika effekter och upplevelser. Bl.a så verkar de flesta religiösa och mystiska uppleverna gå att framkalla med lite tur och skicklighet. Det är ju inte vissa specifika droger som är exklusivt intressanta i-sej utan det gäller ju allt som kan på verka hjärnan och/eller ge intressanta upplevelser.

De psykedeliska transhumanisterna tror att olika psykoaktiva ämnen skulle kunna ge oss intressant information om hjärnan, människan och kanske även verkligheten. Det verkar svårt att säga emot dem på de två första punkterna. Den tredje får vi nog överlämna åt framtida forskning. Att inte vilja utforska neurokemin och gränserna för vad vi kan uppleva verkar inte särskilt vetenskapligt.

Det finns vissa spänningar inom den transhumanistiska rörelsen. Man kan t.ex urskilja en mera libertariansk och en mera demokratisk sida. Det finns även olika synsätt på psykedeliska droger. Många transhumanister ser dessa som enbart skadliga och negativa. Andra har en mer positiv syn.

Framstående namn bland de psykedeliska transhumanisterna är Timothy Leary, Robert Anton Wilson, Terence McKenna, Eric Davies, Mark Pesce och David Pearce.

Den kemiska teorin började som alkemi. Sökandet efter de vises sten, efter odödlighet och efter konsten att göra guld. Alkemi tycks anmärkningsvärt nog finnas i flera högkulturer, spontant, inte minst i Indien och Kina, lite grann som sin systervetenskap astrologin.

Redan tidigt så finns det en religiös sida hos alkemin. Detta verkar vara den ursprungliga "teorin". Liksom alkemisterna ville framställa guld som var den högsta och renaste metallen så ville de även framställa livselixir som var den ultimata formen av medicin och framställa de vises sten som var den ultimata formen av materia. Och i slutändan så ville de framställa den högsta och renaste formen av människans själ.
(Möjligtvis kan detta tolkas som en kvasimaterialistisk syn på själen.)

Så fort någon skaffade lite yrkeskunskap så verkar de ha betraktats som magiker.
Jag antar också att många yrken, hobbies och andra sysslor kan vara utvecklande för personer eller åtminstone forma dem i längden. Detta gäller även alkemin.

Alkemin var inte bara en materiallära utan även en slags psykolgi m.m. Alkemin och astrologin skapade en gemensam symbolvärld som ännu lever kvar i västerlandet där t.ex kunglighet, solen och guldet associeras, liksom drottningen, månen och silvret. Mycket av den västerländska symboliken har alkemiskt urspung.

En järnpinne i en kopparcylinder med någon sur vätska utgör den äldsta batteriformen. Detta är snarare fysik än kemi, men med en klar symbolik. Järn associeras till Mars och manlighet och koppar till Venus och kvinnlighet. Elektromagnetism associeras till kärlek och sex.

Sambandet mellan kemi och psykologi har delvis återuppstått i o m neurokemin och psykofarmakologin. Nuförtiden så behöver man inte längre hallucinera pga bly och kvicksilverförgiftning, det finns säkrare kemiska vägar till visionerna.

Empedokles skapade läran om de fyra elementen som Aristoteles senare gjorde populär. I Kina räknade man med fem element. Dessa "element" var inte eviga oförstörbara substanser som allt annat bestod av, snarare de fyra mest grundläggade tillstånden av ett ensamt urämne. De fyra elementen jord, vatten, luft och eld motsvaras idag av de fyra aggregasionstillstånden fast, flytande, gas och plasma.

Bagdagbatteriet, daterat till tiden före Kristi födelse, kräver en kunskapsnivå i fysik och kemi som inte återuppnåddes förrän i 1700-talets Europa.
Järnpelaren i Dehli har varit motståndskraftig mot rost sen den skapades ca 400 fkr. Den moderna metoden att skapa rostfritt stål uppfanns först 1912.
Det är inte omöjligt att det fanns antika genier som Arkimedes eller da Vinci vars forskning inte finns bevarad. Dessa tekniker kan inte ha varit spridda i någon större utsträckning för då hade det funnits mera bevarat.

Antikens alkemister kände till sju grundämnen, som man associerade med "de sju himlakropparna": guld (Solen), silver (Månen), kvicksilver (Merkurius), koppar (Venus), järn (Mars), tenn (Jupiter) och bly (Saturnus).

Efter Roms fall tog den muslimska världen över vetenskapernas utveckling.

Jābir ibn Hayyān har kallats kemins fader. Även om även han var alkemist så var han kanske den förste kände som hade en klar föreställning om kontrollerade experiment och som gick ganska vetenskapligt till väga. Det verkar ha varit muslimska alkemister som uppfann destillation och sprit. Al kohol är ju även arabiska precis som al kemi.

Såsmåningom stangerade även den muslimska vetenskapen och man fick vänta på det moderna europa.

Alkemisterna skapade genom trial-and-error många av de instrument och metoder som kemisterna sedan skulle ärva av dem. Snarare än att bara bevara Aristoteles och andra teoretikers läror så testade alkemisterna dem i praktiken. Åenasidan var alkemin förbjuden som en svartkonst, åandrasidan var såna saker som kruttillverkning och alkohol viktigt i samhället.

Peikanen är en av symbolerna för Kristus. Detta har att göra med att den sägs mata sina ungar med sitt eget blod. Detta gör egentligen inte riktiga pelikaner, däremot så fanns en alkemisk glaskonstruktion som användes för att destillera vätskor och som kallades pelikanen.

Även Robert Boyle, samtida med Newton, kallas kemins fader och skrev en bok där han attackerade alkemin och istället förspråkade en ny vetenskap som han kallade kemi. Sett ur dagens synvinkel så var han själv dock fortfarande rätt influerad av alkemin.

Fun fact: även Antoine Lavoisier kallas kemin fader. Här har vi en kille som faktiskt är kemist och inte alkemist. Han motsatte sej flogistonteorin och upptäckte istället syrets viktiga roll vid förbränning. Han fastslog flera grundämnen i dagens mening av ordet. Lavoisierer var framstående på flera områden innan han blev avrättad pga falska anklagelser under franska revolutionen.
Den framstående matematikern Lagrange kommenterade "det tog dem bara ett ögonblick att hugga av hans huvud och ett hundra år kanske inte räcker för att uppnå dess like".

Ernst Haeckel var biolog, men fuskade även inom medicin, filosofi och konst. Han upptäckte och namngav tusentals nya arter, gjorde ett geneologiskt träd för alla livsformer och myntade dussintals biologiska termer. Han skapade också rekapitulationshypotesen.

Trots att han först studerade medicin så var det som biolog och filosof som han skulle komma att bli känd. Som biolog gjorde han flera resor ut i världen för att studera livsformer. Han träffade även folk som Darwin och Thomas Huxley. Haeckel populariserade darwinismen i Tyskland, även om han var en egensinnig darwinist. Han gjorde tusentals teckningar av olika livsformer.

Haeckel var en föregångare till dagens evo-devo och genom studier på gennivå så har delar av hans kritiserade arbete bekräftats.

Han var en begåvad människa som snabbt drog långtgående slutsatser och gärna hade egensinniga teorier. Han var missnöjd med den samtida teoretiska debatten inom biologin, och även annonstädes. Som filosof var han även influerad av Goethe och Schelling, och bekant med Spinoza. Hans filosofi kan sammanfattas under ledordet "monism".

Detta innebar nu inte helt enkelt materialistisk monism, eftersom sådan redan fanns inom filosofin och vetenskapen, utan snarare en slags neutral monism. Universum måste vara evigt i tiden, utan utsida och med alla sina förklaringar i sej själv. Energi kunde varken skapas eller förstöras utan bara omvandlas.

Samma lagar gällde för hela skapelsen och inte bara bakterier kunde antas ha ett själsliv utan detta kunde möjligtvis även gälla för t.ex kristaller. Han hade en ganska romantisk natursyn, samtidigt som han förnekade allt övernaturligt. Hans monism beskrev naturens stora enhetlighet.

Haeckel myntade även termen "ekologi".

Han bildade The Monist League 1904 men t.o.m. där hade han bland sina anhängare svårt att få folk att gå med på sina mer äventyrliga idéer. Monist League förbjöds av nazisterna 1933.

Haeckel har flera gånger anklagats för att ha varit en föregångare till nazismen men det verkar ganska överdrivet. Haeckel var utalat kritisk till milltärism och positiv till homosexuellas rättigheter. Han uppfattades också som "materialist" av nazisterna.

Han beskrev vid ett tillfälle vad han kallade "millitärt urval" där de modigaste, drivande och starka dödades först på slagfältet medan de fega, svaga och passiva överlevde. Sådana saker gjorde honom olämplig som en nazistisk idol.

"Monism teaches us that we are perishable children of the earth, who for one or two or at the most three generations have the good fortune to enjoy the treasures of our planet, to drink of the inexhaustible fountain of its beauty, and to trace out the marvelous play of its forces."

-Ernst Haeckel

Herbert Spencer - den viktorianska erans främste filosof. (1820 - 1903). Det är lite intressant att den mest populäre filosofen under viktorianismen var starkt kritisk till imperialism och kolonialism.

Sedd ur ett perspektiv så ser han ut som en protofascist, ur ett annat som en pacifistisk anarkist i stil med Tolstoy. Kanske en slags anarkokapitalist. Liksom med Nietzsche så går det att göra ganska motstridiga tolkningar av honom. I övrigt påminner hans naturfilosofi lite om Schellings.

Han började utbilda sej till civilingenjör men blev snart journalist istället. Han var redaktör för tidskriften The Economist från 1848. Han var även med i the X club

Hans magnum opus hette A system of synthetic philosophy och gavs ut i nio band (!).

Han sa sej hålla på med "syntetisk filosofi", dvs en filosofi som sammanfattar och kommer efter empiri och vetenskap snarare än före, och han ville sammanfatta all kunskap i världen.

Allt sammanfattades under evolutionens princip, från fysik till konst, och han talade om en "kosmisk evolution", lite som den ryska kosmismen.

Evolutionen drevs genom "survival of the fittest", vilket alltså var ett uttryck som Spencer myntade, innan han läste Darwin och som Darwin sedan skulle komma att använda sej av. Spencer menade dock att allt blir bättre med tiden, vilket Darwin inte ansåg.

I regel så utvecklades saker enligt två principer nämligen: från enkelhet till komplexitet, och från det disparata till det integrerade. Detta gällde fysik, kemi, biologi osv.

Dock menade han att i det riktigt långa perspektivet så går all utveckling i cykler.

Å ena sidan var Spencer en mycket inflytelserik tänkare under ett halvsekel av imperialism, som förespråkade socialdarwinism och laizze faire, å andra sidan var han en naturrättslibertarian som försvarade individens rätt mot stat och annan överhöghet och som ansåg att naturtillgångar tillhörde alla, försvarade kvinnors rättigheter och drömde om en framtid utan krig, svält och annan misär. Han försökte att organisera en Anti-Aggression League mot brittisk imperialism och vände sej mot nationalism, millitärism och kolonialism.

Hade en lång vänskapsrelation med George Eliot, tidens mest säljande kvinnliga författare. Kropotkin såg Spencer som en föregångare och det finns en likhet med georgism. Han hade dock klara inslag av biologism i sin människosyn.

Som social teoretiker ansåg han att sociala problem skulle lösa sej själva med tiden om man inte åtgärdade dem. Skola, vård och omsorg var inte statens eller det offentligas uppgift. Det verkar finnas en slags tanke om att människor av bättre kvalitet konkurrerar ut människor av sämre kvalitet och att detta i längden leder fram till ett lyckorike.

Det finns mycket man kan säga om detta. Det är ju ett starkt biologisktiskt resonemang men inte ens rent biologistiskt så håller det för invändningar. På Jorden idag så är det de lägre livsformerna som dominerar. Alla djur i världen är fortfarande beroende av växtriket för sin existens. Den totala biomassan av mikroorganismer väger mer än livsformerna stora nog att ses med blotta ögat. Det finns fler blötdjur och insekter än det finns ryggradsdjur.

Om man skulle acceptera att det fanns lägre stående människor så finns det ingen tvingande lag som säger att dessa konkurreras ut och försvinner av sig själva. Man kan inte argumentera biologistiskt för att laissez-faire löser alla samhällsproblem. Socialdarwinism har en stark tendens att bara göra samhällsproblem värre. Efter att Spencers stjärna började att dala så blev ju istället eugenik och annan mera aktivt ingripande politik på modet.

De libertarianer och liknande som ännu gillar honom idag erkänner nog inte alltid hans socialdarwinism utan menar istället att en verkligt fri marknad gör alla människor lyckliga.

Han var en slags antites till Auguste Comte som han dock var influerad av. Durkheim kritiserade Spencer och verkade influerad av Comte men kan i smyg ha influerats av Spencer också. Comte var det främsta affischnamnet för socialismen i mitten av 1800-talet vilket fick JS Mill att intressera sej för honom, liksom för Bakunin som för en tid ledde den nystartade "Internationalen". Senare skulle marxisterna konkurrera ut Comte och Bakunin men det var efter Mill och Spencers dagar. Spencer argumenterade även emot Mills utilitarism och för en naturrättslära.

En del har uppfattat honom som inkonsekvent när han åenasidan starkt betonar individualism, åandrasidan säger sej se samhället som en organism, när han attackerar utilitarismen och på andra ställen verkar föra utilitaristiska resonemang, när han ibland har en biologistisk syn på människan och ibland starkt hävdar miljöns påverkan på henne, osv. Han försökte att behärska ett omfattande och spretigt material och det tog mycket lång tid. Det är inte konstigt att han säger emot sej själv ibland.

Hans ungdomliga radikalism verkar med åren ha blivit mer försiktig och konservativ. De sista åren var han tillbakadragen, sjuk och deprimerad. Efter sin död blev han snabbt omodern och bortglömd.

Det finns också ett rykte om att Spencer skulle ha uppfunnit gemet (paperclip) men det verkar inte vara så välgrundat.

Hume är en välkänd filosofisk skeptiker, men skeptiker har det ju funnits ända sedan antiken. Vad anser egentligen Hume mer i detalj? Hume är skeptiker, javisst, men han har också en naturalistisk sida. Han inleder med att skapa en science of man som ett sorts gensvar på Newton och i sin sista text så antyder han att man får acceptera att människan inte kan avstå från metafysiska frågor. Han har även en pessimistisk uppfattning om människans psyke som förebådar folk som Schopenhauer och Freud.

Hume skriver dock bra om induktionsproblemet, att oavsett hur många vita svanar man än har sett så skulle nästa svan kunna vara svart. Han räknas som en av de tre stora brittiska empiristerna men enligt honom själv så är både sinnena och rationaliteten opålitliga.

Han var en vagt konservativ människa som under sin livstid mest var känd som historiker. Inte minst Kant lyfte efter hans död fram honom som filosof snarare än historiker. Han var samtida med de skotska common-sense-filosoferna som var skeptiska till radikal rationalitet men som till skillnad från Hume försökte att svara på filosofiska frågar med andra metoder. Hume var även bekant med Thomas Reid.

Till skillnad från dem så ansåg Hume att traditioner och intuitioner inte var pålitliga vägvisare heller. Människor hade helt enkelt inga resurser att bedriva metafysik med.

Hume menar att det finns en metafysisk sanning men att det inte finns något säkert sätt för oss att ta reda på den. Han är epistemologisk skeptiker, inte metafysisk nihilist.

Hume var skeptiskt till de nya revolutionära idealen och ansåg att visa statsmän skulle förändra samhället så lite som möjligt. Frihet var nånting bra men ett land måste styras av lagar om det inte skulle styras av godtycke.

När det gäller moral, ekonomi och samhälle så vill Hume förklara dessa historiskt, som nånting som förändras och som har vuxit fram. Moralen skapas mera av blind vilja och sociala omständigheter än av rationellt egenintresse.

Religionen föds hos primitiva folk som polyteism, och som sådan är den inte så skadlig eftersom den tillåter mångfald och olikheter. Den utvecklas sen till monoteism, som är värre.

Så småningom så kommer vi kanske att kunna göra oss av med den helt och hållet. Men människan är inte en speciellt rationell varelse för Hume.

Hume anser att egendom bara är en social konvention men anser trots det att ekonomisk ojämlikhet inte är nånting förkastligt.

Hume skrev även en del om ekonomi och vännen Adam Smith erkände Hume som en viktig influens.

Privat så var Hume en konventionell människa och inte alls någon som bodde i en tunna. En tolkning av honom är att han försöker visa att rationalitet inte är oss till någon större hjälp och att filosofi därför sällan kan bevisa eller förklara någonting.

Om man ska vara lika skeptiska som Hume så blir det inte mycket kvar. Här sitter jag vid en skärm i ett rum. Andra människor och resten av världen minns jag bara att de finns. Och bara när jag tänker efter. Och min egen existens är också ganska osäker. Hume är anhängare av bundle of impressions-teorin om medvetandet. Han skapade den praktiskt taget.

Varför säga att universum liknar en klocka och inte en grönsak?

Hur kan vi veta att det finns mer ordning än kaos i världen?

Hume har många åsikter om många saker och detta kunde han egentligen mera grunda i naturalismen än i skepticismen. Hans naturalism stödjer också hans skepticism, men inte nödvändigtvis vice versa. Att han är naturalist måste på ett plan bero på hans irrationella "passions".

I själva verket kan vi veta ännu mindre säkert än vad vi antar till vardags. Dock så fungerar vardagsantaganden i praktiken.

Hume förefaller ibland vara rätt mycket av en naturalist, vilket är en annan sida av honom än hans skepticism.

Det finns också en "new Hume debate" som försöker att göra Hume till mer av en realist än en skeptiker.

Hans kritik av kausaliteten är berömd men kan sägas ha föregåtts med tusen år av de muslimska occasionalisterna.

Whitehead kritiserar Humes kritik av kausaliteten och säger att antagandet att iaktagen kausalitet bara är en vaneföreställning inte förklarar mer eller förutsätter mindre än antagandet att kausaliteten helt enkelt stämmer.

Det kan han ha rätt i, men Hume försöker nog inte att motbevisa kausaliteten utan att visa att det skulle kunna finnas andra förklaringar och att människor är snabba att dra slutsatser och se sånt som vi vill se.

Hume är mycket imponerad av Newtons bedrifter, men han har också invändningar. Han är dels kritisk till Newton som person vilket antyder att Newton inte är en god förebild. Dels är han kritisk till filosofin runt den nya naturvetenskapen.

Hume ställer upp ett projekt som kallas "science of man" som innehåller logik, moral, kriticism och politik, och som Hume ser som ett mer grundläggande projekt än Newtons "natural philosophy". Hume ser naturvetenskapen som ett mänskligt projekt, underkastat mänskliga svagheter och tillkortakommanden.

Därför föredrar han också att tolka kausalitet som ett vanetänkande.

"Even Mathematics, Natural Philosophy, and Natural Religion, are in some measure dependent on the science of Man"
-Hume

Kanske att Hume skulle ha uppskattad Latour och Woolgars "Laboratory life". Han var bl.a influerad av Giambattista Vico.

Hume räknas som upplysningstänkare men låter inte ett citat som
"Reason is, and ought only to be the slave of the passions"
mera som en sorts naturromantik? Han var även bekant med Rosseau.

Humes psykologi influerar och föregår Schopenhauer och Freud m.fl. Han anses även vara en föregångare till kognitiv vetenskap och evolutionär psykologi.

"Humes lag" innebär att man aldrig kan härleda ett "bör" från ett "är", men nämns bara en gång i förbigående av Hume.

Inte heller skriver han egentligen speciellt mycket om sin berömda kritik av subjektet.

Hume kritiserar olika argument för Guds existens men argumenterar aldrig explicit mot hans existens. Detta kunde kanske ha varit farligt att göra, men hans texter om religion utgavs först efter hans död.

I en sen text verkar det som att vi kan leka med metafysiska antaganden så länge som vi inte gör religion av dem.

På sin ålders höst verkar han ha betvivlat människors fömåga att avstå från metafysiken. Viktigare än att vara saklig och logisk var det då att vara godmodig och lekfull och inte börja att ha ihjäl varandra över smärre teologiska skillnader.

"This paper argues, firstly, that contrary to appearances, the mature Hume allows for engagement in a certain style of metaphysical reasoning in a rather strong sense of ‘metaphysics’. The proviso is that this be done in a carefully defined playful ‘Pyrrhonian’ spirit"

-Greg Moses i Hume Society 

Alfred Ayer såg Hume som den viktigaste föregångaren till analytisk filosofi. Quine var ointresserad av filosofihistoria förutom Hume.

Wittgenstein hade höga tankar om Schopenhauer och Schopenhauer hade höga tankar om Hume. Analytiska filosofer hade nog gärna sett Wittgenstein vara mer direkt influerad av Hume utan att ha Schopenhauer inkilad mellan dem.

Newtons intressen var inte helt unika i hans samtid men om nånting så var han värre än de flesta.

Tack vare sin egen fördelsedag 25e dec så trodde han sej vara en av få utvalda som kunde få insikt i tillvarons mysterier. Vilket gör det lätt ironiskt att vissa ateister ibland säger happy newtonmas istället för happy chrismas. Enligt vår kalender var han dock född 4 jan.

Han inspirerades allra först att fördjupa sej i matematik för att bättre förstå ett diagram i en astrologibok.

1666 var hans annus mirabilis när han fick lite tid över från utbildningen att studera vad han ville och grundade vetenskapen för århundraden frammåt.

Hans varaktiga insatser består i gravitationsteorin,
analytisk mekanik,
integralkalkyl,
färglära/optik.

Han såg i integralkalkylen en förening av rörelse och form, Liksom han i första mekaniska satsen jämställde likformig rörelse med att vara i vila, säkert inspirerad av galileisk relativitet.

Efter att Principia utkommit 1687 sjönk han ner i depression och skulle i fortsättningen ägna sej mindre åt det som vi menar med naturvetenskap.

Som chef för myntverket skapade han även ett nytt monetärt system som skulle komma att gälla i 150 år.

Hans ockulta intresse inspirerade nog hans vetenskapliga forskning mer än tvärtom. Under hans tid så var ännu den officiella världsbilden rätt aristotelisk, vilket bl.a innebär att matematik inte var så viktigt. Det var ockultister och platonister som införde matematiken i den moderna vetenskapliga världsbilden.

Newton ansåg att hans matematiska och naturvetenskapliga upptäckter även var kända under antiken, speciellt av Pythagoras. Det var inte ovanligt i hans samtid att tro på uråldrig visdom. I dag anses Newton banbrytande för att han gjorde sej av med antika tankesätt men det var inte hans egen uppfattning.

Det har länge ryktats att Newton skulle ha varit frimurare eller ha varit med i andra hemliga sällskap och hans ockulta intressen och vänskapskrets understödjer möjligheten av detta, men det har aldrig bevisats slutgiltigt.

Newton var bevisligen mycket influerad av Rosencreuzarna. Rosencreuzarna hävdar att han var medlem i deras sällskap vilket han själv aldrig sa eller skrev. Det är dock inte otänkbart.

Newton hade egna religiösa uppfattningar som var strängt förbjudna under hans livstid. Bl.a. så förnekade han treeningheten. (precis som Swedenborg och Göthe fl.)

Newton var en orginell och bångstyrig tänkare som utvecklade en egen version av kristendom men ateism tycks aldrig ha fallit honom in att överväga.

Newton ägnade även mycket tid åt bibeltolkning, sökandes efter hemliga budskap, och kom bl.a. fram till att Jorden inte skulle gå under förrän tidigast 2060. Han sökte även efter hemlig visdom i antik arkitektur. Han intresserade sej även mycket för antik historia.

Newtons vetenskapliga verk kan ha varit av mindre personlig betydelse för honom, eftersom han mer intresserade sej för att återupptäcka antikens visdom. i den meningen så är det inte helt korrekt att kalla en rent mekanisk världsbild för en "newtonsk världsbild."

Gud hade skapat världen som var komplicerad och intrikat men som ändå behövde en hjälpande hand av Gud ibland. Hans världsbild innehöll även det övernaturliga.

Newtons övernaturliga intressen är även intressanta för hur han egentligen tänkte om och såg på naturvetenskap. Han utgick inte från någon naturvetenskaplig världsbild utan löste vetenskapliga problem "lokalt" på enklast möjliga sätt. Han tycktes ha en positivistisk och pragmatisk inställning.

Hans indelning av ljusspektrat i sju grundfärger skedde på ockult/estetisk grund, efter de sju grundtonerna i musikskalan. Han kunde ha sagt att det var fem eller tio grundfärger så hade folk trott honom.

Berkeley kallade hans gravitationsteori för ockultism eftersom den beskrev en oförklarlig verkan över avstånd, och det var faktiskt ett ovanligt resonemang i hans vetenskapliga samtid. Det är inte otänkbart att hans ockulta intresse kunde ha hjälp honom att tänka utanför den gängse vetenskaliga ramen. Hans positivistiska inställning kan ha betytt att allting inte behövde förstås, bara det fungerade.

Han ägnade mycket tid åt och skrev stora mängder om alkemi, sökandes de vises sten och ett livselixir. Han hade 169 alkemiska böcker när han dog och tros ha haft ännu fler. I sina alkemiska studier så ignorerade Newton Boyles kemiska forskning som var det mest framsynta inom kemi i Newtons samtid. Alkemi var även förbjudet i england under Newtons tid. Det är inte omöjligt att Newtons nervösa sammanbrott som varade 18 månader kan ha berott på förgiftning av bly eller kvicksilver eller något annat relaterat till hans alkemiska intresse. Hår från hans lik har visat sej ha förhöjda halter av bl.a kvicksilver, bly och arsenik.

Att han ibland beskrivs som en något otrevlig peron kan delvis ha berott på kronisk förgiftning, men redan som ung så var han tillbakadragen och inte så social. Han uppvisade även paranoida drag och anklagade Leibniz för att stjäla från honom. Åandrasidan så hävdade Robert Hooke envist att Newton hade stulit idéerna till gravitationsteorin från honom.

Biologen Dawkins är känd som skapare av begreppet "den själviska genen" men egentligen så fick han hela idén från en annan forskare.

Det är egentligen inte heller någon bra teori. Den ska förklara altruism och osjälviskt beteende hos människor och djur. Teorin som forskarna arbetade utifrån var att alla människor av naturen och evolutionen var själviska individer. Men altruistiskt beteende tycktes motbevisa detta. Så en ny förklaring behövdes.

"Självisk individualism" tycks vara en onödig upprepning. Det är ju bara individer som kan vara själviska och alternativet är altruistiska individer. Men tänk om man istället för att ändra på "självisk" ändrade på "individualism". Tänk om man behöll "självisk" och istället satte in "gen". Osjälviska individer gynnar sina själviska gener. Visst förklarar det allting?

Ja, det har hela världen gått på i snart förtio års tid, men i själva verket så förändrar det egentligen ingenting. Ett självmord för att gynna andra gynnar inte individen men kanske andra. Det gynnar inte heller generna i individen men kanske andra mer eller mindre identiska gener hos andra.

Det osjälviska individen gynnar sin egen sort liksom även den "själviska" genen gör. Den själviska genen gynnar sina likar, inte sej själv. Det är egentligen ingen skillnad gentemot individen. Genen är också altruistisk. Problemet kvarstår.

Jag föreslår att man går tillbaka till att ändra på "självisk" istället för att ändra på "individ". "Altruistisk individ" är en bättre förklaring än "självisk gen." När människor utvecklas moraliskt så går de från ren egoism till att innefatta sina nära och kära och sedan innefatta allt vidare cirklar av mänskligheten i sin omsorg. När hela mänskligheten är med vänder hon sej till kommande generationer, till människolika djur och till mindre människolika djur. Hela tiden handlar det om att göra "min sort" till ett abstraktare, vidare fält.

Dawkins tror inte på gruppurval som evolutionär mekanism. Jag tror att han kan ha fel.

Dawkins har nån gång sagt att han tycker att hans begrepp "utökad fenotyp" egentligen är en ännu smartare idé än "den själviska genen" men som jag ser det så handlar "utökad fenotyp" bara om att djur använder sej av verktyg. Vilket som idé inte är så där otroligt orginellt.

Han myntade ordet "meme" och nämnde tre forskare som inspirationskällor, men idén påminner också om Tardes "smittologi" och Meads "symbolisk interaktionism" inom sociologi.

Utöver detta så är Dawkins mest känd för sin passionerade kritik mot religion i allmänhet.

"Only the willfully blind could fail to implicate the divisive force of religion in most, if not all, of the violent enmities in the world today. Without a doubt it is the prime aggravator of the Middle East. Those of us who have for years politely concealed our contempt for the dangerous collective delusion of religion need to stand up and speak out. Things are different now. ‘All is changed, changed utterly.”
-Dawkins

Han har rätt i att vetenskapen är attackerad av intolerant religiositet, men jag betvivlar att han har lyckats göra något åt det.

"Many of us saw religion as harmless nonsense. Beliefs might lack all supporting evidence but, we thought, if people needed a crutch for consolation, where's the harm? September 11th changed all that."
-Dawkins

Så vitt jag vet så var 11/9 politiskt motiverat, inte religiöst, men Dawkins måltavla är religionen i sin helhet.

“The take-home message is that we should blame religion itself, not religious extremism - as though that were some kind of terrible perversion of real, decent religion."
-Dawkins

Visst har både kristendom och islam brott mot mänskligheten på sitt samvete, men som brukar påpekas så var både Hitler och Stalin ateister.

Jag undrar om man inte borde ge de med ett religiöst behov en mer konstruktiv religion istället?

“Science flies you to the moon. Religion flies you into buildings.”
-Dawkins

Det är värt att notera att samtidigt som många av hans argument mot religion är moraliska så säger han också saker som:

“Even if it were true that evolution, or the teaching of evolution, encouraged immorality that would not imply that the theory of evolution was false.”
-Dawkins

Religion är ett uttryck för vår medfödda egoism och för nedärvd ignorans, enligt Dawkins. Vetenskapen däremot förvandlar universum till något vackert genom att tolka det på ett mindre egocentriskt sätt.

“Let us try to teach generosity and altruism, because we are born selfish. Let us understand what our own selfish genes are up to, because we may then at least have the chance to upset their designs, something that no other species has ever aspired to do.”
-Dawkins

Universums uppkomst var osannolik, livets uppkomst är osannolikt och din existens är osannolik. Men detta är bara uttryck för slumpmässighet, inte målstyrning. Målmedvetenhet kräver ett mänskligt intellekt, menar han.

"It's an important point to realize that the genetic programming of our lives is not fully deterministic. It is statistical - it is in any animal merely statistical - not deterministic."
-Dawkins

Men det osannolika verkar vara något att hoppas på. Rent statistiskt så måste det osannolika inträffa förr eller senare. Det kan se ut som ett mirakel, men det är åtminstone meningslöst;

"The essence of life is statistical improbability on a colossal scale."

Den fria viljan kan befria oss från vår egen natur. Kollektivt urval kanske inte är sant hittills men han verkar hoppas på att det kan bli det i framtiden;

"I am very comfortable with the idea that we can override biology with free will."
-Dawkins

Och detta verkar vara vad Dawkins själv tror på.

Canonical Relational Quantum Mechanics from Information Theory.

"Thereby we show that quantum mechanics emerges when classical physics is subject to incomplete information. We also show that the proposed theory is relational and that it in fact is a path integral version of Rovelli’s relational quantum mechanics."

-Joakim Munkhammar, 2011

Munkhammar grundar gammaldags, hederlig kvantmekanik i gammaldags, hederlig informationsteori och resultatet blir Relational Quantum Mechanics.

Resultatet blir också Path Integral, Feynmans universalekvation.

Läs gärna introduktionen och den avslutande diskussionen; det finns inga knepiga matematiska formler där.

Han har ett lokalt entropivärde för varje kvantsystem och visar att kvanteffekter kan uppkomma genom lokal informationsbrist.

Istället för exakt kausalitet så får man sannolikhetseffekter.

Här tycker jag mej se kopplingen till RQM som mycket löst säger att varje kvantsystem uppfattar universum på sitt sätt.

RQM är ett alternativ till köpenhamnstolkningen och path integral kan tolkas som ett alternativ till konventionell kvantfältmekanik.

Jag hoppas att detta är starka och hållbara slutsatser. Annars så får jag väl leta efter andra förbindelser mellan RQM och digital fysik.

Detta verkar onekligen vara relationer. som är intressanta och värda att utforska mera.

Whitehead - Digital fysik
        l             l
        OOO - RQM

Luboš Motl har på sin blogg the reference frame två poster där han utgår från logiska operationer för att visa att Många Världar Teorin måste vara falsk. Enligt honom så tolkar förespråkare för teorin ett plustecken i vågfunktionen som "AND" när det istället bör tolkas som "OR". Helt enkelt.

Jämför gärna med Why we think like quirks.

och A pluralistic universe.

3.
kategoriteori är den mest abstrakta matematiska disciplinen, som kan sägas handla om andra matematiska discipliner. I kategoriteori kan man t.ex jämföra logik med geometri. Den grundläggande operationen inom kategoriteori är kompositionen av kartor.

Kompositionen av kartor har likheter med muliplikation. Flera av reglerna är samma. Dock är kompositionen av kartor ickekommutativ.

i "Conceptual mathematics" så skriver Lawvere och Schnauel att
"We investigate the composition of maps (following one process by a second process), and find that the algebra of composition of maps resemble the algebra of muliplication of numbers, but its interpretation is much richer."
(s.11)

En liknelse: Om man ska jämföra "2" och "3" så kan man skapa ett nytt objekt "6" (komponera en karta) som har likheter med både "2" och "3". 2 och 3 kan bli de två dimensionerna på en yta.

Tar man en ostskiva och en macka så har man inte nödvändigtvis en ostmacka. Det får man först när man lägger osten på mackan (och inte mackan på osten.) Då gifter sej smakerna med varandra och öppnar upp en högre rymd.
För filosofer kan man säga att multiplikation fungerar lite grann som "syntes".

4.
Ickekommutativitet är en ren skitsak.
Det betyder bara att det spelar en roll i vilken ordning som man gör saker.

eller annorlunda uttryckt:
"Att tänka innan man talar är som att torka sej i röven innan man skiter."
-Arne Anka

Alain Connes är en fransk matematiker som bl.a har jobbat med ickekommutativ geometri sedan 60-talet. 1997 gav han ut några spekulationer om att ickekommutativ geometri skulle kunna vara grundläggande inom m-teori, och ickekommutativ geometri blev då populärt ett tag.

5.
Så vilken slutsats leder då detta till? Jo, det ska jag tala om; det leder till slutsatsen att jag borde ta en bloggpaus.
;)

"Entanglement" är en av de mer kontraintuitiva delarna av kvantfysiken, men för två år sen kom nyheten att "entanglement" kanske inte fanns såsom den är känd. Istället finns ett fenomen som kan kallas för "steering". Bägge orden går tillbaks till Schrödinger men han använde dem som synonymer.

Medan "entanglement" innebär att två partiklar, om de har rört vid varandra eller är sprungna ur samma partikeldelning, så påverkar de varandra även när de är rymdlikt åtskilda, kallat "spooky action at a distance".

Så innebär "steering" att detta bara ser ut att ske så för en given betraktare. Den första iaktagelsen "styr" den andra iaktagelsen.

Detta går lätt att koppla till "observatörseffekten" som kan tolkas som att möjligheterna inte realiseras förrän vid en iaktagelse. Då först sker "vågfunktionens kollaps".

Dock finns det en alternativ version av vågkollapsen, nämligen "decoherence", som med tiden har blivit populärare. "Decoherence" innbär ungefär att "vågfunktionen" inte förvandlas abrubt till fakta, utan att detta sker gradvis, lite olika för olika betraktare.

Medan "entanglement" passar ihop med "vågfunktionens kollaps" så passar "steering" bättre ihop med "decoherence". Ett absolut objektivt faktum ersätts av en slags relation mellan objekt.

Detta påminner mej om "RQM" som säger att alla ting uppfattar alla ting på sitt unika sätt. Detta är en bild som passar bra ihop med "steering" och "decoherence."

Jag har tidigare jämfört RQM med OOO. Den utvidgade bilden åvan ser dock lite annorlunda ut. Detta liknar inte mest Harmans autistiska objekt utan mera Latours narcissistiska objekt.

Det är lätt att tolka fysiska tillstånd som kontingenta fakticiteter, att saker och ting tillfälligt råkar vara på ett sätt och inte på något annat sätt, men besvärligt nog så tycks en superposition faktiskt ha setts med mänskliga ögon; påstår dom iallafall.

Om vågfunktionen är det möjliga så är istället superpositionen det omöjliga, att faktiskt befinna sej i två olika tillstånd samtidigt.

Som C.S. Peirce först av alla tycks ha upptäckt så kan man ju bygga elektriska kopplingar av grundläggande logiska resonemang och få antingen en tänd (sant) eller släckt (falskt) lampa. Så vad händer om man kör lögnarparadoxen i ett sånt kopplingschema? Den paradoxen är ju sann bara om den är falsk och falsk bara om den är sann. Lampan kan ju inte vara tänd och släckt på samma gång? Det vore ju en kvantmekanisk superposition.

Vad som händer är helt enkelt att lampan tänds om den är släckt och släcks om den är tänd så den tänds och släcks hela tiden. Vad som i den tidlösa logiken är ett paradoxalt tillstånd är i ett tidsbundet system istället en oscilliation.

Varför vibrerar strängarna i strängteorin? Det är för att de oscillierar mellan två grundläggande principer; de vill minimera sin energi och de kan inte försvinna helt, så istället så oscillierar de. (Brian Greene, Ett utsökt universum)

Whitehead skriver i Process and reality (s. 187f) att alla fysiska objekt vibrerar.

Så vi får en fysikteoretisk skala som sträcker sej från det nödvändiga via det möjliga och det tillfälligt och faktiska och till det omöjliga eller paradoxala.

"But if Whitehead prefers to retain the appellation "eternal objects," this is precisely because he seeks - like Nietzsche, Bergson and Deleuze - to reject the Platonic separation between eternity and time, the binary opposition that sets a higher world of permanence and perfection ("a static, spiritual heaven") against an inperfect lower world of flux (209). The two must continually interpenetrate."
- Without criteria, s.39.