Parmenides och Demokritos
Parmenides skiljer mellan den allmänna opinionen och den egentliga sanningen. Medan den allmänna opinionen är varierande och skiftande så är den egentliga sanningen en och densamma. Bakom all komplexitet så är världen egentligen mycket enkel.
Den egentliga sanningen är alltså dold, åtminstone för det stora flertalet.
Den största delen av sin huvudskrift ägnar han dock åt flertalets skiftande åsikter, som han egentligen säger inte ens existerar.
Parmenides känner till Pythagoras och Xenokrates och influerar inte minst Platon. Parmenides efterföljare Zenon lyckades skapa flera logiska utmaningar som vidareutvecklade Parmenides argument.
Parmenides var rationalist och hävdade även att tanken och tankens objekt var en och detsamma, vad han nu menade med det.
Redan Platon och Aristoteles kom dock fram till att Parmenides snarare bör tolkas som att det finns en högre och en lägre sanning och att verkligheten var indelad i minst två olika nivåer. En mera bokstavlig tolkning än så blir bara paradoxal. Tyvärr är det mesta av hans orginalskrift förlorad så vi kan nog aldrig slutgiltigt avgöra vad han egentligen menade.
En sentida tolkning tar fasta på att Parmenides var den förste filosofen som skiljde mellan vad som nödvändigtvis måste vara, vad som nödvändigtvis inte kan vara och vad som kontingent kan vara eller inte vara.
Han väckte mycket debatt redan under antiken och diskussionen fortsätter ända in i våra dagar. En italiensk filosof, Emanuele Severino, anser sej vara nyparmenidesian.
Popper kallade Einstein för Parmenides eftersom Popper var kritisk till tidén om "block time" som är en följd av relativitetsteorin.
Lustigt nog så influerade ärkeidealisten Parmenides den antika atomismens uppkomst.
Även Spinoza trodde på en enhetlig substans och skrev att i ett högre perspektiv så fanns inte tiden.
Demokritos skapade atomismen inspirerad av Parmenides absolua monism. Vilket är lite oväntat. Allt han la till var möjligheten av tomrum. Så splittrades Parmenides uratom i myriaders myriader av småatomer, som en Big Bang i filosofins begynnelse. En enskild atom är rätt ointressant. Det är bara ansamlingar och flöden av atomer som är något att prata om.
(Ibland sägs Demokritos ha haft en lärare vid namn Leukippos som egentligen uppfann atomismen, men nästan inget är känt om honom och en antik kommentator hävdar att han aldrig har existerat.)
Jag har tidigare nämnt likheter mellan buddhism och aristotelism, men det finns även vissa beröringspunkter mellan buddhism och västerländsk antik atomism/epikurism.
"Medicine heals diseases of the body, wisdom frees the soul from passions."
-Demokritos
Det fanns även en tidigt buddhistisk skolbildning som var materialistisk/atomistisk men den dog snart ut.
Epikuros förnekar inte att gudarna finns utan är närmast agnostiker, men det är inte heller intressant för oss om de finns eller inte. På denna punkt är överrensstämmelsen mellan Epikuros och Buddah fullständig.
Epikuros säger att vi bör försöka att bli som gudarna, och verkar mena att vi ska ta ansvar för vårt eget liv och vår egen lycka.
“Men ask for health in their prayers to the gods: they do not realize that the power to achieve it lies in themselves. Lacking self-control, they perform contrary actions and betray health to their desires.”
―Demokritos
Enligt honom så utvecklades kosmos naturligt ur kaos och samhället växte fram naturligt ur ett anarkistiskt urtillstånd.
Epikuros sägs ha uppfunnit estetiken som filosofiskt ämne och sägs även ha varit duktig matematiker.
Epikureerna var de första som blev förbjudna i antikens Rom. T.o.m. innan de kristna blev det. Epikureerna utplånades tidigt och återupptäcktes sent. Ingen av de stora metafysikerna under 1600-talet är påverkad av epikureerna. Det tycks komma först under 1700-talet.
Som hedonister så skulle man kunna tro att de spenderade dagarna och nätterna på vilda backenaler, men Epikuros ideal om det goda livet påminner stort om stoikernas ideal; goda vänner med lite vin och ost som sitter och pratar i trädgården. Epikuros kallades för den skrattande filosofen medans Herakleitos kallades för den gråtande filosofen.