Tempus Fugit

Langan blev plötsligt känd, intervjuad och hamnade på tidskriftsomslag. Han som hade försörjt sej som dörrvakt och bartender. Vad var det för speciellt med honom? Dels hade han fått sitt IQ uppmätt som ett av de högsta i världen och dels hade han sin egen lilla teori; "the cognitive-theoretic model of the universe".

 

"The CTMU says that reality is a language…a self-explanatory, self-theorizing, self-modeling structure identical to its universe."

-Langan (s.49)

 

CTMU är inte en fysisk eller kosmologisk teori utan en metateoretisk eller ontologisk teori. Han börjar med att uppskattande beskriva några idéer hos Archibald Wheeler men det är först därefter som han börjar komma in på sina egna idéer (s.15ff).

 

Falsifikationismen är otillräcklig för att beskriva vetenskapen och filosofin idag. Tautologier är underskattade. Alla verklighetsbeskrivningar måste i sista hand vila på tautologier. Matematiken i sin helhet är tautologisk men vi har lärt oss oerhört mycket av den och utan den funnes ingen vetenskap. Han skriver att CTMU egentligen är en sorts logisk teori.

 

Om verkligheten ses som allt som existerar så finns det ingenting utanför verkligheten som kan förklara den. Verkligheten måste vara fullständigt självförklarande.

 

CTMU beskrivs som en "supertautologi" i den meningen att den siktar på att grunda snart sagt all kunskap tautologiskt, (ett program påsättochvis besläktat med t.ex Wienkretsen).

 

Det är inte ovanligt att matematiken beskrivs som verklighetens eget språk och att verkligheten beskrivs som matematisk i sej själv. Langan utvidgar detta genom att säga att eftersom verkligheten beskrivs bättre med språk, intelligens och medvetande än utan så antyder det att verkligheten har egenskaper som liknar språk, intelligens och medvetande i sej själv.

 

Hur förhåller sej det mentala och det verkliga till varandra? Langan anser att det måste finnas något verkligt hos det mentala och något mentalt hos det verkliga.

 

Han jämför sin egen CTMU med Wheelers teorier (s.47f) och hittar överrensstämmelser.

 

Det finns en panteistisk sida hos CTMU som bl.a innebär att verklighetens självskapelse kan beskrivas som en form av "intelligent design" eftersom verklighetens utveckling är en rekursiv informationsprocess.

 

"The CTMU says that by its self-generative, self-selective nature, which follows directly from the analytic requirement of self-containment, reality is its own “designer”."
-s.52

 

Verkligheten är rätt mycket av ett självskrivande program.

 

Hans filosofi påminner mej en aning om t.ex C.S. Peirce men även om en okänd teoretiker som D.J. Huntington Moore.

 

"God is the most perplexing figure in Whitehead´s metaphysics. Who is he, what does he want, and what is he doing in Process and reality?"
-Without criteria, Shaviro, s.99

 

Många som gillar Whitehead har problem med att han har en Gud i sin filosofi. Whitehead själv hade problem med sin syn på Gud och reviderade ofta sin gudsuppfattning.

 

Shaviro skriver att Gud är en nödvändighet för Whitehead, i hans filosofiska system. Jag är inte övertygad. Gud fyller vissa funktioner men dessa hade kanske gått att lösa på andra sätt. Whitehead hade en religiös uppfostran och även om han genomgick ateistiska faser så verkar han ha brottats med sitt gudsproblem hela livet.

 

Den yttersta förklaringen som i sej inte kan förklaras är enligt Whitehead kreativitet. Kreativitet är nära förknippat med Gud. Kreativitet kan inte förklaras men han försökte många gånger att förklara Gud. Shaviro förklarar Whiteheads uppfattning så här:

 

"We need God in order to move from the potential to the actual - given that there is no particular rationale for why one set of potentials should be actualized, rather than another. We need God, perhaps, in order to make the wave function collapse, so that quantum indeterminacy can give way to a determinate physical outcome."
-Without criteria, s.107

 

Whitehead tillbakavisar här Många-Världar-Teorin, långt innan den formulerades. Det finns bara en unik världshistoria, men garantin för detta är Gud. (Shaviro 106f)
I Den bästa av alla möjliga världar så nämner jag i förbigående att Många-Världar-Teorin tycks vara huvudalternativet till kreationismen.

 

Det finns dock en naturlig optimalisering inom fysiken som beskrivs av Feynmans integrative pathways. En partikels bana beskrivs där som en sammanfattning av allt som kunde ha hänt. Detta är ett alternativ till vågfunktioner och utesluter även MVT.

 

Feynman var ju en av forskarna som kom på möjligheten av kvantdatorer. I Make up your mind så beskrev jag kvantdatorer, artificiella intelligenser och hjärnor som parallella, probabilistiska datorer. I en kvantdator så existerar varje qubit i ett flertal parallella tillstånd samtidigt. Jag antar att detta inte kräver vågfunktioner enligt Feynman. Vågfunktionen sägs ju annars fungera som utfallsrum.

 

"Each Batman is a particular "solution for one and the same problem", wich is to say a particular actualization of the same constellation of potentialities, the same virtual configuration." 

-Without criteria, s. 117

 

Utöver detta så ser jag några funktioner till hos Whiteheads gud:

Gud ser framtida möjligheter och minns allt som har hänt.
Gud är en estetiker som föredrar kvantitet och intensitet. Det är sånt som kommer att uppkomma.
Gud utforskar de eviga objekten (möjligheterna.)
Gud är det egentliga sambandet mellan actual occations (occationalism).

 

Jag tycker mej ju urskilja vissa likheter mellan Whiteheads "organic philosophy" och digital fysik och computationalism. Whitehead tycks till sist skaffa sej en uppfattning om Gud som det bakomliggande programmet bakom universum. Programmet kör en simulering av ett kaotiskt system och letar efter nyheter.

 

Potentialiteterna utforskas genom att aktualiseras, men de eviga objekten i sej drar sej evigt tillbaka. Eviga objekt är inte samma sak som vågfunktioner, men bägge kan liknas vid möjligheter/potentialiteter.

 

Det mesta stämmer in på universum som en datorsimulering, utom att Gud/programmet:
1. ser framtida möjligheter
2. bedömmer dessa, och
3. får enbart de intressantaste att hända.
Detta låter som att det sker en simulering innan simuleringen.

 

Enl. Shaviro så är det dock sakerna själva som bedömmer möjligheterna och bestämmer sej för dem. Gud visar dem bara möjligheterna.

 

Ickedestomindre tycks det som att Gud både utforskar möjligheterna, som alltså är något mer eller mindre oberoende av Gud, och känner till dessa i förväg. Det är möjligt att han likt ett schackprogram kan tänka några steg i förväg men inte oändligt många. Han fungerar då ungefär som Deleuzes "virtualitet" eller som en vågfunktion.

 

Menar Shaviro att det är Gud eller sakerna själva som "kollapsar vågfunktionerna", eller båda? I kapitel fem "God, or The Body without Organs", beskriver Shaviro Whiteheads Gud till sist som en slags coach till allting. Han skapar och upprätthåller egentligen inte världen men uppmuntrar den att göra det av sej själv. Ateisten och whiteheadianen Shaviro lyckas här göra Whiteheads Gud nästan helt överflödig. 

Koestler var bl.a influerad av Ludwig von Bertalanffys systemteori när han skapade sin holonteori. Sytemteori och liknande tankegångar stötte jag för första gången på när jag läste Kommunikationens strategi av Anthony Wilden i början av 90-talet. Efter en tid läste jag Koestlers Janus och senare även Ken Wilbers Sex, ecology, spirituality som bl.a är influerad av Koestlers holonteori.

 

Wilber bygger vidare på holonteorin och utökar bl.a de två funtionerna eller drifterna hos holonerna till fyra; självbevarande, anpassning, transcendens och upplösning. (Den sista punkten ändrar han i en senare text. Snarare än att upplösas i sina ingående holoner så kan holonen främja sina delholoner utan att gå under).

 

"Transcendens" innebär här att t.ex två väteatomer och en syreatom som bildar en vattenmolekyl överskrider sina tidigare begränsningar och uppvisar nya emergenta egenskaper. De har bildat en ny holon av en högre ordning. Lägre holoner är förutsättningen för högre holoner men högre holoner styr de lägre holonerna. Är du en del av något så måste du hänga med dit helheten går. (Styrningen är sällan absolut.)

 

Graham Harmans syn på "objekt" påminner om Koestlers och Wilbers syn på holoner; t.ex att allt är objekt, att de består av delar som helheten är distinkt ifrån och att de ofta ingår i större objekt, och sen säger Harman att objekt har fyra poler vilket påminner mycket om något som Wilber säger.

 

Wilber försöker som teoretiker mest att förena andra teoretiker och se vilka som är förenliga och vilka som inte är det. Ett av hans egna mest orginella bidrag är skapandet av de fyra kvadranterna i hans AQAL-modell. AQAL står för All Quadrants, All Levels. "Levels" betyder här "holarkier"; att lägre holoner ingår i högre holoner. "Quadrants" innebär att Wilber urskiljer fyra olika sorters holarkier.

 

I en fyrfältstabell så korsar man två olika sorters distinktioner. När wilber studerade massor av olika holarkier hos olika teoretiker så kunde han dela in holarkierna dels i subjektiva och objektiva holarkier (interior and exterior), dels i individuella och kollektiva holarkier.

 

Så individuella, objektiva holoner är alltså konkreta objekt som kan studeras av naturvetenskapen medan kollektiva, objektiva holoner är ex. ekosystem och andra system. Man kan säga att delholonerna har en högre grad av självständighet i kollektiva holoner och en lägre grad av självständighet i individuella holoner. En dator är en individuell holon, internet är en kollektiv holon.

 

Gränsen kan vara svår att dra exakt och Wilbert brukar ibland klumpa ihop bägge de objektiva kvadranterna som sånt som naturvetenskapena studerar. Skillnaden kanske är tydligare när vi går till de bägge subjektiva (interior) kvadranterna.

 

Den individuella, subjektiva kvadranten innehåller upplevelser och själsliv hos individuella holoner, som studeras av psykologer, författare och andra, medan den kollektiva , subjektiva kvadranten alltså innehåller kulturer, delade upplevelser och gemensamma föreställningar. "Schizofreni" hör till den individuella, subjektiva kvadranten, medan "postmodernism" hör till den kollektiva, subjektiva kvadranten.

 

Det finns mycket som skulle behöva klargöras här men jag tänkte inte bli så långrandig. Vad som helst som kan beskrivas av forskare eller konstnärer eller andra ska alltså kunna sättas in nånstans i AQAL-modellen.

 

Graham Harman hänvisar redan i sin första bok till en tankefigur hos Heidegger som delar in världen i fyra kategorier. Alla utom Harman anser att Heidegger är obegriplig här, men Harman anser att detta är något av det viktigaste som har hänt filosofin under 1900-talet.

 

Harman tolkar Heideggers "Geviert" som att den kombinerar en distinktion som Husserl gör hos objektet med en distinktion som Heidegger själv gör hos objektet, till en fyrfältstabell över ett valfritt objekt. (Om Detta är vad Heidegger gör så är det inte tydligt förrän Harman förklarar det.) Distinktionerna är: det dolda/det tillgängliga och enhet/mångfald. Det dolda är objektet i sej själv medan det tillgängliga är objektet som det framträder för oss.

 

Med detta som grund så skapar Harman sin egen fyrfältstabell. Ena dikotomin är mellan reella och sensuella objekt. "Sensuella objekt" kan bara existera inuti reella objekt och är ungefär samma sak som "upplevelser". Den andra är mellan objektets enhetlighet och dess mångfald av egenskaper.

Även om han ser föregångare så är denna fyrfältsstruktur främst Harmans egen. Liksom Wilber så använder Harman "interiority"om ena halvan och "exteriority" om den andra halvan. Liksom wilber så tycks den andra distinktionen ha att göra med enhetlighet å ena sidan kontra mångfald å andra sidan.

 

En skillnad tycks vara att Harmans fyra poler enbart gäller enskilda objekt medan Wilbers four quadrants även tycks innefatta mer lösa, kollektiva fenomen. Harman tar dock upp en liknande situation angående Heidegger och Latour:

 

"The main difference between our two thinkers here is that Heidegger's four is found on the inside of specific jugs and bridges, while Latour's four is a public creature, a matter of concern between multiple things. But these approaches may not be as different as they seem - after all, if Latour opens any jug or bridge, he will always find another parliament of things." (Prince of networks, s.139)

 

Även om Harman skriver att "mångfald"syftar på ett objekts många egenskaper så skriver han även att ett objekts egenskaper beror på de objekt som objektet består av. Objektet i sej är dock varken identiskt med sina egenskaper, sina delobjekt, sina effekter eller sina relationer.

 

Så det finns alltså visssa likheter mellan AQAL och OOO. Detta skulle ju kunna bero på att det äntligen är den enda sanna filosofin som til sist har uppenbarats eller på att det är ett naturligt sätt att tänka. Wilber och Harman verkar inte känna till varandra och verkar inte ha så många gemensamma influenser och de som de har verkar de tolka olika. Wilber har inga direkta fyrfältare bland sina föregångare och influenser men det har Harman:

 

"The number of fourfold structures in the history of philosophy is so staggering that we should hardly be suprised when thinkers generate new ones. Monisms are too pious and sugary in their holism, dualisms too static in their trench warfare, and triads too smug in their happy endings. But fourfold structures allow for tension no less than plurality, and hence we find Empedocles, Plato, Aristotle, Scotus Eriugena, Francis Bacon, Vico, Kant, Greimas, McLuhan, and others chopping the world in four."(Prince s.139)

"Indeed, the ideal for a well-functioning democratic state is like the ideal for a gentleman's well-cut suit- it is not noticed. For the common people of Britain, Gestapo and concentration camps have approximately the same degree of reality as the monster of Loch Ness. Atrocity propaganda is helpless against this healthy lack of imagination."
-Arthur Koestler, 1943

Arthur Koestler föddes 1905 i en judisk medelklassfamilj i Budapest. Fadern var uppfinnare och fabrikör. Hans mor hade en känd forskare bland sina förfäder och gick en kort tid i terapi hos Freud. Han var ett stort barn och födseln tog två dygn. Arthur var enda barnet.

 

Faderns firma gick omkull under första världskriget och en vänster- och en högerrevolution skakade Ungern. Den trygga medelklasstillvaron slogs i bitar. Arthur skulle komma att leva ett äventyrligt liv.

 

1922 började han vid universitetet i Wien och kom snart i kontakt med zioniströrelsen. 1926 flyttade han till Palestina utan att ha tagit sin examen. Där blev han snart journalist. 1929 flyttade han till Tyskland. Eftersom han redan var politiskt radikal så blev han snart kommunist också. Hans första bok var bolsjevikpropaganda.

 

1931 var han som journalist med på en zeppelinresa över nordpolen. 1932 flyttade han till Frankrike. När spanska inbördeskriget började så åkte han dit som journalist.

 

Hans andra bok från 1937 är både självbiografisk och kominternpropaganda och avhandlar hans fångenskap hos Franscos fascister i Spanien där han dömdes till döden men blev frigiven pga internationella påtryckningar. Den första mer propagandistiska halvan försvann snart ur tryck men den andra mer biografiska halvan återutkom som Dialog med döden.

 

På flykt genom Frankrike så får han självmordpiller av Walter Benjamin som Koestler senare senare tar, men han överlever. Han hade även på vägen lunch med Thomas Mann, söp med Dylan Tomas, blev vän med George Orwell osv.

 

1939 ger han ut sin första skönlitterära bok som dock symboliskt kan sägas handla om hans egna erfarenheter. Han beskriver Spartakusupproret bland antikens slavar som slutade med nederlag och massavrättningar. Temat för denna och kommande böcker är idealism som går fel. Samma år går Koestler ur kommunistpartiet.

 

1940 ger han ut Natt klockan tolv på dagen, som blir ett stort internationellt genombrott för honom. Det är hans mest hyllade bok och den som troligen har påverkat mest. Den blev en internationell storsäljare i en tid när det ännu var kontroversiellt att vara kritisk till stalinsovjet. Europeiska intellektuella som Sartre stödde Stalin ända tills Krustjov tog avstånd från honom.

 

Han var med i brittiska armén 1941-42 och blev brittisk medborgare 1945. Han skulle dock fortsätta att vara kosmopolit. Han hade senare hus i flera olika länder.

Trots att han sägs ha gett Camus ett blåöga så influerade Koestler honom att bli mer sovjetkritisk. Som internationellt känd intellektuell så fortsatte Koestler sin självdestruktiva livsstil. Kedjerökare, stordrickare, experimenterade med droger, kvaddade flera bilar, hade otaliga kvinnoaffärer (bl.a Simone de Beauvoir) och hade åsikter om allt.

 

Han gav ut flera böcker som på olika sätt handlade om totalitarianism och Sovjet samt några självbiografiska verk. Han var med i en antikommunistisk konferens som senare visade sej vara anordnad av CIA.

 

Från The Sleepwakers (1950) och frammåt så tog han upp nya teman att skriva om; vetenskap, filosofi, mystik och parapsykologi. Just Sleepwalkers är en idéhistorisk och vetenskapsteoretisk bok, där han skriver om världsbildernas historia och om hur de stora vetenskapsmännen genom historien sällan om nånsin hade full kontroll på vad de höll på med. Drivna lika mycket av intuition och religiösa dogmer som av rationalitet så förutsåg de sällan om nånsin konsekvenserna av sina upptäckter.

 

Ungefär som politiken och ekonomin inte kan planeras i för hög grad så kan inte forskningen göras det heller.

 

Ett års resa till Indien och Japan resulterade i The Lotus and the robot 1960. Han utforskar där österländsk mystik men även om han har en del positiva saker att säga så är han på det hela taget besviken. Boken har senare anklagats för att vara eurocentrisk och sånt.

 

1964 kommer The act of creation, där Koestler försöker att skapa en generell teori om mänsklig kreativitet. Med exempel från humor, konst och vetenskap så hittar han ett generellt möster som han kallar "bisociation" som är själva mekanismen bakom kreativitet. Element från olika mentala sammanhang blandas till ett nytt sammanhang. Teorin har senare vidareutvecklats av andra.

 

The ghost in the machine (1967) fortsätter hans psykologiska forskning. Den avhandlar mind-body-problemet och introducerar Koestlers begrepp holon och holarki. Han kritiserar Skinners behaviourism och föreslår ett mera komplext funktionalistiskt perspektiv med emergenta nivåer. Helheten han inte reduceras till sina delar. Koestler ser inte psyket som något som skulle kunna överleva kroppen.

 

1967 publicerar han även en artikel där han kritiserar 60-talets drogromantik och beskriver sina egna erfarenheter av droger. Han har bl.a sedtrippat på psilocybin och tagit LSD med Leary. Koestlers egen slutsats vara att detta bara var färgglada hallucinationer utan djupade innebörd alls. Han påpekar även att de flesta religiösa mystiker tar avstånd från droger och ger en känga till Aldous Huxley.

 

Från slutet av 60-talet började han få litterära priser och sånt.

 

1971 gav han ut the case of the midwife toad som handlade om en gammal vetenskaplig kontrovers.

Med The roots of coincidence (1972) så ger han för första gången ut något om parapsykologi och hittar ett nytt sätt att vara kontroversiell på. Han ger en översikt över den parapsykologiska forskning som hade gjorts, menade att detta egentligen inte var mer bisarrt än samtida kvantfysik, och visade att begåvade människor länge hade dragits till parapsykologi.

 

Fler noveller, artiklar, samlingar och priser.

 

I den trettonde stammen (1976) driver han tesen att europeiska judar inte är släkt med övriga judar. Även om det var en rimlig hypotes då så har gentester senare visat att det inte stämmer. Han sa att boken skulle motverka antisemitism i Europa.

 

Han hade själv judiskt-europeiskt påbrå och från att i sin ungdom ha varit zionist så verkar han med tiden ha distanserat sej från judendomen. Historikern Cesarani som har specialiserat sej på judisk historia, släppte 1998 en kritisk biografi över Koestler. Cesarani har även skrivit kritiskt om Hannah Arendt och har utalat sej för begränsningar i yttrandefriheten.

 

Janus: a summing up (1978) ska sammanfatta hans teoretiska fas från Sleepwalkers och frammåt. Begreppen holon och holarki (holarchy) är centrala i hans filosofi. Han skapade de först i ett psykologiskt sammanhang men visar här att de kan användas snart sagt överallt.

 

Med många exempel från vetenskaperna visar han att (nästan) vadsomhelst är en helhet av mindre delar och själv ingår i större helheter. Att vara både del och helhet kallar han att vara en "holon". Inte bara konkreta objekt utan även t.ex språkliga beteenden som "memer" kan beskrivas som holoner.

 

Alla holoner fungerar som helheter och som delar och hos levande holoner så blir detta en drift att vara en del och en drift att vara en helhet. Helhetsdrifter handlar om att vara självständiga individer, konservatism och aggressivitet. Delaktighetsdrifterna handlar om självuppoffring och anpassning.

 

Koestler hävdar att genom mänslighetens historia så har självuppoffring lett till mera ont än vad egoism har gjort. Han har erfarenhet av krig och hävdar att soldater sällan drivs av aggressivitet utan oftare av ädel självuppoffring. Dock skriver han även att människan är en paranoid och inte fullt frisk art och han sätter större tilltro till vetenskapen än till politiken, att rädda vår framtid.

 

Även om vissa saker i boken är inaktuella så förebådar han både epigenetik och transhumanism. Efter att ha diskuterat och kritiserat biologin och psykologin (och parapsykologin) och konstaterat att vetenskapen ännu har mycket att upptäcka så avslutar han boken med ett citat ur sin själbiografiska bok The invisible writing från 1953, där han beskriver hur han dödsdömd i fånglägret ibland fick små mystiska upplevelser av ett större sammanhang i tillvaron än vad vi idag känner till.

 

Janus blev hans sista egentliga bok. Den är tillägnad Daphne. Strax innan boken hade han fått parkinson och strax efter så fick han leukemi. 1983 begick han självmord. Det var ett inslag i hans kontroversiella liv som han åtminstone hade argumenterat för teoretiskt. Men att hans tredje fru, tjugo år yngre och fullt frisk, begick självmord tillsammans med honom, var det många som var kritiska till.

"There´s a crack in everything. That´s how the light gets in."
-Leonard Cohen.

 

 

Jaspers läste först juridik, sen medicin och psykologi innan han började glida mot filosofi, där han skulle stanna kvar, om än alltmer politisk med tiden.

 

När han gick ut skolan sa hans lärare att det aldrig skulle bli något av honom eftersom han hade en kronisk lungsjukdom, utvidgade bronker, vilket leder till slemhosta och infektionskänslighet. Han förväntades inte uppnå hög ålder.

 

Hans bräckliga hälsa gav honom stillsamma och intellektuella intressen. Han kritiserade hetsen och stressen och betonade vikten av lugn och kontemplation.

 

Husserl bröt av mot det sena 1800-talets nykantianer när han skapade fenomenologin i början av 1900-talet. Karl Jaspers hamnade nånstans mellan fenomenologin och nykantianismen med fiender i bägge lägren vilket kan ha bidragit till att han har marginalserats både under sin livstid och idag. Han startade ingen "skola" och fick inga "lärjungar." Både Ricoer och Gadamer var en tid elever till honom.

 

Hans filosofi har drag av både pragmatism och existentialism. Liksom William James utvecklas han under sin livstid från psykologi till filosofi och antyder en vidare riktning mot en ickereligiös andlighet.

 

Han blev kritisk till etablerad psykologi, föreslog dock inte så mycket alternativ

 

Han hade tidigt höga tankar om värdet av ömsesidigt öppenhjärtliga samtal, vilket det var för litet av i psykiatrin och som senare under naziregimen var direkt livsfarligt.

 

"As a physician and psychiatrist 1 saw the precarious foundation of so many statements and actions, and beheld the reign of imagined insights, e.g. the causation of all mental illnesses by brain processes (I called all this talk about the brain, as it was fashionable then, brain mythology; it was succeeded later by the mythology of psychoanalysis), and realised with horror how, in our expert opinions, we based ourselves on positions which were far from certain, because we had always to come to a conclusion even when we did not know, in order that science might provide a cover, however unproved, for decisions the state found necessary. I was surprised that so much of medical advice and the majority of prescriptions were based, not on rational knowledge, but merely on the patient's wish for treatment."

-KJ

Hans blandade in psykologi och sociologi i sina filosofiska resonemang och andra filosofer kritiserade honom för att inte hålla filosofin ren.

 

Som tysk filosof under 1900-talet så kom han att skriva en del om politik. Jaspers och Heidegger nämns ibland som den tyska existentialismens två fäder men även om de när de först träffades var intresserade av varandras filosofi så blev de snart fiender, inte minst över politiska frågor. Efter kriget rekommenderade t.o.m. Jaspers att Heidegger skulle fråntas sin rätt att undervisa på universitet.

 

Till saken hör att Jaspers förbjöds att undervisa under naziregimen. Om inte annat så var han åtminstone gift med en judinna. Under hela nazistregimen riskerade han och hans fru att föras bort. Under krigets sista dagar så så bestämdes det att de skulle föras till ett koncentrationsläger och de tipsades bara timmar innan det skulle hända och kunde fly.

 

Från att i sin ungdom ha varit högerliberal, influerad av Max Weber (som han umgicks med en tid) , så var han i sina sista skrifter snarare en sorts vänsterliberal. Hans vän Hannah Arendt kan ha bidragit till att radikalisera honom. I vissa frågor kan han ses som en sorts föregångare till Habermas.

 

I en tidig text ser han Kirkegaard och Nietzsche som grundarna av en ny sorts existentialistisk filosofi som varken är metafysisk eller fenomenologisk. En slags livsfilosofi som beskriver människans liv och verklighet snarare än tingen och världen i sej. Nånting som idag antagligen skulle räknas som en slags psykologi eller terapi antar jag. Det finns ju idag en existentiell psykologi, men Jaspers är inget stort namn inom den. Heidegger såg sej som fundamentalontolog medan hans kritiker såg honom som subjektiv psykolog. Jaspers bejakar denna subjektiva, psykologiska sida hos existensfilosofin. Medan Heidegger inte ser sig som "existentialist" så gör Jaspers det.

 

Det finns även spår av Hegel och Schelling hos honom.

 

När jag först började läsa filosofi på gymnasiet så tyckte jag först att existentialfilosofi verkade mest intressant, men jag passerade snart det stadiet. Passerat och inkluderat.

 

Han arbetar mest med filosofi under 1920 och 30-talet. Efter ww2 så blev det istället mycket politik och samhällsdebatt för honom. Han räknades som en av de få godkända intellektuella, som inte hade sammarbetat alls med nazistregimen.

 

De tre delarna i hans magnum opus är också hans tre filosofiska utvecklingssteg:

1. Omvärldsanalys (mat.nat. m.m.)
2. Existentialfilosofi, (med etik och politik)
3. metafysik (ett sökande efter det transcendentala)

 

En tolkning av hans tredje del är att han försöker att befria andlighet från religion. Han söker det transcendentala utan några dogmer och utan någon tro på någon personlig gud. Andlighet handlade för honom om ett utforskande av människan inre potential. Han kritiserade både troende och människor som tog avstånd från varje form av andlighet. Alla tolkningar och uttryck för det transcendentala är lika legitima.

 

Han såg spår av det outsägliga i vardagen, "ciphers of transcendence", det kodade budskapet i alla ting.

 

"Part of the externality of Transcendence is its unknowability; its internality is the code message of all things. In view of the fact that the limit and the basis of all things can be made tangible, it is possible to perceive everywhere the thread of light which connects them with Transcendence. Even though Transcendence is thus immanent, it is so only in an unlimited ambiguity and cannot be grasped with any finality. Philosophising merely establishes the general right to trust in that which seems to speak to me as the light of Transcendence."
-Karl Jaspers

 

 

Aristoteles anses ha skapat den klassiska logiken när han skrev ner syllogismläran. Han skapade även en sorts logisk fyrkant, som kan beskrivas pedagogiskt visuellt.

Aristoteles logiska fyrkant hade vissa likheter med hans fysikaliska fyrkant som beskrev hans fyra grundämnen baserade på motsatser, i en annan av hans böcker. I dag motsvaras dessa element av aggregationstillstånd.

Inom indisk och buddistisk logik fanns liknande tankegångar.

Aristoteles kvintessens går utöver fyrfältsmodellen liksom buddhisternas sunya. Det finns en strukturell parallell mellan kvintessensen och sunya.

I modern tid har semiotikern Greimas skapat en semiotisk fyrkant som påminner om Aristoteles logiska fyrkant. Den kan användas för att analysera historier, ideologier, myter, bilder, reklam, o.dyl. Liksom Aristoteles square of opposition så kan även Greimas modell byggas ut till en hexagon eller oktagon.

Den moderna kemin skapade ett bildspråk för att beskriva molekylerna på ett pedagogiskt och hanterligt sätt. På ett liknande sätt har en del semiotiker skrivit ner semiotiska sammanhang i tvådimensionella modeller.

Greimas har även influerat Latour. Det är dock inte den semiotiska fyrkanten som Latour har hämtat från Greimas utan aktantbegreppet.

För ex. Peirce var logik och semiotik mycket närastående.

Greimas beskriver även narratologi semiotiskt.

Latour beskriver även verkligheten narratologiskt.

Aristoteles och Latour är två av föregångarna till Graham Harman som även han har skapat en fyrfältsmodell, en ontologisk. Trots en ytlig likhet med Aristoteles och Greimas modeller så verkar Harmans modell inte ha några konträra eller subkonträra relationer. På så sätt påminner den mer om Aristoteles elementkvadrat.

Berkeley föddes 12e mars 1685 på irland och ansåg sej irländsk fastän hans far var engelsman. Han blev 1710 anglikansk biskop och 1728 flyttade han och hans nyblivna fru till den brittiska kollonin Bermuda där han fungerade som både världslig och religiös ledare för både kolonister och infödda. 1732 återvände han till London och återupptog publicerandet av verk. Han publicerade (minst) fem titlar mellan 1709 och 1721 och från 1732 ytterliggare (minst) sex titlar. Han verkar inte ha publicerat så mycket efter 1735 och dog 1753.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Harmans OOO kan beskrivas på lite olika sätt. Han tycks föredra att peka på Husserl och Heidegger som föregångare men i minst en intervju så sa han istället att hans filosofi kan beskrivas som Whitehead plus Zubiri. Zubiri, som var elev till bl.a Husserl och Heidegger, förde bl.a den katolska teologin närmare den öst-ortodoxa. Whitehead å andra sidan är en mycket nyskapande och rätt inflytelserik filosof.

Harman tar de två viktigaste filosoferna från den kontinentala 1900-talsfilosofin och tolkar de på ett helt nytt sätt. Den kontinentala 1900-tals-filosofin utmärks bl.a av the linguistic turn och social konstruktivism. Liksom den analytiska 1900-tals-filosofin så är den kontinentala 1900-tals-filosofin antimetafysisk. Harman tar nu de två grundläggande filosoferna Husserl och Heidegger och tolkar de på ett förmodernt metafysiskt sätt. Samtidigt som han bekräftar vikten av de grundläggande kontinentala filosoferna så kritiserar han också mycket av deras efterföljare.

Det är lite lustigt att Harman som påstår sej ha läst i stort sett allt av Heidegger och som säger att Heidegger är en stor och viktig filosof, ändå säger att det allra mesta han har skrivit är rätt ointressant. Det är vid ett fåtal tillfällen som Heidegger enligt Harman är som mest metafysisk och intressant.

Heidegger själv tar ju uttryckligen avstånd från metafysik och säger att dess möjligheter är uttömda. Detta var något som hans favoritefterföljare Derrida tar fasta på. Harman tycker rätt illa om Derrida och dekonstruktion och annat som var i ropet när Harman skolade sej till filosof. Dock är dekonstruktion ett mångsidigt begrepp och man skulle t.ex kunna säga att Harman dekonstruerar Heidegger när han tolkar honom som metafysiker. Den formuleringen skulle Harman antagligen inte gilla.

Även Levi Bryant kan ju tänka sej att se vissa beröringspunkter mellan OOO och Derrida. Poststrukturalisterna är komplicerade filosofer som kan tolkas och misstolkas på många sätt.

Om poststrukturalisterna kan sägas vara "overminers", som upplöser objekten i deras relationer, så finns det även "underminers", som upplöser objekten i deras beståndsdelar. Här hittar vi Harmans dispyt med den samtida naturvetenskapen.

Harmans inställning verkar vara att även om filosofi och vetenskap kan influera och inspirera varandra så bör det ändå vara två ömsesidigt oberoende forskningstraditioner. Filosofin är t.ex ingen stödvetenskap till fysiken eller något sådant. Han har skrivit att han tror att OOO antagligen kommer att bli viktigast för humaniora och han försvarar även värdet av retorik och är skeptisk till matematikens starka ställning. Som filosof så har han filosofens rätt att spekulera om verklighetens sanna natur utan att kunna någon matematik alls.

Harman mellan Skylla och Karybdis: mellan postmodernism och scientism.

Analytisk och kontinental filosofi var under 1900-talet överrens om att naturvetenskapen som regel var bäst att lämna ifred, tillsammans med metafysiken. De hade små ambitioner att korrigera den på någon punkt. Ett avgörande ögonblick var t.ex debatten mellan Bergson och Einstein 1922 där Einstein allmänt ansågs sopa banan med Bergson. Dock skrev Einstein själv ett öppet brev till Bertrand Russell och klagade på att hans filosofi var för lite metafysisk.

Förutom Skylla och Karybdis så finns det dock även ett tredje hot som Harman måste undvika: han måste hålla avståndet mellan sin OOO och Whitehead. Han erkänner själv Whitehead som en viktig influens. Det är främst whiteheadianen Shaviro som har fört diskussioner direkt med Harman men även t.ex Deleuze, Stenglers och andra uppskattar Whitehead. Hans fans finns glest utspridda i många olika läger. I Sverige så har sociologen Karl Palmås intresserat sej. Shaviro har vid ett tillfälle skrivit att skillnaden mellan Whiteheads organic philosophy och OOO bara är estetisk, vilket Harman svarade på och förnekade. (Matematiker och fysiker vet att vitt skillda teorier eller metoder kan komma fram till identiska resultat.) Även om Harman har plockat vissa idéer från Whitehead så stämmer hans helhetstolkning av honom inte överrens med Shaviros, eller med min.

De kanske två viktigaste punkterna i OOO är för det första att man inte kan veta allt om ett objekt. Som regel så vet man ganska lite om ett objekt och även när man tror att man vet allt så skulle det fortfarande kunna överraska. Harman kallar detta för att objekt "drar sej tillbaka", ett något fenomenologiskt sätt att uttrycka saken, som kommer från Heidegger. Den andra punkten är att alla objekt är betraktare eller tar emot information från sin omgivning. Detta resonemang har Harman hämtat från Whitehead. För Whitehead så är det ingen artskillnad mellan medvetna varelser och omedvetna objekt utan bara en gradskillnad, en fråga om komplexitet. Liksom all perception förutsätter någon kausaliet så innebär all kausalitet någon form av "perception", eller "prehension" som Whitehead skriver. Andra viktiga punkter inom OOO är t.ex att objekt inte är reducerbara till sina beståndsdelar och inte heller till det sammanhang som de ingår i.

Harman tolkar Whitehead som en relationist och processfilosof. Detta är inte ovanliga uppfattningar, men jag tycker inte att det är fullständigt träffande. Whiteheads objekt uppstår visserligen ur universum men är inte reducerbara till resten av universum utan utgör ett unikt irreducibelt tillskott. Jag ska inte fördjupa mej i snåriga resonemang här men Whitehead är ingen ren relationist för mej. Vad gäller processfilosofin så är det visserligen sant för Whitehead att allt inom tiden är processer och att även objekt är en sorts processer, men Whitehead räknar även med objekt och sammanhang utanför tiden, som på sätt och vis är mer grundläggande.

Liksom Shaviro så är jag benägen att se likheter mellan OOO och organic philosophy. Detta att objekt drar sej tillbaka finns även hos Whitehead även om han inte gör någon stor poäng av det. Det är snarare trivialt att ingen kunskap om något någonsin kan vara fullständig.

Så mot Harman så kan man välja att se likheter med poststrukturalisterna och med Whitehead, så hur är det då med vetenskapen? Ray Brassier har vid något tillfälle kritiserat Harman för att Brassier tycker att Harman har avlägsnat sej för mycket från den samtida naturvetenskapliga världsbilden. Harmans svar på det var att Leibniz idag är mer vetenskapligt aktuell än någonsin förr, tre århundraden efter sin död.

Visst kan man urskilja vissa vaga likheter mellan OOO och vissa mat-nat fenomen som objekt-orienterad programmering, matematisk mereologi och systemteori, men flest beröringspunkter har jag hittat med en obskyr liten spekulation inom kvantfysikens mer filosofiska hörna, nämligen Relational Quantum Mechanics. Med tanke på detta så tycker jag inte alls att Harman har avlägsnat sej så långt från den samtida naturvetenskapliga världsbilden, oavsett vad han själv vill och tror.

Det är klart att det är ett långt avstånd mellan poststrukturalism och naturvetenskap, även om både Harman och Whitehead ur något perspektiv kan sägas befinna sej mellan dem. Harmans filosofi går i hög grad ut på att hävda att saker är distinkta från varandra och att även om saker kan vara "nära" varandra eller "likna" varandra så är de för den skull inte identiska. Som han själv skriver så är det ett filosofiskt val att betona skillnader framför likheter.

 

 

You are the only contemporary physicist, besides Laue, who sees that one cannot get around the assumption of reality — if only one is honest. Most of them simply do not see what sort of risky game they are playing with reality — reality as something independent of what is experimentally established.

Albert Einstein in a letter to Schrödinger (1950)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Well, I´m a joker, and a smoker, and a midnight toker...

andra bloggar om

vetenskapshistoria,kvantmekanik,kvantfysik,fysik,

Alfred North Whitehead föddes 15e februari 1861 i Ramsgate i Kent i södra England, med tre äldre syskon. Hans far var en anglikansk präst som ledde en privatskola.

Han fick en klassisk uppfostran med grekiska och latin, klassiska författare, matematik och bibelstudier på grekiska. Han blev först hemskolad av sina föräldrar eftersom de trodde att han var för klen för vanlig skolgång, men när han väl började där så blev han både head boy of his house och captain för skolans rugbyteam. Man kan ana att han ville visa att han inte var så klen.

Han tycktes vara lagd åt det matematiska hållet. Han började college 1880. Hans avhandling vid Trinity College handlade om Maxwells elektromagnetism, vilket har en indirekt koppling till hans senare intresse för rummets matematik. Vid Trinity var han även med i The Apostles, en diskussionsgrupp startad av Tennyson 1820, som brukade träffas tio på lördagskvällarna och höll på in på söndagsmornarna.

Han stannade vid Trinity i trettio år, från det att han var 19 tills han var 49 och var huvudsakligen sysselsatt med matematik och logik. Hans verk kan delas in i tre perioder, och den första, fram till 1910, handlar om matematik och logik.

1891 var han trettio och gifte sej med Evelyn Wade, en irländska som uppfostrats i Frankrike. Han var mer introvert och hon mer extrovert. Hon gjorde honom intresserad av estetik och lärde honom att skönhet är existensens mål. De fick med tiden tre barn. Bara veckor efter att de gift sej så började han med Treatise on Universal Algebra som han skulle arbeta med större delen av 1890-talet.

Han hade även religiösa grubblerier. Han var uppfostrad till anglikan men blev i mitten av 1890-talet agnostiker.

1898 kom så hans Treatise on Universal Algebra, som kan sägas ha skapat ämnet universell algebra, även om det ämnet är ganska annorlunda idag. Whiteheads text kan mest sägas handla om geometri och formella spatiala relationer. Även om den innebär en utveckling i riktning mot symbolisk logik så var Freges samtida system bättre och blev därför framgångsrikt. Inte minst Russel lyfte fram Frege. Avhandlingen var menad att bli två volymer men den andra gavs aldrig ut och en del av innehållet återfanns istället i Principia.

Bertrand Russel började på Cambridge 1890 och upptäcktes bland studenterna av Whitehead som tyckte att han verkade begåvad och undervisade honom. 1901 upptäckte Russell den paradox som bär hans namn och Whitehead avbröt arbetet på del två av sitt verk för att istället samarbeta med Russell och tillsamman så skrev de Principia Matemathica, en mytomspunnen klassiker inom matematik och analytisk filosofi. Under 1900-talet har mängdläran oftast ansetts vara grunden för den moderna matematiken och det var det som dessa två åstakom. Om någon arbetsfördelning kan urskiljas så var Russel något mer filosofisk och Whitehead något mer matematisk.

Vid sidan om detta arbete så skrev Whitehead dessutom några läroböcker i matematik samtidigt.

1910, samma år som första delen av Principia kom ut, så blev det känt att en kollega och vän till Whitehead hade en affär med en gift kvinna. Han förlorade sin professorstitel och även sitt Trinity Fellowship. I protest mot detta så sa Whitehead upp sin egen professorstitel, även om han också kände ett behov av att förnya sej efter trettio år vid Trinity. Han flyttade till London. (Dessutom så var Russell olyckligt förälskad i Whiteheads fru.)

Först 1914 fick han fast anställning, som professor i tillämpad matematik vid Imperial College of Science and Technology. I tio års tid skulle han skriva och undervisa om fysik, vetenskapsteori och pedagogik vid Imperial college och University College.

Principia Matemathica kom ut i tre delar 1910-1913. De hade först planer på en fjärde del av Principia, som skulle grunda geometrin i logiken, och den delen tycks ha gått i mereologisk riktning, men det var mer Whiteheads projekt än Russells, vilket ledde fram till hans bok 1917.

1914 bröt ww1 ut. Whiteheads ena son dog.

"The deepest definition of youth is life as yet untouched by tragedy."

Han ville aldrig tala om Wittgenstein igen, som han hade träffat och gillat men som hade anmält sej frivillig till motsåndarsidan. Russell satt i fängelse 1918 för sin pacifism och Whitehead besökte honom, men kunde inte acceptera hans pacifism. De träffades sällan efteråt. Medan Whitehead fortsatte att utveckla matematiken och skapa avancerade teorier inom fysik och filosofi så spenderade Russell resten av livet åt att skriva humanistiska essäer.

1917 kommer The Organization of Thought Educational and Scientific, som är en artikelsamling om pedagogik och vetenskapsteori Året innan kom grunden för Whiteheads mereotopologi.

Han har påbörjat sin andra, naturfilosofiska period. Han hade redan på 1890-talet bestämt sej för att Newtons fysik var felaktig och blev mycket intresserad av Einsteins nya relativitetsteori. Som matematiker hade han försökt att grunda geometrin i logiken och som naturfilosof så funderade han nu över rummets natur.  Han hävdade bl.a att det inte fanns några matematiska punkter alls i naturen, utan att både tid och rum nödvändigtvis hade utsträckning och för realism borde beskrivas utan användande av matematiska punkter.

Whitehead tycks nu utgå från en form av empiricism, men snarare William James radikala empirism än Russell eller Wienkretsens logiska positivism. Hans empirism är inte grundad i "sinnesdata" som är abstraktioner som ingen någonsin har upplevt. Däremot kan relationer och komplexa händelser vara direkta upplevelser.

1919 kommer An Enquiry into the Principles of Natural Knowledge, 1920 The concept of Nature och 1922  The Principle of Relativity with Applications to Physical Science.

Whitehead kritiserar här Einstein för att han gör geometri, fysik och gravitation identiska vilket försvårar korrekta mätningar över större avstånd. Han skriver att man är tvungen att veta allting innan man kan ta reda på nånting. Han konstruerar även en alternativ gravitationsteori som även om den först väckte ett visst intresse ganska snart ansågs vara ett misslyckande. Det finns dock de som vill argumentera för Whitehead genom att hävda att hans teori egentligen är en "bimetric" teori, som det ännu finns aktuella idag, och att han alltså har varit missförstådd. Oftast har teorin istället tolkats som "quasi-linear". Dock anses hans teori även vara experimentellt motbevisad.

1924 blev Whitehead vid 63 års ålder inbjuden av Henry Osborn Taylor att undervisa i filosofi vid Harvard i USA. I England skulle hans bli pensionerad vid 65 års ålder. Han var fascinerad av filosofi men hade egentligen aldrig studerat eller undervisat i det. Hans tredje period handlar om metafysik, kosmologi och samhällsteori i bredare mening. Paret Whitehead bodde resten av sina liv i USA. Vid Harvard så var han även lärare åt bl.a Quine och Donald Davidsson.

Whitehead hade kvicka och kloka åsikter om lite av varje och dessa återfinns utspridda i de olika föreläsningar som han gav om olika ämnen från 1915 fram till sin död. Hans Harvardföreläsningar, från 1924 till 1937, har gott om citat från hans favoritpoeter Wordsworth och Shelley. De flesta söndageftermiddagar så hade paret Whitehead öppet hus i Cambridge dit alla studenter var välkomna och där vad som helst kunde diskuteras fritt.

Medan Russell öppet var pacifistisk socialist och Wittgenstein i smyg var kristen kommunist så tycks Whitehead ha oscillierat mellan liberalism och socialliberalism.

Åenasidan så skrev han

"Now the intercourse between individuals and between social groups takes one of two forms, force or persuasion. Commerce is the great example of intercourse by way of persuasion. War, slavery, and governmental compulsion exemplify the reign of force."

Åandrasidan så ansåg flera att

"...there is good reason for claiming that Whitehead shared the social and political ideals of the new liberals." (dvs socialliberalerna)

Det finns även en text från hans sista år då han talar väl om brittiska labour, som på den tiden var socialdemokrater.

1925 kom Science and the Modern World.

Han introducerar här sina uttryck "“the fallacy of simple location” och “the fallacy of misplaced concreteness" samt “prehension”. Han kritiserar den moderna vetenskapen för att förklara det verkliga utifrån det abstrakta, som det absoluta newtonska rummet. Han intresserar sej här även för annat än matematik och fysik och de tre sista kapitlen heter “God,” “Religion and Science” och “Requisites for Social Progress”.

1926 kom Religion in the Making.

Tycks vara en text som säger emot sej själv. En rimlig tolkning är att Whitehead vidareutvecklar sina uppfattningar medan han skriver. Den bild av Gud som skissas här stämmer inte heller med den beskrivning som senare finns i slutet av Process and reality. Whitehead kallade själv den här boken "a complete failure". Den är dock viktig för de som sysslar med processteologi.

1927 kom Symbolism, Its Meaning and Effect.

Whitehead hade redan från börjat intresserat sej för symboler, t.ex värdet av matematisk symbolik, och detta intresse använder han nu när han utforskar det nya begreppet "prehension", som handlar om hur saker uppfattar sin omvärld. T.ex så ser en hund snarare en stol än en samling fläckar som sedan sekundärt tolkas som en stol. Människan tolkar omvärlden redan omedvetet som färdiga symboler innan hon blir medveten om vad hon ser.

1927 ombads Whitehead att ge the Gifford Lectures at the University of Edinburgh. Dessa gavs ut 1929 som Process and Reality, som brukar anses som hans magnum opus.

1929 kom Process and Reality: An Essay in Cosmology.

Alla böcker som han gav ut mellan 1917 0ch 1927 kan ses som förarbeten till Process and reality. En kommentator skriver dock att hans tidigare böcker tar upp tidens natur medan Process istället handlar om tillblivelsens logik. Den är indelad i fem delar:

I första delen så argumenterar han för spekulativ filosofi och beskriver det kategoriska schema som Process bygger på.

I andra delen så tillämpar han schemat på olika saker och kritiserar andra filosofer.

I del tre beskriver han teorin om "prehensions" och i del fyra levererar han sin slutgiltiga formulering av sin teori om rummet.

Han skriver att del tre och fyra har överlappande ämnen beskriva på olika sätt, vilket har fått läsare att kämpa med att jämföra dessa delar med varandra.

I femte och sista delen så skissar han på en dialektik mellan motsatser och beskriver en minimalistisk uppfattning om Gud i sitt filosofiska system.

Han tycks nu vara nöjd med sina resultat inom tiden och rummets filosofi och återvänder aldrig till dessa problem igen, utom för att hänvisa till vad han redan hade skrivit.

Han fortsatte att publicera, nu mest om pedagogik och samhällsteori.

1929 kom både The Aims of Education and Other Essays och Function of Reason.

Mest känd och uppstattad av hans senare böcker är Adventures of Ideas från 1933. Detta är en relativt lättläst bok som sammanfattar mycket av hans filosofi och applicerar den på flera saker. Vi vill att samhället och kulturen ska vara stabila och pålitliga samtidigt som vi vill att de ska utvecklas och förbättras. Ibland förutsätter den här boken dock att man redan är lite inläst på Whitehead.

"there are no whole truths; all truths are half-truths. It is trying to treat them as whole truths that plays the devil."

1934 kom Nature and Life.

Han slutade att undervisa 1937 vid 76 års ålder.

1938 kom Modes of Thought. Det bör finnas flera olika sätt att tänka. Filosofi bör inte enbart fokusera på språket. Liksom poesin så bör filosofin hålla tanken vid liv.

Whitehead dog den 30e december 1947, i Cambridge, Massachusetts, USA, 86 år gammal. Det var ingen begravning och hans kropp kremerades. Även hans opublicerade texter brändes, på hans uttryckliga önskan.

Han har en del efterföljare men eftersom hans filosofi varken tillhör den analytiska, pragmatiska eller kontinentala traditionen så lever hans arv lite i skymundan. Det finns enskilda individer som gillar honom lite överallt, men de två största lägren är rätt olika:

Whiteheads filosofi och försök till teologi gav upphov till processteologin med namn som Charles Hartshorne, John B. Cobb, Jr, David Ray Griffin och Nicholas Rescher. En del kristna och judar tycker att processteologin är tilltalande. Liksom univerum är i ständig utveckling så är även Gud det. Unitarianer ser en frände i Whitehead. själv gick han aldrig med i något samfund. Hans lösning av kropp-själ-problemet liknar tankegångar inom buddhism.

Dessutom så har hans mereotopologi, inte minst såsom formulerad i Process, blivit grundläggande för spatialt resonerande, inte minst inom AI-forskningen.

Shaviro gav ut Without criteria 2009 och den kommer jag att skriva mer om i en annan postning.

As for creativity itself, it appears “that Whitehead actually coined the term – our term, still the preferred currency of exchange among literature, science, and the arts. . .a term that quickly became so popular, so omnipresent, that its invention within living memory, and by Alfred North Whitehead of all people, quickly became occluded” (Meyer 2005, 2-3). (här från Shaviro, without criteria, kap.4)

andra bloggar om

filosofi, Whitehead,

Rickard Berghorn la i somras äntligen ut länken till sin uppsats om Swedenborgs multiversum. Lästips!

Förra hösten, i augusti för ett år sedan, föregicks den av några poster från honom och mej, läs även kommentarerna:

Dessutom la jag sen till i kommentaren till den här posten, en nu bruten länk om D.T. Suzuki och Swedenborg:

"For you Westerners, it is Swedenborg who is your Buddha, it is he who should be read and followed!"

- D. T. Suzuki

andra bloggar om

filosofi, Swedenborg,

Jag har nu skrivit om en handfull pragmatiska klassiker och även om filosofiska släktingar som Pascal, Nietzsche, Bergson och Popper.

I grannskapet till klassikerna så fanns även Santayana, FCS Schiller, RW Emerson och Josiah Royce.

Efter  ww2 blir det lite oklart vilka som är pragmatister och vilka som är analytiska filosofer. Men ibland brukar intressanta filosofer som Putnam, Sellars och Donald Davidsson benämnas som pragmatister. (Sellars synoptiska filosofi har bl.a influerad Brassier.)

Folk som Kripke och Nelson Goodman brukar räknas som analytiska filosofer men har liksom Quine fört den analytiska filosofin närmare pragmatiska och empiriska sammanhang.

Kanske skriver jag om dem någon annan gång, men inte just nu.

Quine kritiserar med sin "empiricism without dogma" bl.a Leibniz och Kant. Deleuze kritiserar med sin "transcendentala empiricism" bl.a Kant och Hegel. Jag tycker mej ana beröringspunkter.

Det finns en pragmatistisk strömning inom amerikansk juridisk teori, och det finns något som kallas fransk pragmatism inom sociologi, där bl.a Latour räknas in (i kontrast till Bourdieu).

Pragmatismen visar sej inte minst vara inspirerad av Darwin, vilket dels gör Shopenhauer till en felande länk mellan tysk idealism och amerikansk pragmatism, och dels gör pragmatism till en intressant parallell till Herbert Spencers syntetiska filosofi, där även en slags universell utvecklingsteori fanns med, som gällde både för idéer och teorier liksom för levande organismer.

Dessutom kan både Karl-Otto Apel och Habermas med sin universal pragmatics nämnas.

m.fl.

Det är också intressant att notera likheten mellan William James pragmatism och senare amerikansk tro-på-dej-själv-filosofi/psykologi.

andra bloggar om

filosofi, pragmatism,

 

"Modern empiricism has been conditioned in large part by two dogmas. One is a belief in some fundamental cleavage between truths which are analytic, or grounded in meanings independently of matters of fact and truths which are synthetic, or grounded in fact. The other dogma is reductionism: the belief that each meaningful statement is equivalent to some logical construct upon terms which refer to immediate experience. Both dogmas, I shall argue, are ill founded. One effect of abandoning them is, as we shall see, a blurring of the supposed boundary between speculative metaphysics and natural science. Another effect is a shift toward pragmatism."

-Quine

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

filosofi, vetenskapsteori,

Popper var utbildad psykolog och arbetade som lärare i sex år, i matematik och fysik. Som österrrikisk jude så flydde han till Nya Zeeland under ww2 ("landet närmast månen") Efter kriget så levde och verkade han huvudsakligen i London. Han blev sedemera professor i logik och vetenskapsmetod.

Popper var kommunist i sin ungdom men blev sedan socialliberal. Han såg ett starkt samband mellan sin vetenskapliga falsifikationism och sitt försvar för ett öppet samhälle. Att han fick en vagnslast priser och utmärkelser och blev adlad berodde nog inte minst på hans intellektuella försvar för västlig demokrati och kritik av östlig diktatur. Formellt var det snarare för hans vetenskapsteori.

Så hur falsifierades marxismen för honom? När den trodde sej kunna förutsäga framtiden och var beredd att offra människoliv för vad som skulle komma. Detta tyckte han var en orimlig chansning. Människoliv är värdefulla och framtiden är nödvändigtvis okänd.

Att framtiden är okänd innebär egentligen att ingen teori kan antas vara sann, eftersom vi då skulle veta helt säkert att den även vore sann imorgon.

Varje teori om verkligheten måste kunna antas vara fel. Om man förutsätter att den inte kan falsifieras så kan den inte diskuteras rationellt. Inom politik så innebär frånvaron av rationellt samtal att bara retorik och tvångmetoder återstår. I samhället så är det de totalitära ideologierna som kräver blod och underkastelse.

"…we should claim the right to suppress them if necessary even by force; for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to rational argument, because it is deceptive, and teach them to answer arguments by the use of their fists or pistols."

-Popper

Inom vetenskapen så görs bara framsteg när konkurrerande hypoteser besegrar varandra och visar att den ena var fel. En hypotes som inte kan antas vara fel är det något fel med.

I teorin så räckte det med ett enda motexempel för att en hel teori skulle falsifieras, men Popper erkände att det i praktiken var mer komplicerat än så och att något som verkade vara ett motexempel kunde bero på många olika saker.

Hur kan vår kunskap om världen förbättras med tiden om ingenting någonsin kan bevisas utan bara falsifieras? Processen liknar biologisk evolution: hypoteser som överlever falsifikationsförsök är inte bevisade utan passande i situationen - de är tillämpbara. Likt en organism som tar sej levande igenom en knipa. Men de kan alltid utplånas vid ett senare tillfälle. Den vetenskapliga evolutionen skapar för Popper mer och mer intressanta problem.

"New ideas have a striking similarity to genetic mutations. Now, let us look for a moment at genetic mutations. Mutations are, it seems, brought about by quantum theoretical indeterminacy (including radiation effects). Accordingly, they are also probabilistic and not in themselves originally selected or adequate, but on them there subsequently operates natural selection which eliminates inappropriate mutations. Now we could conceive of a similar process with respect to new ideas and to free-will decisions, and similar things. "That is to say, a range of possibilities is brought about by a probabilistic and quantum mechanically characterized set of proposals, as it were - of possibilities brought forward by the brain. On these there then operates a kind of selective procedure which eliminates those proposals and those possibilities which are not acceptable to the mind."

-Popper

Influerad av bl.a Tarski skapade Popper en sanningsteori där "sannolikhet" var ett objektivt tillstånd som kunde mätas (åtminstone i efterhand) och som inte hade någonting med statistik att göra. Olika falska teorier kunde vara närmare eller längre ifrån sanningen. Man kan därför säga att nya vetenskapliga hypoteser närmar sej sanningen även om de senare visar sej vara falska.

Om en tekopp är blå så är det närmare sanningen att säga att den är grön än att säga att den är gul. Trots att både "grön" och "gul" strikt är lika fel.

En hypotes som passerade många test fick en högre grad av "korroborering", som antydde att den uppvisade "verisimilitude".

Ungefär som den biologiska evolutionen hade skapat den ekologiska biosfären så hade människans kollektiva utforskande av världen skapt en värld av teorier och andra abstrakta artefakter - den tredje världen.

"By "world 1" I mean what is usually called the world of physics, of rocks, and trees and physical fields of forces. By "world 2" I mean the psychological world, the world of feelings of fear and of hope, of dispositions to act, and of all kinds of subjective experiences.

By "world 3" I mean the world of the products of the human mind. Although  I  include  works of art in world 3  and  also  ethical values  and  social  institutions  (and  this,   one  might  say, societies),  I  shall  confine myself largely to the  world  of scientific libraries,  to books,  to scientific problems,  and to theories, including mistaken theories."

-Popper

Poppers tredje värld är ganska kontroversiell. När jag som liten pilt läste filosofi i Gbg så bad jag en lärare att förklara Poppers tredje värld för mej och han frågade mej hur jag själv såg på den. Jag sa att den påminde mej om platonism och han blev upprörd och indignerad och sa att den bestod av böcker och konstverk och sånt och inte alls hade nånting med platonism att göra. Jag kände mej dum och tillrättavisad. När jag år senare läste mer om Popper så fick jag veta att han själv hade sagt att det fanns vissa likheter med Platons idélära, liksom med Bolzanos universum av propositioner och Freges syn på propositioner.

"I suggest that it is possible to accept the reality or  (as  it may be called) the autonomy  of the third world,  and at the same time  to  admit that  the third world originates as a product  of human activity.  One can even admit that the third world is  man-made and, in a very clear sense, superhuman at the same time . It transcends its makers.  (We must beware, however, of interpreting these  objects  [of  thought] as  the thoughts  of  a  superhuman consciousness as did,  for Aristotle, Plotinus, and Hegel)."

-Popper

Ayer raljerade om '...the Platonic tradition which Sir Karl Popper  has lately  attempted  to  revive...,'

Vetenskapliga teorier är abstrakta till sin natur och kan bara testas indirekt, via sina konsekvenser. Vetenskapen började inte med rena observationer, utan med problem; där den redan existerande kunskapsmassan tycktes uppvisa någon form av brist. Det finns inga rena observationer utan all empiri är teoribemängd. Han omformulerade induktion som inte-ännu-falsifierade-teorier. Vetenskapliga teorier är abstarkta entiteter som existerar i värld tre och som inte kan verifieras empiriskt, men de kan falsifieras.

Fyra exempel på icke-falsifierbara-teorier: marxism, freudianism, matematik och darwinism, värderas på fyra olika sätt av Popper.

Marxism hade varit en vetenskap urspungligen eftersom den hade kommit med testbara förutsägelser, men när dessa förutsägelser inte slog in så byggdes teorin ut med hjälphypoteser och urartade från att vara en vetenskap längre.

Freudianismen däremot skulle kanske kunna bli en vetenskap nång i gång i framtiden om man försökte utveckla den till att skapa falsifierbara hypoteser.

Senare så såg Popper att åtminstone delar av darwinismen kunde testas empiriskt men från början så såg han den närmast som en tautologi: de bäst lämpade att överleva är de som överlever. Darwinismen är nästan lika tautologisk som matematiken, men inte riktigt. Den väcker många intressanta följdfrågor. (En följdfråga är om inte freudianism också gör det?) Popper gillar darwinismen och försöker rädda den genom att kalla den "ett metafysiskt forskningsprogram".

Både matematiken och darwinismen var tautologier som kunde orientera oss i världen. Varken marxism eller freudianism är tautologiska men är trots det inte falsifierbara.

Matematiken är inte falsifierbar i sej själv. Den existerar i den tredje världen. Men applicerad på värld ett så är den falsifierbar. Ett matematiskt påstående kan tolkas som antingen analytiskt eller empiriskt. Som empiriskt påstående så är det falsifierbart.

Poppers syn på första och andra världen var interaktionistiskt dualistisk. Han förblev oklar om andra och tredje världens metafysiska status. Han vidareutvecklade sina teorier hela livet.

Popper var tydlig med att han inte hade en instrumentalistisk syn på hypoteser och vetenskap. Han kritiserade utförligt Niels Bohr köpenhamnstolkning av kvantfysiken och stödde istället Einsteins realistiska attityd till teorier om världen.

Popper erkände att hans teori påmindre om C S Peirce men hävdade att han inte blev bekant med Peirce teorier förrän sent.

Popper var hela livet god vän med Hayek och de tillägnade var sin bok till varandra. Lakatos och Feyerabend var bägge elever till Popper som skulle kritisera honom och vidareutveckla vetenskapteorin. Lakatos är något av min favorit i sammanhanget.

Även miljardären George Sorros hade Popper som idol och hävdar att Poppers teorier vägledde honom i hans investeringsstrategier. Sorros skapade även Open Society institute, uppkallat efter Poppers bok.

Popper och Wittgenstein möttes ju i en ökänd tio minuters dialog som snabbt slutade med att Wittgenstein hytte med en eldgaffel åt Popper. Popper må ha varit populär ett tag under 1900-talet men jag tror nog att mer tid och uppmärksamhet idag har givits åt Wittgenstein.

Habermas nämner Poppers tre världar i Theory of Communicative Action. Habermas lär tidigt ha haft skäl att fördjupa sej i Poppers tankar under positivismstriden inom tysk sociologi.

Popper utsattes för en hel del sofistikerad kritik och det är tveksamt om falsifikationismen i slutändan klarar sej bättre än den verifikationism som han kritiserade. Ingen förnekar dock att han förde upp diskursen på en högre nivå.

Det finns mycket mer att säga om Popper, men det får vänta till någon annan gång.

 

James liv var relativt händelselöst, bortsett från några resor till Europa och en expedition till Amazonas (där han ådrog sej vattkoppor). Hans inre liv innehöll några perioder med depression och en långsam filosofisk utveckling under hela hans liv.

Han började allra först med kemi men övergick raskt i medicin som han tog en examen i, men efter en personlig kris kom han på att psykologi nog passade honom bättre, övergick sakta i filosofi, och studerade även religion ur både psykologisk och filosofisk synvinkel. Hans stil var att intressera sej för psykologins filosofi och filosofins psykologi.

"I wished, by treating Psychology like a natural science, to help her to become one."

-WJ

Liksom materialism tilltalade vissa människor så tilltalade även idealism vissa människor. James uttryckte sympati för bägge uppfattningarna. Liksom JS Mill var han radikal empiricist vilket kom att utmärka hans pragmatism.

Inte bara påverkade filosofin och psykologin i hög grad varandra utan även människan och verkligheten påverkade varandra. Han skapade på sin ålders höst en "voluntaristisk epistemologi" där sanningen i sej var ett samarbete mellan verkligheten och betraktaren. "For pragmatism (reality) is still in the making."

De tidiga pragmatisterna var ju influerade bl.a av Darwin och såg uppfattningen om omvärlden som något som utvecklades evolutionärt. För James så innebar detta att människan och hennes värld utvecklades tillsammans. Kanske var det naturligt att han med den uppfattningen misslyckades med att skapa ett filosofiskt system när han försökte.

All kunskap måste i sista hand vara empirisk, men även religiösa upplevelser är empiriska (oavsett om de är sanna, men de verkar inte vara helt falska).

Hans far var rik, oberoende och swedenborgare. Hans bror blev en känd författare och även hans syster blev känd för sin dagbok där hon berättade om sitt liv med sjukdom. Även WJ var rätt sjuklig av sej.

WJ undervisade flera år i anatomi och utvecklade också idén att kroppsliga "uttryck" för känslor ofta kan förekomma och orsaka känslorna.  Senare har ju psykologer konstaterat t.ex att ett leende kan göra dej gladare. Anatomi, psykologi och filosofi kunde belysa varandra i hans tänkande.

Hans filosofi kan med ett ord kallas för pragmatism, men han döpte inte sin psykologi. Allmänt kan sägas att han bejakade alla sätt att undersöka psyket på och att han intresserade sej för alla psykiska fenomen. Han var t.ex intresserad både av neurologi och introspektion. William James byggde det första psykologiska experimentlaboratoriet i USA. Eftervärlden kallar honom för den psykologiska funktionalismens fader.

Han är inte minst känd för att ha intresserat sej för religionspsykologi. Den sk. neuroteologin hade säkert intresserat honom mycket. Han brevväxlade med bl.a C.G. Jung och många andra.

James var en mycket begåvad människa och på hans tid var det kanske ännu möjligt för en sådan att behärska rätt mycket av psykologiämnet. Hans monumentala sammanfattning av psykologin utgavs 1890. Den var på 1200 sidor och hade tagit tolv år att skriva. På den tiden fick James symbolisera hur amerikansk psykologi försökte bryta sej fri från europeisk och bli världsledande.

Redan när han var psykolog så kunde man i hans skrifter se hans filosofiska teman: vikten av religion och känslor, variationen i den mänskliga reaktionen på livet och tanken att vi hjälper till att skapa den sanning som vi registrerar. Både som psykolog och filosof så var han mycket självständig i sin egen utbildning av sej själv. Han höll t.ex en föreläsning i psykologi innan han hade varit med om en själv.

James tycker att medvetandet verkar vara ett kontinuerligt flöde snarare än en följd av diskreta idéer. Detta har bl.a inspirerat James Joyce när han skrev Odyssevs. Bergson förnekade att han skulle ha inspirerats av James i sin första bok. Henry James skrev ur en deltagande persons synvinkel i sina berättelser vilket tillät honom att utforska medvetandet och perception och hans senare skrivande har jämförts med impressionistiskt måleri. Systern Alice James har genom sin dagbok uppmärksammats av som en kvinna som kämpar med sin sjukdom för att finna sin egen röst.

Ett ting, skriver WJ i "The Stream of Thought," är en grupp kvaliteer "which happen practically or aesthetically to interest us, to which we therefore give substantive names…".

Han anar även “an ultimate opacity in things, a dimension of being which escapes our theoretic control.”

William James uttrycker sej ofta mycket poetiskt och är tacksam att citera. Utströdda över hans karriär finns poetiska meningar som antyder hela teorier som han inte alltid utvecklade så mycket. Som t.ex:

"First, you know, a new theory is attacked as absurd; then it is admitted to be true, but obvious and insignificant; finally it is seen to be so important that its adversaries claim that they themselves discovered it."

Han myntade även "sciousness" i stället för "consciousness".

Hans livliga beskrivningar av upplevelser förebådar fenomenologin och liksom existentialismen intresserar han sej för människans plats i världen, men han är inte lika pessimistisk. Livet är ett äventyr och ett mysterium. En tropisk flod som bred flödar fram. Visserligen hade han sina depressiva stunder, men han själv ansåg att positiva tankar hjälpte.

Han nämner sex olika sidor som utmärker pragmatismen hos William James. Pragmatismen är ett filosofiskt temperament, en sanningsteori, en meningsteori, en holistisk kunskapsteori, en metafysisk teori och en metod för att lösa filosofiska dispyter.

Som sannings-, menings-, och kunskapsteori så ser pragmatismen inte verkligheten som en uppsättning oberoende fakta utan som en evolutionär kunskapsprocess. En objektiv verklighet är ett teoretiskt ideal medan vi i praktiken snarare har tillgång till föränderliga antaganden som samverkar i en dynamisk totalitet som även innefattar oss som iaktagare och våra föreställningar om oss själva.

I praktiken så är sanningen antaganden som fungerar i praktiken och i längden. Olika antaganden befinner sej i en närmast darwinistisk tävlan med varandra. Om ett antagande t.ex ger mening och skäl att kämpa vidare så kan det ge konkurrensmässiga fördelar framför en annan livsfilosofi som tecknar allting som meningslöst och lämnar folk håglösa. Sanning är helt enkelt det som fungerar i praktiken och i längden, totalt sett.

Den radikala empirismen innebär att filosofiska kategorier och värden tävlar i den mänskliga erfarenheten och att deras konflikter bara kan lösas allteftersom historien fortskrider och inte apriori. Alternativet som visar sej ha "the most massive destiny" kommer att vara det sanna alternativet (det som man får mest utbyte av, antar jag).

WJ anser dock att kunskapen skapas både av tolkaren och av världen, och detta kallar han vid nått tillfälle för "humanism": "there belongs to mind, from its birth upward, a spontaneity, a vote. It is in the game, and not a mere looker-on; and its judgments of the should-be, its ideals, cannot be peeled off from the body of the cogitandum as if they were excrescences…"

WJ skrev att idealism "will be chosen by a man of one emotional constitution, materialism by another." Idealism ger en känsla av intimitet med universum, känslan att jag till sist är besläktat med allt. Men materialister finner en sån idealism inskränkt och föredrar ett universum som är osäkert, vilt och farligt som inte har nån respekt för vårt ego. WJ sympatiserar med bägge idéerna.

Överlevnad är endast ett av flera mänskliga intressen: "The social affections, all the various forms of play, the thrilling intimations of art, the delights of philosophic contemplation, the rest of religious emotion, the joy of moral self-approbation, the charm of fancy and of wit — some or all of these are absolutely required to make the notion of mere existence tolerable;…"

Han ville inte ta ställning för någon speciell moral men all moral tycktes sträva efter ett “richer universe…the good which seems most organizable, most fit to enter into complex combinations, most apt to be a member of a more inclusive whole”

"Hands off: neither the whole of truth nor the whole of good is revealed to any single observer, although each observer gains a partial superiority of insight from the peculiar position in which he stands."

Eftersom det var “vision” som var “the important thing” hos en filosof så ogillade WJ “over-technicality and consequent dreariness of the younger disciples at our American universities…”

Det sägs att det var James som lärde Bertrand Russell den neutrala monismen som Russell  till och från hade som sin officiella filosofi. Först ansluter sig WJ till radikal empirism som epistemologisk ståndpunkt, senare skapar han en ontologi där ren erfarenhet är det enda som existerar.

WJ undersökte hela sitt liv mystiska upplevelser och experimenterade även med kemisk påverkan från kloralhydrat (1870), amylnitrit (1875), lustgas (1882) och även peyote (1896). WJ hävdade att det bara var när han var influerad av lustgas som han kunde förstå Hegel (Ett tips till alla filosofilärare!)

Han drog slutsatsen att även om uppenbarelserna för mystikern är sanna så är de bara sanna för mystikern. För alla andra så är de bara intressanta idéer som inte är grundade i egen personlig erfarenhet.

James undersökte även den samtida spiritismen och parapsykologin och ansåg att ingen naturlig förklaring tillfredställande kunde förklara all den information som ett spiritistiskt medium kunde avslöja. Detta behöver ju inte nödvändigtvis betyda att de dödas andar har varit framme utan kan kanske även förklaras med t.ex någon form av esp. Han tröttnade dock efter ett tag på spiritister, precis som han tröttnade på sitt psykologiska experimentlaboratorium. James tycks ha varit en person som behövde nya kickar.

WJ var en god social nätverkare och träffade en stor del av alla samtida intellektuella, inklusive Ralph Waldo Emerson, Horace Greeley, William Cullen Bryant, Oliver Wendell Holmes, Jr., Charles Peirce, Josiah Royce, George Santayana, Ernst Mach, John Dewey, W. E. B. Du Bois, Helen Keller, Mark Twain, Horatio Alger, Jr., James George Frazer, Henri Bergson, H. G. Wells, G. K. Chesterton, Sigmund Freud, Gertrude Stein, och Carl Jung.

WJ influerade bl.a John Dewey, F.C.S. Schiller, Henri Bergson, George Santayana, Hilary Putnam, Nelson Goodman, Richard Rorty, m.fl. och även t.ex Russell och Wittgenstein läste honom.

William James gudfar var Ralph Waldo Emerson. Han själv var gudfar till William James Siddis, som uppkallades efter honom.

Finns det inte även vissa likheter med Nietzsche?

Allt WJ har skrivit finns gratis på nätet liksom även en hel del sekundärlitteratur.

andra bloggar om

filosofi, psykologi,

Bergson var begåvad som ung och läste matematik. Han fick t.o.m. ett pris för att han löste något matematiskt problem. När han istället inriktade sej på filosofi så utbrast hans matematiklärare

“you could have been a mathematician; you will be a mere philosopher”

Han läste samtidigt som Durkheim och läste bl.a Herbert Spencer (som Durkheim öppet angrep men i hemliget verkar ha influerats av.)

Han gifte sej 1891 med Prousts kusin.

Hans tre första böcker var:

Tiden och den fria viljan -1889 (30 år gammal)

Materia och minne -1896

Kreativ evolution -1907

För någon som tidigt visade matematisk begåvning så är hans filosofi märkligt antirationell, i betydelsen att det inte går att göra några intellektuella modeller av den sanna verkligheten - Den kan man bara uppleva direkt intuitivt. Dock kan man beskriva den sanna verkligheten med liknelser och det är inte heller så att han inte tror att vetenskap fungerar. Vetenskapen använder intellektet och filosofin använder intuitionen och de kan kompletera varandra. Egentligen levererar intuitionen ett helhetsintryck som intellektet sen analyserar, dock utan att någonsin få med helheten. Det som fungerar i praktiken för oss är bara en liten del av hela sanningen. I sina böcker gör han alltid distinktioner för att sedan visa hur saker och ting egenligen hänger ihop. Verkligheten befinner sej bortom intellektets motsatspar och Bergson satte sej själv bortom såna motsatser som materialism och idealism. Kant hade ju satt upp antinomier som Bergson sa visade det rena intellektets gränser.

Intellektet kan inte lösa filosofiska problem, det kan bara intuitionen. Intuition är en sorts kunskap om att verkligheten är kontinuerlig och odelbar och ständigt föränderlig. Intelligensen kan inte fånga världen, intellektet är bara till för att göra verktyg. Intellektet är alltid styrt av något praktiskt intresse medan intuitionen är ett neutralt objektivt intryck av saker och ting. (eg. förkastar Bergson denna modell av perceptionen.) Vår kunskap är fångad i praktiska omsorger och relativ, men utanför intellektet kan vi nå kunskap om det absoluta. Intuitivt har vi direkt tillgång till tidens flöde, om vi inte reflekterar över det. Tiden är ett flöde utan avbrott och utan intervaller. Äkta Tid (la durée réelle) kan inte mätas utan kan bara upplevas direkt. Den verkliga livsupplevelsen kan inte matematiseras. Man kan varken säga att nuet är en punkt eller har utstäckning. Rymd och annan tomhet kan inte upplevas därför att de inte finns, de är bara en intellektuell idé. Det finns inga negationer i verkligheten.

Att utifrån en annorlunda syn på tid bejaka fri vilja är lite annorlunda och nämns inte på de vanligaste nätsidorna om "free will". Bergson är åtminstone lite orginell om inte annat. Det finns inga jättetydliga föregångare till honom. Herakleitos sa att allt flyter, dvs förändras ständigt, men det känns som en rätt långsökt referens. Bergson är en slags konkurrent till fenomenologin och är liksom den kritisk till nykantianismen under sent 1800-tal.

Han skriver i anslutning till sin preceptionsteori att avståndet till sakerna eg. inte existerar och att vår perception befinner sej i sakerna snarare än tvärtom.

"My perception can, then, only be some part of these objects themselves; it is in them rather than they in it." - Bergson

Han skriver även att rymden befinner sej i sakerna snarare än tvärtom.

Mot idealisterna säger Bergson att yttre saker är oberoende av hur vi ser dom och mot materialisterna säger han att saker trots detta är precis som vi uppfattar dom. Strikt materialism kan inte förklara vad medvetande har för funktion och kan inte visa hur medvetande skapas av hjärnan även om den kan påvisa paralleller mellan subjektiva upplevelser och objektiva hjärntillstånd. Idealister å andra sidan kan inte förklara varför själen verkar ha just en nära relation till hjärnan och den egna kroppen och ingenting annat - allt "förklaras" som en illusion. Men kroppen och själen är inte avbilder av varandra och den ena kan inte förklara den andra. Man kan visa att de påverkar varandra men man kan inte reducera den ena till den andra. Inte minst minnet tycks vara irreducibelt till kroppen och ju större och klarare minne man har, desto mer medveten och friare är man, och mer obunden av påverkan i nuet.

Bergson läste i sin ungdom Spencer och Darwin men kom att bli kritisk till dessa och utvecklade en egen syn på biologi och evolution. Den kreativa evolutionen kan inte förklaras med enbart mekanisk determinism men inte heller med teleologi eller finalism enbart. Den måste förklaras som en kombination av deterministiska och finalistiska principer. Både elan vital (som inte behöver tolkas som nånting konstigare än överlevnadsinstinkten) och intelligensen hos livet är finalistiska principer hos livet som siktar på vissa slutresultat.

Bergsons intuition kan tolkas som en föregångare till Husserls fenomenologi och att fenomenologin konkurrerade ut Bergson kan kanske delvis bero på att fenomenologin verkade vara ha en mer utvecklad metod och vara mindre - intuitiv.

Bergson kan kanske kallas för en filosofisk impressionist. I början av 1900-talet är han mycket känd och inflytelserik. Det är inte omöjligt att Bergson var en inspirationskälla för Proust när han skrev "På spaning" med ett subjektivt utforskande av tiden och minnet.

1907 kritiserade han filmmediet som gjorde tiden till en serie av ögonblick.

1908 träffades Bergson och William James i London. De hade varit intresserade av varandras filosofier en tid och blev nu goda vänner. James skulle ha skrivit förordet till den engelska översättningen av Creative Evolution men dog 1910. Enl. ett rykte så skulle Bergson ha varit influerad av James idé "stream of conscioussness" när han skrev sin första bok, vilket han förnekade.

1914 fördömde katolska kyrkan hans filosofi.

Besökte USA 1913 och orsakade den första trafikstockningen i Broadways historia.

Under första världskriget skickas han som diplomatisk emissarie till USA och får jobba med president Wilsons projekt League of Nations.

1922 debaterade han med Einstein om tidbegrepp och observatörens roll. Detta var början till nedgången för Bergson och uppgången för Einstein.

1922 blev han utnämnd till president för UNESCOs föregångare. Han var en tid mer känd för politiskt arbete än för filosofiskt.

Han fick under andra halvan av 20-talet dra sej tillbaka pga sjukdom.

Bergson fick nobelpriset 1927. Det är ett fåtal filosofer (5?) som har fått nobelpriset, och urvalet känns kanske aningen underligt. Möjligtvis kan man peka på att liksom Bergson hade bred popularitet i början av 1900-talet så hade även Sartre det under 1950-talet.

Under 20-talet tappade han i popularitet. Han överraskade med en fjärde större bok 1932. Det dröjde 25 år mellan hans tredje och fjärde bok. Han publicerade bara fyra större verk under sin livstid men även en del kortare artiklar och artikelsamlingar.

Först med sin fjärde bok tar han upp tydligt religiösa idéer. Hans intuition kopplas för första gången tydligt till mystik. Det finns en bra och en dålig religion och moral. Den dåliga är konservativ (och låter som durkheimiansim), den bra är progressiv, universell och mystisk. Äkta religiositet kan ine formaliseras.

i mitten av 30-talet varnar Whitehead för Bergsons och Nietzsches inflytande i USA, trots att han tidigare hade erkänt ett inflytande från Bergson. Bergson funderar på att konvertera till katolicism.

Sina sista år var Bergson mycket kritisk till Vichyregimen i Frankrike och han krävde att räknas som jude av Vichyregimen trots att han kunde ha kommit undan. Bergson kan som filosof associeras till den fredliga och borgerliga la belle epoque och därför är det ju intressant attt han även som gammal och sjuk kunde vara upprorisk mot en ockuperande regim. Han dog 1941, 82 år gammal.

Efter hans död 1941 minskade hans populäritet snabbt och efter ww2 var den riktigt låg tills Deleuze publicerade "Bergsonisme" 1966. Sedan har den långsamt ökat igen.

Bergson återuppväcktes av Deleuze i kampen mot de tre Hna (Hegel, Husserl, Heidegger). Verkligheten saknar negationer. Bergsons mångfalder är bara positiviteter brevid varandra. Enl. Bergson så finns det inga negationer i verkligheten, vilket Hegel hävdar. Deleuze använder även Bergsons idéer när han skriver sina filmteoretiska texter - ironiskt nog

“To exist is to change, to change is to mature, to mature is to go on creating oneself endlessly.”

“There is no greater joy than that of feeling oneself a creator. The triumph of life is expressed by creation.”

“The essential function of the universe, which is a machine for making gods”

filosofi,

På wikipedia så hänvisas man dock vidare från "semiologi" till uppslagsordet "semiotik" och läser man där får man reda på att de används synonymt.

Men semiotiken, som skapades av Peirce, har tidigare haft viktiga skillnader gentemot semiologin. Inte minst har det funnits en naturlig semiotik, ett utforskande av tecken i naturen, som fullständigt går utanför Saussures rent humanistiska teori. T.ex så kan växter överföra information till varandra genom kemiska signaler och en hund kan t.ex tolka mörka moln som tecken på regn. Läser man under "semiotik" på wikipedia så hittar man Peirces teori uppdaterad till idag, medan Saussures semiologi tycks vara en mindre bidragsgivare. Så semiotiken tycks ha ätit upp semiologin, åtminstone på wikipedia.

Semiotiken fungerar för Peirce som en grund för hans pragmatiska filosofi. Eftersom semiotik ska vara en vetenskap så blir det för honom den grundläggande vetenskapen. Tankar är tecken. Kunskap är minnen. Identitet och personlighet är endast minnen. Trots att han skriver under sent 1800-tal så verkar kan beskriva en robotfilosofi.

Peirce är både antisubjektivist och antirealist. Den inre världen har vi ingen direkt tillgång till och den yttre världen når oss bara som tecken. Naturens bok blir bara en bok bland andra. Sanning är något som leder oss vidare, som ett lösenord ungefär. Peirce poängterar även att hans semiotik inte är begränsad till den mänskliga kulturen.

Om Descartes beskrev fysiken som mekanisk så beskrev Peirce intelligens artificiellt. En slags avmystifiering eller denaturalisering av såna saker som språk, teori och sanning.

På 1890-talet grundades behaviourismen av Watson, som är en psykologisk riktning som ignorerar att människan har ett subjekt (till skillnad från ex. kbt). Detta blir den första typiskt amerikanska psykologiska riktiningen.

Houellebecq närmer Peirce flera gånger i On the possibility of an Island som en filosof som gick att använda i framtiden. Peirces pragmatiska grundprinciper tycks i framtiden tolkas cybernetiskt.

"all this universe is perfused with signs, if it is not composed exclusively of signs"

-Peirce (man skulle annars kunna tro att det var Derrida)

Hans första filosofiska artikel publicerades 1877 och var inspirerad av diskussioner i The Metapfysical Club som bildades 1871 och som från början bestod av ett litet gäng kompisar.

William James skulle senare hävda att Peirce med sina artiklar under 1870-talet grundade den filosofiska pragmatiskmen som är den typiskt amerikanska filosofiska traditionen. Som sanna opportunister så har amerikanerna gärna tagit intryck av brittisk analytisk filosofi och kontinental poststrukturalism, men de har förblivit pragmatister i grunden.

Peirce var son till en matematikprofessor och tog en examen i kemi och verkade som forskare och vetenskapsman i över trettio år. När han i sin ungdom var vid en internatskola så blev han intresserad av tyska filosofer som Schiller och Kant, och han hävdade senare att Kant var en viktigt inspiration för hans filosofi. Andra inspirationskällor tycks Aristoteles och skolastikerna ha varit.

Trots att han var högutbildad och hade rika föräldrar så levde Peirce stora delar av sitt liv i relativ fattigdom. Dels var han antagligen före sin tid och har uppskattats mycket mer efter sin död, och dels så var han en sjukling med ojämnt humör som levde ett relativt tillbakadraget liv. Uppskattningen av hans verk har vuxit under större delen av 1900-talet, men medan han levde så verkade ibland William James vara hans enda vän. Trots att Peirce var ganska kritisk mot James filosofi. Såväl Bertrand Russell som Whitehead kom att hylla Peirce först efter hans död. (Russell verkar dock ha känt till Peirce redan tidigare och kan ha tagit delar av hans logiska forskning för egen del.) Han tycks även ha haft akademiska fiender, t.ex Simon "We are probably nearing the limit of all we can know about astronomy" Newcomb. Att Peirce gifte sej med en romsk kvinna kan ocskå ha påverkat hans karriär negativt.

Peirce pragmatism är radikalt empiricistisk men samtidigt antirealistisk och instrumentalistisk. Både subjektet och objektet blir på sätt och vis sekundära abstraktioner medan det som vi har direkt tillgång till är tecken i samspel med varandra. Pragmatismen stod i opposition till både idealismen och nyrealismen under sent 1800-tal. Kunskapsteorin skulle vara ickefundamentalistisk, experimentell, och evolutionär, ungefär som vetenskapen. Peirce myntade begreppet "fallibilism" och förebådade det mesta inom Poppers vetenskapsteori. Peirce ifrågasatte även distinktionen mellan fakta och värdering.

Peirce var ju son till en matematikprofessor och skulle även göra insater inom logik och matematik. Peirce ansåg matematiken som mer grundläggande än både filosofi och specialvetenskaper. Logiken är för honom en del av filosofin som använder sej av matematiska metoder. Tydligen så gjorde han i sin ensamhet flera matematiska upptäckte som senare skulle komma att göras av andra. Peirce ska t.ex ha skapat en kardinal aritmetik före Cantor, skapade en primitiv axiomatisk mängdlära före Zermelo och upptäckte före Shannon att elektriska växlar kunde utföra boolesk algebra, med mera. Han studerade även flera matematiska områden där han inte gjorde grundläggande upptäckter. Han var mycket produktiv inom matematisk logik och konstruerade ett flertal logiska språk, varav flera skulle visa sej vara före sin tid. Vissa logikhistoriker anser honom vara en av de främsta logikerna genom tiderna.

Peirce gjorde en hel del indelningar och systematiseringar, byggde t.ex ett system av olika vetenskaper, skiljde t.ex mellan olika sorters tecken, hittade på en del nya ord för sina begrepp. En indelning av tecken var: ikon, tecken och symbol.

Hans tre vetenskapliga metoder: abduktion, deduktion, induktion

I sina tidigaste artiklar så tar han upp fyra oförmågor som vi har och kriticerar utifrån detta cartesianismen:

Vi har egentligen ingen förmåga till introspektion. All kunskap om den inre världen är hypotetiska slutsatser utifrån betraktande av den ytre världen.

Vi har egentligen ingen fömåga till intuition. Intuitioner vore kognitioner utan föregående kognitioner och sådana kognitioner finns inte.

Vi kan inte tänka utan tecken. Varje kognition måste tolkas av en följande kognition för att vara en kognition.

Vi har egentligen ingen begrepp om det ovetbara.

Utifrån detta så hade han följande invändningar mot cartesianismen:

Vi kan egentligen inte betvivla allting. Vi måste börja där vi är.

Det enskilda individen kan aldrig ensam fälla avgörandet i grundläggande frågor, utan det är en kollektiv process.

Filosofen bör inte förlita sej på en ensam resonemangskedja utan på ett flertal resonemang som tycks peka i samma riktning. Teorier samverkar.

Filosofer bör försöka att undvika att förklara saker med något Absolut som i sej inte kan förklaras.

I denna kritik så har han vissa likheter med common-sense-filosofi.

För Peirce så tillhörde logiken de normativa vetenskaperna, brevid etik och estetik. Logiken är mer grundläggande än specialvetenskaperna, och eftersom fallibilismen är en del av den vetenskapliga metodiken så kan slump antas vara en objektiv del av världen.

Fallibilismen och pragmatismen ska tydligen ses som ett kompleterande par, lite likt skepticism och positivism. Fallibilism är dock för honom associerat till slump och evolution och pragmatism till begreppsrealism

Att begrepp och teorier fungerade i praktiken tycks ha varit tecken inte bara på att de var sanna utan även på att de ägde en egen existens.

En kontroveriell punkt har sanningsteorin varit: Sanning är det som fungerar i praktiken. Att det kan vara en heuristisk metod att se vad som fungerar i praktiken betvivlar få, men att försöka göra detta till själva definitionen av sanning är något annat. Innebär det t.ex att det inte finns någon sanning oberoende av oss? Peirce förnekar tinget-i-sej som nånting principiellt ovetbart för oss. Den kunskap vi har, hur begränsad och ofullständig den än är, gäller verkligheten i-sej. i fråga om sanningsteorin och the pragmatic maxim så omformulerade sej Peirce flera gånger och kände sej notoriskt missförstådd. Även W James skulle ibland häcklas på denna punkt.

Peirce såg fenomenvärden som logiska processer i utveckling. Detta kan i dag ses som besläktat med komputationalism, men var på hans tid inte helt obesläktat med hegelianism. Hela världen var stadd i utveckling och även naturlagarna var föränderliga över tid. De var en lags vanor som världen la sej till med. Äkta laglös slump förekom rent objektivt i världen. Peirce tolkade samband i världen som något statistiskt och var en frekventialist som förkastade bayesisk analys. Världens utveckling gick från medvetande/frihet mot materia/lagbundenhet och materia för honom var koagulerat medvetande. Någon grad av mental kvalitet finns hos stora delar av naturen, och Peirce har kallats panpsykist.

"The one intelligible theory of the universe is that of objective idealism, that matter is effete mind, inveterate habits becoming physical laws" -Peirce

"Three modes of evolution have thus been brought before us: evolution by fortuitous variation, evolution by mechanical necessity, and evolution by creative love." -Peirce

Peirce läste Aristoteles, Kant och Hegel som är de tre främsta filosoferna som har varsin kategorilära, och han skapade utifrån dem sin egen kategorilära, men med bara tre kategorier.

hans kategorilära där han skiljer mellan firstness, secondness and thirdness. Det är inte helt lätt att få en känsla för dem, men de påminner kanske lite om tes, antites och syntes.

Detta kan kopplas till hans reduktionshypotes.

Peirce reduktionshypotes säger att inom matematik och logik kan alla relationer reduceras till tre primära fall - monad, dyad och triad.

Även om allt var tecken och alla tecken är distinkta från varandra så finns det en underliggande kontinuitet som håller ihop världen. Peirce skrev att det var kontinuiteten som var filosofins egentliga forskningsobjekt, och i anslutning till kontinuitetstanken så försvarade han både oändliga matematiska mängder och det infinitesimala. Han menade även att det fanns grader av existens så att existens/ickeexistens inte var en skarp dikotomi. Han knöt även kontinuitetstanken till odödlighet.

Även om Peirce framstår som mycket logisk, skeptisk och praktiskt användbar så argumenterade han både för Guds existens och själens odödlighet. (Vilket råkar vara två frågor som Kant argumenterar för i sin andra kritik om det praktiska förnuftet, som saker man måste anta utan att kunna bevisa.)

Vissa samtida såg likheter mellan Peirces filosofi och Henri Bergsons filosofi, men det förnekade Peirce bestämt. Inte minst så var Bergson starkt för intuition medan Peirce var starkt emot. William James däremot erkände vissa likheter med Bergson.

Människor som stödde honom och förde hans ideer vidare var bl.a William James, John Dewey, Thorstein Veblen och Josiah Royce. T.ex Dewey och Veblen var elever till honom. Även George Santayana blev influerad av honom. Hans fru överlevde honom med tjugo år och försökte tala för hans arbete.

Flera forskningsinstitut har öppnats i Europa och även Brazilien, ägnade åt Peirce och pragmatism. Finska pierceforskare har börjat att utforska hans "spekulativa retorik" som kan ha likheter med Wittgensteins språkspel.

Det stora intresset för Peirce utanför filsofiska cirklar tycks cirkla kring utvecklandet av bättre självstyrande och självreglerande system, på väg mot en artificiell intelligens någon gång i framtiden. Bevisligen är dessa delar av hans arbete mycket tillämpbara i praktiken, vilket kanske inte skulle ha överraskat den gamle pragmatikern.

andra bloggar om

filosofi, pragmatism,