Tempus Fugit

Jag har nu skrivit om en handfull pragmatiska klassiker och även om filosofiska släktingar som Pascal, Nietzsche, Bergson och Popper.

I grannskapet till klassikerna så fanns även Santayana, FCS Schiller, RW Emerson och Josiah Royce.

Efter  ww2 blir det lite oklart vilka som är pragmatister och vilka som är analytiska filosofer. Men ibland brukar intressanta filosofer som Putnam, Sellars och Donald Davidsson benämnas som pragmatister. (Sellars synoptiska filosofi har bl.a influerad Brassier.)

Folk som Kripke och Nelson Goodman brukar räknas som analytiska filosofer men har liksom Quine fört den analytiska filosofin närmare pragmatiska och empiriska sammanhang.

Kanske skriver jag om dem någon annan gång, men inte just nu.

Quine kritiserar med sin "empiricism without dogma" bl.a Leibniz och Kant. Deleuze kritiserar med sin "transcendentala empiricism" bl.a Kant och Hegel. Jag tycker mej ana beröringspunkter.

Det finns en pragmatistisk strömning inom amerikansk juridisk teori, och det finns något som kallas fransk pragmatism inom sociologi, där bl.a Latour räknas in (i kontrast till Bourdieu).

Pragmatismen visar sej inte minst vara inspirerad av Darwin, vilket dels gör Shopenhauer till en felande länk mellan tysk idealism och amerikansk pragmatism, och dels gör pragmatism till en intressant parallell till Herbert Spencers syntetiska filosofi, där även en slags universell utvecklingsteori fanns med, som gällde både för idéer och teorier liksom för levande organismer.

Dessutom kan både Karl-Otto Apel och Habermas med sin universal pragmatics nämnas.

m.fl.

Det är också intressant att notera likheten mellan William James pragmatism och senare amerikansk tro-på-dej-själv-filosofi/psykologi.

andra bloggar om

filosofi, pragmatism,