Något om Schelling
Friedrich Wilhelm Joseph Schelling föddes 27e januari 1775 och kom att kallas för "pojkfilosofen" eftersom han redan vid unga år visade en stor filosofisk begåvning.
Schelling kan tidigt ha blvit utsatt för österländsk filosofi eftersom hans far undervisade i fjärran-östern-kunskap och Schellings fru Carolines far hade även liknande kunskaper.
I sin tidiga filosofi, 1797-1804, så är han i stort sett en sorts spinozist, men försöker undkomma Spinozas determinism och försöker utifrån Kant och Fichte förklara hur frihet kan vara möjlig i en till synes deterministisk värld.
Med Göthe som bollplank blir Schelling den romantiska rörelsens huvudfilosof. Den romantiska rörelsen blir fundamentalt platonistisk och Schelling blir den mest platonistiske av de tyska idealisterna. Allra störst utmaning mot Upplysningen blev det romantiska försöket att skapa en romantisk naturvetenskap.
Naturen består av nivåer och på varje nivå så verkar motsatta krafter i en dynamisk harmoni för att upprätthålla ordningen. I sin totalitet så utgör världsalltet en stor organism som samtidigt också är det ultimata konstverket.
Schellings naturfilosofi fick en stor uppslutning med bl.a Henrik Steffens som talesman, och bland övriga namn fanns Lorenz Oken, Gotthilf Heinrich Schubert, Julius Victor Carus, Friedrich Wilhelm Joseph von Eschenmayer, liksom även fysiologen Friedrich Burdach, den danske fysikern Hans Christian Örsted, växtfysiologen Christian Gottfried Nees von Esenbeck, patologen Dietrich Georg Kieser och estetikern Karl Wilhelm Ferdinand Solger.
Han blir professor 1803 och är det ända till 1841.
I sitt försök att förena motsatser så kommer han fram till ett strukturlöst Absolut tillstånd där inga motsättningar finns. Hegel kallade kritiskt detta "en natt där alla kor är svarta". Schellings absoluta idealism har beröringspunkter med Plotinus nyplatonism. Horkheimer/Adorno såg identitetsfilosofin som roten till all världens ondska.
Hegel bygger i hög grad på den tidige Schelling. För Hegel är frihet att inse vad som är nödvändigt: han tar två steg tillbaka, förbi Spinoza, till stoikerna.
På en punkt är Hegel och Schelling dock varandras motsatser. Hegel bygger ett väldigt fullbordat och avslutat filosofiskt system. Schelling har inget slutgiltigt enhetligt system, utan fortsätter att utvecklas och söka, om än långsammare med tiden.
Det åtminstone så som både samtiden och filosofihistorikerna har uppfattat honom. Redan Hegel anmärkte att Schelling genomgick sin filosofiska utveckling helt offentligt.
Även om den traditionella Schellingbilden är en av det ena filosofiska systemet efter den andra så vill Ian Hamilton Grant teckna en mer konsekvent och enhetlig Schelling som bygger på sitt naturfilosofiska system hela livet. Hans bok tänkte jag dock ägna en egen bloggpost. Här följer jag en mer klassisk Schellingbild.
Ca 29 år gammal kan man urskilja ett brott inom hans filosofiska utveckling. Schelling väljer frihet framför Spinoza. Efter en hektisk ungdomstid så publicerar Schelling mycket lite under sina sista 50 år.
Han blir nu även influerad av Böhme och Baader och andra europeiska mystiker.
Den senare Schelling tvivlar på att absolut kunskap är möjlig. Världen tycks ha ett visst mått av godtycke över sej. Han är mindre romantiker och liknar mera Schopenhauer och förebådar senare viljefilosofer som Nietzsche. Hans teologiska historiefilosofi tycks ha influerat C.G. Jung.
I likhet med Schopenhauer så introducerar Schelling en Kantinfluerat idé om "viljandet" som varats grund:"I den sista och högsta instansen så finns det inget annat varande än viljandet. Viljandet är det primala varandet och alla predikat hos det primala varandet passar endast viljandet: grundlöshet, evighet, oberoende av tid, självbekräftelse" (Schelling).
Schelling föreslår att det finns två principer i oss: "en omedveten, mörk princip och en medveten princip" som ändå måste vara identiska på något sätt. Detta kan spåras tillbaks till Böhme.
1831 dör Hegel. 1841 kallas Schelling att sopa undan hegelianismen. Den gamle Schelling föreläste om myter för bl.a Engels, Bakunin och Kierkegaard. Religionshistorien är utvecklingen av Guds egen självbild. De två första var vänstehegelianer men existentialisten Kierkegaard var schellingfantast hela livet, trots att Kierkegaard avfärdade Hegel som larger than life.
Mytföreläsningarna fick blandat mottagande. Då drog han sig 1843 tillbaka från världen och levde sina tolv sista år helt och hållet i hemmet och för familjen samt sina filosofiska spekulationer.
Schelling's sena filosofi fullbordas aldrig. Hans försök att återge världshistorien från begynnelsen på filosofiska grunder är sannolikt övermänskligt. Men han utvecklade tankar som tar honom bortom idealismen och gör honom till en föregångare till existentiella och andra icke-idealistiska former av filosofi.
Schelling har varit dold i Hegels skugga och tolkad via honom. Men Schelling har imponerat på och influerat flera som har varit kritiska till Hegels absoluta idealism, som Feuerbach, Kierkegaard, Nietzsche och Heidegger.
Schelling är en av de första som börjar ifrågasätta metafysiken som representation av verkligheten, ett tema som har drivits även av Heidegger och Wittgenstein m.fl.
Schelling's beskrivning av vetandet och världen, speciellt insisterandet på att inte begränsa vår uppfattning till det som är tillgängligt för objektifierande former, har nog inte uppskattats rätt hittills.
Bland dem som under senare tid behandlat eller influerats av Schelling finns Jürgen Habermas,Martin Heidegger, Paul Tillich, Charles Peirce, Ken Wilber, Slavoj Zizek, Deleuze och Ian Hamilton Grant.
"Långt ifrån att människan och hennes aktivitet gör världen begriplig, så är det människan själv som är mest obegriplig."- Schelling
andra bloggar om
Schelling, filosofi,