Tempus Fugit

Det påstås en hel del om Swedenborgs vetenskapliga forskning som i vissa avseenden sätter honom århundraden före sin samtid.

Dock är det hans mystiska sida som mest har uppmärksammats av eftervärlden.

Förutom att ha grundat en egen frikyrka så tycks Swedenborg även ha varit anfadern till den spiritistiska rörelsen.

Det har genom seklerna varit många intellektuella som har varit intresserade av Swedenborg.

I sin ungdom var Kant imponerad av Leibniz och Wolff som var de två filosoferna på tapeten just då. Under 1760-talet tar han dock avstånd från Leibniz, Wolff och Baumgarten och utrycker istället sin beundran för Newton och Rousseau.

1764 skrev han em kritisk bok om Leibniz. 1766 en kritisk bok om Swedenborg.

Swedenborg som mystiker var först mycket uppskattad av sin samtid. När Kant publicerade en kritik av Swedenborg så började hans popularitet dock att dala.

Även om Kant öppet var kritisk till Swedenborg så tycks hans åsikter i hemlighet ha varit mer komplexa. Allra först är han försiktigt positiv men denna inställning slår snart över i kritik. Han skriver dock i förbigående att han ser stora likheter mellan Swedenborgs filosofi och Kants egen. Detta är dock skrivet av en ung Kant som ännu inte hade skrivit något av sina stora verk. Han skriver privat att han känner sej kluven inför Swedenborg och Kants kritiska bok kan även läsas som ironisk och ambivalent.

I sin första kritik, av det rena förnuftet, så attackerar Kant inte minst Leibniz idé om en mathesis universalis, att man genom rationalitet skulle kunna räkna ut saker om hur världen nödvändigtvis såg ut. Tinget-i-sej är principiellt ovetbart. Däremot hamnar antagligen Swedenborgs extrasensoriska visioner inte under den kritiken.

Gissningsvis hör de snarare till den tredje kritiken, av omdömesförmågan, där Kant tog upp ämnesområden som inte ännu var några väletablerade vetenskaper, t.ex kemi, biologi, samhällsvetenskap och estetik. Dessa ämnen var omdömesförmågans och de begåvade gissningarnas rike. Om Swedenborg hade rätt kunde man inte på förhand veta. Till det fick man använda sin omdömesfömåga.

Tjugo år efter sin kritiska bok kan Kant utala sej rätt positivt om Swedenborg. Den filosofihistoriska forskningen undersöker även möjligheten att Kant kan ha blivit influerad av Swedenborg i några av sina begrepp, t.ex "Ändamålens rike",

Enligt Iain Hamilton Grant så påminner Kants sista opuplicerade arbete återigen om Leibniz och Wolff. Samtidigt kriticerar han Fichte som håller på med ett snarlikt projekt.

Trots att Kants kritik gjorde Swedenborg ohipp så är det förvånansvärt många intellektuella som har gillat Swedenborg genom tiderna. Dock har han inte uppmärksammat så mycket av filosofer och vetenskapsmän utan mer av diktare, författare och kompositörer. T.ex de tre viktigaste kompositörerna av tolvtonsmusik!

Hur kul är moralfilosofi?

Född professionell

Från Weber till Habermas

Ny neurologi kräver ny etik

Moralens neurologi

Neurologi, teleologi och deontologi

Moraliska framsteg

Philippa Foot

Etik i ett vetenskapligt sammanhang

Jag kommer att försöka leta reda på fler teman. Tipsa mej gärna.

edit:

Jag har tvekat om även de här två posterna bör vara med:

Här är vi positiva handlar bl.a om metaetik och juridik, och

Ett nödvändigt ont handlar bl.a om psykologi och amoraliskhet.

andra bloggar om

moral, etik, filosofi, neurologi,

Harman hade en fråga på sin blogg om vem den mest överskattade filosofen var, och det är ju en intressant fråga som får en att se på filosofihistorien på ett lite annorlunda sätt. Han kom fram till att det troligen är en inte helt värdelös filosof som antagligen är nutida eller inte så gammal.

I den analytisk-pragmatiska världen så tror jag att Wittgenstein ses som den mest inflytelserika filosofen sen länge, och inom kontinental filosofi så är Wittgenstein den analytiska filosof som flest gillar. Så Wittgenstein är sedan länge enormt uppskattad, och i min mening överskattad.

Jag har tagit upp Wittgenstein några gånger på min blogg. Jag har två långa poster bara ägnade åt honom. Men är man uppmärksam när man läser dem så märker man att jag är kritisk. Han är en fascinerande person, närmast en sorts intellektuell äventyrare, med ett fascinerande liv, men som filosof så tillhör han inte mina favoriter.

Han lägger inte ens fram sin metafysik eftersom han anser att språket och logiken inte duger till det. Han är bl.a. influerad av Schopenhauer och Tolstoy, men denna tysta sida av Wittgenstein brukar wittgensteinianerna inte betona. Det är hans tankar kring språket och logiken som intresserar mest.

I början av 1700-talet så ansåg de flesta att Leibniz hade stulit infinitesimalkalkylen från Newton och den tidigare populäre Leibniz stjärna dalade. Strax därefter dog han. Under tvåhundra år var Newton den nya naturvetenskapens grundare och idol, likt Jesus född den 25e december.

Sedan 1900-talets början så har Newtons fysik varit passé. Dock är Leibniz alltmer aktuell idag, inom flera olika områden. Det verkar som om Newton var överskattad under lång tid, och Leibniz underskattad.

Voltaire skrev en satir om Leibniz filosofi som visade att Voltaire egentligen inte hade förstått den. Det var inte så konstigt efterom den är rätt svår och många texter länge har varit outgivna, men då ska man inte heller skriva en satir om den. Utöver Candide så är det inte så mycket av Voltaire som ännu är intressant idag. Han var en fransk anglofil som hoppade på tåget med encyklopedin och hans berömda citat om yttrandefrihet går inte att återfinna bland hans texter, även han skulle ha kunnat sagt nått sånt.

I sin ungdom var Kant Leibnizinfluerad men tog sedan starkt avstånd från honom. Kant har haft ett enormt inflytande på senare filosofi, vilket antagligen inte enbart har varit av godo. Kant hade mycket höga tankar om Newton och försökte försvara hans naturvetenskap mot Humes skepticism, men lyckades liksom Hume bara finna mycket av tingens ordning i det egna sinnet.

I en bloggkommentar ansåg någon att mycket av kontinental filosofi går tillbaks till Kant och mycket av analytisk filosofi går tillbaks till Hume. Det är en inte helt stollig anmärkning. Bägge inriktningarna inom filosofi är "antimetafysiska" och ifrågasätter möjligheten av en naturfilosofi.

Förutom att undergräva den naturfilosofiska traditionen så lyckades Kant även att skada den naturrättsliga traditionen från Hugo Grotius. Dagens libertarianska naturrättstankar härstammar från Hobbes och Locke. Leibniz gillade Grotius. En annan populär stjärna som Kant lyckades plocka ner var Swedenborg.

Den förste som skapade en naturfilosofi efter Kant var Schelling, länge missförstådd och sedd som ett förstadium till Hegel. Idag verkar det vara flera som anser att naturfilosofin är påväg tillbaks.

Men mest överskattad idag, är nog Wittgenstein. Inte minst om man jämför med Whitehead.

andra bloggar om

filosofi,

Det har varit en #Derridagate på filosofinätet.

Det började med att Harman avfärdade Derrida på ett nedlåtande sätt, han gör vissa summariska avrättningar ibland, varpå en mängd bloggare och kommentatorer sa att om man ska kritisera Derrida så ska man göra det för något som är sant.

Levi Bryant verkar till sist ha hittat vissa beröringspunkter mellan Derrida och OOO även om han betonar att OOO är annorlunda och bättre än Derrida. Svensken Hägglund är inblandad i sammanhanget med sin tolkning av Derrida som radikal ateist.

Jag gillar Bryants närmande av kontrahenterna och tycker att det vore fascinerande om OOO verkligen vore den framtida filosofi som Derrida nog trodde aldrig skulle komma. Derridas messianism är hoppet om något okänt som vi ännu inte vet vad det är. Speciellt Levi Bryant lyckas här belysa OOO med Derrida och Derrida med OOO.

Filosofer som samtidigt är matematiker är intressanta, men det är inte så många. Framstående filosofiska matematiker är egentligen bara Descartes, Leibniz och Pascal. I viss mån även logikerna Frege, Russell och Whitehead. Poincaré vände sej ju mot Ferges och Russells logicism men filosoferade i övrigt inte så mycket. Något fler filosofer har varit intresserade av matematik utan att själva har varit framstående matematiska forskare, från Pythagoras till Badiou. Några ord nu om Badiou. Jag tänker här ignorera hans freudomarxism och beskriva hans grundläggande av filosofin i matematiken.

Hans magnum opus heter Being and Event. Händelsen är ett brott i det rena varandet och via händelsen finner och förlikas subjektet med verkligheten. Detta formuleras, ibland rigoröst, enligt Zermelo–Fraenkels variant av mängdlära, som är den vanligaste men som Badiou ger en fundamental metafysisk roll. Badiou försöker att skapa ett utrymme för subjektivitet och mänskligt handlande inom poststrukturalistisk och konstruktivistisk filosofi. I sina försök blandar han matematiska formler med Mallarme, Hölderin och Pascal.

Being and event översattes till engelska 2005, 20 år efter att den först publicerades på franska. Badiou är en av få kontinentala filosofer som den analytiska filosofin har visat något intresse för.

Hans elev Meillassoux gillar även han matematik. Han vill lyfta fram verkligheten i sej som nihilism och kaos och hävdar att matematiska strukturer är den enda kunskap som vi kan ha. Människan och hennes kultur är liten och meningslös. Han kallar detta "spekulativ materialism" och är tydlig med att han söker just en form av materialism. Han kritiserade korrelationismen, att kunskap måste vara kunskap för oss. Samtidigt så har han ett dubbelt förhållande till den:
Korrelationismen är från början en bra idé för att undvika den naiva realismen, men sen gäller det att göra sej av med korrelationismen innan den leder en in i absolut idealism. Det är nödvändigt att jag upplever ett objekt såsom det framstår för mej men det är absolut nödvändigt att relationen mellan mej och objektet inte är nödvändigt, varken för mej eller objektet.

Hans bok After Finitude kom 2006, översatt till engelska av Brassier 2008.

Brassier verkar vara hjärnan bakom den sk. "spekulativa realismen" som föser ihop fyra samtida filosofer i en nyrealistisk "rörelse". På nätet hävdar olika sorgetroll att SR inte är nånting annat än kontinental filosofi som försöker att begripa nånting av modern naturvetenskap som dock klarar sej fint utan sån filosofi.

Harman klarar sej lätt undan ett sånt angrepp eftersom försöker att hålla ett tydligt avstånd till vetenskapen. Grant vill ha lite nya filosofiska teorier inom vetenskapen och tycks inte heller ha några större problem med en sån kritik. Brassier verkar i stort sett ha en pro-vetenskaplig position så där finns ingen motsättning. Meillassoux skulle dock kanske kunna vara den som träffas mest av en sån kritik.

Liksom Badiou så kan både Meillassoux och Brassier klassas som korrelationister, enligt Harman. Brassier har blivit det med tiden, men Meillassoux, som uppfann anti-korrelationismen, var egentligen pro-korrelationist från början.

"Meillassoux really stands in the Badiou/Zizek/Lacan cluster, admires Hegel more than anyone else, and is not really a classic "realist." Meillassoux simply wants to radicalize the human/world correlate into a form of absolute knowledge."
Harman

"It’s true that Meillassoux doesn’t dwell on Hegel so much in his publications. But in conversation with him I’ve been repeatedly surprised to call himself basically a Hegelian. I asked if it was sort of like what Foucault said about his own relation to Nietzsche: not always openly discussed, but always there in the background. And Meillassoux responded with an enthusiastic "Yes, exactly!""
Harman

Till skillnad från Meillassoux' knepiga hegelianska antihegeliansim så verkar Brassier vara en mer lättbegriplig provetenskaplig typ, som har avlägsnat sej från den spekulativa delen av den spekulativa realismen.

"To mathematize reality is not really to know it; this point is arguably the great dividing line in speculative realism. Grant would probably agree with me, though Brassier and Meillassoux would surely disagree, so it’s an important dispute."
Harman

Den spekulativa-realism-gruppen kan nog betraktas som upplöst. Medlemmarna, som hade sina åsiktsskillnader redan från början, har ytterliggare vuxit ifrån varandra och i april 2010 var den första OOO-konferensen, med Harmans nya kompisar.

"In some ways this will be the first officially constituted "splinter group" from Speculative Realism– I wish the others well, and continue to keep track of their work with interest (and will be writing a whole book on Meillassoux shortly). But philosophically I have a lot in common with Ian Bogost and Levi Bryant, who will be fellow participants at the conference. Steven Shaviro is the fourth invited participant, though Steven is more of a friendly and respected inside critic of the new movement than an actual adherent. His criticisms are tenacious but never posturing, and that’s why we all want him there."
Harman

andra bloggar om
filosofi, spekulativ realism,

Kant gick igenom filosofin i sina tre Kritiker, Hegel la ut sin filosofi i tre delar, plus en inledning.

Bägge de olika sätten att indela filosofin på går tillbaka på tidigare filosofisk tradition där inte minst den medeltida skolastiken har varit inflytelserik.

Traditionellt sett så kan filosofin indelas i formell och materiell metafysik,
medan den materiella metafysiken kan indelas i kosmologi, pneumatologi och teologi.

"Kosmologi" kan grovt sägas betyda "naturfilosofi" medan "pneumatologi" ungefär motsvarar "humaniora", och vad "teologi" betyder säger sej självt.

Detta schema är speciellt tydligt hos Hegel, t.ex så motsvaras formell metafysik hos Hegel av hans "logik".

Så vi har här Varats Stora Kedja, från naturen i botten, via människan i mitten, upp till Gud i toppen.

Det finns ett annat sätt att tolka denna traditionella indelning av filosofin, och det har med tiden att göra.

Naturvetenskapen studerar mycket saker som redan har hänt och som är svåra att ändra på i efterhand, som att universum uppstår och naturlagarna utkristalliseras.

Naturhistorien leder så småningom till den mänskliga världshistorien.

Humaniora studerar människans värld, som är skapad av människan och kan ändras av människan, i detta nu.

Bl.a Hegel begick misstaget att tro att naturhistorien var något avslutat medan enbart den mänskliga historien fortfarande utvecklades.

Teologin, till sist, innehåller bl.a eskatologin, förhoppningarna om framtiden, människans och världens öde.

Logiken är tidlös och gäller över de andra tre. Skolastikerna funderade ibland på relationen mellan Gud och logiken. Gud var ju allsmäktig men betydde det att han kunde göra något paradoxalt? Svaret var inte självklart. Heidegger ansåg att den västerländska filosofihistorien hade förväxlat frågan om det högsta varat med frågan om varat i allmänhet - onto-teologi.

Hur som helst så avtecknar sej en historia här, med början, mitt och slut.

Narratologin, läran om historier, har sin egen logik.

Om kosmologin är scenen så är pneumatologin replikerna. Och eskatologin, kanske, teaterkritikerna.

andra bloggar om
filosofi, Hegel, narratologi,

Presentismen är åsikten att endast nuet existerar, dvs framtiden och det förflutna existerar inte. Presentismen är en rätt commonsenseartad åskådning men den verkar vara oförenlig med t.ex Einsteins relativitetsteori.

I Einsteins universum så finns det inget absolut nu som gäller överallt samtidigt. T.o.m. i vilken ordningsföljd händelser inträffar kan ibland se olika ut ur olika perspektiv, och tiden verkar i hög grad vara en fråga om perspektiv. Mer perspektivlöst så måste all tid sägas existera samtidigt.

När "nu" är kan det råda hur delade meningar om som helst. Och egentligen så måste alla ges rätt när de säger att de lever "nu". Även de som redan är döda eller inte ännu födda.

Att säga att "nuet" är det enda som existerar är lika orimligt som att säga att "häret" är det enda som existerar. Det enda som utmärker "här" är den nära relationen till dej.

Presentismen är alltså en korrelationism. Följdaktligen borde man kunna dra slutsatsen att spekulativ realism och OOO borde ansluta sej till eternalismen. I vilken mån som de faktiskt gör det vet jag inte. Eftersom Harman är aktualist så borde han förneka att objekt saknar temporära delar, och istället vara nära nån form av mereologisk nihilism i sin åskådning.

Endurantismen anser att objekt är helt närvarande i varje ögoblick och inte är uppdelade på flera olika ögonblick. Objekt har inga delar i tiden.

Perdurantismen anser tvärtom att objekt inte är helt närvarande i nuet utan är uppdelade i olika delar i tiden. Exakt hur endurantism och perdurantism ska definieras är ännu oklart. Presentister är oftast endurantister och eternalister är oftast perdurantister. Whitehead står omnämnd som perdurantist, vilket jag instämmer i. Även Latour och Harman tycks vara perdurantister i Whiteheads efterföljd. Ännu ett skäl för Harman att vara eternalist, men jag vet inte om han är det.

För buddhismen så är nuet det enda som existerar. Allt är en fåfängd illusion och nuet är en oändligt tunn gräns mellan det ickeexisterande förflutna och den ickeexisterande framtiden.

Hinduismen å andra sidan verkar luta åt eternalism och perdurantism.

Jag hittar också detta:

"The Swedish philosophers Alexander Bard and Jan Söderqvist have proposed the dialectic relation between eternalism and presentism as the foundation of paradoxical philosophy. In their work entitled The Global Empire [2003], they affirm that this philosophy is the best way to describe a contemporary understanding of the chaos·order dialectics in relation to perception, bearing in mind the implications of Heisenberg's Uncertainty principle."

Annars brukar väl de två kontrastera "eternalism" mot "mobilism".

andra bloggar om
tid, presentism, Einstein, filosofi, Harman, Whitehead,

"There is nothing on earth but the actual if we push Whitehead's principle a bit further than Whitehead did (by dumping the 'eternal objects'), and I gladly join Latour in doing so. There is nothing wrong with 'actualism'."
(Prince of networks s.130)

"There is a tendency today in nearly all the sciences towards "actuality" theories. But, if analyzed carefully, such theories will necessarily yield potential elements. In all things there are capacities for further development and evolution, forces and aptitudes which come to be utilized little by little. In scholastic terminology these are now real, but not actual. They exist only as potentiae, which, to manifest themselves, await the proper actualization."
-wikipedia, actus et potentia

Den aktualism som beskrivs i Stanfords encyclopedia of philosophy tycks vara en ganska mjuk aktualism som bara vänder sej emot långtgående potentialism med hela alternativa världar. Icke desto mindre tycks även en sån svag aktualism ha påtagliga problem.

Ju bättre fungerande någon aktualism tycks vara, desto mer smygpotentialistisk tycks den vara.

Harmans tillbakadragna substanser tycks inte vara mycket mer än ren potentialitet. vilket kanske kan förklara att han tycker sej klara sej bra utan Whiteheads eternal objects, som fungerar som potentialiteter för whitehead.

Potentialiteter kan även ha något att göra med Harmans "dormant objects".

Latours aktualism tycks framförallt handla om att all förändring kostar. En aktant äger ingen automatisk tillgång till något annat tillstånd än det aktuella, utan att förhandla med andra aktanter. Annorlunda uttryckt finns potentialiteterna för Latour i relationerna. Men de finns.

"The unreal is more powerful than the real, because nothing is as perfect as you can imagine it. because its only intangible ideas, concepts, beliefs, fantasies that last. stone crumbles. wood rots. people, well, they die. but things as fragile as a thought, a dream, a legend, they can go on and on."
- Chuck Palahniuk



andra bloggar om
filosofi, aktualism, OOO, Whitehead, Harman,

"The elephant in the living room is this: philosophy has become boring. It is little wonder that Bruno Latour came to us from the outside; he could never have emerged from the wind-swept desert of our discipline. Science does think, and so do mathematics, history, anthropology, literature, politics, religion, and the occult. The question is whether philosophy wishes to join them."
(Prince of networks s.149)

"We fing ourselves in a buzzing world, amid a democracy of fellow creatures; whereas, under some disguise or other, orthodox philosophy can only introduce us to solitary substances, each enjoying an illusory experience (...)"
(Process and reality s.50)

Foucault, Deleuze och Derrida är döda. Kontinental filosofi har ett tag behövt lite nytt blod. DeLanda har gjort sitt bästa för att fylla den rollen. Just nu tycks Graham Harman vara lavahet och i sin senaste volym så skriver han om en annan aktör som har varit på scenen ett tag.

Latour är den kanske viktigaste skaparen av actor-network-theory, som är en hybrid av fransk filosofi och engelsk vetenskaps-antropologi, med några ytterliggare influenser. ANT står för en nyskapande och annorlunda teori som ändå är uppbyggd kring empiriska fallstudier. Det annorlunda perspektivet hos ANT skulle kunna kallas filosofiskt men har hittills inte undersökts systematiskt som en sorts filosofi. Harman vill nu för förska gången skriva en bok om Latour som filosof.

Harman spenderar första delen av boken med att gå igenom fyra böcker av Latour. I första boken Irreductions från 1984 (egentligen en lång introduktion till en fallstudie) så skissar Latour några av sina grundläggande begrepp.

1.actors and actants, 2.irreductions, 3. translation, 4. alliances

1. ANT beskriver inorganiska objekt som om de utförde handlingar men kom ihåg att enligt Latour så definieras allting av sina relationer och är ingenting i sej själv. I ett vetenskapligt experiment så kan en mätare fälla ett avgörande, inte pga någon inneboende essens eller vilja utan pga sammanhanget. Och forskaren kan tolka utslaget pga sammanhanget.

2. Begreppet "irreduktion" har med relationism att göra. Ingenting är nånting i sej själv utan bara i relation till andra relata. Men inte ens då är det givet vad nånting är utan det är fortfarande en tolkningsfråga. Tolkningen är inte heller fri utan innebär snarast en slags maktkamp. I sin ungdom var Latour intresserad av Nietzsche.

3. Tolkningen kallas översättning, translation, och aktanter interagerar endast genom att översätta eller tolka varandra. Ingen aktant för en annan aktants tolkning vidare otolkad. ANT sägs skilja mellan intermediärer och mediatorer, men för Latour tycks allt vara mediatorer.

4. En substans sägs vara något som existerar av sej själv och i motsättning till detta hävdar Latour att aktanter bara existerar för att de har relationer och existerar mer ju fler relationer som de har. De har ingen egen existens utöver sina relationer.

Latours använder ibland ordet "demokrati" för att beskriva sakernas tillstånd, men det liknar mer en anarki, där en mänsklig politisk maktkamp är paradigmet även för förståelsen av naturen. Aktanten med flest allierade vinner. Harman har rätt i att Latour inte är någon social konstruktivist utan erkänner naturen oberoende av människan, men Latour tolkar den som en politisk maktkamp.

En kritiker av Latour skulle kunna jämföra med en infantil åskådning där allt är levande och socialt och allt som händer är en viljeyttring. Barn uppfattar tidigt världen så.

Efter Derrida och poststukturalisternas ouppnåeliga komplexa abstrakthet så återvänder en ursprunglig jordnära filosofi igen.

För att vilja hävda att "allt finns" så tycks Latour finna ett olämpligt nöje i att förneka att t.ex "thinking" eller "science" finns. Jag finner Latour rätt intressant på sitt sätt men jag tolkar honom faktiskt som en sorts reduktionist. Hans argumentationsform är "this is nothing but that". Den inkluderande filosofen utesluter allting som måste vara "högre" för att existera.

Hans andra filosofi några år senare, är mer sofistikerad och intressant. De viktiga idéerna här är "blackboxing" och "action at a distance".

"What we have learned in this chapter can be summarized as follows. Instead of substances, there are black boxes that are not permanent, natural or durable, and are always at risk of being reopened during future contriversies. And instead of harmless relations that affect nothing, relations are always violent abstractions made from actants that would otherwise be trapped in a single time and space. Black boxes and action at a distance will provde Latour's answer to the central problem of modern philosophy. (s.55)

Hans sk. sekulära, lokala occasionalism beror på att han ser aktanter som ögonblickshändelser (påminnande om Whiteheads actual occations). Aktanterna kan egentligen inte beröra eller påverka varandra direkt. De existerar endast ett ögoblick och hinner inte förändras, påverka eller påverkas någonting på den tiden. När de förändras så blir de egentligen en ny aktant.

Detta löser Latour genom att tala om "mediatorer". Aktanter förmedlar alltid indirekt kontakt mellan varandra och all förmedling är alltid en tolkning. Han visar hur forskare anser sig komma närmare sanningen när de ökar antalet förmedlande steg, med fler instrument och mer teorier.

Även om hans teori om mediatorer är intressant så ser jag inte att det är någon direkt lösning på problemet med att aktanterna inte egentligen kan påverka varandra. I andra halvan av boken skriver även Harman detta. Latour riskerar att få en infinit regress av mediatorer.

Eftersom detta ska vara en bok om filosofi och ontologi så kämpar jag mej fram till en tolkning där två aktanter påverkar varandra endast när de tolkas av en tredje aktant, dvs en betraktare, vilket jag först tycker låter väldigt idealistiskt, men ANT är vanligtvis en ganska jordnära aktivitet där där en orsak och en effekt kan sägas beröra varandra först när t.ex en forskare gör den tolkningen. I så fall så befinner sej mediatorerna inte egentligen "mellan" två aktanter även om Harman uttrycker sej så.

Latours tredje filosofi tillhör hans mest kända verk "We have never been modern" vari han ser moderniteten som idealet att se den rena naturen och den rena kulturen separata från varandra, något som aldrig har varit möjligt. Distinktionen är falsk.

Plutonium är ett grundämne som inte finns i naturen utan som måste tillvekas artificiellt och som har stora verkningar både tekniskt och politiskt. Plutonium är alltså en aktant som verkar befinna sej bortom distinktionen natur/kultur, ett hybridobjekt eller kvasiobjekt, och Latour anser alltså att det samma egentligen gäller alla aktanter eller objekt.

Medan en naturvetare som Sokal tolkar Latour som en social konstruktivist så skulle en äkta social konstruktivist säga att Latour var en naturalist.

"Pandoras Hope" tillför inte så mycket nytt rent filosofiskt. Latour tolkar materialism som en sorts idealism och ser sig som en större realist än materialisterna."Materia" är en abstrakt universalie snarare än något konkret som existerar på en speciell plats.

Latour och Whitehead är de bästa relativisterna enligt Harman. Harman skriver att han föredrar Latour framför Whitehead pga Whiteheads apprehensionteori där "eviga objekt" förmedlar kontakten mellan objektshändelser. Latour tycks enligt Harman klara sej utan dessa "eviga objekt".

På s.29 säger Harman att Whitehead, liksom Latour och megarierna (sidan innan) förnekar att det finns potentialer. I själva verket har Whitehead en hel del att säga om potentialer, och det har att göra med just de "eviga objekten." (Jag ska inte kritisera Harmans Whiteheadtolkning så mycket just i den här postningen.)

Däremot tycks Latour som katolik inte vara agnostiker eller ateist utan se Gud som en aktant bland andra. Hans Action-Network-Theory har kritiserats för att vara etiklös och bara skriva segrarnas historia. Ett förbisett geni eller en framgångsrik klåpare verkar inte finnas i hans världsbild. Framgång verkar skapa sanning. Han är en av få samtida filosofer som ser politiker som ett ideal.

Latour gillar inte fenomenologi och Harman tror att det är för att Husserl gör objektet för självständigt och oberoende.

Själv ser jag likheter mellan fenomenologin och Latours metod. Bägge har vissa problem med kunskap om historiska händelser. Latour har en retroaktiv teori där ex. bakterier inte fanns innan de upptäcktes, förrän efter att de upptäcktes. När bakterier väl hade upptäckts så hade de funnits länge.

Han utvecklar sin historieteori till en tvådimensionell modell som skiljer mellan linjär tid och sedimentär teori. Enligt linjär tid så har bakterier alltid funnits men enligt sedimentär tid så fick de först en retroaktiv historia efter att de upptäcktes.

För Harman så är största problemet med teorin att Latour tillfälligt tycks utgå från ett uteslutande mänskligt perspektiv.

Som jag ser det så är det bara den sedimentära tidsuppfattningen som är konsekvent relationistisk, medan den linjära tidsuppfattningen egentligen tillskriver historiska fakta en substantiell sanning oberoende av deras relationer.

Latour hämtar begreppet proposition från Whitehead men menar kanske inte exakt samma sak med ordet. Aktanter är tolkningar eller förslag, propositioner, tillfälliga sammanställningar av nyskapande kombinationer. Att skapa en proposition är en artikulation.

"The articulation of propositions is clearly meant as a general metaphysics of relations" (s.83)

Latour ser Sokrates och sofisterna som samma antidemokratiska skrot och korn men Harman tycker att Latour missar poänger hos Sokrates som gör honom mer allierad med Latour.

Latour har en spännande samling filosofiska intuitioner men är varken motsägelsefri eller systematisk. När Harman tar upp några av problemen med Latours filosofi så argumenterar han istället för sin egen filosofi, som iofs har beröringspunkter, men som ändå är nånting annat än Latour debuggad. Så i denna volym så får vi alltså två olika filosofer till priset av en (och creative commons dessutom). Knappt hundra sidor Latour och nästan 130 sidor OOO.

I delen om sin objekt-orienterade filosofi så beskriver Harman allt som ett objekt inte är, och de filosofier som beskriver objektet på de sätten. På så sätt arbetar han sej närmare sin egen uppfattning som går ut på att ett objekt visserligen har relationer och egenskaper men ändå är nånting distinkt från dessa.

Han får tillfälle att beskriva både äldre och nyare filosofi utifrån sitt eget perspektiv. Harman tar upp Quentin Meillasoux och den spekulativa realismen som han själv anses tillhöra. Han markerar här att han är oense med Meillasoux om en del saker. Jag skriver nog mer om spekulativ realism i en egen postning.

På det hela taget hade jag rätt roligt när jag läste.

andra bloggar om
filosofi, ANT, actor-network-theory, Latour, Graham Harman, Whitehead,

Liksom Whitehead så är Harman en guldgruva av citat. På sin blogg skriver han t.ex:

"As a general rule, people who claim that the realism/idealism dispute is a false dispute invariably come down on the side of idealism, they simply don’t want to admit it."

Kort och slående. Även jag får ducka eftersom jag vid olika tillfällen har ifrågasatt om det verkligen är så givande att ha en exkluderande antingen/eller attityd till realism/idealism-dikotomin (och även andra dikotomier).

För Harman så betyder "idealism" dock mer specifikt "korrelationism", dvs att människans begränsade tillgång till omvärlden är intressantare än omvärldens begränsade tillgång till sej själv. Detta är inte exakt samma syn på "korrelationism" som andra "spekulativa realister" har.

Liksom Latour så har Harman en tendens att se "materialism" som en sorts "idealism", eftersom materian i materialismen identifieras utifrån sitt motstånd gentemot oss, alltså utifrån sin relation till människan. Harman ser sej alltså som mer "realist" än vad materialister är. Han har en "realistisk" syn på "objekt" som existerande oberoende av oss.

Oavsett om man tycker att 17- och 1800-tals-materialism lider av korrelationism så tycks det finnas vissa spår av antropocentrism inom samtida fysik. Vi har "den antropiska principen" och "det antropiska landskapet" och observatörseffekten kan även tolkas som att objektet på något metafysikt vis är påverkat av subjektet.

Harman är ju uttryckligen kritisk till att såväl materialister som fysikalister enligt honom försöker att reducera bort objekten ur världsbilden, som en sorts epifenomen. Kanske ser han även samtida fysik som angripen av idealism. Vissa excentriska fysiker skulle kanske inte förneka det

2002 försöker DeLanda att korsbefrukta Deleuze med en del vetenskapliga trender och samtidigt intressera en publik utanför den kontinentalfilosofiska planeten.

Så här skriver bloggen Digital Digs:

"In Intensive Science and Virtual Philosophy DeLanda writes,

"In a flat ontology of individuals, like the one I have tried to develop here, there is no room for reified totalities. In particular, there is no room for entities like 'society' or 'culture' in general. Institutional organizations, urban centres or nation states are, in this ontology, not abstract totalities but concrete social individuals, with the same ontological status as individual human beings but operating at larger spatio-temporal scales."

Och så här skriver Larval subjects:

"The term "flat ontology" is, of course, derived from the work of Manuel DeLanda. In Intensive Science & Virtual Philosophy DeLanda describes flat ontology thus:

…while an ontology based on relations between general types and particular instances is hierarchical, each level representing a different ontological category (organism, species, genera), an approach in terms of interacting parts and emergent wholes leads to a flat ontology, one made exclusively of unique, singular individuals, differing in spatio-temporal scale but not in ontological status. (47)

For DeLanda, then, flat ontology signifies an ontology in which there is only one ontological "type": individuals. Thus for DeLanda the relationship between species and organism is not a relationship between the universal or essence that is eternal and unchanging and the particular or the organism as an instance of the species. Rather, both species and organisms are individuals that are situated in time and space. If species are not eternal essences or forms defining what is common to all particulars of that species, if they exist in space and time, then this is because species, as conceived by biology are not types but rather are really existing reproductive populations located in a particular geography at a particular point in time. For DeLanda, then, being is composed entirely of individuals."

Man skulle kunna säga att DeLanda föreslår en förenklad ontologi där enbart kategorin "individ" existerar och vad som helst tillhör den kategorin. Jämför detta med:

"Languages called "pure" OO languages, because everything in them is treated consistently as an object, from primitives such as characters and punctuation, all the way up to whole classes, prototypes, blocks, modules, etc. They were designed specifically to facilitate, even enforce, OO methods. Examples: Smalltalk, Eiffel, Ruby, JADE, VB.NET."

2006 kom DeLandas nästa bok "A New Philosophy of Society: Assemblage Theory and Social Complexity", där han delvis ändrar terminologi, och antagligen också lite av sin filosofi. "Flat ontology" finns fortfarande med men han diskuterar också vad som utmärker holistiska emergenser.

Harman skriver 2008 om DeLanda att:

"When in 2006 DeLanda starts to speak of assemblages rather than multiplicities, this might seem nothing more than a minor terminological shift. But the continuum of multiplicities capable of easy mutual contact disappears in favor of a Bhaskarian world of unactualized real chunks of every shape and size." (s.15)

DeLanda har en mångfald av termer och begrepp som inte riktigt verkar göra ett bra jobb tillsammans. Harman vill förenkla teorin. Han utvecklar den i riktning mot sin egen OOO men avslutar med att säga att problem återstår.

På s.19f i The assemblage theory of society och s. 161f i Prince of networks räknar Harman upp en lista med kriterium på emergenta objekts egenskaper hämtad från "A New Philosophy of Society" (s.34-40). (Trots att bägge listorna har fyra punkter så är de inte identiska.)

Assemblaget kan ha uppkommit på flera olika sätt och ändå vara detsamma. (Redundant kausalitet.)
Assemblaget har egenskaper som inte finns hos delarna. (Emergenta egenskaper.)
Ett assemblage har retroaktiva effekter på sina delar.
Delar kan bytas ut utan att assemblaget påverkas.
Ett assemblage kan även skapa vissa av sina delar.
Ett assemblage kan ha effekter på andra assemblage som inte delarna skulle kunna ha.

Snarare än att rent definitionsmässigt hävda att allt är individer så skissar DeLanda här på en mer empiriskt inriktad beskrivning av emergens.

Shaviro försvarar Whitehead med att även om han inte är absolut platt i sin ontologi så har han ett bättre grepp om både händelser och helheter än vad DeLanda har:

"The distinction between "actual entities "and "societies" would seem to violate DeLanda’s dictum of a "flat ontology" (all entities at all scales have the same degrees of reality and sorts of properties) — though the "flat ontology" does apply for whatever we encounter in lived experience, since everything of this sort is a "society." This seeming violation of the principle of flat ontology is something for which Whitehead has often been criticized. But what he gains by posing his ontology in this way is, among other things, that he is able to talk about change in a way that DeLanda is incapable of, and that he doesn’t need to share DeLanda’s phobia about extending his ontological realism to "society" itself. For DeLanda, saying that relations are external rather than internal means renouncing any sort of holism; Whitehead, however, is able to cheerfully embrace holism while at the same time posing the "whole" in such a way that it is irreducible to closure or totalization or full internal determination. For Whitehead’s actual entities are themselves events; whereas, for DeLanda, as much as he wants to proclaim the importance of (contingent) event over (fixed and closed) structure, events are still things that ‘happen to’ entities, rather than entities themselves. (For Whitehead, the things to which events happen are "societies" — which at the same time are composed of nothing more than these events, and the "routes of occasions" that link them together)."

För Whitehead så äger "actual occasions" och "eternal object" en extra grad av verklighet. Pedagogiskt så kan man likna "eternal objects" med "form" och "actual occasions" med "materia", begrepp från Aristoteles.

När eternal objects möter actual occasions så uppstår sammansatta former som alla kallas "samhällen" (societies) av Whitehead. Allt vi möter till vardags eller vanligtvis pratar om är "samhällen", t.ex proteiner, gråstenar, bardvalar och klotformiga stjärnhopar.

Däremot så är inte vilken slumpmässig samlig föremål som helst ett samhälle. Det uppstår t.ex inte automatiskt något samhälle så fort vi placerar ett äpple och en korkskruv på ett bord. (Som det gör i set theory.)

Actual occasions däremot skulle kunna vara inspirerade av kvantum inom kvantfysiken, en slags golvnivå under vilken inget verkar finnas. Whitehead försökte ju bl.a att väva in vetenskapliga rön i sin filosofi.

Actual occasions har en kort ögonblicksexistens. Eternal objects existerar tidlöst. Däremellan har vi societies som har en utsträckt men begränsad livslängd. Det är lite lustigt att Whitehead säger att actual occasions har en mer fundamental existens än vad societies har. Traditionellt brukar det mer varaktiga betracktas som verkligare än det undflyende.

Den fjärde mest fundamentala existensen är "propositionerna", som kan förstås som teorier om omvärlden, dock varken begränsade till människan eller medvetandet (eller logiken). Det vi upplever till vardags är alltså societies och propositions. Jämför detta med vad Harman skriver här:

"The model of the world proposed here retains Latour's flat ontology in one sense while rejecting it in another. All natural and artificial objects are equally objects, and in this respect the Dutch East India Company cannot be eliminated in favour of quarks and electrons or multi-dimensional strings. An object is real not by virtue of being tiny and fundamental, but by virtue of having an intrinsic reality that is not reductible to its subcomponents or exhausted by its functional effects on other things. Yet there is another sense in wich certain objects (such as the aforementioned 'Monster X') are not real, but purely sensual. Such intentional objects have no interior of their own, but exist purely on the interior of some other object."
(Prince of networks s. 215)

"This gives usa kind of dualism despite the leveling of all natural and artificial things: objects either have an interior (real objects) or exist on the interior of something else (sensual), but not both."
(ibid)

Men Harmans modell är ingen dualism.

"The model is of a quadruple character, like any of the historical ontologies structured around two basic oppositions."
(s.215)

Så istället för två så har modellen fyra poler.

"As described earlier, the four poles of the universe are real objects, real qualities, sensual objects and sensual qualities."
(s.216)

Kanske kan vore det intressant att jämföra Whiteheads fyra fundamenta och Harmans fyra fundamenta.

Även om flat ontology tycks vara ett modeord som redan har cirkulerat ett tag så kvarstår den bakomliggande tanken ännu aktuell: Allt finns.

andra bloggar om
filosofi, DeLanda, Whitehead, Graham Harman, Flat ontology, platt ontologi,

"In this general position the philosophy of organism seems to approximate more to some strains of Indian, or Chinese, thought, than to western Asiatic, or European, thought. One side makes process ultimate; the other side makes fact ultimate"
(Process and reality s.7)

Man brukar ibland svepande säga att västerländsk metafysik har en statisk slagsida medan österländskt och speciellt kinesisk tänkande tvärtom utgår från processer som grundläggande. T.o.m. Whitehead nämner denna generalisering.

Dock finns det även i västerlandet en processfilosofisk tradition. Som äldsta belägg brukar man nämna Heraklitus med soundbites som "panta rei". Kriget var alltings fader sa han också. "Agon" eller konflikt var det sätt på vilket ting uppkom och ändrades. Snarare än kaos så ledde de ständiga konflikterna och förändringarna till en högre ordning, eller förnuft, "nous".

Sentida filosofer som ibland eller ofta räknas som processfilosofer är t.ex Spinoza, Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Peirce, Bergson, Whitehead, Heidegger, Dewey, Hartshorne och Deleuze.

I Prince of networks så nämner Harman att han är kritisk till att klumpa ihop en massa sentida filosofer som processfilosofer, eftersom han tycker att de har ganska lite gemensamt. Ur hans perspektiv så är det kanske inte den viktigaste egenskapen, men det är ändå en förekommande tanke i samtida filosofi att mycket av den är processfilosofisk.

Börjar man undersöka begreppet "processfilosofi" så poppar kanske främst Whitehead fram.

Den unge Russell kallade Leibniz för ett geni och skrev en bok om honom. Den äldre Whitehead ansåg sej bl.a återuppväcka Leibniz monadologi men en viktigt skillnad var att Whiteheads filosofi var en processfilosofi, medan Leibniz filosofi var tidlös, en ofta missförstådd aspekt av Leibniz filosofi.

Genom den matematiska analysen under 1600-talet kunde rörelser börja beskrivas geometriskt. I det färdiga resultatet så ser rörelsen tidlös ut. En frusen gestalt i ett tidlöst rum. Den matematiska analysen uppfanns av Leibniz och Newton.

Efter Leibniz så finns teorin att om ingenting händer så går inte heller tiden. I samtida fysik så verkar det vara den förhärskande uppfattningen. Samtidigt så tycks samtida fysik, efter Einstein, gärna vilja tolka tiden som nånting rumslikt, inte som common-sense-tid.

Vi upplever ett tidsflöde där allting är föränderliga processer. Men sett i sej själva så är dessa processer tidlösa objekt. Såvitt jag förstår så är Whitehead och Einstein överrens här.

Analysen av rörelsen för Whitehead tillbaka till platonismen och Zenons paradoxer som han hävdar är informativa även idag.

Whitehead skriver att filosoferna har följt Descartes i att endast ytligt behandla "endurance" (s.69). Han accepterar Zenons paradoxer (s.68). Vi upplever inte tiden som fullständigt delbar och ett sånt antagande tycks också leda till paradoxer. Vi upplever tiden som (mycket små) kvanta.

Han skriver även att filosofin liksom fysiken nu bör försöka klara sej utan att anta ett tidsbegrepp. Tiden är en upplevelse av konstant förändring och försvinnande men allt äger en objektiv "odödlighet". Rumtidskontinuumet skapas av en underliggande atomär verklighet som inte är oändligt delbar.

Vi upplever den ena oföränderligheten efter den andra. Även när vi förstärker våra sinnen och vårt nervsystem med högteknologiska instrument så lyckas vi aldrig fånga förändringen i sej utan bara spåren av den. Förändring är något som alltid redan har hänt.

Whitehead skriver att den egentliga kreativa processen inte sker inom tiden utan utanför den. Ett förlopp befinner sig i varje ögonblick i ett specifikt tillstånd och undersöker vi kortare tidsperioder så hittar vi bara fler specifika tillstånd. Förändring består av statiskhet.

Tillblivelse äger aldrig rum i tiden.

Förändring saknar tidsåtgång.

"There is a becoming of continuity, but no continuity of becoming."
(Process and reality s. 35)

Whitehead är en processfilosof men säger att filosofin liksom vetenskapen bör försöka att göra sej av med tidsbegreppet. Han skapar en philosophy of organism men de flesta exemplen kommer ur fysikens värld. Trots sin organismfilosofi tycks han vara en sorts atomist. Han tycks vilja förena vissa motsatser.

Intressant nog har Latour och Harman övertagit Whiteheads syn på tid och förändring trots att Harman är lätt negativ till att kallas processfilosof.

Just nu håller jag på att läsa Graham Harmans senaste bok Prince of networks, som handlar om Bruno Latour tolkad som en filosof, och om hur Harmans egen filosofi kan tolkas som utvecklad vidare från Latour. Jag tänkte bara ta upp en sak, för att posta med en viss frekvens.

Aristoteles skiljde på sin tid mellan det aktuella och det potentiella, liksom mellan potentia, energeia och actus. Han kom också fram till att påståenden om framtiden inte kunde vara sanna eller falska eftersom det skulle leda till paradoxer. De flesta i filosofihistorien har varit rätt nöjda med dessa resonemang och har inte ifrågasatt honom just på dessa punkter.

Dock är både Latour och Harman istället "aktualister" vilket innebär att de på något sätt förnekar att det potentiella existerar. På sin tid så kritiserade Aristoteles megarierna som även de påstods hävda att det potentiella inte existerar. Harman, som annars gillar Aristoteles, går honom emot i denna fråga.

Det är även viktigt för Harmans OOO att objekt måste vara ickereducibla till sina relationer, men då menar Harman bara de nu aktuella relationerna. Om man istället talar om alla relationer som ett objekt någonsin skulle kunna ha så är det svårare att skilja objektet från relationerna. Om det inte skulle kunna ha alla relationer som det skulle kunna ha så skulle det inte vara samma objekt.

Eftersom de flesta liksom mej är naiva potentialister (möjligheter finns, det gäller bara att upptäcka dom) så är det kanske svårt att sätta sej in i Harmans aktualism. Men för honom så är det som är aktuellt just nu det enda som existerar. Vilket borde innebära att alla förvandlingar som ett objekt kan genomgå finns aktuella i objektet nu, fast dolda.

Relationer kan aldrig tillfoga ett objekt något som inte redan finns där dolt. Varje objekt har sitt färdiga program. Harman använder uttrycket "firewall". Inget objekt förändras någonsin. Kom ihåg att det empiriska eller sensuella objektet inte är det verkliga objektet. Harman försvarar sej dock mot en alltför enkel tolkning av honom:

"By no means does it follow that I’m an "essentialist" in the other, bad sense, which implies that everyone and everything has a pre-ordained mission rather than being able to invent themselves through history or through exchanges with otherness."

Harman försöker även att tolka Whitehead i en aktualistisk riktning, men det har jag svårt att gå med på. Whitehead skriver uttryckligen om potentialiteter.

Det här är kanske den del av OOO som jag har svårast att begripa. Harman har skrivit förhållandevis lite om sin aktualism, men å andra sidan så verkar det inte finnas så mycket skrivet om "potentialism" heller.

andra bloggar om
filosofi, OOO, Graham Harman, Aristoteles,

Malebranche var mycket uppskattad som filosof under sin livstid och debaterade med flera av sin tids stora. Efter hans död så har hans rykte minskat. På senare tid så har han börjat att uppmärksammas igen. En del hävdar att han bör räknas som den fjärde stora 1600-tals-rationalisten efter Descartes, Spinoza och Leibniz.

I sin ungdom vände han sej mot den aristoteliska skolastiken och föredrog istället den mer platonske Augustinus. När han sedan upptäckte Descartes skrifter så kunde han snart skapa en egen filosofi, som har sagts vara en kombination av Augustinus och Descartes.

Han är mest känd för sin genomarbetade occasionalism och för teorin om "seendet i Gud", som har kallats en epistemologisk variant av occasionalismen. "Seendet i Gud" påminner om Augustinus "gudomliga upplysning" men är också influerad av Descartes representationalism.

För Descartes så upplever vi inte saker direkt utan våra egna idéer om dem, som vi har skapat själva. Endast våra egna idéer kan vi ha en klar uppfattning om, liksom självmedvetandet är den renaste och klaraste formen av medvetande.

Descartes har ju ett individualistiskt rationalitetsbegrepp som Malebranche inte håller med om. Han håller fast vid en äldre föreställning om en universell rationalitet. Människan är en ändlig och felbar skapelse och skulle inte kunna komma till någon säker kunskap på egen hand. Den universell rationaliteten är nånting enkelt och generellt som får stora effekter med små medel.

Liksom Augustinus, och i motsättning till Descartes, hävdar Malebranche att människan inte ens har klar kunskap om vad hon själv tänker och känner. Den enda källan till kunskap måste vara den universella rationaliteten (som han i detta sammanhang identifierar med Gud). För att kunna bära kunskap så måste idéer vara eviga, nödvändiga och oföränderliga. Ett plus ett måste alltid och överallt vara två men det kan inte garanteras om det blott är en mänsklig tolkning av omvärlden.

Så rationaliteten är universell och är snarare en förebild för kosmos än en avbild och medan vi direkt upplever idéerna i den universella rationaliteten så upplever vi endast indirekt fysiska objekt via idéerna. Om den fysiska rymden är "platsen" för kropparna så är Gud "platsen" för själarna. Detta kallas "seendet i Gud".

‘Man is not a light unto himself. His substance, far from enlightening him, is itself unintelligible to him. He knows nothing except by the light of universal Reason which enlightens all minds, by the intelligible ideas which it discloses to them in its entirely luminous substance’
-Malebranche

Jag har inte hittat några uppgifter om att Whitehead skulle vara speciellt influerad av Malebranche, men det finns ändå likheter mellan deras varseblivningsteorier.

Whiteheads filosofi har framförallt två typer av objekt som egentligen existerar: Faktiska objekt (eller entiteter eller tilldragelser) och eviga objekt. "Eviga objekt" är Whiteheads egna variant av allmänbegrepp/platonska former/idéer/universalier/osv.

"Any entity whose conceptual recognition does not involve a necessary reference to any definite actual entities of the temporal world is called an 'eternal object'." (Process and reality s.44)

Eviga objekt verkar vara med i alla sammanhang. Man får nästan intrycket att världen egentligen är uppbyggd av dom.

Whitehead gillar inte dikotomin universalie/partikularie. För honom finns bara "eternal objects" och "actual objects".

"An actual entity cannot be described, even inadequately, by universals; because other actual entities do enter into the description of any one actual entity. Thus every so-called 'universal' is particular in the sense of being just what it is, diverse from everything else; and every so-called 'particular' is universal in the sense of entering into the constitutions of other actual entities." (s.48)

Eviga objekt är inblandade i alla former av tillblivelse och eftersom varseblivning är en form av tillblivelse så förlitar den sej på eviga objekt.

"Thus these sense-data are eternal objects playing a complex relational rôle; they connect the actual entities of the past with the actual entities of the contemporary world, and thereby effect objectifications of the contemporary things and of the past things. For instance, we see the contemporary chair, but we see it with our eyes; and we touch the contemporary chair, but we touch it with our hands. Thus colours objectify the chair in one way, and objectify the eyes in another way, as elements in the experience of the subject."(s.62)

"Färger" är här Whiteheads exempel på eviga objekt. Så vi upplever bara sinnevärlden via idévärlden som förmedlande länk. Fast Whitehead talar aldrig om någon idévärld. De eviga objekten verkar vara lika närvarande mitt ibland oss som den subatomära världen.



bloggar om
filosofi, Whitehead,

(Tidigare publicerad på annat ställe.)



När jag först började lära mej filosofi på gymnasiet så var det många nya tankar och filosofer att hålla reda på. Jag ville ha något sätt att ruta in alla dessa alternativ. Jag testade att göra en fyrafältsmodell.

Två av de allra viktigaste dikotomierna inom västerländsk filosofisk tradition är de grundläggande dikotomierna inom metafysik och kunskapsteori. Dessa dikotomier är realism/idealism och empirism/rationalism. Ett gångbart sätt att kartlägga den västerländska filosofiska traditionen borde då kunna vara att göra ett teoretiskt fält eller en modell av dessa två dikotomier.

Man kan göra en fyrfältsmodell av dem genom att lägga dikotomierna korsvis så att den lodräta axeln har rationalism uppe och empirism nere, medan den vågräta axeln har realism till vänster och idealism till höger. Vi får då fyra rutor med var sitt ontologiska och var sitt epistemologiska värde.

Rutan uppe till vänster blir enligt förslaget den rationalistisk-realistiska rutan, rutan uppe till höger blir den rationalistism-idealistiska rutan, den nere till vänster blir den empirisk-realistiska rutan och den nere till höger blir den empirisk-idealistiska rutan.

Dilthey gjorde ett försök att kategorisera hela filosofin och alla filosofer i tre övergripande positioner. Enligt honom var alla filosofer antingen realister, objektiva idealister eller subjektiva idealister.

Jag tycker att Ditheys kategorier passar in i min fyrfältstabell, med det förbehållet att han förstås bara har tre kategorier.

En mera slående överrensstämmelse med min modell hittar jag i den medeltida universaliestriden, som i ett nötskal rymmer mycket av hela den medeltida filosofin och som handlar om problem som egentligen är aktuella även idag. Ett av problemen är relationen mellan det betecknande och det betecknade, som har varit väldigt centralt för hela 1900-tals-filosofin.

Kort sagt handlar universaliestriden om universaliernas ställning. En "universalie" är ett allmänbegrepp och den tänkta motsatsen till universalien är en "partikulär". T.ex så är begreppet "bil" en universalie medans min renault är en partikulär. Min renault existerar på så sätt att man kan se den, peka på den, ta på den, hoppa in och ta en tur i den. Men på vilket sätt kan allmänbegreppet "bil" sägas existera?

I stort sett utkristalliserades fyra svar på den frågan under universaliestriden:

Nominalisterna hävdade att begreppet "universalie" självt endast refererade till de ord som kunde användas om många olika enskilda ting, som "påve" eller "plog".
Att enbart undersöka själva ordet hjälper en dock inte att veta när man ska säga påve och när man ska säga plog. Om det nu inte går att säga påve och plog om vad som helst, vad är det då som bestämmer vad som är det ena och vad som är det andra?

Konceptualismen är ett försök att lösa den renodlade nominalismens problem genom att hävda att det är element i våra tankar, begrepp, som blir universella genom att ordna en mångfald av enskilda ting under ett begrepp. Man har begrepp om vad en påve och en plog är och därför så känner man igen dem när man ser dem. Man bildar sej sina begrepp efter tingen och därför är varken begreppsbildningen eller ordanvändningen godtycklig.

Hur bildar man sej sina begrepp efter tingen? Man fäster sej vid relevanta likheter mellan iaktagna föremål. Men då är det ju egenskaper hos föremålen och inte enbart hos våra begrepp, som är universalier. Det är föremålen i-sej som uppvisar påveegenskaper och plogegenskaper. Den aristoteliska begreppsrealismen hävdar just detta: att skilda föremål har egenskaper gemensamt.

Men hur kan de ha det? Min plog har ju sin uppsättning plogegenskaper och din plog har ju sin. Vad menar man när man säger att de har samma egenskaper i det att vara plog? Att säga att de inte har numeriskt samma utan bara lika egenskaper hjälper inte eftersom de då delar på likheten. Den platonska begreppsrealismen hävdar att universalier existerar oberoende av de enskilda instanser som är exempel på universalierna. Att vara plog är en egenskap oavsett hur många plogar det finns. Men det det är fortfarande inte klart hur flera olika saker kan ha en och samma egenskap. Åandrasidan så är det common sense att det är så, trots att det är svårt att förklara.

Detta var istortsett de fyra synsätt som fanns i universaliestriden - nominalism, konceptualism, aristotelisk och platonsk begreppsrealism. Jag tycker att det lustigt nog verkar som om dessa positioner passar hyfsat in i min fyrfältstabell.

Den platonska begreppsrealismen är närabesläktad med Diltheys "objektiva idealism" och hör hemma i min övre vänstra ruta: rationalistisk realism.

Den aristoteliska begreppsrealismen är närabesläktad med Diltheys "realism" och hör hemma i min nedre vänstra ruta: empirisk realism.

Konceptualismen tror jag hör ihop med Diltheys "subjektiva idealism" och hör förmodligen hemma i min nedre högra ruta: empirisk idealism.

Nominalismen har ingen motsvarighet hos Dilthey men kan höra hemma i min övre högra ruta: rationalistisk idealism. Fast i det här fallet passar nog beteckningen "antirealism" bättre än "idealism". Här häckar nog alla skeptiker och nihilister. Det är en antifilosofisk ruta vilket kan förklara varför Dilthey saknar denna position i sin uppräkning.

Detta är grovhuggna liknelser som behöver bearbetas men jag inbillar mej ändå att likheterna mellan min modell, Diltheys tre kategorier och den medeltida universaliestriden antyder något.

Många filosofer är svåra att placera i en enda ruta i modellen. Men även detta kan vara talande. Man kan ju tänka sig att det för en filosof som har en realistisk syn på empiri, kan vara naturligt att ha en nominalistisk syn på rena förnuftsresonemang. På så vis kan de diagonalt motsatta rutorna sägas komplettera varandra.

Det är även intressant att jämföra med t.ex de olika positionerna inom metaetiken eller med den filosofiska debatten kring matematikens grundvalsfrågor.

andra bloggar om
filosofi,