Tempus Fugit

Urgamla statyetter antyder en uråldrig Shiva (Rudra) som sitter i vad som ser ut som meditationsställning.
Det fanns även gott om bad i Mohenjo Daro, vilket antagligen var renligare än att bada i Ganges såsom så många anser vara en helig plikt idag.
Det finns dock inga texter bevarade av dessa ursprungliga föreställningar utan vad som finns är vedatexterna.
Folkslagen och religionerna blandade sej med varandra och Indien fick sin speciella karaktär.

Efter veda kommer Upanishaderna. Upanishaderna är rätt olika vedatexterna och skulle kunna likna Indiens ursprungliga religiositet mera. De äldsta Upanishaderna tävlar med buddhismen i ålder.
Buddhismen påminner dock mera om sankhya-filosofin inom hinduismen och om den jainistiska religionen, som uppkom strax innan. Dessa tre kan betraktas som ateistiska.

Både jainismen och sankhya-filosofin går ut på att man bör eftersträva att sluta reinkarnera i denna bedrövliga värld, och bägge är minst lika gamla som buddhism och övrig hinduism.

Det fanns även fler än en skola av materialister ungefär samtidigt, men dessa försvann och vi har inga ursprungtexter av dem, så vi får gå på beskrivningarna hos buddhister och andra. Utmärkande för de antika indiska materialisterna tycks vara att de tror på atomer av ett flertal urelement, som blandas i mer komplicerade sammansättningar. Inget enhetligt urelement alltså.

Det tycks även ha funnits ett slags skeptiker som inte kunde svara på några frågor alls. Detta tycks ha gett dem ro i själen och även Buddha säger ju att han inte har några metafysiska åsikter.

Det tycks även ha funnits en skola som hävdade att allt försvinner och återkommer för evigt och det finns inga orsaker eller förklaringar till detta. Buddha kallade detta för den sämsta läran av alla. Skulle det kunna finnas någon likhet med stoikernas tanke om "den eviga återkomsten"?

Inga av dessa skolor överlevde dock i Indien och ingen vet egentligen varför. De filosofier som klarade sej har dock alla en nära anknytning till religionen.
De sex klassiska filosofierna nedan förutsätter reinkarnation och erkänner formellt veda-skrifternas auktoritet.

Kung Ashoka levde på 200-talet f.kr och förenade Indien under ett fredligt och upplyst buddhistiskt välde med religionsfrihet. Dialog mellan religioner uppmuntrades samtidigt som han också skickade buddhistiska missionärer ut över Asien. Det finns även en uppgift om att 300 buddhistmunkar skulle ha nått fram till antikens Grekland och skulle ha börjat värva lärjungar där. Det finns dock inga uppgifter om detta i de grekiska källorna.

Detta skulle kanske kunna förklara inslag av t.ex reinkarnationstro i antikens Grekland, om inte den redan hade funnits tidigare. Platon, som levde precis innan Ashoka, har av flera påståtts vara influerad av hinduism trots att det är oklart hur dessa influenser skulle ha nått honom. Platons elev Aristoteles elev Alexander den store skall ha nått Indien 326 f.kr. och säkerställde därmed de ömsesidiga influenserna.

Sankhyas dualistiska lära förenades med yoga-skolans praktik till sankhya-yoga-systemet.
Den närmaste västerländska motsvarigheten är nog gnosticismen, men den östliga gnosticismen är mera negativ till världen än vad den västliga gnosticismen är, vilket kan vara en influens från Indien.

Nyaya och Vaisheyka-skolorna liknade varandra och smälte även samman till en enhetlig skola. Liksom Aristoteles och skolastikerna så kategoriserade man in allt som fanns i världen, och även människans förståndsförmågor, och började att utveckla en logik.
De ursprungliga veda-anhängarna antog detta system och kallade sej för mimamsa.

Vaisheyka-skolan hävdade att även intet måste existera för annars så kunde varken skillnad eller förändring existera. Samma problematik finns hos både Parmenides och Hegel.

Strax efter så kom det dock en filosof som förnekade att negativitet kunde existera. Gaudapada var starkt influerad av buddhism men drog motsatt slutsats. Det absoluta är evigt och oföränderligt.

Han bidrog även till att synen på Brahman, den absoluta sanningen, förändrades. Tidigare hade Brahman närmast varit en panteistisk gud men influerad av buddhismen så blev nu det rena medvetandet den yttersta verkligheten. Man betonade nu att världen i grund och botten var en illusion.

Enligt en gammal tradition så räknar man med sex gamla hinduiska filosofiska skolor och då räknas vedanta som den sista skolan. Advaita-vedanta räknas ibland som den mest "typiska" hinduistiska filosofin.
När vedanta skapades så började en gemensam hinduisk identitet att skapas i kontrast till muslimerna som nyligen hade kommit västerifrån. Samtidigt så återerövrade hinduismen Indien från buddhismen. Vedanta blev ledande inom hinduistisk synkretism. Allt är ett. Såväl indiska nationalister som västerländska forskare har senare bidragit till synen på vedanta som hinduismens krona.

De tre mest kända filosoferna inom vedanta heter Sankhara, Ramanuja och Madhva.
Sankharas filosofi påminner en del om Parmenides, Ramanuja påminner en del om Spinoza och Madhva kan kanske liknas vid Thomas av Aquino eller nån liknande.

Detta räknas som den klassiska epoken inom indisk filosofi. Det finns gott om senare filosofer också som Vivekananda, Aurobindo och Gandhi, m.fl.

Så det ser ut som att det finns en avgränsad filosofisk repertoir som upprepas i både öst och väst, med olika variationer och betoningspunkter. Med det sagt så ska man nog också akta sej för att underskatta skillnaderna.