Hume och metafysiken

"In every page of David Hume, there is more to be learned than from Hegel's, Herbart's and Schleiermacher's complete philosophical works."
-Arthur Schopenhauer

 

Hume är en välkänd filosofisk skeptiker, men skeptiker har det ju funnits ända sedan antiken. Vad anser egentligen Hume mer i detalj? Hume är skeptiker, javisst, men han har också en naturalistisk sida. Han inleder med att skapa en science of man som ett sorts gensvar på Newton och i sin sista text så antyder han att man får acceptera att människan inte kan avstå från metafysiska frågor. Han har även en pessimistisk uppfattning om människans psyke som förebådar folk som Schopenhauer och Freud.

 

Hume skriver dock bra om induktionsproblemet, att oavsett hur många vita svanar man än har sett så skulle nästa svan kunna vara svart. Han räknas som en av de tre stora brittiska empiristerna men enligt honom själv så är både sinnena och rationaliteten opålitliga.

 

Han var en vagt konservativ människa som under sin livstid mest var känd som historiker. Inte minst Kant lyfte efter hans död fram honom som filosof snarare än historiker. Han var samtida med de skotska common-sense-filosoferna som var skeptiska till radikal rationalitet men som till skillnad från Hume försökte att svara på filosofiska frågar med andra metoder. Hume var även bekant med Thomas Reid.

 

Till skillnad från dem så ansåg Hume att traditioner och intuitioner inte var pålitliga vägvisare heller. Människor hade helt enkelt inga resurser att bedriva metafysik med.

 

Hume menar att det finns en metafysisk sanning men att det inte finns något säkert sätt för oss att ta reda på den. Han är epistemologisk skeptiker, inte metafysisk nihilist.

 

Hume var skeptiskt till de nya revolutionära idealen och ansåg att visa statsmän skulle förändra samhället så lite som möjligt. Frihet var nånting bra men ett land måste styras av lagar om det inte skulle styras av godtycke.

 

När det gäller moral, ekonomi och samhälle så vill Hume förklara dessa historiskt, som nånting som förändras och som har vuxit fram. Moralen skapas mera av blind vilja och sociala omständigheter än av rationellt egenintresse.

 

Religionen föds hos primitiva folk som polyteism, och som sådan är den inte så skadlig eftersom den tillåter mångfald och olikheter. Den utvecklas sen till monoteism, som är värre.

 

Så småningom så kommer vi kanske att kunna göra oss av med den helt och hållet. Men människan är inte en speciellt rationell varelse för Hume.

 

Hume anser att egendom bara är en social konvention men anser trots det att ekonomisk ojämlikhet inte är nånting förkastligt.

 

Hume skrev även en del om ekonomi och vännen Adam Smith erkände Hume som en viktig influens.

 

Privat så var Hume en konventionell människa och inte alls någon som bodde i en tunna. En tolkning av honom är att han försöker visa att rationalitet inte är oss till någon större hjälp och att filosofi därför sällan kan bevisa eller förklara någonting.

 

Om man ska vara lika skeptiska som Hume så blir det inte mycket kvar. Här sitter jag vid en skärm i ett rum. Andra människor och resten av världen minns jag bara att de finns. Och bara när jag tänker efter. Och min egen existens är också ganska osäker. Hume är anhängare av bundle of impressions-teorin om medvetandet. Han skapade den praktiskt taget.

 

Varför säga att universum liknar en klocka och inte en grönsak?

 

Hur kan vi veta att det finns mer ordning än kaos i världen?

 

Hume har många åsikter om många saker och detta kunde han egentligen mera grunda i naturalismen än i skepticismen. Hans naturalism stödjer också hans skepticism, men inte nödvändigtvis vice versa. Att han är naturalist måste på ett plan bero på hans irrationella "passions".

 

I själva verket kan vi veta ännu mindre säkert än vad vi antar till vardags. Dock så fungerar vardagsantaganden i praktiken.

 

Hume förefaller ibland vara rätt mycket av en naturalist, vilket är en annan sida av honom än hans skepticism.

 

Det finns också en "new Hume debate" som försöker att göra Hume till mer av en realist än en skeptiker.

 

Hans kritik av kausaliteten är berömd men kan sägas ha föregåtts med tusen år av de muslimska occasionalisterna.

 

Whitehead kritiserar Humes kritik av kausaliteten och säger att antagandet att iaktagen kausalitet bara är en vaneföreställning inte förklarar mer eller förutsätter mindre än antagandet att kausaliteten helt enkelt stämmer.

 

Det kan han ha rätt i, men Hume försöker nog inte att motbevisa kausaliteten utan att visa att det skulle kunna finnas andra förklaringar och att människor är snabba att dra slutsatser och se sånt som vi vill se.

 

Hume är mycket imponerad av Newtons bedrifter, men han har också invändningar. Han är dels kritisk till Newton som person vilket antyder att Newton inte är en god förebild. Dels är han kritisk till filosofin runt den nya naturvetenskapen.

 

Hume ställer upp ett projekt som kallas "science of man" som innehåller logik, moral, kriticism och politik, och som Hume ser som ett mer grundläggande projekt än Newtons "natural philosophy". Hume ser naturvetenskapen som ett mänskligt projekt, underkastat mänskliga svagheter och tillkortakommanden.

 

Därför föredrar han också att tolka kausalitet som ett vanetänkande.

 

"Even Mathematics, Natural Philosophy, and Natural Religion, are in some measure dependent on the science of Man"
-Hume

 

Kanske att Hume skulle ha uppskattad Latour och Woolgars "Laboratory life". Han var bl.a influerad av Giambattista Vico.

 

Hume räknas som upplysningstänkare men låter inte ett citat som
"Reason is, and ought only to be the slave of the passions"
mera som en sorts naturromantik? Han var även bekant med Rosseau.

 

Humes psykologi influerar och föregår Schopenhauer och Freud m.fl. Han anses även vara en föregångare till kognitiv vetenskap och evolutionär psykologi.

 

"Humes lag" innebär att man aldrig kan härleda ett "bör" från ett "är", men nämns bara en gång i förbigående av Hume.

 

Inte heller skriver han egentligen speciellt mycket om sin berömda kritik av subjektet.

 

Hume kritiserar olika argument för Guds existens men argumenterar aldrig explicit mot hans existens. Detta kunde kanske ha varit farligt att göra, men hans texter om religion utgavs först efter hans död.

 

I en sen text verkar det som att vi kan leka med metafysiska antaganden så länge som vi inte gör religion av dem.

 

På sin ålders höst verkar han ha betvivlat människors fömåga att avstå från metafysiken. Viktigare än att vara saklig och logisk var det då att vara godmodig och lekfull och inte börja att ha ihjäl varandra över smärre teologiska skillnader.

 

"This paper argues, firstly, that contrary to appearances, the mature Hume allows for engagement in a certain style of metaphysical reasoning in a rather strong sense of ‘metaphysics’. The proviso is that this be done in a carefully defined playful ‘Pyrrhonian’ spirit"

-Greg Moses i Hume Society 

 

 

Alfred Ayer såg Hume som den viktigaste föregångaren till analytisk filosofi. Quine var ointresserad av filosofihistoria förutom Hume.

 

Wittgenstein hade höga tankar om Schopenhauer och Schopenhauer hade höga tankar om Hume. Analytiska filosofer hade nog gärna sett Wittgenstein vara mer direkt influerad av Hume utan att ha Schopenhauer inkilad mellan dem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback