Tempus Fugit

Occasionalismen är en kritik av den vanliga uppfattningen om kausalitet som går ut på att det finns bakomliggande orsaker som kompleterar eller ersätter de uppenbara orsakssammanhangen. För att ta ett modernt exempel så kan en bakomliggande orsak när eld bränner bomull vara naturlagarna som måste vara med för att processen ska kunna fungera.

Statistiska samband och kvantmekaniska vågfunktioner är fenomen inom vetenskapen som problematiserar kausalitetens elementära karaktär. Den sk. superdeterminismen är en hypotes som inte verkar innehålla någon egentlig kausalitet, lite som Leibniz monadologi.

De äldsta exemplen på occasionalism är medeltida, muslimska filosofer som kritiserar inflödet av västerländsk filosofi och rationalism i islam och som hävdar att Gud är den direkta orsaken till allt som händer. Det är alltså Gud som bränner bomullen. Folk som al-Ghazali och Fakhruddin Razi var framstående vetenskapsmän samtidigt som de var occasionalister och fromma muslimer.

Under senmedeltiden fanns i Europa occasionalism hos vissa filosofer som Nicolaus of Autrecourt, Pierre d'Ailly och Gabriel Biel. Autrecourt var en skeptiker som förebådade resonemang hos Hume och som tycks ha varit bekant med al-Ghazalis skrifter.

Ungefär ett sekel efter att Biel dog föddes Descartes. I sin dualistiska filosofi så hade han problem med att förklara hur de två olika substanserna ande och materia egentligen kunde påverka varandra (och vissa problem även med vanlig kausalitet mellan objekt). Hans förklaring att Gud var den bakomliggande orsaken kallas parallellism.

I Descartes efterföljd så närmade sej ett antal filosofer occasionalistiska ståndpunkter;
Louis de La Forge, Johannes Clauberg, Claude Clerselier, Gerauld de Cordemoy, Arnold Geulincx och Robert Boyle (även han framstående vetenskapsman.)
Viktigast var kanske Nicolas Malebranche (1638-1715) som utvecklade en filosofi om 'occasional causation' som kom att få visst inflytande.
Malebrache stod annars Spinozas filosofi nära.

Samtida med Malebranche levde Berkley och Leibniz. Berkley ansåg att objekt aldrig påverkade varandra kausalt eftersom objekt inte egentligen existerade. Yttervälden var bara föreställningar hos själen som Gud var den direkta orsaken till. Leibniz menade att endast monader existerade och att dessa inte påverkade varandra kausalt. Han tycks vilja ersätta materiell kausalitet med nån tidlös, logisk nödvändighet istället.

Strax efter levde Hume som övertog den negativa, skeptiska sidan av occasionalismen. Istället för Gud så satte han dock tankens vana som orsaken till att vi såg kausalsammanhang i världen. Inte minst efter Hume har skeptiker haft en distanserad inställning till kausalitet, t.ex Whiteheads elev Quine. Kant satte efter Hume "kausalitet" som en apriori-kategori. Whitehead kritiserar Hume både för att nästan alltid implicit förutsätta kausalitet och för att det inte är rimligare att tro på sitt eget minne än på kausalsamband.

Schopenhauer var influerad av Malebranche och ansåg att den meningslösa viljan var den bakomliggande orsaken till allting.

C. S. Peirce skapade tychism, teorin att naturlagarna ibland gjorde något oväntat, en variant av accidentalism.

Sedan kommer vi till Whiteheads påstådda occasionalism och Latour och Harmans "sekulära occasionalism". Men det får vänta till en annan dag.

andra bloggar om
filosofi,

Schelling dog 1853 och Whitehead föddes 1861. Schelling hade antagligen ingen direkt influens alls på Whitehead. Whitehead sa att han bara hade läst en sida tysk idealism i sitt liv, av Hegel, om matematik, och att det avskräckte honom från att läsa mera.

Ickedestomindre så finns det vissa likheter och överrensstämmelser. Här hävdar Antoon Braeckman att Whitehead var indirekt påverkad av tysk idealism, t.ex genom poeter som Coleridge, Wordsworth och Shelley!

"When one compares Whitehead’s cosmology and Schelling’s writing on the philosophy of nature, it is remarkable that both philosophers conceive visible nature as an abstraction of its more basic dynamic structure, which is explained by recurrence to atomic processes of becoming, respectively called ‘actual entities’ and ‘Aktionen’ In this respect, Schelling calls his own philosophy of nature a ‘dynamic atomism’, a term which corresponds well with Whitehead’s view. But there is more: both philosophers state that the activity of the particular processes of becoming is grounded in and therefore is a manifestation of the more fundamental ‘substantial activity’. In Whitehead this is called ‘Creativity’; Schelling speaks in this respect of ‘Absolute Nature’, ‘Natura Naturans’, ‘The Bond’, ‘The Copula’, ‘The Soul (of the World)’, etc."
-Braeckman

Om man jämför vad Schelling skriver om Platons Timaios i en tidig text från 1794 med vad Whitehead skriver om Platons Timaios i Process and Reality så ser man vissa likheter. Nu har inte jag tillgång till Schellings Timaios-text men Iain Hamilton Grant skriver en del om den i Philosophies of nature after Schelling, t.ex s.40ff: "2.2 THE BECOMING OF BEING: ‘GENE’ AND DYNAMICS IN PLATONIC PHYSICS".

En fysisk teori ses här som central för Platon. Den centrala frågeställningen är hur de fysiska kropparna och den fysiska ordningen uppkommer. Platon postulerar en infinit fysik för både det tidsbundna och det tidslösa, både för fysiken i snäv mening och för de eviga idéerna. Tiden kallas evighetens rörliga avbild. Det finns ingen evig idé för precis allting utan de materiella sakerna är ständigt föränderliga just för att de aldrig motsvarar de eviga idéerna.

I en diskussion om de föränderliga djurarterna så postuleras även platonska "gener", som kan beskrivas som en lägre form av idéer som inte är eviga. Det kanske inte finns någon evig idé för t.ex tamhönan, men däremot så kanske tamhönan har en platonsk "gen", vilket också är en slags högre förebild, fast inte evig. Platon och Schelling kontrasteras mot Aristoteles och Kant vars fysik mera begränsat sägs röra fysiska kroppars rörelse i tid och rum.

Whiteheads filosofi brukar ofta kallas för processfilosofi, vilket iochförsej är helt rätt. Det han själv oftast brukar kalla sin egen filosofi för är dock "philosophy of organism" eller, mer sällan, "organic philosophy".

"Organism" är för Whitehead det begrepp som ersätter "substans" inom den klassiska filosofin.

"The evil produced by the Aristotelian ´primary substance´ is exactly this habit of metaphysical emphasis upon the ´subject-predicate´ form of proposition." (s.30)

Man brukar ofta lyfta fram Leibniz som en viktig föregångare till Whitehead och själv har jag upptäckt intressanta likheter med Schelling. Whitehead själv skriver dock att det är John Locke och Descartes som av alla filosofer vid något tillfälle har kommit närmast Whiteheads egen filosofi.

"The philosophy of organism in its appeal to the facts can thus support itself by an appeal to the insight of John Locke, who in British philosophy is the analogue of Plato, in the epoch of his life, in personal endowments, in width of experience, and in dispassionate statement of conflicting intuitions." (s.60)

Locke har inte minst att göra med "organism"-begreppet. Det handlar om en alternativ perceptionsfilosofi.

"The philosophy of organism is mainly devoted to the task of making clear the notion of ´being present in another entity´."(s.50)

När du är medveten om något, som t.ex solen, så är du medveten om en del av din egen organism. Solen påverkar din organism som skapar ditt medvetande. Ditt medvetande är sista länken i kedjan och det är därför i sak fel att säga att medvetandet uppfattar solen (subjekt-predikat).

"Both Descartes and Locke, inorder to close the gap between idea representing and 'actual senentity represented', require this doctrine of 'the sun itself existing in the mind.'"(s.76)

Din hjärna tolkar intryck från dina synnerver som tolkar intryck från din näthinna som tolkar intryck från glaskroppen och linsen och irisen. Så det du är direkt medveten om är din egen organism. Eller, mer korrekt, så är det din organism som skapar ditt medvetande.

"The principle that I am adopting is that conscioussens presupposes experience, and not experience conscioussnes."(s.53)

Även på ett annat sätt är din omvärld en del av dej. Det har med tid att göra. Det du upplever är egentligen något som redan har hänt. Det är allra tydligast när vi tittar på stjärnhimlen och ser miljontals år in i det förflutna, men det är egentligen alltid sant. Det du uppfattar hände kanske för en bråkdels-sekund sen men aldrig samtidigt som du uppfattar det.

Det förflutna har lett fram till nuet som innehåller all tillgänglig information om det förflutna. Nuet är beroende av det förflutna och alltså är det förflutna en del av nuet. Jag är beroende av fysik, kemi och biologi och alltså är fysik, kemi och biologi en del av mej. Medvetandet skapas nytt i varje ögonblick och är beroende av det som det är medvetet om, alltså är det en del av medvetandet.

Whitehead försöker i sin philosophy of organism komma så nära organismens egen filosofi som möjligt. Men det gäller inte bara biologiska organismer. Fysik är enligt Whitehead studiet av små organismer och biologi är studiet av stora organismer.

"The Greeks were ignorant of modern physics: but modern philosophers discuss perception in terms of categories derived from the Greeks."(s.117)

Whitehead är i sin filosofi influerad av många olika källor. Förutom förkantiansk metafysik så anger han att han försöker skapa en filosofi för den moderna vetenskapen.

"The 'datum' in metaphysicsis the basis of the vector-theory in physics; the quantitative satisfaction in metaphysics is the basis of the scalar localisation of energy in physics; the 'sensa' in metaphysics are the basis of the diversity of specific forms under wich energy clothes itself."(s.116)

" In the language of physical science , the change from materialism to 'organic realism´ - as the new outlook may be termed - is the displacement of the notion of static stuff by the notion of fluent energy." (s.309)

"Mathematical physics translates Heraclitus, 'All things flow', into its own language. It then becomes, All things are vectors. Mathematicas physics also accepts the atomic doctrine of Democritus. I translates it into the phrase, All flow of energy obey 'quantum' conditions."(s.309)

(Alla sidhänvisningar gäller "Process and Reality".)

tillägg: Jämför Whiteheads "subject-superject" med Benjamin Libet.

andra bloggar om
Whitehead, filosofi,

Faran med att göra exempelvis kreationister till diskussionspartners är att man gör dom till ett tänkbart alternativ. Det egentliga alternativet till kreationismen är mångavärldarteorin (mvt). Det är långt ifrån säkert att mvt är sann och man kan tycka att vetenskapen bör skissa på andra alternativ till kreationismen.

Logicismen har kommit tillbaka efter att ha varit utdömd under större delen av 1900-talet. Jag undrar om inte logicismen handlar om att försvara computationalismen. Teorin är att människan är en dator, universum är en dator, och därför är vetenskap möjlig. Att datorer inte tycks kunna hantera viss matematik kan kanske lösas med bättre datorer.

Tegmark m.fl vill kombinera computationalismen med mvt. Teorierna tycks passa bra ihop.

Alla alternativa universum i mvt sägs vara unika. Varför det? Varför kan inte alternativa universum vara identiska? jag tror att det idéhistoriskt går att spåra tillbaks till Leibniz.

Leibniz "princip om välgrundadhet" säger att alla fenomen måste vara unika. Detta berodde på att Gud önskade maximal mångfald och att detta också var "den bästa av alla möjliga världar." (En värld där alla var lyckliga skulle kanske vara enformig. Vad vet jag?)

Russell var logicist och diggade Leibniz. Den unge Russell skrev en text om Leibniz där han urskiljde fem principer i Leibniz filosofi, varav Russell höll med om tre och kritiserade två.

Den äldre Whitehead skapade en ontologi som bl.a var influerad av Leibniz monadologi. Whitehead skriver att allt som kan tänkas också måste finnas - om inte som aktuellt faktum så som evig möjlighet (vilket för Whitehead är en objektiv existensform). Det ser ut som Leibniz princip igen. Whitehead är rationalist och skulle kanske ha gillat computationalismen.

Men computationalismen har problem med bl.a Gödel. Hur kan människan föra matematiska resonemang som datorer (hittills) inte kan kopiera? Vad är det med det mänskliga tänkandet som vi inte förstår?

Gödel försökte visa att den matematiska intuitionen transcenderade de matematiska metoderna och bevisen. Enligt honom har matematiker en direkt upplevelse av de matematiska objekten. Han visade att matematiska sanningar kan vara sanna även om vi inte kan bevisa dem. De är ingenting som vi bara konstruerar.

"Gödel turned out to be an unadulterated Platonist, and apparently believed that an eternal "not" was laid up in heaven, where virtuous logicians might hope to meet it hereafter"
-Russell

"Concerning my "unadulterated" Platonism, it is no more unadulterated than Russell’s own in 1921 when in the Introduction to Mathematical Philosophy ... he said, "Logic is concerned with the real world just as truly as zoology, though with its more abstract and general features." At that time evidently Russell had met the "not" even in this world, but later on under the influence of Wittgenstein he chose to overlook it."
-Gödel

andra bloggar om

Jag sträcker mej efter min "Symbolic exchange and death" av Baudrillard som jag har bläddrat i några gånger, och se:den är översatt till engelska av Iain Hamilton Grant. Tydligen har jag redan läst mer av honom än jag anade. Han har även översatt Lyotard men inget som jag har läst.

Efter sekelskiftet har han övergått till att publicera eget material och är nu doktor i filosofi. Här är en online-text av honom.

Mest känd är han för boken "Philosophies of nature after Schelling". Trots titeln så skriver han mest om Schelling och hans samtid.

I början nämner Grant även i förbigående Bergson, Whitehead och Merleu-Ponty, m.fl filosofer, samt vissa vetenskapsmän som Schrödinger, Prigogine och Stengers.

Eftersom framstående vetenskapsmän tycks ha förmåga att filosofera själva så är de inte absolut beroende av yrkesfilosofer. Men eftersom det finns yrkesfilosofer så kan man fråga varför de inte är med och filosoferar med den samtida naturvetenskapen.

I såväl kontinenal som analytisk filosofi så är naturen i sej självt något förbjudet, något icke-filosofiskt. Detta beror inte bara på akademiskt revirpinkande utan även på filosofiska traditioner.

Naturfilosofi har utövats av såväl filosofer som av vetenskapsmän från Schelling till idag men inte uppmärksammats. Mainstreamfilosofin har varit influerad av Kant och har uteslutit naturfilosofi.

Efter Kant kan vi inte säga mycket om naturen. den blir passiv och frånvarande. det organiska kan vi kanske förstå oss på men inte det inorganiska. Fenomenen kan i bästa fall beskrivas.

Schelling var den förste som undflydde kantianismen och han gjorde det genom naturfilosofi. Enligt Schelling hör naturvetenskap och naturfilosofi naturligt samman.Hans naturfilosofi är central i hela hans filosofi, som är mycket mer enhetlig än vad man brukar tro.

I en sen outgiven text överskrider Kant sin transcendentala filosofi och låter mer som en ung leibniziansk Kant igen, när han tolkar tinget som en kraft som verkar på oss. Av dessa krafter skapar vi så världen. Kant tycks närma sej ontologin igen när han dör.

Fichte vidareutvecklar konsekvent Kants filosofi till en subjektiv idealism. Det absoluta jaget är där ursprunget till allting och endast det som agerar existerar i sej själv. Fichtes antydan till naturfilosofi innebär organicism och antifysik. Naturfilosofi utan natur.

Ickedestomindre finns det naturforskare som finner Fichte inspirerande. Schelling läser även dessa forskare. Han ser ett behov av en ny naturfilosofi. Kant försökte att filosofiskt legitimera Newtons vetenskap men kom fram till att ontologi i allmänhet var omöjligt. Fichte har en ontologi men en som gör naturen beroende av människan. Schelling vill göra naturen till sin egen grund och även till grund för filosofin.

Liksom Grant upprättar en misstolkad Schelling så upprättar Schelling en misstolkad Platon. I en tidig kommentar till Platons "Timaios" så hittar Schelling en realistisk fysik i en text där andra mest har sett en idealistisk metafysik.

Aristoteles kritik av Platons fysik är ytlig, insiktslös och monumentalt inflytelserik. Aristoteles och Kant definierar fysiken som kroppar, medan Platon och Schelling ser fysik som krafter och tillblivelser.

På s.35 finns ett diagram över hur Aristoteles skiljer mellan fysik och metafysik och samtidigt förvandlar metafysiken till ren formalism och fysiken till ren fenomenologi. Vad som saknas från modellen är egentlig materia.

En strikt aristotelisk-kantiansk fysik beskriver kropparnas beteenden, men en platonsk-schellingsk metafysik beskriver dessutom hur kropparna och deras olika beteenden uppstår. Kopplingen mellan de fysiska kropparna och idéerna är krafterna och ursprungen. Detta är en utvidgad fysik och ingenting väsensfrämmande.

Schelling ser Platon i Timaios skapa en enhetlig filosofi för både natur och idé. Platon är en en-världs-filosof och inte en två-världs-filosof som han oftast antas vara.

Mot Kant sätter Schelling Platon, vilket gör dagens nietzscheaner vilsna, eftersom de ogillar både Kant och Platon. Detta trots att Deleuze skriver uppskattande om Schelling, strax innan han dör.

Många sentida filosofer definierar sin egen position genom att vända Platon på huvudet, dock utan att ha studerat honom så ingående. Det är tveksamt om det är en bra metod att definiera sej genom att vända en halmgubbe upp-och-ner.

Inte bara är det så att det inte finns en idé för varje djurart utan det är t.o.m. så att de ideella djuren aldrig kan materialiseras perfekt. De reella djurarterna är alltså dömda att ständigt vara i förändring, jagandes ouppnåeliga ideal. Och detta kunde Schelling utläsa ur Platons Timaios i slutet av 1700-talet.

(Grant nämner nästan inte Spinoza alls. Hans betydelse för Schelling tycks enligt Grant vara försumbar.)

Schelling vill ha en enhetlig natur som är självorganiserande i allt högre grader och där liv, kultur och filosofi bara är nya kapitel i naturhistorien. När man befriar naturfilosofin från det mänskliga perspektivet så blir det naturens egen filosofi.

Historia består av historiska händelser. Historiska händelser är sådana som skapar ny ordning. När saker händer för första gången och sedan fortsätter hända. Varken laglös slump eller oföränderlig mekanism utan progressivitet. Ny ordning saknar tidigare historia. Frihet är en stokastisk naturprocess.

"Schellingianism" är det pågående projektet att göra naturfilosofin oberoende av det mänskliga perspektivet. Lika lite som människan är någon självklar utgångspunkt så kan hon förutsättas vara skapelsens final. I naturfilosofin är det naturen själv som talar.

Sen diskuterar Grant några proto-romantiska naturfilosofer/vetenskapsmän. Schelling gillar speciellt en Kielmeyer. Även Deleuze har tagit upp två av dessa (Cuvier och Geoffroy Saint-Hilaire).

I sambandet att "ontogenesen rekapitulerar fylogenesen" kan man se en gemensam ordning upprepas och varieras i naturen. Vissa naturfilosofer tolkar detta på ett överförenklat sätt, men för Schelling är det mer komplicerat.

Naturen ordnar sej inte nerifrån och upp, från det enkla till det mer komplicerade, och inte heller uppifrån och ner, från det komplicerade till det enkla, utan ordnar sej på flera olika nivåer samtidigt.

Den sene Schelling förnekar inte längre Fichtes transcendentalfilosofin, utan gör den till ett specialfall av sin egen naturfilosofi. De transcendentala filosofin hos Fichte är i sej en återupprepning av naturens självskapande process, en rekapitulation av natura naturans. Transcendental filosofi är en experimentverkstad för idéernas fysik.

(Grant bara avfärdar Schopenhauer i en bisats, trots att han var influerad av både Kant och Platon. Schopenhauer tycks även ha förebådat en del av darwinismen.)

Mot slutet av boken kommer Grant in på Deleuze, som han har nämnt i förbigående några gånger. Deleuze har skrivit några saker om Schelling och naturfilosofi, och det är därför som han är intressant i sammanhanget.

Men även om Deleuze vill argumentera för en sorts naturfilosofi så tycks han ofta återkomma till kropparna som det primära och det tycker Grant liknar samma misstag som Aristoteles och Kant gör.

Deleuze och Guattari vill även se idéer som mänskliga avbilder av fenomen, men Schellings atur är alltid dynamisk just för att den aldrig lyckas fånga idéerna.

Arten "tiger" kommer att fortsätta att evolutionera. När slutar den att vara en tiger?

Badiou har kritiserat Deleuze försök till naturfilosofi och säger att vi måste undkomma Kants kritiska filosofi på ett annat sätt. Badiou själv verkar betona matematik och mängdlära.

Schellings natur är en produkt som producerar sej själv och Deleuze inspireras av Schellings studier i geologi när Deleuze postulerar en "transcendental vulkanism", där själva grunden väller upp het och formlös ur de oformliga djupen.

För Schelling är varje ny produkt av naturen transcendental, höjer sig över sin bakgrund. Det är därför ytan som är transcendental gentemot de okända djupen, årmiljonerna av bortglömd naturhistoria.

Allting har en grund utom naturen i sin helhet som saknar grund och som också utvecklas på alla möjliga sätt.

En filosofi som lämnar naturen åt vetenskapen måste själv bli en idealism. En platonsk fysik är ett idag aktuellt filosofiskt problem.

Grants schellingtolkning känns insatt och påläst och bara en aning tendentiös. Det är klart att Grant lyfter fram det som talar för hans tolkning och det är inget konstigt i det.

andra bloggar om
filosofi, naturfilosofi, Schelling, Iain Hamilton Grant,

Friedrich Wilhelm Joseph Schelling föddes 27e januari 1775 och kom att kallas för "pojkfilosofen" eftersom han redan vid unga år visade en stor filosofisk begåvning.

Schelling kan tidigt ha blvit utsatt för österländsk filosofi eftersom hans far undervisade i fjärran-östern-kunskap och Schellings fru Carolines far hade även liknande kunskaper.

I sin tidiga filosofi, 1797-1804, så är han i stort sett en sorts spinozist, men försöker undkomma Spinozas determinism och försöker utifrån Kant och Fichte förklara hur frihet kan vara möjlig i en till synes deterministisk värld.

Med Göthe som bollplank blir Schelling den romantiska rörelsens huvudfilosof. Den romantiska rörelsen blir fundamentalt platonistisk och Schelling blir den mest platonistiske av de tyska idealisterna. Allra störst utmaning mot Upplysningen blev det romantiska försöket att skapa en romantisk naturvetenskap.

Naturen består av nivåer och på varje nivå så verkar motsatta krafter i en dynamisk harmoni för att upprätthålla ordningen. I sin totalitet så utgör världsalltet en stor organism som samtidigt också är det ultimata konstverket.

Schellings naturfilosofi fick en stor uppslutning med bl.a Henrik Steffens som talesman, och bland övriga namn fanns Lorenz Oken, Gotthilf Heinrich Schubert, Julius Victor Carus, Friedrich Wilhelm Joseph von Eschenmayer, liksom även fysiologen Friedrich Burdach, den danske fysikern Hans Christian Örsted, växtfysiologen Christian Gottfried Nees von Esenbeck, patologen Dietrich Georg Kieser och estetikern Karl Wilhelm Ferdinand Solger.

Han blir professor 1803 och är det ända till 1841.

I sitt försök att förena motsatser så kommer han fram till ett strukturlöst Absolut tillstånd där inga motsättningar finns. Hegel kallade kritiskt detta "en natt där alla kor är svarta". Schellings absoluta idealism har beröringspunkter med Plotinus nyplatonism. Horkheimer/Adorno såg identitetsfilosofin som roten till all världens ondska.

Hegel bygger i hög grad på den tidige Schelling. För Hegel är frihet att inse vad som är nödvändigt: han tar två steg tillbaka, förbi Spinoza, till stoikerna.

På en punkt är Hegel och Schelling dock varandras motsatser. Hegel bygger ett väldigt fullbordat och avslutat filosofiskt system. Schelling har inget slutgiltigt enhetligt system, utan fortsätter att utvecklas och söka, om än långsammare med tiden.

Det åtminstone så som både samtiden och filosofihistorikerna har uppfattat honom. Redan Hegel anmärkte att Schelling genomgick sin filosofiska utveckling helt offentligt.

Även om den traditionella Schellingbilden är en av det ena filosofiska systemet efter den andra så vill Ian Hamilton Grant teckna en mer konsekvent och enhetlig Schelling som bygger på sitt naturfilosofiska system hela livet. Hans bok tänkte jag dock ägna en egen bloggpost. Här följer jag en mer klassisk Schellingbild.



Ca 29 år gammal kan man urskilja ett brott inom hans filosofiska utveckling. Schelling väljer frihet framför Spinoza. Efter en hektisk ungdomstid så publicerar Schelling mycket lite under sina sista 50 år.

Han blir nu även influerad av Böhme och Baader och andra europeiska mystiker.

Den senare Schelling tvivlar på att absolut kunskap är möjlig. Världen tycks ha ett visst mått av godtycke över sej. Han är mindre romantiker och liknar mera Schopenhauer och förebådar senare viljefilosofer som Nietzsche. Hans teologiska historiefilosofi tycks ha influerat C.G. Jung.

I likhet med Schopenhauer så introducerar Schelling en Kantinfluerat idé om "viljandet"  som varats grund:"I den sista och högsta instansen så finns det inget annat varande än viljandet. Viljandet är det primala varandet och alla predikat hos det primala varandet passar endast viljandet: grundlöshet, evighet, oberoende av tid, självbekräftelse" (Schelling).

Schelling föreslår att det finns två principer i oss: "en omedveten, mörk princip och en medveten princip" som ändå måste vara identiska på något sätt. Detta kan spåras tillbaks till Böhme.

1831 dör Hegel. 1841 kallas Schelling att sopa undan hegelianismen. Den gamle Schelling föreläste om myter för bl.a Engels, Bakunin och Kierkegaard. Religionshistorien är utvecklingen av Guds egen självbild. De två första var vänstehegelianer men existentialisten Kierkegaard var schellingfantast hela livet, trots att Kierkegaard avfärdade Hegel som larger than life.

Mytföreläsningarna fick blandat mottagande. Då drog han sig 1843 tillbaka från världen och levde sina tolv sista år helt och hållet i hemmet och för familjen samt sina filosofiska spekulationer.

Schelling's sena filosofi fullbordas aldrig. Hans försök att återge världshistorien från begynnelsen på filosofiska grunder är sannolikt övermänskligt. Men han utvecklade tankar som tar honom bortom idealismen och gör honom till en föregångare till existentiella och andra icke-idealistiska former av filosofi.

Schelling har varit dold i Hegels skugga och tolkad via honom. Men Schelling har imponerat på och influerat flera som har varit kritiska till Hegels absoluta idealism, som Feuerbach, Kierkegaard, Nietzsche och Heidegger.

Schelling är en av de första som börjar ifrågasätta metafysiken som representation av verkligheten, ett tema som har drivits även av Heidegger och Wittgenstein m.fl.

Schelling's beskrivning av vetandet och världen, speciellt insisterandet på att inte begränsa vår uppfattning till det som är tillgängligt för objektifierande former, har nog inte uppskattats rätt hittills.

Bland dem som under senare tid behandlat eller influerats av Schelling finns Jürgen Habermas,Martin Heidegger, Paul Tillich, Charles Peirce, Ken Wilber, Slavoj Zizek, Deleuze och Ian Hamilton Grant.

"Långt ifrån att människan och hennes aktivitet gör världen begriplig, så är det människan själv som är mest obegriplig."- Schelling



andra bloggar om
Schelling, filosofi,

Göthe hjälpte fram flera av de viktigare filosoferna i den tyska idealismen. Han betraktade filosofin som ett pågående forskningsprojekt. 

Göthes icke-skönlitterära texter var ofta filosofiska  och inspirerade många filosofer som Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Cassirer, Jung och Wittgenstein. Tillsammans med Schiller så var han en av Weimarklassisismens ledande figurer.

Under 1780-talet bekantar han sej med Spinoza och blir övertygad om ett nära samband mellan naturvetenskap och konst.

1794 skrev Schiller till Göthe och erbjöd honom sin vänskap. Den skulle vara tills Schillers död 1805.
1794 blev Fichte erbjuden en lärartjänst i Jena genom Göthes inflytande. Fichte var en passionerad lärare men blev inte speciellt influerad av Göthe. Både Schiller och Fichte var tungt influerade av Kant.

När Göthe läser Kants första kritik så blir det nära sambandet mellan poeten och naturen splittrat. Göthe gillar aldrig Kant men accepterar honom motvilligt när Schiller insisterar. När Göthe så läser Kants tredje kritik så finner han tankar närmare sina egna.

Snart kommer Schelling till Jena och Goethe hittar en likasinnad att tala fritt med. Tillsammans så återuppfinner de platonismen och upptäcker nästan evolutionen.

Schelling intogs redan vid 15 års ålder i teologiska seminariet i Tübingen, där han blev vän med Hölderlin och Hegel. Tillsammans  studerade de Platon, Leibniz och Kant. Som privatlärare för unga adelsmän företog han resor och var 1796-97 i Leipzig, där han även studerade naturvetenskap, matematik och medicin.

Genom Göthe fick han 1798 en professur i Jena, och var där vid Fichtes sida och under inflytande av honom en uppmärksammad filosofisk lärare. Han kom då i personlig kontakt med den av honom beundrade Göthe och med Schiller, som han dock aldrig blev nära vän med.

Schellings sex år i Jena (1798-1803) placerade honom mitt i den romantiska rörelsens hjärta. Schelling blev god vän med Göthe som uppskattade att läsa Schellings filosofiska verk. Schelling ledde sin gamle mentor bortom Kant och Göthe hjälpte till att jorda Schellings lösdrivande idealism.

Fichte diskuterade en del med Schelling och insisterade på att de endast hade mindre meningsskiljaktligheter. Deras tidiga texter tycks inte visa detta men Fichte skrev senare ett flertal texter som inte gavs ut eller inte uppmärksammades och som först nu har börjat undersökas.

Hegel och Göthe träffades första gången 1801 när Hegel var i Jena. De följande 30 åren träffades de endast 10 till tjugo gånger. Göthe skickade bara ca 10 brev till Hegel och nämner honom sällan annars. Hegel skrev ett verk 1801 om Fichtes och Schellings filosofier som gjorde alla tre filosoferna till ovänner. Hegel har färgat eftervärldens tolkning av både Fichte och Schelling.

Göthe var en poet och konstnärssjäl som mera brukade lyssna på tonen och känslan när han läste en filosofisk text. Hegels texter gillade han inte alls.

Göthe brukade säga att även om han inte gillade Hegels filosofi så gillade han ändå personen Hegel. Hegel var en av få som stödde Göthes Farbenlehre (färglära). Hegel å sin sida läste Göthes verk och citerade dem ofta i sina verk. Han gav en samling av Göthes verk som gåva till sin son Karl.

Johanna Schopenhauer flyttade till Weimar med sin dotter efter att hennes make hade begått självmord 1805. Hon hade ingen anknytning till staden men hade haft en dröm om att hon skulle lära känna Göthe, som hade flyttat dit strax innan. Strax efter att hon flyttat dit belägrades staden och Johanna upplät sitt hem för behövande och blev snart känd och populär bland befolkningen. Efter kriget öppnade hon en intellektuell salong som besöktes av folk som Göthe, Wieland och bröderna Schlegel m.fl.

Hennes son studerade kommers i Hamburg efter ett löfte till den bortgångne fadern. Johanna övertalade honom att läsa vad han ville istället och efter en kort tid vid gymnasiet vid Göttingen flyttade även han till Weimar, där han dock fick bo hos en Passow (som Göthe hade gjort till professor i grekiska) eftersom hans mor inte ville ha honom boende hos sej. Sonen Arthur Schopenhauer hade en depressiv personlighet som inte passade Johanna. Han tycktes ha ärft sin mors intelligens och sin fars sinnelag. Hon brände alla hans brev så det är bara hennes version av händelserna som är känd.

Det var Johanna som presenterade Göthe och Arthur för varandra. Hon invigde även sonen i Weimars intellektuella kretsar. När Göthe anmärkte att det skulle bli något stort av sonen kommenterade Johanna att det inte kunde finnas två genier i samma familj. Arthur bodde två år i Weimar och flyttade sen för att studera i Göttingen och Berlin. Han blev doktor i filosofi.

Schopenhauer disserterade vid universitetet vid Jena med Über die vierfache Wurzel des Satzes vom zureichenden Grunde (Om det tillräckliga skälets fyrfaldiga rot) 1813. Verket hyllades av Göthe och Schopenhauer återvände till Weimar för att sammarbeta med Göthe på en icke-Newtonsk färgteori.

Stolt återvände den nye filosofie doktorn till Weimar och presenterade sin nya bok för sin mor. Hon hade vid det här laget blivit en viktig figur i Weimars socitet och hade etablerat ett internationellt rykte med sina populära böcker. 1813 fick Arthur till sist bo hos sin mor men efter inom ett år så bad hon honom att flytta igen efter ett gräl.

Arthur blev förkrossad av hennes reaktion på boken. Hon sa att boken var oläslig och att det var osannolikt att någon någonsin skulle läsa ett exemplar. Ilsken sa Arthur till henne att hans verk skulle läsas långt efter att hennes böcker var bortglömda. I maj 1814 så lämnade Arthur Weimar och träffade aldrig mer sin mor under de 24 år som hon ännu levde. Han sörjde att han var tvungen att lämna vännen Göthe bakom sej men han kunde omöjlighen bo i samma stad som sin mor. Göthe gillade dock inte Schopenhauers manuskript så denne publicerade själv Über das Sehn und die Farben 1816.

Göthes senare år skulle spenderas åt att skriva Faust och inte så mycket åt att umgås med filosofer. Han dör 1832. Schellings senare, inte lika kända filosofi, tycks vara en historiefilosofi där man kan hitta spår av både Hegel och Schopenhauer. Schellings ambition tycks dock vara ett övermänskligt projekt och lämnas oavslutat. 

1854 dog Schelling och den tyska idealismen. Sist av dem dör Arthur, 1860. Schopenhauer skulle dock få en tids popularitet under 1850 och 60-talet. Mot slutet av århundratet kom kantianismen tillbaks i Tyskland. Under 1890-talet fick Nietzsche sin första popularitetsvåg. Kring sekelskiftet blev Husserl populär. Osv.

andra bloggar om
filosofi, Göthe, Goethe, Schiller, Spinoza, Fichte, Kant, Schelling, Hegel, Schopenhauer,

Istället för att fråga "vad är filosofi" så kanske man kan fråga vad en filosofi är? En filosofi är ett sätt att se saker, bland andra sätt att se saker. Traditionellt så siktar varje filosofi på att vara totalitär, universell och allenarådande, men filosofer intresserar sej inte minst för att jämföra olika filosofier med varandra. Varje filosofi är en värld i sej men det finns flera olika världar. Byter man värld när man byter filosofi?

Hjärnan tolkar omvärlden som bestående av identiteter som är distinkta från varandra. Oftast så kan hjärnan urskilja mycket små skillnader, som skapar mycket små identiteter, men även små steg i en skala gör den inte egentligen kontinuerlig. Mellan tonerna finns det halvtoner, mellan halvtonerna finns det kvartstoner osv. Men det finns en gräns där vi inte längre kan urskilja någon skillnad mellan två olika toner. Vi kan även omtolka t.ex en person i kläder som en eller flera olika saker. Så världen kan tolkas på flera olika sätt men det handlar alltid om en massa identiteter, eller saker, eller objekt.

Ordet "ting" är bl.a besläktat med "all-ting" som var en sorts offentlig diskussion förr i tiden. Ett "ting" var det som man talade om, själva "ämnet" såattsäga. "Sak"-frågan. Gränserna för mitt språk är gränserna för min värld, skriver Wittgenstein. Kan man då säga att världen består av ting, saker, objekt? Det borde man kunna säga. Om man inte menar det alltför snävt.

Världen är full av osäkra identiteter i behov av bekräftelse. Den globala uppvärmningen t.ex. försöker många att antingen bekräfta eller ifrågasätta. Men som det diskuteras så är det en mycket utspridd och komplex process. Kan den då kallas för ett ting? Tja, det är ju ett nånting, så varför inte ett ting?

Objektifiering kan göra rökpuffar och hål i väggar till kvalificerade objekt och därmed göra dem lättare att hantera. För att begripa något måste man ha begrepp om det. Är det för löst i konturerna så kanske en dynggrep behövs istället. Men då luktar det illa. (Är slem ett objekt?)

Det verkar nästan som att det är nödvändigt att säga att världen består av ting, i den mån vi kan begripa den.

Det finns en inte alltför gammal filosofi som kallas object-oriented philosophy (OOP) eller object-oriented ontology (OOO, kanske för att skilja den från object-oriented programming, också "oop", som det dock är intressant att jämföra den med.). Det som följer är mina första intryck av den.

"The obvious thinkers who have had a great impact on me are Heidegger, Husserl, Whitehead, and Zubiri."
-Graham Harman

Till att börja med så försöker OOO att vara en ontologi, vilket ses som ett brott med en ontologiskeptisk tradition som går att spåra åtminstone tillbaks till Kant (eller Hume, eller Berkley, eller nån sån).

Under 1900-talet så pysslade filosofer med saker som fenomenologi och fenomenalism, istället för ontologi, men nu är 2000-talet här och ontologin är tillbaka i der Zeitgeist igen. Argumenten fanns där redan innan. Att varje epistemologi förutsätter en ontologi är ingen ny kunskap. Men det är först nu som det är sexigt.

Till att fortsätta med så försöker OOO att vara objekt-orienterad. Detta innebär att allt ses som objekt. Uppenbarligen så är vadsomhelst inte något fysiskt objekt i snäv mening, utan snarare en distinkt identitet varom man kan säga saker utan att det sagda även gäller för andra objekt. Även abstrakta och plurala fenomen ses som "objekt".

"The ultimate forefather of object-oriented philosophy is Aristotle, since he was the first to make individual substances the primary topic of philosophy. But of course I reject the notion that substance must be natural or simple: "objects" for me refers to armies and cartoon characters no less than horses or neutrons. I also regret Leibniz’s doctrine, an unfortunate backslide from Aristotle, that substances must be indestructible. No, many or even all objects may be perishable, as Aristotle’s theory allows for the first time in ancient Greece."
- Graham Harman

Objektet är inte direkt tillgängligt utan objektet är något okänt som måste utforskas empiriskt och experimentellt. Vi kan dock aldrig vara säkra på att vi slutgiltigt vet allt om ett objekt. Här har vi själva alternativet till Kants "korrelationism". För Kant är bara tinget-för-oss tillgängligt. För Harman är även tinget-i-sej tillgängligt fast inte absolut.

Harman vänder sej emot den relativism som Whitehead ärvde från sin lärare Bradley, och använder sej istället av en essentialism som han hittar hos en katolsk filosof (Zubiri, som kan vara influerad av 1200-talets skolastiker.)

"The problem is that Whitehead (like Latour) relationizes everything. He hates traditional substance so badly that he wants to interpret entities solely as clusters of relations. Zubiri is the perfect antidote for that disease, because Zubiri’s On Essence is about how realities have essences in their own right, not insofar as they affect other things or insofar as they are known. The essence of a thing cannot be "respective" to some other thing. In that respect, Zubiri is the anti-Whitehead. But put the two of them together, and what you get is a world in which all animate and inanimate relations are on the same plane, but in which those things also have an autonomous reality that partly withdraws from that contact.

And that’s pretty much the nucleus of my own philosophical position. Starting from late 1997 I was essentially the same person readers know today. "
-Graham Harman　

Whitehead uttrycker sej som om ett objekts egenskaper bara är dess relationer till andra objekt. Harman hävdar att objekt måste anses existera oberoende av varandra och att olika relationer bara realiserar objekts potentialer som dom har i sej själva. Harman går så långt att det är lite oklart hur objekt interagerar. Påminner nästan lite om Leibniz monader. Kanske ligger Harman här närmare Leibniz än vad Whitehead gör. Harman närmar sej panpsykismen - att vadsomhelst har ett perspektiv på verkligheten och inte bara människan.

Jag tycker att detta verkar lovande. Bland filosofer som jag själv har intresserat mej för finns bl.a Whitehead och Heidegger. Det finns få filosofer som är influerade av bägge (Hans Jonas) men Harman är det.

(Hade jag inte redan länkat Tool - Vicarious så kunde jag ha gjort det nu.)

Lästips:
Do speculative realists want us to be chinese?
Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen.
Göteborgspaddan.

andra bloggar om
ooo, oop, filosofi, Graham Harman,

Strikt rationellt så är utillitarismen den enda rationella moralen, men är moralen strikt rationell? Strikt rationalism är en psykisk sjukdom som brukar få människor att bete sig omoraliskt. Människor har ett moraliskt centra i hjärnan som står för det moraliska tänkandet och kännandet. Denna situation beskrivs hyfsat av den metaetiska intuitionismen.

Detta centra har utvecklats evolutionärt eftersom mänskligheten kollektivt har nytta av moral även om kanske inte varje individ har det. Beslutsteori har kommit fram till en tydlig logisk skillnad mellan individuellt och kollektivt nyttomaximerande strategier. Människan är således skapad av en kollektiv biologisk process för att fylla en kollektivt biologisk funktion.

Utillitarism fungerar sämre i praktiken om det t.ex inte finns någon tid alls att tänka efter och jämföra olika alternativ med varandra. Vi brukar också vara sämre på att tänka klart när vi är starkt känslomässigt engagerade i något. Utilitarism kan alltså inte vara en etik för alla människor i alla situationer. I många situationer kan det vara bra att ha en etisk intuition färdig i det etiska hjärncentrat.

J.S. Mill konstaterade att vanlig utillitarism var opraktisk i många situationer och utvecklade därför regelutillitarismen - om man vill en kombination av utillitarism och deontologi.

Den enskilda individens moral utvecklas utvecklingspsykologiskt under barndomen från egocentrism till universalism. Inom andra kognitiva utvecklingsprocesser så anses psykologisk utveckling göra människor mera verklighetsanpassade - de får en större insikt i verklighetens natur. Detta brukar inte lika ofta påpekas om den moraliska utvecklingen. Om moralisk utveckling innebär en större insikt i moralens natur så talar det för någon form av metaetisk realism.

Om man kunde designa ett experiment för att utforska den objektiva moralen så skulle det kunna se ut som mänsklighetens (biologiska) historia. Vår hjärna är en avbild av vår historia, ett fotografi av vår omvärld.

Läs även
Philippa Foot,
Från Weber till Habermas,

andra bloggar om
etik, moral, utillitarism, hjärnan,

Claude Levi-Strauss har avlidit en knapp månad innan sin 101-årsdag.

Kontinental filosofi kan fortfarande i bred mening sägas vara poststrukturalistisk, och poststrukturalismen hade kanske inte uppstått om inte Claude Levi-Strauss först hade utmanat existentialismen under 1950-talet med sin strukturalism.

Lustigt nog så kan poststrukturalismen tolkas som en medling mellan existentialism (voluntarism) och strukturalism (determinism), liknande den den medling mellan oppositioner som enligt Levi-Strauss var det mytologiska tänkandets underliggande struktur.

En vetenskaplig förklaring var enligt honom antingen strukturalistisk eller reducerande. Han hade en pessimistisk livssyn och en deterministisk uppfattning om människan. Han var övertygad om att mänskligheten, förr eller senare, skulle utrotas.

andra bloggar om
filosofi, antropologi, strukturalism, Claude Levi-Strauss,

Heinlein publiserade 1947 Jerry was a man, en historia om en genetiskt modifierad apa som begärde mänskliga rättigheter.

Här är en annan väldigt kort snutt sf som visar att framtiden idag ser lite annorlunda ut.

Sedan 1993 så finns det en organiserad internationell rörelse för att erkänna större apor vissa "mänskliga" rättigheter, även utan "genetisk modifiering"; chimpanser, bonobos, gorillor och orangutanger.

Det finns en liknande kamp för att apor (och i förlängningen alla djur) ska räknas som juridiska personer.

James Hughes, tidigare nämnd här på tf, vill koppla samman kampen för djurens rättigheter med den transhumanistiska rörelsens kamp för en förbättrad människa.


"In the emerging biopolitics of the twenty-first century, the struggle will be to determine which kinds of life have rights and citizenship."

Några bioetiker har föreslagit att det ska klassas som ett brott mot mänskligheten att tekniskt förändra människans gener på ett sätt som kan ärvas till avkomman. Genmanipulering kan enligt dem förändra vad det innebär att vara människa och därmed hota grunden för de mänskliga rättigheterna. Hughes har rakt motsat åsikt. De mänskliga rättigheterna måste utvidgas bortom dagens snäva definition av vad som är mänskligt.


"As humanists facing the challenges of contemporary biotechnology, we need to embrace a transhuman understanding of the humanist project and humanist values, a humanism beyond human-racism."



"Now, this is an interesting blog."

andra bloggar om
djurens rättigheter, mänskliga rättigheter, genmanipulering,

Humanister och naturvetare har länge haft en godartad rivalitet mellan sej. Eftersom områderna inte har setts som överlappande så har inget ämnesområde behövt känna sej hotat av invasion från den andre. Nu så har det kanske ändrats. Även människans samhälle och kultur kan nu ses som en del av naturen och som möjligt att studera naturvetenskapligt.

Liksom naturvetenskapen utvecklas över tiden så gör även humaniora och samhällsvetenskap det. Inom många samhällsvetenskapliga discipliner så är det någon form av social konstruktivism som är förhärskande idag. Den sociala konstruktivismen är som konstruerad för att stå emot ett invasionsförsök från naturvetenskapen.

Sociala konstruktivister har en naiv syn på biologin och nervsystemet som felfria och fulländade. Ett perfekt medium som aldrig märktes i sej själv. Biologister och andra anser däremot att biologin och nervsystemet är en ganska skakig konstruktion som ofta låter höra av sej och påverkar oss. Mycket av samhället och kulturen kan därför förklaras utifrån psykologin och neurologin.

Det finns vissa universella behov och förmågor hos människan som i samspel med en miljö av högst varierande slag kan åstakomma en imponerande mångfald av mänskliga beteenden och föreställningar. Vetenskapens uppgift är då att hitta möster och lagar, att reducera mångfalden i största möjliga mån till något överblickbart, att avförtrolla världen.

Konflikten mellan humaniora och naturvetenskap får en oanad fördjupning när demokrati och mänskliga rättigheter visar sig vara en utväxt från humaniora som naturvetenskapen i längden försöker att undergräva genom att förneka människans särställning i naturen.

andra bloggar om
mänskliga rättigheter, naturvetenskap, humaniora,

Den här kursen skulle jag vilja ta.

"Harmonic Convergence: Music's Intersection with Science, Mathematics, History and Literature (MUSC 0510)

Instructor: Paul Phillips

An investigation into music's relationship to science, mathematics, history and literature. Students will examine connections between music and the brain; parallels between Bach's music and Gödel's Theorem, Kepler's advances in mathematics and astronomy, and modern DNA research; the creative process of music composition; and the application of musical form to literature.

Students will read fiction in which music occupies an essential role, studying compositions by Mozart, Beethoven, Shostakovich and Schoenberg associated with those novels, plus related works by Debussy, Schumann, Brahms, Wolf, Hindemith and others. Principal readings are by Sachs (Musicophilia), Levitin (The World in Six Songs), Hofstadter (Gödel, Escher, Bach), Rothstein (Emblems of Mind), Powers (The Gold Bug Variations), Mörike (Mozart's Journey to Prague), Burgess (A Clockwork Orange, Honey for the Bears) and Mann (Doctor Faustus). "

Brown University ser ju rätt vederhäftigt ut.

läs även:
som ljuv musik,
soundtrack of our weltanschauung,
tes, antites, symfoni,

andra bloggar om
musik, matematik, litteratur, historia, vetenskap, filosofi,

Vid 23 års ålder hade Descartes tre drömmar om vetenskapens framtid som inspirerade hans kommande filosofi. Han började arbeta på utkast till en ny vetenskaplig metod. Samtidigt forskade han inom områden som optik.

32 år gammal flyttade han mera permanent till Nederländerna för att få arbetsro. Han skulle bo där i 21 år. Han skrev ett helt verk som han valde att inte ge ut efter att Galilei tvingats att göra avbön av kyrkan.

I juni 1637, när han var 41 år, publicerade han tre vetenskapliga essäer (om geometri, optik och meteorer) och tillsammans med dessa ett förord som blev den kända The Discourse on Method.

I sin geometri uppfinner han helt enkelt den analytiska geometrin som har varit oerhört central för senare vetenskaplig metod och i essän om meteorer skissar han en mekanisk förklaring till solsystemets uppkomst, en nebulosateori som senare även Kant ska arbeta vidare på. Han säger sig ha fått idén till den analytiska geometrin när han låg i sin säng och studerade en fluga som surrade upp i ett hörn nära taket. (Vissa dagar borde man inte kliva ur sängen.)

Han började så arbeta på Meditations on First Philosophy och lyckades genom kontakter få kritik av samtida kändisar som Antoine Arnauld, Peirre Gassendi, och Thomas Hobbes. Första utgåvan utgavs på latin 1641. Man får inte ta den för en dokumentär skildring av hur han faktiskt utvecklade sin filosofi. Det är en sorts pedagogisk fiktion där läsaren tas med på ett spännande äventyr som mest bara utspelas i filosofens tankevärld.

Hans böcker är pedagogiskt skrivna. Det verkar som om han bara utgå från självklara antaganden och bara drar självklara slutsatser. Anstränger man sej lite så kan man dock betvivla allt som han skriver. Hans första metodsteg är att bortse från allting oklart.

Utan tvivel influerad av Euklides så försökte han framlägga en närmast "geometrisk" framställning av sin filosofi där han enligt matematisk metod först analyserade ner problemet i dess elementa och sen försökte att syntetisera samman elementen igen. Detta tillvägagångssätt blir ännu tydligare hos efterföljare som Spinoza. Även de stoiska influenserna blir tydligare hos Spinoza.

Han ville ha en enhetlig vetenskaplig metod, "matematisk" eller "geometrisk" till skillnad från de skolastiska jesuiterna som ansåg att varje ämne hade sin egen metod.

Descartes gjorde en skarp åtskillnad mellan subjekt och objekt, inte minst för att kritisera de aristoteliska skolastikernas flitiga användande av ändamålsförklaringar inom naturstudierna.

Ändamålsförklaringar hörde enbart hemma inom själen och naturen var för Descartes själlös, enbart föremål för mekaniska krafter, som verkade via ytan på saker.

Han skiljde hårt mellan kropp och själ, intention och extention, fri vilja och determinism.

Han kom genom rationellt tänkande fram till att djur var naturfenomen, inte medvetna varelser, och att man därför kunde behandla dem hur om helst.

Descartes skapade en "mekanisk fysik" som var en sorts förening av motsatser eftersom "mekanik" tidigare hade setts som något artificiellt och "fysik" som något naturligt. Naturen skulle studeras naturligt. Att t.ex göra fysikaliska experiment hade därför varit en märklig tanke.

Lite oväntat kritiserar han skolastikerna för att sätta empirin först. Liksom Aristoteles så trodde de på en tabula rasa och att all kunskap måste komma via sinnena. Descartes ansåg att absolut säker kunskap bara fanns i självklara idéer.

Han sätter "metoden" före "teorin" (ignorera det du inte förstår, analysera sönder resten, skulle kritiker av hans metod kunna säga.)

Descartes sa analysera först, sätt sedan ihop delarna igen. Han analyserade isär subjektet och objektet men det är ett pågående projekt sen dess att försöka sätta ihop dem igen.

Hans skarpa distinktion mellan kropp och själ har blivit kritiserad men relationen dem emellan är ännu idag föremål för debatt, och dualismen är självklart mycket äldre.

Spinoza brukar idag ses som en psykofysisk monist i motsats till Descartes dualism, och nånting ligger det väl i det, men skillnaden är överbetonad. Där Descartes inte förklarade hur de två olika substanserna kunde påverka varandra så hävdar Spinoza att de alltid bara är fullständigt parallella utan att egentligen påverka varandra kausalt. Detta eftersom de egentligen bara är attribut hos en underliggande enhetlig substans, en slags dold variabel alltså.

Descartes kritiseras ofta för att ha grundat "subjektsfilosofin", med kända namn som Kant, Husserl och Sartre.

Subjektsfilosofin går från Descartes till Kant till Husserl, som bl.a skriver sina "cartesianska meditationer". Under 1900-talet är det populärt att hävda att man har brutit med subjektsfilosofin. Istället är olika varianter av språkfilosofi aktuella.

Det där är en sanning med modifikation. Dummet skriver t.ex att han ser subjektsfilosofin och språkfilosofin som två varianter av samma sak. Och skulle inte den analystiska filosofin syssla med analys av ord, där Descartes sysslade med analys av idéer?

Egentligen så känner han till en hel del filosofi som han lånar friskt från trots att han säger sej agera som om han helt bröt med traditionen. Mycket i hans filosofi är influerat av sentida aristotelism, den återuppväckta stoicismen och andra källor. Cogito-argumentet är t.ex lånat från Augustinus.

Descartes är känd för sitt systematiska tvivel och för sin sats "cogito, ergo sum".

"Cogito ergo sum" betyder ju inte att han existerar på grund av att han tänker, en förekommande missuppfattning, utan att han kan veta helt säkert att han finns eftersom det är han som tvivlar. Han kan därför tvivla på allt utom att det är han som gör det.

Däremot argumenterade de tyska idealisterna på ett snarlikt sätt när de hävdade att subjektet skapade sej själv genom "intellektuell åskådning".

En följd av subjektsfilosofin är i dess extremform solipsismen. I hans andra meditation beaktar Descartes frågan om det inte är en hypotetisk möjlighet att den yttre verkligheten är en undermedveten fantasiprodukt av jaget, dvs. hans eget jag (som är det enda som han vet inte är yttre verklighet). Han försöker motbevisa detta genom att bevisa Guds existens.

Många efterföljande filosofer var missnöjda med den lösningen och försökte själva motbevisa solipsismen. Det är Descartes som gjorde den till ett aktuellt problem inom modern filosofi.

Egot, rationaliteten och Gud var de tre grunderna som bevisade varandra. Vissa misstänker att det var för att göra den religiösa samtiden nöjd.

Det brukar heta att han grundade filosofin i epistemologin snarare än metafysiken, men det där är en sanning med modifikation. När han kommer fram till att "jag" inte kan betvivlas så visar han vilka hans metafysiska antaganden egentligen är: Ett högst individualistiskt förnuft.

Descartes var en av de allra första som bröt med det kosmologiska förnuftet och enbart tänkte sej ett individuellt förnuft. Ratio snarare än intelligentia.

Platon nämner det kosmiska förnuftet i Philebus, där världen i stort kan ses som en förebild för oss att bli mer rationella och försöka efterlikna den storslagna rationaliteten i världen. Även etiken är rationell och naturlig. Platon kan här kanske vara influerad av pytagoreerna.

Idén med ett kosmiskt förnuft utvecklades framförallt av stoikerna, men alla utom epikuréerna accepterade i viss mån idén. Att vi när vi är rationella liknar naturen var allmänt accepterat. För stoikerna var filosofins tre delar, logiken, metafysiken och etiken, ömsesidigt beroende av varandra, som en organism.

Descartes fjärde uppmaning till metod var att göra bilder av kunskapen, diagram, visualisera osv. Descartes verkar ha varit en visuell tänkare - han såg vetenskapens framtid i en dröm och uppfann analytisk geometri.

En böhmsk princessa vid namn Elisabeth hade en ömsesidigt givande brevväxling med honom. 1646 började så Sveriges drottning Kristina att brevväxla med Descartes. Hon var särskilt intresserad av moraliska frågor.

I februari 1649 fick han en inbjudan till Kristinas hov. I februari 1650 dog han av lunginflammation efter att ha tvingats upp kl. fem varje morgon för att diskutera filosofi med drottningen i ett dragigt slott i den kalla norden.

Fem år tidigare hade Hugo de Grotius avlidit i drottning Kristinas tjänst. Descartes sade sej ha träffat Hugo en gång, vilken nog var mer känd än René under deras livstid.

När Foucault bodde en tid i Sverige så brukade han skämta om att sluta som Descartes.

andra bloggar om

filosofi, Descartes, subjektsfilosofi, dualism,

Neuroetikerna har använt sej av dilemmat med ett tåg som man bestämmer om det ska köra över få eller många. Det låter som ett exempel från spelteori eller nått sånt, men det är faktiskt en moralfilosof som har uppfunnit det dilemmat.

Philippa Foot har i många år varit en av de mest särpräglade och inflytelserika teoretikerna inom moralfilosofi.

Hon var länge missnöjd med de samtida moralteorierna och har gradvis kommit att utveckla sina egna alternativ som inte bara är alternativ till emotivism och preskriptivism utan till hela den subjektivistiska, anti-naturalistiska traditionen sedan David Hume.

Hennes essäer "Moral Arguments" och "Moral Beliefs," var särskilt viktiga när hon bidrog till att stjälpa nonkognitivismens ledande ställning inom analytisk filosofis hantering av etisk teori de föregående decennierna.

En del av hennes verk var avgörande i återkomsten av normativ etik inom analytisk filosofi, speciellt hennes kritik av konsekvensialismen, där tågproblemet har diskuterats länge. Hon förespråkar i Moral arguments även metaetisk naturalism.

I sin teoretiska utveckling så kan man se hur hon förhåller sej på olika sätt till tre humeska eller neohumeska ortodoxier: Distinktionen mellan faktum och värdering, moralens praktiskhet, och det praktiska förnuftets mål-inriktade fokus.

Från början förkastade hon distinktionen mellan faktum och värdering. Nu senast så tar hon avstånd från det praktiska förnuftets målinriktade fokus för ett mera aristoteliskt influerat praktiskt resonerande.

Hennes senare arbete, t.ex "Natural Goodness"(2001), kan ses som ett försök att modernisera aristotelisk etisk teori, att visa att den är anpassningsbar till en samtida världsbild, och att den alltså skulle kunna konkurrera med populära teorier som deontologi och utillitarism.

Hon är en av grundarna av samtida dygdeetik (virtue ethics).

En av den antika filosofins idéer, att det är en nära relation mellan mänsklig lycka och moralisk dygd, har huvudsakligen negligerats inom modern filosofi.

Både Nietzsche (i Bortom gott och ont) och Alasdair MacIntyre (i After Virtue) har påpekat att de antika grekerna inte associerade moral med altruism på det sätt som den postkristna västerländska civilisationen har gjort.

Aristoteles åsikt är att vi har plikter till oss själva såväl som till andra människor (vänner) och till samhället (polis) i stort. Även Christian Wolff och Immanuel Kant, hävdar att vi även har plikter gentemot oss själva.

I Natural Goodness så återupplivar Foot denna idé, och förklarar mänsklig dygd som sprungen ur vår arts natur.

Missnöjd med både kantiansk och utillitaristisk etik, säger hon sig ha isolerat en speciell form av värdering som bara bedömmer levande väsen som sådana, och den speciella formen av värdering är moraliska omdömen.

Hon tar upp saker som praktisk rationalitet, samvetskval, och relationen mellan dygd och lycka, och slutar med en kritik av Nietzsches immoralism.

Idag är utillitarism, deontologi och dygdeetik de tre huvudsakliga alternativen inom samtida normativ etik. Jag tycker att de verkar svara på delvis olika frågor och alltså kan ses som komplementära snarare än konkurrerande.

andra bloggar om

moral, etik, metaetik, filosofi,

För ett tag sedan så kom frågan om panteism och panenteism upp här på bloggen. Jag tänkte skriva något om det och det kommer inte minst att handla om arvet efter Spinoza.

Det finns vissa drag av stoicism hos Spinoza, både i hans etik och hos hans person. Han sökte inga stora världsliga framgångar och fick heller inga. Att vara glad och förnöjsam var en dygd som var sin egen belöning. Hans filosofi gav honom inte många vänner medan han ännu levde. Hans magnum opus Etiken publicerades först efter hans död. "Deus sive Natura", Gud eller Naturen, var utbytbara begrepp i hans naturalistiska panteism.

Spinoza gjorde folk upprörda. Många tog avstånd men om det var några som gillade honom så vågade de inte säga det alltför öppet. Problemet var att Spinoza tolkades som ateist. Hans åsikter var ganska nya i västerländsk filosofi. Begreppet panteism var inte ens uppfunnet ännu. (Inom hindusimen hade man dock diskuterat liknande problem länge.) Leibniz besökte Spinoza en gång i livet , men ställde sej huvudsakligen avvisande och även Christian von Wolffs angrep honom i "Theologia naturalis" .

1705 så lär irländaren John Toland ha myntat begreppet "panteist" i sitt verk Socinianism Truly Stated, by a pantheist.

Mot slutet av 1700-talet började den begynnande romantiken att svärma för saker som Upplysningen och Klassicismen hade förraktat; Medeltiden, ruiner, Tyskhet, Nationalkaraktärer, och lite annat. De grävde fram den bortglömde Shakespear igen och utnämnde honom till ett bortglömt geni. Ett liknande öde drabbade Bach. Han hade varit rätt bortglömd under större delen av 1700-talet men fick på nytt vissa anhängare, inte minst Mozart.

Under slutet av 1700-talet fick även Spinoza en renässans. Man tolkade honom romantiskt som en naturlighetens filosof och hade en debatt om hans filosofi var ateistisk eller inte. Det började 1785 när Friedrich Jacobi publicerade Über die lehre des Spinoza in briefen an Moses Mendelssohn (1785), vari Jacobi hävdade att Gotthold Lessing i förtroliga samtal mot slutet av sitt liv hade bekänt sej till spinozismen. Jacobi tyckte inte alls om spinozismen som han tolkade som en ateism.

Mendelssohn försvarade sin bortgågne vän Lessing i "An die freunde Lessings" (1786) och hävdade att panteismen inte var mer ateistisk än teismen var. Jacobi svarade med Wider Mendelssohns beschuldigungen. Jacobi attackerade med en bred slagsida all förnuftsmässig filosofi (och kabbalah) som materialistisk. Utan en trosgrund så kan vetenskapen varken erkänna en gud eller erbjuda akademisk frihet. "Det finns ingen annan filosofi än Spinozas" hävdade han.

Den gamle Mendelssohn gick nu ur tiden och andra fortsatte debatten som mer kom att handla om panteismens egenskaper och mindre om Lessing. Många av tidens intellektuella hade en åsikt i frågan och Herder och Göthe blev Spinoza-fantaster. Spinoza blev en viktig influens för den tyska idealismen och Schleiermacher, Schelling och Hegel tog intryck av honom. Senare har Spinoza även gjort intryck på Fechner, Paulsen och monister som Haeckel.

En viss ironi ligger det i att Spinoza, noga räknat, var panenteist snarare än panteist eftersom själen och materian bara var två av Guds oändligt många attribut. 1828 myntades begreppet "panenteism" av Karl Christian Friedrich Krause (1781-1832) i ett försök att förena monoteism och panteism.

Med tiden kom vissa att plocka upp hans idé. Mot slutet av 1800-talet fanns det en filosofisk riktning i New England som kallades transcendentalisterna, med t.ex Ralph Waldo Emerson, som var influerade av panenteism-begreppet.

Begreppet populariserades sedan av Hartshorne som utvecklade en processteologi, inte minst influerad av processfilosofin som skapats av Whitehead (en av mina idoler). Processfilosofin är huvudsakligen utforskad av Whitehead men även t.ex Deleuze har skrivit en del därom.

Deleuze och Whitehead står för två närmast konkurrerande flödesontologiska filosofier. Själv har jag alltid föredragit Whitehead utan att ha något principiellt emot Deleuze. Den senare tycks vara bättre på att aktivera folk politiskt än den förre.

Deleuze har även repopulariserat Spinoza i vår samtid, och därmed är en sorts cirkel sluten. Under andra hälften av 1900-talet var Spinoza aktuell både för miljörörelsen och för deleuzianismen. Även hjärnforskaren Damasio hänvisar till Spinoza.

andra bloggar om

filosofi, Spinoza, panteism, panenteism,

I min förra postning så skrev jag lite grann om moralisk rationalism, moraliska intuitioner och vad neurologin har att säga om dem. Mera forskning har gjorts om saken. Man har tittat på hur människors hjärnor arbetar mer exakt när de konfronteras med olika typer av moraliska problem.

Olika människor visar sig angripa moraliska problem på olika sätt, men det finns även en skillnad mellan olika sorters moraliska problem. Vissa moraliska problem upplevs som mer "personliga", andra som mer "opersonliga". De "personliga" problemen bearbetas mera emotionellt, de "opersonliga" mera rationellt.

"Jag kan inte låta bli att dra en litet pessimistisk slutsats av studier som dessa: vi slutar tänka när vi bryr oss och vi bryr oss inte om det som vi kan tänka klart kring."

- Henrik Ahlenius.

Rationellt moraliskt tänkande visar sej i sammanhanget i stort sett betyda utilitarism, som alltså förutsätter en viss distans och känslokyla, medan kritikerna av utilitarismen kan misstänkas vara affekterade av känslotänkande mer rötter ner i reptilhjärnan.

Ironiskt nog kan detta tänkas gälla Kant, men i vår samtid så är det inte minst naturrättsteoretiker som har utmanat utilitarismen, libertarianer mot liberaler. Exempelvis Danne ogillar den gängse tolkningen av forskningen. Såväl Joshua Greene som Peter Singer uppskattar dock det nya stödet för utilitarismen. Mer relevant kritik är dock detta.

"Part of the problem - as I see it - lies in traditional structures in philosophy - that fail to fit new facts about the human brain. For instance ... we now know that emotional intelligence is part of rational thought."
Dr. Ellen Weber

Annan forskning lyfter fram vikten av "schysthet/justhet" (fairness) som nånting avgörande för våra moraliska beslut. Den moraliska känslan av schysthet är till att börja med en känsla och den varierar rätt mycket mellan olika individer. En del lider mer när de ser något oschysst, andra känner mindre. Att känslan av schysthet är en del av vår biologi visar också att vi är biologiskt anpassade för att leva i samhällen.

andra bloggar om

moral, etik, filosofi, neurologi, utilitarism, hjärnan,

"Pope is Bach in poetry; Thomson is Telemann. Beethoven is Hegel in notes."
skriver Mark Scroggins, bara för att nästa bloggpost skriva att det där med Beethoven och Hegel har han antagligen fått från Adorno.

En koppling mellan Beethoven och Hegel gör även musikprofessorn Janet Schmalfeldt i artikeln "Form as the Process of Becoming: The Beethoven-Hegelian Tradition and 'Tempest' Sonata," publicerad i Beethoven Forum 4 (1995): 37-71.

Jag har inte hittat artikeln på nätet men det skulle kunna finnas något intressant i den här boken, om någon är intresserad att forska vidare. Schmalfeldt verkar syssla med ganska avancerad musikteori.

För övrigt så föddes både Beethoven och Hegel 1770, tre och en halv månad efter varandra. Om Beethoven står det i sv. Wikipedia "Han betraktas som en av de mest hyllade och inflytelserika kompositörerna genom tiderna", och om Hegel "Många anser att Hegels tankar utgör höjdpunkten av den tyska idealismen. Han skulle komma att influera en mängd efterkommande filosofer, däribland Friedrich Nietzsche och Karl Marx".

Bägge blev mer allmänt kända kring sekelskiftet 1800. Beethoven var helt döv ca 1818, men fortsatte att komponera på gehör, bl.a sin nionde symfoni. Hegel utgav sitt sista större verk 1820 och därefter endast kortare artiklar. För övrigt så föddes Napoleon 1769, ett år innan de övriga. Napoleon var ju samtidens stora politiska fenomen som både Beethoven och Hegel hade starka åsikter om. Han dog 1821, Beethoven 1827 och Hegel 1831.

andra bloggar om

musik, filosofi, Hegel, Beethoven,

filosofi, musik,