Den moderna filosofins fader
Descartes räknas som den förste moderne filosofen som gör ett brott med renässansen och influerar eftervärlden stort. Han är oerhört inflytelserik - inte minst för att han var lättläst, förståelig och pedagogisk.
Dessutom fyllde han ett behov just då av en "vetenskaplig" filosofi. Till skillnad från renässansen har han som ideal att inte följa någon tradition och låtsas inte veta något som någon har kommit fram till före honom.
Efter Kopernikus och Kepler var världen i behov av en ny fysisk teori eftersom Aristoteles var motbevisad. Galileo och Descartes jobbade på problemet ungefär samtidigt.
Mycket är okänt om hans liv. Descartes mor dog när han var mycket ung och han skickades till jesuitskola vid 11 års ålder. Där tilläts han att sova till klockan tio medans de andra pojkarna tvingades upp vid fem. Bl.a därför antas han ha varit ömtålig som barn.
Vid tjugo års ålder tog han examen och licens som jurist och begav sej därefter till Nederländerna för att försörja sej som legoknekt. Under den perioden mötte han Isaac Beekman som påverkade honom att (åter) intressera sej för vetenskap och att använda matematik inom nya områden.
Vid 23 års ålder hade Descartes tre drömmar om vetenskapens framtid som inspirerade hans kommande filosofi. Han började arbeta på utkast till en ny vetenskaplig metod. Samtidigt forskade han inom områden som optik.
32 år gammal flyttade han mera permanent till Nederländerna för att få arbetsro. Han skulle bo där i 21 år. Han skrev ett helt verk som han valde att inte ge ut efter att Galilei tvingats att göra avbön av kyrkan.
I juni 1637, när han var 41 år, publicerade han tre vetenskapliga essäer (om geometri, optik och meteorer) och tillsammans med dessa ett förord som blev den kända The Discourse on Method.
I sin geometri uppfinner han helt enkelt den analytiska geometrin som har varit oerhört central för senare vetenskaplig metod och i essän om meteorer skissar han en mekanisk förklaring till solsystemets uppkomst, en nebulosateori som senare även Kant ska arbeta vidare på. Han säger sig ha fått idén till den analytiska geometrin när han låg i sin säng och studerade en fluga som surrade upp i ett hörn nära taket. (Vissa dagar borde man inte kliva ur sängen.)
Han började så arbeta på Meditations on First Philosophy och lyckades genom kontakter få kritik av samtida kändisar som Antoine Arnauld, Peirre Gassendi, och Thomas Hobbes. Första utgåvan utgavs på latin 1641. Man får inte ta den för en dokumentär skildring av hur han faktiskt utvecklade sin filosofi. Det är en sorts pedagogisk fiktion där läsaren tas med på ett spännande äventyr som mest bara utspelas i filosofens tankevärld.
Hans böcker är pedagogiskt skrivna. Det verkar som om han bara utgå från självklara antaganden och bara drar självklara slutsatser. Anstränger man sej lite så kan man dock betvivla allt som han skriver. Hans första metodsteg är att bortse från allting oklart.
Utan tvivel influerad av Euklides så försökte han framlägga en närmast "geometrisk" framställning av sin filosofi där han enligt matematisk metod först analyserade ner problemet i dess elementa och sen försökte att syntetisera samman elementen igen. Detta tillvägagångssätt blir ännu tydligare hos efterföljare som Spinoza. Även de stoiska influenserna blir tydligare hos Spinoza.
Han ville ha en enhetlig vetenskaplig metod, "matematisk" eller "geometrisk" till skillnad från de skolastiska jesuiterna som ansåg att varje ämne hade sin egen metod.
Descartes gjorde en skarp åtskillnad mellan subjekt och objekt, inte minst för att kritisera de aristoteliska skolastikernas flitiga användande av ändamålsförklaringar inom naturstudierna.
Ändamålsförklaringar hörde enbart hemma inom själen och naturen var för Descartes själlös, enbart föremål för mekaniska krafter, som verkade via ytan på saker.
Han skiljde hårt mellan kropp och själ, intention och extention, fri vilja och determinism.
Han kom genom rationellt tänkande fram till att djur var naturfenomen, inte medvetna varelser, och att man därför kunde behandla dem hur om helst.
Descartes skapade en "mekanisk fysik" som var en sorts förening av motsatser eftersom "mekanik" tidigare hade setts som något artificiellt och "fysik" som något naturligt. Naturen skulle studeras naturligt. Att t.ex göra fysikaliska experiment hade därför varit en märklig tanke.
Lite oväntat kritiserar han skolastikerna för att sätta empirin först. Liksom Aristoteles så trodde de på en tabula rasa och att all kunskap måste komma via sinnena. Descartes ansåg att absolut säker kunskap bara fanns i självklara idéer.
Han sätter "metoden" före "teorin" (ignorera det du inte förstår, analysera sönder resten, skulle kritiker av hans metod kunna säga.)
Descartes sa analysera först, sätt sedan ihop delarna igen. Han analyserade isär subjektet och objektet men det är ett pågående projekt sen dess att försöka sätta ihop dem igen.
Hans skarpa distinktion mellan kropp och själ har blivit kritiserad men relationen dem emellan är ännu idag föremål för debatt, och dualismen är självklart mycket äldre.
Spinoza brukar idag ses som en psykofysisk monist i motsats till Descartes dualism, och nånting ligger det väl i det, men skillnaden är överbetonad. Där Descartes inte förklarade hur de två olika substanserna kunde påverka varandra så hävdar Spinoza att de alltid bara är fullständigt parallella utan att egentligen påverka varandra kausalt. Detta eftersom de egentligen bara är attribut hos en underliggande enhetlig substans, en slags dold variabel alltså.
Descartes kritiseras ofta för att ha grundat "subjektsfilosofin", med kända namn som Kant, Husserl och Sartre.
Subjektsfilosofin går från Descartes till Kant till Husserl, som bl.a skriver sina "cartesianska meditationer". Under 1900-talet är det populärt att hävda att man har brutit med subjektsfilosofin. Istället är olika varianter av språkfilosofi aktuella.
Det där är en sanning med modifikation. Dummet skriver t.ex att han ser subjektsfilosofin och språkfilosofin som två varianter av samma sak. Och skulle inte den analystiska filosofin syssla med analys av ord, där Descartes sysslade med analys av idéer?
Egentligen så känner han till en hel del filosofi som han lånar friskt från trots att han säger sej agera som om han helt bröt med traditionen. Mycket i hans filosofi är influerat av sentida aristotelism, den återuppväckta stoicismen och andra källor. Cogito-argumentet är t.ex lånat från Augustinus.
Descartes är känd för sitt systematiska tvivel och för sin sats "cogito, ergo sum".
"Cogito ergo sum" betyder ju inte att han existerar på grund av att han tänker, en förekommande missuppfattning, utan att han kan veta helt säkert att han finns eftersom det är han som tvivlar. Han kan därför tvivla på allt utom att det är han som gör det.
Däremot argumenterade de tyska idealisterna på ett snarlikt sätt när de hävdade att subjektet skapade sej själv genom "intellektuell åskådning".
En följd av subjektsfilosofin är i dess extremform solipsismen. I hans andra meditation beaktar Descartes frågan om det inte är en hypotetisk möjlighet att den yttre verkligheten är en undermedveten fantasiprodukt av jaget, dvs. hans eget jag (som är det enda som han vet inte är yttre verklighet). Han försöker motbevisa detta genom att bevisa Guds existens.
Många efterföljande filosofer var missnöjda med den lösningen och försökte själva motbevisa solipsismen. Det är Descartes som gjorde den till ett aktuellt problem inom modern filosofi.
Egot, rationaliteten och Gud var de tre grunderna som bevisade varandra. Vissa misstänker att det var för att göra den religiösa samtiden nöjd.
Det brukar heta att han grundade filosofin i epistemologin snarare än metafysiken, men det där är en sanning med modifikation. När han kommer fram till att "jag" inte kan betvivlas så visar han vilka hans metafysiska antaganden egentligen är: Ett högst individualistiskt förnuft.
Descartes var en av de allra första som bröt med det kosmologiska förnuftet och enbart tänkte sej ett individuellt förnuft. Ratio snarare än intelligentia.
Platon nämner det kosmiska förnuftet i Philebus, där världen i stort kan ses som en förebild för oss att bli mer rationella och försöka efterlikna den storslagna rationaliteten i världen. Även etiken är rationell och naturlig. Platon kan här kanske vara influerad av pytagoreerna.
Idén med ett kosmiskt förnuft utvecklades framförallt av stoikerna, men alla utom epikuréerna accepterade i viss mån idén. Att vi när vi är rationella liknar naturen var allmänt accepterat. För stoikerna var filosofins tre delar, logiken, metafysiken och etiken, ömsesidigt beroende av varandra, som en organism.
Descartes fjärde uppmaning till metod var att göra bilder av kunskapen, diagram, visualisera osv. Descartes verkar ha varit en visuell tänkare - han såg vetenskapens framtid i en dröm och uppfann analytisk geometri.
En böhmsk princessa vid namn Elisabeth hade en ömsesidigt givande brevväxling med honom. 1646 började så Sveriges drottning Kristina att brevväxla med Descartes. Hon var särskilt intresserad av moraliska frågor.
I februari 1649 fick han en inbjudan till Kristinas hov. I februari 1650 dog han av lunginflammation efter att ha tvingats upp kl. fem varje morgon för att diskutera filosofi med drottningen i ett dragigt slott i den kalla norden.
Fem år tidigare hade Hugo de Grotius avlidit i drottning Kristinas tjänst. Descartes sade sej ha träffat Hugo en gång, vilken nog var mer känd än René under deras livstid.
När Foucault bodde en tid i Sverige så brukade han skämta om att sluta som Descartes.
andra bloggar om