Tempus Fugit

The Science Wars var en intellektuell dispyt under 1990-talet mellan "postmodernister" och "realister".

1994 publicerade vetenskapsmännen Paul R. Gross och Norman Levitt boken Higher Superstition: The Academic Left and Its Quarrels With Science. Där var man öppet kritisk mot "postmodernisterna". I bokens efterföljd så annordnades även konferensen "The Flight from Science and Reason" som organiserades av Gross, Levitt och Gerald Holton och fölls av the New York Academy of Sciences.

1996 så hade tidskriften Social Text ett temanummer som hette just "Science wars" med bidrag från "postmodernisterna" inom samhälls- och humanvetenskaperna. Fysikern Alan Sokal bidrog med en text som hette "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity" och som verkade hävda att kvantfysiken stödjer "postmodernisterna" kritik av den vetenskapliga objektiviteten.

Sokal avlöjade raskt i en annan tidskrift att hans artikel var ett "skämt" som skulle testa om Social Text skulle "publish an article liberally salted with nonsense if (a) it sounded good and (b) it flattered the editors' ideological preconceptions".

Det förtjänar att påpekas att Sokal inte satt och hittade på orimligheter ur tomma luften. Hans artikel var överfull av korrekta citat och tankar ur en mängd olika texter med en "postmodern" prägel. Så långt var hans artikel sann. Vad han gjorde var att sammanställa vad han ansåg var de mest orimliga tankarna hos olika "postmoderna" auktoriteter.

Det följde en debatt mellan akademiker i flera olika länder men det hela verkade rinna ut i sanden utan att någon hade bytt åsikt.

För postmodernister så skapar diskursen verkligheten. De måste därför vinna dispyten. För realister så är verkligheten oberoende av vem som vinner dispyten, och de har inte lika mycket att förlora som postmodernisterna.

Ur ett strikt postmodernt perspektiv så borde väl bägge sidor ha rätt och det more väl mest en estetisk fråga? Postmodernister som hävdar att de har mer rätt än realisterna borde väl vara förtäckta kulturimperialister?

Hade postmodernisterna varit lite mer pålästa på analytisk filosofi och helst även fysik så hade det kanske gått bättre för dem. Som det blev nu så vann "realisterna".

På det hela taget så var "realisterna" bättre på att vara "realister" än "postmodernisterna" var på att vara "postmodernister." De tog ställning i en intern debatt inom fysiken som de själva var oförmögna att bidra till.

Som Jean Bricmont och Alan Sokal skriver på s.2 i Letter to Physics Today:

"(We recognice that these are delicate issues on wich reasonable physicist and philosophers of physics can disagree. But there is no evidence that Latour understands any of these subleties.)"

Själva de kvantfysiska grundarna Bohr, Born, Heisenberg och Pauli har sagt saker som "postmodernisterna" kan bygga på i sin kritik av vetenskaplig objektivitet.

Inom den analytiska filosofisfären så hittar vi Goodman, Quine och kanske även Wittgenstein som exempel på filosofer med en analytisk prägel och en "postmodern" inriktning.

Andra bloggar om
filosofi
och
vetenskap
och
postmodernism