Tractatus logico-philosophicus
Här följer några intressanta utdrag ur Tractatus, skriven av en soldat i anteckningsböcker under första världskriget, vars släkt och vänner blev sårade och dödade. Jag har valt bort de logiska partierna och istället koncentrerat mej på de mer filosofiska:
"4.002 Människan har förmågan att skapa språk, vari varje mening kan uttryckas, utan att ha en aning om hur och vad varje ord betecknar. - Liksom man också talar utan att veta hur de enskilda ljuden frambringas.
Vardagsspråket är en del av den mänskliga organismen och inte mindre komplicerat än denna.
Det är mänskligt omöjligt att därur omedelbart framdra språklogiken.
Språket förkläder tankarna. Och närmare bestämt så att man från klädselns yttre form icke kan sluta sej till de påklädda tankarnas form; emedan klädselns yttre form danats enligt helt andra syften än att uppenbara kroppens form.
De underförstådda konventioner, som ligger till grund för förståelsen av vardagsspråket, är enormt komplicerade.
4.003 De flesta tanker och frågor, som skrivits om filosofiska ting, är icke falska utan nonsens. Vi kan därför överhuvudtaget icke besvara frågor av detta slag utan bara konstatera att de är nonsens. De flesta av filosofernas frågor och satser beror på att vi icke förstår vår språklogik.
(De är av samma slag som frågan om det goda är mer eller mindre identiskt än det sköna.)
Och det är icke förunderligt att de djupaste problemen egentligen icke alls är några problem."
"4.11 Totaliteten av sanna satser är den totala naturvetenskapen (eller naturvetenskapernas totalitet.)
4.111 Filosofin är icke en av naturvetenskaperna.
(Ordet "filosofi" måste betyda något som står över eller under men icke vid sidan om naturvetenskaperna.)
4.112 Filosofins syfte är att göra tankarna logiskt klarare.
Filosofin är ingen lära utan en aktivitet.
Ett filosofiskt verk består huvudsakligen av förtydliganden.
Filosofins resultat är icke "filosofiska satser" utan att satser klargöres.
Filosofin ska göra tankar, som eljest är så att säga dunkla och suddiga, klara och skarpt avgränsa dem.
4.113 Filosofin löser tvister om gränserna för naturvetenskapens område.
4.114 Den skall avgränsa det tänkbara och därigenom det otänkbara.
Den skall avgränsa det otänkbara inifrån genom det tänkbara.
4.115 Den antyder det osägbara genom att klart framställa det utsägbara.
4.1212 Det som kan visas, kan icke sägas."
"5.1361 Framtidens händelser kan vi icke sluta oss till ur de närvarande.
Tron på kausalsammanhanget är övertro.
5.1362 Viljans frihet består i att framtida handlingar icke nu kan vetas. Vi kunde veta dem endast om kausaliteten vore en inre nödvändighet liksom den logiska slutledningens nödvändighet. - Sammanhanget mellan vetandet och det som vetes är den logiska nödvändighetens sammanhang.
("A vet att p är fallet" är meningslöst, om p är en tautologi.)"
"5.6 Mitt språks gränser betyder min världs gränser.
5.61 Logiken uppfyller världen; världens gränser är också dess gränser.
I logiken kan vi alltså icke säga: Det och det finns i världen, men icke det.
Det skulle nämligen skenbart förutsätta, att vi utesluter vissa möjligheter, och detta kan inte ske, eftersom logiken i så fall måste sträcka sig utanför världens gränser; endast därigenom kunde den nämligen betrakta dessa gränser också från den andra sidan. Vad vi icke kan tänka, det kan vi icke tänka. Vi kan alltså icke heller säga, vad vi inte kan tänka.
5.62 Denna anmärkning ger nyckeln till lösningen av frågan i vad mån solipsismen är en sanning.
Vad solipsismen menar, är nämligen alldeles riktigt. Det är bara det att detta icke låter sej sägas, utan det visar sig.
Att världen är min värld, det visar sig i att gränserna för språket (det enda språk som jag förstår) betyder gränserna för min värld.
5.621 Världen och livet är ett.
5.63 Jag är min värld. (Mikrokosmos.)
5.631 Det tänkande, föreställande subjektet finns icke.
Om jag skreve en bok "Världen sådan jag fann den", så borde jag däri berätta också om min kropp och säga, vilka lemmar som är underkastade min vilja och vilka icke, etc. Detta är nämligen en metod att isolera subjektet eller snarare att visa, att det i en viktig bemärkelse icke finns något subjekt. Ty subjektet ensamt skulle denna bok icke omnämna.
5.632 Subjektet tillhör icke världen, utan det är en gräns för världen.
5.633 Var i världen röjer sig ett metafysiskt subjekt?
Du säger att det här förhåller sig precis som med ögat och synfältet. Men ögat ser du sannerligen icke.
Och i synfältet finns det ingenting, varur man kan sluta sig till att det är set av ett öga.
5.634 Det sammanhänger med att ingen del av vår erfarenhet också är apriori.
Allt vi ser kunde också vara annorlunda.
Allt som vi överhuvudtaget kan beskriva kunde också vara annorlunda.
Det finns ingen apriori given tingens ordning.
5.64 Här ser man att solipsismen strängt genomförd sammanfaller med den rena realismen. Solipsismens Jag krymper ihop till en punkt utan utsträckning och kvar blir endast den med Jaget samordnade realiteten.
5.641 Det finns alltså verkligen en mening, vari man i filosofin kan tala icke.psykologiskt om Jaget.
Jaget kommer in i filosofin därigenom att "världen är min värld".
Det filosofiska Jaget är icke människan, icke den mänskliga kroppen eller den mänskliga själen, varom psykologin handlar, utan det metafysiska subjektet, en gräns för världen - icke en del av den."
"6.371 Hela den moderna världsåskådningen bottnar i illusionen, att de s.k. naturlagarna utgör förklaringar på naturföreteelserna.
6.372 Man stannar sålunda inför naturlagarna som inför något oantastligt, liksom äldre tiders människor inför Gud och Ödet.
Och bägge har ju rätt, och orätt. De gamla var åtminstone såtillvida klarare som de erkände en klar slutpunkt, medan det enligt det nya systemet skall se ut som om allt vore förklarat."
"6.41 Världens mening måste ligga utanför världen. I världen är allt som det är och sker allt som det sker. I den finns inget värde - och funnes det ett, så hade det intet värde.
Om det finns ett värde som har värde, så måste det ligga bortom allt som sker och är så eller så. Ty allt, som sker och är så eller så, är tillfälligt.
Vad som gör värdet till något icke-tillfälligt, kan icke ligga inom världen, ty eljest vore detta självt tillfälligt.
Det måste ligga utanför världen.
6.42 Därför kan det icke finnas några etikens satser.
Satser kan icke uttrycka något högre.
6.421 Det är klart att etiken icke kan utsägas.
Etiken är transcendental.
(Etik och estetik är detsamma.)
6.422 Första tanken inför formuleringen av en etisk lag av formen "Du skall ..." är: Och än sedan, om jag icke gör det? Men det är klart, att etiken icke har nånting att göra med belöning och straff i vanlig bemärkelse. Alltså måste frågan om följderna av en handling vara irrelevant. - Åtminstone får dessa följder icke vara händelser.Ty nånting riktigt måste det ändå ligga i frågeställningen. Det måste visserligen finnas ett slags etisk belöning och etiskt straff, men dessa måste ligga i handlingen själv.
(Och det är också klart, att belöningen måste vara något angenämt, straffet något oangenämt.)
6.423 Om viljan som bärare av det etiska kan intet sägas.
Och viljan som fenomen intresserar bara psykologin.
6.43 Om det goda eller onda viljandet ändrar världen, så kan det endast ändra världens gränser, icke fakta; icke det som kan uttryckas genom språket.
Kort sagt, världen måste därigenom överhuvudtaget bli en annan. Den måste så att säga som helhet avta eller tillta.
Den lyckliges värld är en annan än den olyckliges.
6.431 Liksom världen icke ändrar sig vid döden utan upphör.
6.4311 Döden är ingen livshändelse. Döden upplever man icke.
Om man med evighet förstår icke oändlig varaktighet utan tidlöshet, då lever evigt den som lever i det närvarande.
Vårt liv är lika ändlöst som vårt synfält är gränslöst.
6.4312 Människosjälens tidliga odödlighet, dvs. dess eviga fortvaro efter döden, är icke blott på intet sätt säkerställd, utan framför allt åstadkommert detta antagande icke alls det som man alltid velat uppnå därmed. Blir då någon gåta löst genom att jag lever vidare i evighet? Är då icke detta eviga liv lika gåtfullt som det närvarande? Lösningen på den gåta, som livet i rum och tid innebär, ligger utanför rum och tid.
(Det gäller ju icke att lösa naturvetenskapliga problem.)
6.432 Hur världen är, är fullkomligt likgiltigt för det högre. Gud uppenbarar sej icke i världen.
6.4321 Fakta tillhör alla endast uppgiften, icke lösningen.
6.44 Icke hur världen är, är mystiskt, utan att den är.
6.45 Betraktelsen av världen sub specie aeterni är betraktelsen av den som - begränsat - helt.
Att förnimma världen som ett begränsat helt är det mystiska.
6.5 Till ett svar, som man icke kan uttala, kan man inte helle uttala frågan.
Gåtan finns icke.
Om en fråga överhuvudtaget kan framställas, så kan den också besvaras.
6.51 Skepticismen är icke ovederlägglig utan ett uppenbart nonsens, när den vill betvivla där man icke kan fråga.
Ty tvivel kan finnas, endast där en fråga finns; en fråga endast där ett svar finns, och ett svar endast där något kan utsägas.
6.52 Vi känner t.o.m. om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu icke alls blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret.
6.521 Lösningen på livets problem märker man på att problemet försvinner.
(Är icke detta skälet varför människor, för vilka livets mening efter långt tvivel blivit klar, varför dessa då icke kunde säga vari denna mening bestod.)
6.522 Det ousägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska.
6.53 Den riktiga metoden i filosofin vore egentligen denna: Att icke säga något annat än vad som låter sig sägas, alltså satser i naturvetensakapen - alltså något som icke har med filosofi att göra - och så att, när någon annan ville säga något metafysiskt, alltsid visa honom, att han icke givit någon betydelse åt vissa tecken i sina satser. Denna metod vore otillfredställande för den andre - han skulle icke känna att vi lärde honom filosofi - men den vore den enda strängt riktiga.
6.54 Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.)
Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt.
7 Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga."
andra bloggar om
filosofi, Wittgenstein,
Ludwig Wittgenstein
Moses Meyer hade flyttat till Korbach 1802 och öppnat en handelsaffär. Enligt laga dekret 1808 var han tvungen att ta sej ett efternamn och han valde sin ursprungsregion Wittgenstein som efternamn. Hans son Hermann Christian flyttade på 1830-talet affären till Gohlis. Hermann Christian konverterade till protestantism och gifte sej 1839 med Fanny Figdor som tillhörde en av de viktigaste handelsfamiljerna i Wien.
De fick elva barn varav den sjätte hette Karl (1847). Hermann Christians familj flyttade till Wien 1860. Karl åkte 1865 till USA där han försörjde sej som bartender och violinist. 1867 åkte han hem till Wien och utbildade sej till ingenjör. Han gifte sej med Leopoldine Kallmus 1873. De fick nio barn varav ett dog vid födseln, tre begick självmord och tre har var sin artikel i Wikipedia. Den yngste, Ludwig, föddes 1889.
Karl fick så småningom närmast monopol på järn- och stålindustrin inom habsburgska väldet och blev en av Europas rikaste män. Den wittgensteinska familjen var begåvad, exentrisk och aningen lagd åt psykiska problem. Musikalitet och konstintresse var även familjedrag och Karl blev konstmecenat och kända kompositörer besökte deras hem.
Ickedestomindre så antydde Ludwig ibland att han hade haft en olycklig barndom. Karl var tydligen en rätt dominant patriark. Ludwig var rätt olycklig mesta livet. Han såg sej som syndig och tänkte ibland på självmord. Hans liv kantades också av andras självmord och förtida död. En överdriven självkritik tycks vara något av ett familjedrag. Hans filosofi skulle kunna karaktäriseras som att han tror inte på något, är kritisk till allt, inte minst sej själv,
Fadern ville att Ludwig skulle bli ingenjör och han studerade vid tekniska högskolan i Wien. Ludwig läste och gillade Schopenhauer som ung. 1908 började han studera aerodynamik vid Manchester. Han blev intresserad av ren matematik och snart även matematikens filosofi. Han läste Principia Matematica och Ferges verk och besökte Frege 1911. På Freges inrådan sökte han sig till Cambridge 1912, träffade Russell och blev snabbt integrerad i de filosofiska kretsarna. Russel blev snabbt mycket imponerad av Ludwig. Här var någon som kunde fortsätta Russells arbete. Han lärde känna Keynes som var antagonist med Ludwigs kusin Hayek. Han hade även intressanta samtal med Whitehead och andra.
1912 träffade han även David Pinsent som även läste matematik i Cambridge just då. De reste snart till Island tillsammans. Ludwig beskrev senare David som sin förste och ende vän, men det är inte otroligt att de hade ett kärleksförhållande. Han ska även ha haft längre förhållanden med filosofen Frank Ramsey och arkitekten Francis Skinner. Ludwigs homosexualitet har varit ett kontroversiellt ämne som en del tycker bör lämnas ifred. Ludwig blev även en medlem i det hemliga sällskapet Cambridge Apostles.
Karl Wittgenstein dog 1913 och Ludwig blev Österikes rikaste man och en av Europas rikaste. I september reste han med Pinsent till Norge och kunde överlämna ett arbete om logik till Russell innan han i oktober återvände till Norge för att filosofera i ensamhet. Våren 1914 började han bygga ett trähus nära Skjolden i Norge.
Han blev överraskad när första världskriget bröt ut men blev snart frivillig i österrikiska armén. Han blev dekorerad för personligt mod flera gånger och skrev även filosofiska dagböcker kontinuerligt. I Notebooks 1914-16 märks schopenhauerskt influerade idealistiska tankegångar bland all logik.
Han blev sårad under kriget men inte så illa som hans bror Paul konsertpianisten som miste en arm. 1918 blev David Pinsent dödad i kriget. Ludwig ska ha tagit det hårt. Han hittar en bokhandel som bara har en bok kvar att sälja, Tolstojs Evangelierna, som han läste om och om igen och alltid bar med sig under kriget. I t.ex Wikipedia så står det att han blev en övertygad kristen, men andra betvivlar att han gick så långt.
3 november 1918 blev han tillfångatagen av italienska styrkor. Via Röda korset lyckas han skicka manuskripet till Tractatus logico-philosophicus till Russell och Frege i juni 1919. Han anser sig vara klar med filosofin och tänker när han blir fri bli lärare istället. Ännu en av hans bröder begår självmord precis i slutet av kriget. I augusti blir han frigiven och skänker genast hela sin förmögenhet till sina syskon. Russell skriver i ett privat brev att Ludwig var inspirerad av Tolstoj till detta. Han ville inte skänka pengarna till fattiga eftersom han ansåg att pengar skulle fördärva dem, men redan rika kunde inte skadas!
Han utbildar sej till lärare och försöker få Tractatus utgiven. Russell skriver ett uppskattande förord som Ludwig inte uppskattar. Han anser att Russell har missförstått Tractatus, medan Russell ogillar den kritik av honom som finns i Tractatus. Till sist blir Tractatus iallafall utgiven, först på tyska 1921 och sen på engelska 1922. Den är tillägnad Pinsent.
Förutom Frege och Russell så är han även inspirerad av Leibniz, Kirkegaard, Schopenhauer, Dostojevsky och Tolstoy. Liksom Tolstoy så är även Ludwig en självspäkande adelsman som tar avstånd från sitt förflutna och väljer att leva bland folket i enkelhet och fattigdom. (Lätt ironi från min sida, dock inte från deras.)
Ludwig själv koncentrerar sej dock på sin nästa karriär som en man av folket. Han blir lärare för barn i små byar uppe i tyska bergen. Ibland kallas detta hans sex "förlorade år". Både barnen och vuxna tycker att han är lite konstig. Värre ska det bli. Aga var både lagligt och vanligt i skolorna och trots detta så lyckas Ludwig läxa upp en elev utan begåvning i matematik så att föräldrarna hotar att polisanmäla honom.
Ludwig måste lämna lärarembetet och arbetar ett kort tag som trädgårdsmästare ett kloster. Han funderar på att bli munk. 1926 får han dock en förfrågan av sin ännu rika syster att rita och bygga ett hus till henne i Wien. Tillsammans med sin vän arkitekten Paul Engelmann gör han detta och står nu plötsligt i Wiens telefonkatalog som "arkitekt". Det blir ett hus i modernistisk stil.
Under tiden har Tractatus blivit mycket populär i vissa kretsar. Wienkretsen har bildats 1925, delvis inspirerade av Tractatus, och bjuder ibland in Ludwig på sina diskussionsaftnar. Han dyker ibland upp men tycker att de har missförstått hans verk. Inte minst "det outsägliga" (etik, estetik, meningen med livet, o.dyl) har de olika uppfattningar om. Ludwig anser att detta inte går att diskutera meningsfullt men wienkretsen anser snarare att det är strunt. Vid ett möte sitter han hela tiden med ryggen åt filosoferna och läser högt ur den indiske diktaren Tagore.
Ickedestomindre tycks hans intresse för filosofiska frågor ha väckts igen. Han är mer än välkommen tillbaka till Cambridge där man ordnar en anställning åt honom 1929. Han börjar föreläsa igen 1930 men publicerar inget mer under sin livstid. Föreläsningsanteckningar cirkulerar dock. Ofta återges hans idéer dåligt och han känner behov att diktera några texter för minimal spridning.
Han kritiserar sitt tidigare grundantagande att filosofin handlar om att spegla sanningen. Det finns andra sätt att se på filosofin och språket. Han verkar nu se vissa metaforer som grundläggande för vår omvärldsuppfattning. Hans nya syn på språket och filosofin är nu att det är en sorts verktyg snarare än en spegel av verkligheten. Han är redan påväg att bli en mytisk gestalt och unga studenter slår sig ibland för pannan och ropar "Ja!" (på tyska) precis som den store.
Han undervisar och forskar fram till 1935 då hans anställning går ut. Istället söker han sej till Sovjetunionen. Ludwig hade tagit lektioner i ryska i två år. Flera av hans vänner i väst är marxister och även om han inte kan acceptera marxismens teorier så är han sympatiskt inställd till dess anda. Han beskriver sig vid något tillfälle som "a communist, at heart". Det förekom att vänsterintellektuella i väst trodde att Sovjet var en arbetarutopi.
12 september kommer han till Leningrad och far nästa dag till Moskva. Han träffar flera människor, även västerlänningar men mest intresserade vetenskapsmän och filosofer som matematikern Sophia Yanovskaya och filosofen Yushevich. Yanovskaya lär ha uppmanat honom att läsa mer Hegel. Filosofen Tatiana Nikolayeva erbjöd honom anställning som filosofilärare vid Leningrads universitet. Han reste dock vidare till Kazakstan där han erbjöds en tjänst vid det universitet där Tolstoj hade studerat. Ludwig kortar dock av besöket och är redan första oktober tillbaks i Cambridge igen och har övergett planerna på att bo och arbeta i Sovjetunionen. Tydligen motsvarade stalinsovjet inte hans förväntningar.
Han bodde i sin stuga i Norge några år och forskade vidare inom logik, filosofi och allt däremellan. Han funderar på att omskola sej till läkare eller psykolog och är anhängare av Freuds teorier. 1937 lär han känna Alan Turing. Medan han tidigare hade varit logicist angående matematikens grundvalar så var han vid andra världskrigets utbrott en konventionalist som på sätt och vis förnekade att matematik existerade, dvs att allting inom matematik egentligen var godtyckligt.
Russell hade hyllat den unge Ludwig och det mesta av Tractatus men när Ludwig kritiserade metaforen språket-som-en-bild-av-verkligheten och istället såg språket-som-ett-verktyg så tyckte Russell att han hade blivit ''completely unintelligible.''
Turing var Ludwigs elev ett tag vilket Ludwig kommenterade såhär: "Turing does not object to anything I say. He agrees with every word. He objects to the idea he thinks underlies it. He thinks we're undermining mathematics, introducing Bolshevism into mathematics. But not at all."
Ludwig var på besök i Irland när Tyskland anekterade Österrike 1938. Han var nu en judisk medborgare av det utvidgade Nazityskland. Intressant nog hade Ludwig och Adolf gått i samma skola ett år, men i olika klasser. Hans kusiner lyckades köpa sej status som icke-judar genom en avsevärd donation till regimen. Ludwig ansökte om brittiskt medborgarskap. Han blev professor i filosofi 11 februari 1939 när G.E. Moore avgick. Strax därefter 14 april fick han sitt brittiska medborgarskap. Det sägs att han besökte Sofya Yanovskaya igen 1939.
När andra världskriget bryter ut vill Ludwig göra praktisk nytta igen. Han har aldrig gillat det akademiska livet, särskilt inte i Cambridge, och nu är han professor där. Det ryktas att han brukade avråda sina elever att bli akademiker. Han misslyckades med att bli ambulansförare vid fronten. I november 1941 börjar han göra frivilligarbete på ett sjukhus. Han gör lite av varje men 1943 blev han inblandad i doctor R. T. Grants arbete om chockskadeterapi. I praktiken blev han en medlem i forskargruppen. 1943 får Friedrich Doblhoff ett patent på en propeller som Ludwig hade designat redan 1910.
1944 kallas han tillbaka till Cambridge för att göra nån nytta som filosofiprofessor och publicera nånting. Ludwig, Russell och andra var medlemmar i the Moral Sciences Club som brukade ha gästföreläsare. Russell hade sett till att få dit Karl Popper, 25e oktober 1946, som hade åsikter som Russell gillade bättre än den nye Ludwig. Popper frågade "Are There Philosophical Problems?" vilket han ansåg att det fanns. Detta var tänkt att provocera Ludwig, vilket det gjorde.
En kort diskussion utbröt och det trettiotal som var närvarande har inte lyckats enas om detaljerna. Att Ludwig grep tag i en eldgaffel som han hytte med mot Popper verkar klart. Han brukade dock hytta med pekpinnar när han föreläste. I Poppers självbiografi skriver han att Ludwig vid ett tillfälle krävde att Popper skulle ge ett exempel på en moralisk regel varpå Popper svarade "Not to threaten visiting lecturers with pokers". Ludwig skulle därefter ha stormat ut ur rummet, vilket iofs var ett vanligt beteende från hans sida.
Ludwig avsa sej professuren 31 december 1947. Tillbakadragen fortsatte han att forska i filosofi. 1949 diagnosticerades han med prostatacancer. 29 april 1951 dog han, 62 år gammal. Han sista ord sägs ha varit "Tell them I've had a wonderful life".
Han lämnade 30000 sidor anteckningar som tre av hans studenter fick hantera hur de ville. Det brukar vara dispyter om hans outgivna material.
1951, samma år som Ludwig dog, aslöjades spioncirkeln i Cambridge. Detta skapade en populär stereotyp med homosexuella/kommunistiska/intellektuella konspirationer. Ludwig hade ju varit med i Cambridge Apostles, varit homosexuell och varit intresserad av kommunism så det är klart att folk undrade om han hade något med spionerna att göra.
1953 ges Filosofiska Undersökningar ut där den senare Ludwigs filosofi för första gången presenteras i en riktig bok. Han skriver om språkspel, livsform, familjelikhet, privatspråksargumentet, grammatik och mening. Den filosofiska Oxfordskolan är influerad av den senare Ludwigs vardagsspråksfilosofi. Vardagsspråksfilosofin var mest inflytelserik 1945 - 1970.
I Tractatus så förespråkar Ludwig, liksom Russell, en långtgående språkidealism. Endast det perfekta språket kan kallas ett språk. När Ludwig senare kritiserar Tractatus så är det inte de dunkla mystiska delarna utan denna långtgående språkperfektionism som han tar avstånd ifrån. Vardagsspråket fungerar utmärkt som det är och skall studeras som det är. Något språkspel för det mystiska eller transcendentala verkar han inte överväga.
Eftervärlden har ikoniserat Ludwig samtidigt som man har läst honom rätt selektivt, han har vitaliserat filosofin som han själv ville avskaffa, man har hyllat hans språkfilosofi som han själv kallade nonsens, Tractatus som han själv tog avstånd ifrån har blivit en klassiker och man slåss om han kvarlämnade anteckningar som han själv valde att aldrig publicera.
Inte bara analytisk filosofi och wienkretsen har intresserat sej för Ludwig. Försök har även gjorts att förena honom med Marx och med Heidegger (!)
''What is the use of studying philosophy if all that it does for you is to enable you to talk with some plausibility about some abstruse questions of logic . . . if it does not improve your thinking about the important questions of everyday life?''
- Ludwig Wittgenstein
andra bloggar om
Den Ryska Kosmismen
En Tsiolkovsky-rubel.
Rysk filosofi är föga uppmärksammad och känd. Säkert förväntar man sej bara en massa skäggiga gamla marxister. Dock är det en rik och varierad filosofisk tradition som borde uppmärksammas mera.
Rysk kosmism var en kosmocentrisk filosofisk och kulturell rörelse som uppstod i Ryssland under tidigt 1900-tal. Den innehåller en bred naturfilosofisk historia och filosofi om ursprunget, evolutionen och framtiden hos både kosmos och mänskligheten. Den kombinerar element från både östliga och västliga filosofiska traditioner liksom även från ryska ortodoxa kyrkan.
Wikipedia nämner fyra namn inom rörelsen: Fyodorov, Tsiolkovsky, Vernadsky och Chizhevsky. (Ryska namn kan stavas hursomhelst eftersom de använder ett annat alfabet.)
Som rörelsen grundare, eller åtminstone förste medlem, räknas Nikolai Fyodorovich Fyodorov (1828-1903). Han motsatte sej idén med äganderätt på böcker och idéer (immaterialrätt?) och publiserade aldrig en rad under sin livstid.
Fyodorov var en futurist som teoretiserade om mänskligheten och samhällets framtida perfektion. Han hade idéer om odödlighet och kolonisering av rymden och oceanerna. Hans texter influerade tungt mystikern Peter Ouspensky och den tidiga raketpionjären Konstantin Tsiolkovsky.
Fedorov ansåg att evolutionen gynnade ökad intelligens och att intelligensen gynnade evolution för ökade intelligens ytterligare. Människan är evolutionens spjutspets.
Inte bara verktygen och maskinerna borde förbättras med utvecklingen utan även organen och kropparna borde bli bättre än de någonsin har varit förut. Fyodorov förebådar även Vernadskys idé om den autotropa människan som på ett eller annat sätt skapar sin egen energi eller har ett outsinligt energiutbyte med omgivningen.
Fyodorov ansåg att döden och överlevandet av döden borde bli ett genomtänkt vetenskapligt forskningsobjekt. Att uppnå odödlighet och återuppväcka de redan döda borde vara vetenskapens högsta mål och evolutionens fullbordan.
Tsiolkovsky utvecklade många tidiga teorier om rymdfärder och raketmotorer. Han har kallats fadern till de mänskliga rymdfärderna och var även den förste som kom på tanken med en rymdhiss, inspirerad av det nybyggda Eiffeltornet.
Han var en anhängare av Nikolai Fyodorov, och trodde att rymdkolonisering skulle leda till den mänskliga rasens fullbordan med odödlighet och en bekymmerslös tillvaro.
Hans viktigaste arbete var "Utforskandet Av Den Kosmiska Rymden Via Reaktionsanordningar" som kom 1903 och kan vara den första akademiska avhandlingen om raketteori.
Han publicerade sammanlagt över 500 titlar om rymdresor och angränsande ämnen, inklusive sciencefictionromaner. I hans arbeten hittas modeller för styrraketer, flerstegsraketer, rymdstationer, luftslussar och slutna biologiska kretslopp för återanvändande av mat och luft för rymdkolonier. Han arbetade också på idén med luftkudden under 1920-talet och publicerade 1927 "Luft Motstånd och Express Tåget".
Tsiolkovsky beräknade minsta nödvändiga hastigheten för en minimal omloppsbana runt Jorden till 8 km/s och beräknade att detta kunde uppnås med en flerstegsraket driven med flytande väte och syre.
Han hade också idéer om "animerade atomer" (panpsykism) och den "strålande mänskligheten"(?).
Vladimir Vernadsky släppte 1926 sin bok "Biosfären" där han hävdade att livet kunde fungera som en geologisk kraft och forma Jorden. (Termen "biosfär" hade myntats redan 1885 av Eduard Suess.) Vernadsky populariserade termen "biosfär" och gav den ungefär samma betydelse som idag. Vernadsky var med och grundade flera nya vetenskaper som geokemi, biogeokemi och radiogeologi.
Vernadsky var en av de första forskarna som insåg att syret, kvävet och koldioxidet i Jordens atmosfär har biologiskt ursprung. Under 1920-talet publiserade han verk som hävdade att levande organismer kunde omforma en planet likväl som fysiska krafter. Därmed utgör hans forskning ett viktigt förarbete för miljöforskningen och miljörörelsen.
Enligt Vernadskys teori för Jordens utveckling så finns det tre faser i Jordens historia: först kom geosfären med all ickelevande materia, sedan uppkom biosfären med all levande materia, som även den starkt påverkade geosfären, och till sist så kom noosfären, den kulturella eller mänskliga fasen som även den starkt påverkade biosfären. I Vernadskys teori så är både livet och kulturen essentiella delar av Jordens utveckling och bör ha funnits implicerade från början.
Noosfärbegreppet vidareutvecklades senare av Teilhard de Chardin vars idé om en Omega Point dyker upp även hos Tippler och Vinge.
Alexander Chizhevsky var en yngre vän till Tsiolkovsky och forskade främst på astronomisk påverkan på levande varelser. Chizhevsky och Tsiolkovsky blev de första att göra experiment inom rymdbiologi. Han undersökte även t.ex effekten av joniserad luft på djur.
Chizhevsky analyserade solfläcksregister och jämförde med fältdrabbningar, revolutioner, uppror och krig i Ryssland och 71 andra länder från 500 f.Kr. till 1922 e.Kr. Han upptäckte att 80% av alla viktigare händelser hade inträffat vid solfläcksmaximum. Han antog att det kunde vara solmagnetism som på en massivt kollektiv skala påverkade människor.
Raymond Wheeler and Edward R. Dewey i USA forskade vidare i hans material. Själv blev han skickad till Gulag eftersom han upptäckte att ryska revolutionen inföll på ett solfläcksmaximum. Han levde dock till 1964.
Kosmisterna såg att naturen påverkade människan och att människan påverkade naturen i högre grad än känt och delvis på okända sätt. Man såg människan och kulturen som en naturlig följd av evolutionen och såg det även som naturligt att människan nu skulle överta evolutionen. Man såg alltså en nära relation mellan natur och kultur. De har influerat den ryska vetenskapliga kulturen men har inte uppmärksammats lika mycket i väst.
Många idéer hos ryska kosmister utvecklades senare av folk inom den transhumanistiska rörelsen.
andra bloggar om
bortom informationsparadigmet
Jag har tjatat många gången om att vi nu befinner oss inne i ett informationsparadigm och att det inom såväl vetenskaperna som övriga samhället ofta poppar upp en universalmetafor för allting och att denna metafor nuförtiden är antingen datorprogrammet eller datorn i sin helhet.
Särskilt lämpligt eftersom datorn, till skillnad från tidigare grundmetaforer som kloaksystemet och klockan, verkligen är en universalmaskin, iallafall i teorin.
Övergången mellan de grundläggande metaforerna tar lång tid och karaktäriserar sekler snarare än årtionden.
I övergången mellan 1800- och 1900-talet var "energin" den dolda sanningen bakom allting.
I övergången mellan 1900- och 2000-talet var det "informationen".
En vild gissning är att nästa metafor som 2000-talet ger till 2100-talet har med kvantfysik att göra. Bortom informationen som en skillnad som gör en skillnad så finns vågfunktionen som superposition. Ett och noll på samma gång. Ingen information. Som universalmetafor för allting.
(Om det nu inte blir nånting med nanoteknik eller genteknik istället men dessa verkar snarast inordnas under informationsparadigmet.)
andra bloggar om
Brave New World
Under 1900-talet har Upplysningstidens framstegsoptimism delvis kompleterats med utvecklingsskepticism. Efter utopierna så har dystopierna blivit en framgångsrik gengre.
Det är tre dystopier som räknas som de främsta klassiskerna. Förutom 1984 och Farenheit 451 så är det Aldous Huxleys Brave new world, som jag tänkte skriva en liten bloggpost om även den.
Den är den av de tre böckerna som är mest spekulativ i sin annorlunda teknik och samhälle. Det är en bok med många inspirationskällor. I vissa delar är den fångad i sin tid, och det framtida samhället kan delvis sägas vara en parodi på vissa drag hos det dåvarande USA, sett ur en europeisk intellektuells perspektiv.
Givetvis handlar den även om de framväxande totalitära samhällena i dåtidens Europa. Snarare än ett litterärt mästerverk är det en mycket intressant filosofisk text som radikalt säller frågor om frihet, rättvisa och det goda samhället.
"Within the next generation I believe that the world's leaders will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of government, than clubs and prisons, and that the lust for power can be just as completely satisfied by suggesting people into loving their servitude as by flogging them and kicking them into obedience".
I ett samhälle med perfektion som ideal och som noga designar sina medborgare redan före deras födsel, så råkar vid något tillfälle av någon anledning en medborgare skapas som inte riktigt når upp till sitt ideal. Bernard tillhör det hösta kastet, alfa plus, men råkar vara något kortare än vad alfa plus män är, vilket även lägre kast är. Detta ger Bernard ett mindervärdighetskomplex som sätter händelserna i rullning i en värld där annars inget ska hända.
Han lyckas uppnå en kortvarig status genom att introducera en "vilde" från ett "reservat", John, som ur vår synvinkel är en något mer normal människa. John och Bernard blir en kort tid ett populärt inslag på fester och dylikt men John förkastar snabbt hela det artificiella samhället och Bernards popularitet är då förbi.
Pga ihållande störande av den allmänna ordningen, vilket till sist leder till ett upplopp, så fångas Bernard och även hans vän, den perfekte Helmholtz, och de förvisas till de avlägsna kolonierna Island och Falklandsöarna, respektive. De får dock reda på att snarare än ett straff eller ett sätt att återanpassa dem till samhället, så kommer öarna att vara ställen där de kan få vara sej själva utan att påverka samhället alltför negativt.
John sänds inte till någon avlägsen ö utan isolerar sej i en fyr utanför London där han dock inte alls får vara ifred. Störd av tilltagande uppmärksamhet och utan att höra hemma i någon värld så hänger han sej.
Senare skrev Aldous "If I were now to rewrite the book, I would offer the Savage a third alternative. Between the Utopian and primitive horns of his dilemma would lie the possibility of sanity."
Folk som Orwell och Foucault fördjupade maktkritiken när de analyserade makten som någon produktivt och inte enbart repressivt, något med en morot och inte bara med en piska. Men den makt som de beskrev var fortfarande behaviouristisk.
Aldous Huxley tar i sin kritik av den transhumanistiska utopin maktkritiken ett steg längre och beskriver en biologisk manipulation av oss innan vi ens är födda. Visserligen påpekar Matt Ridley i Genom att Huxley inte skriver om genetisk manipulering utan om in vitro miljöpåverkan, men resonemanget är i stort sett identiskt för genetisk manipulering. Brave new world skrevs ju innan dna hade upptäckts.
Habermas skrev 2003 The future of human nature där han kritiserade idén om genetisk påverkan av ofödda människor. Fullständigt oacceptabelt tyckte han. Huxley skulle nog tycka något snarlikt. Själv tycker jag att det är en komplicerad fråga, men det tar vi i ett annat inlägg.
"In short, Orwell feared that what we fear will ruin us. Huxley feared that what we desire will ruin us." Neil Postman
Tilläggas kan att en liter heroin kostar ca en tia att tillverka.
Det är nog vanligt att man tolkar boken som en kritik av den nya teknologins möjligheter och det samhälle som beskrivs i boken. Jag tänker vara lite mer besvärlig än så och hävda att problemet som Aldous lyckas att peka på är att referensramarna för värden och moral undermineras. Det går alltså inte att säga om samhället som beskrivs är önskvärt, oönskvärt, eller något annat. När människans själva biologi blir en variabel så urholkas mångmiljonåriga beslutsgrunder och preferenshierarkier.
I sin sista bok, Island, från 1962 så beskriver Aldous Huxley ett slags idealsamhälle på en ö som använder en del av samma tekniker som användes i Brave new world men som här används på ett bättre (?) sätt.
Man skulle kunna säga att Aldous Huxley skrev Brave New World som en kritik av ett transhumanistiskt ideal. Själva termen "transhumanism" myntades faktiskt av Aldous bror Julian Huxley 1957. Julian var en mycket framgångsrik internationell biolog och forskare som även var med och grundade UNESCO och WWF. Han bildade även IHEU som har bevakningsstatus i UNESCO och flera andra av FN:s församlingar.
Vetenskaplig och teknisk utveckling kan öka vår lycka och öka våra valmöjligheter men kan den öka vår valförmåga? Är det inte redan givet att vi kan välja?
Vad som är intressant här är frågan om frihet. Friheten är hotad på nya och tidigare okända sätt. Allteftersom vetenskapen tränger ner igenom strukturnivåerna i din fysiska uppenbarelse så utökas också den politiska makten. Kan friheten försvaras? Det är i sista hand en filosofisk fråga.
Enligt en reduktiv materialistisk världsbild så kan friheten inte försvaras, i sista hand därför att den egentligen aldrig har funnits.
Människan är en naturlig robot, fången mellan kausalitet och slump. "Fri vilja" är en del av ett förlegat komplex av religiositet och vidskepelse. I längden så kan man bara hitta någon grund för att försvara något begrepp om någon fri vilja utifrån en idealistisk eller mystisk världsbild.
Kanske en sång på det?
andra bloggar om
Brave new world, Du sköna nya värld, dystopi, dystopier, utopi, utopier, Aldous Huxley, Huxley, transhumanism, posthumanism, humanism, frihet, framtid, framtiden, klassiker, filosofi, science fiction, böcker, litteratur,
Bertrand
I en liten stad fanns en barberare som rakade alla som inte rakade sej själva.
Men vem rakade barberaren?
Detta är en känd populär formulering av Russells paradox som är hans kanske största och mest självständiga bedrift. Russell formulerade 1901 Russells mängdteoretiska paradox som i sin enkelhet ställer frågan om mängden av alla mängder är en del av sig själv.
Denna paradox gick inte att lösa för Frege som övergav stora delar av sitt logicistiska program. Russell själv försökte dock att lösa paradoxen inom logicismens ram. Senare skulle Gödel generalisera hans upptäckt så att alla såna lösningar blev otänkbara.
Lord Bertrand A. W. Russell (1872 - 1970) var av nobel familj och sonson till en brittisk premiärminister. Dock blev han föräldralös redan vid fyra års ålder och uppfostrad av sin "grandmother" och gick inte i skola utan fick hemundervisning.
Russell började som elev och anhängare till Bradley, en idag rätt okänd engelsk filosof som var mycket aktad under slutet av 1800-talet. Russell var en anhängare av Bradley tills Moore övertygade honom om motsatsen. Moore vänder sig mot Bradley och alla former av idealism 1898, men kommer egentligen inte med något filosofiskt argument förrän tjugo år senare, och t.o.m. då ett dåligt. Bradley brukar beskrivas som metafysisk och moralisk idealist men hade även avancerade idéer om logik och språk.
Russell inspirerades till några av sina logiska och språkliga idéer av Bradley, men efter att han hade brutit med Bradley och idealismen så fick Bradley inte det erkännande som han förtjänade. Även andra analytiska filosofer som Ayer gav ett ensidigt och tendentiöst negativt beskrivning av Bradley. Kanske kan man dock ana en skugga av Bradleys panmentalism i Russells senare logiska konstruktivism?
Russell publicerade A Critical Exposition of the Philosophy of Leibniz (1900) där han visade sin uppskattning för Leibniz och bl.a inspirerad av hans filosofi började Russell betrakta logisk analys som filosofins metod ung. som matematiken var fysikens metod. Russell hade dock kommit att betrakta logiken som grundläggande för både matematiken och filosofin öht. En logiker vid namn Frege inspirerade både Russell och Carnap att försöka genomföra logicistiska program.
1901 hade han en upplevelse:
"At the end of those five minutes, I had become a completely different person. For a time, a sort of mystic illumination possessed me. I felt that I knew the inmost thoughts of everybody that I met in the street, and though this was, no doubt, a delusion, I did in actual fact find myself in far closer touch than previously with all my friends, and many of my acquaintances. Having been an Imperialist, I became during those five minutes [...] a Pacifist. Having for years cared only for exactness and analysis, I found myself filled with semi-mystical feelings about beauty, and with an intense interest in children and with a desire almost as profound as that of the Buddha to find some philosophy which should make human life endurable."
1905 skapade han teorin om bestämda beskrivningar, som bl.a kritiserats av Kripke. Russell anser att den grammatiska ytstrukturen kan vara annorlunda än den logisk-semantiska djupstrukturen och att satser med samma grammatiska form kan ha olika logiska former. Han säger att nonsens inte alltid är uppenbart nonsens.
Han hävdar alltså att mycket av den filosofiska traditionen i själva verket handlar om missuppfattningar av språket, trots att några av historiens största genier har varit filosofer. T.ex så är frågan om livets mening enligt typteorin meningslös ungefär som frågan om vilken färg torsdag har är meningslös. Det är helt enkelt felformulerade frågor som inte följer språkets regler och som därför inte betyder nånting.
Detta har orsakat en väldig mängd analyser med Russells beskrivningsteori som förebild och har haft ett stort inflytande. Denna mycket beundrade teori är närmast ett motto för anglosaxisk "analytisk filosofi". Centrala har bl.a "theory of types" och "theory of descriptions" varit.
Russells gunstling Wittgenstein kom dock med kritik mot Russells analytiska filosofi. Både Wittgenstein och Alfred Ayer tog efterhand tillbaka mycket av vad de från början hade antagit. Quine har även han kommit med kritik från pragmatiskt håll.
I "On the Relations of Universals and Particulars" (1911) analyserade Russell yttranden som gav samma predikat till olika subjekt och drog slutsatsen att både partikulärer och universaler måste existera. Detta ska dock i första hand tolkas som en språkteori och inte metafysiskt. Einstein anmärkte att han själv gjorde fysiken mer metafysisk igen (efter Mach) samtidigt som Russell gjorde filosofin mindre metafysisk.
"By his clear critique Hume did not only advance philosophy in a decisive way but also - though through no fault of his - created a danger for philosophy in that, following his critique, a fateful 'fear of metaphysics' arose which has come to be a malady of contemporary empiricist philosophising; this malady is the counterpart to that earlier philosophising in the clouds, which thought it could neglect and dispense with what was given by the senses. ... It finally turns out that one can, after all, not get along without metaphysics." (Albert Einstein, Remarks on Bertrand Russell's Theory of Knowledge)
Russells typteori utvecklades tillsammans med Whitehead i Principia Matematica (1910 - 1913) till ett försök till logicistisk grundning av aritmetiken, den formella logiken och delar av mängdläran.
Vissa hävdar en form av logicism är idag men det är mest namnet som är kvar.
(Tillägg: Läs kommentarerna.)
1913 publicerar Russell den logiska atomismen som han dock verkar ha övergett. Istället förespråkar han en variant, logisk konstruktivism, som han i olika former verkar ha behållit livet ut: Vår kunskap om yttre föremål kan analyseras som logiska konstruktioner av sinnesdata.
Det liknar en form av fenomenalism. Samma sinnesdata kan formuleras som materiella föremål och som medvetanden. Själva sinnesdata är dock varken materiella eller mentala. Radikala empirister som Locke (realist), Berkley (idealist) och Hume (skeptiker) är föregångare till fenomenalismen.
Russel verkar här även inspirerad av William James neutrala monism som försöker att lösa det klassiska medvetandeproblemet. Även Whitehead kan ha varit en inspiration när han efter Principia Matematica efter en slags filosofisk kris slog in på en helt annan väg än Russells analytiska filosofi.
När Russell träffade Wittgenstein så utsåg han honom till sin tronprins. Wittgenstein uppskattade dock inte Russells tolkning av Tractatus och lämnade snart därefter filosofin. Russell var en av dem som bönade honom att komma tillbaka och i början av 30-talet så gjorde Wittgenstein faktiskt det. Det blev dock inte som Russell hade tänkt sej för Wittgensteins nya filosoferande gjorde Russell ställd. Som Bertrand Russell utryckte saken så begrep han ingenting.
Till sist så bjöd Russell in Popper för att argumentera mot Wittgenstein. Popper var alltså snarast en slags pragmatiker och Russell hade tidigare tagit avstånd från pragmatismen, men nu så behövde han Poppers hjälp för att besegra Wittgenstein, mannen som Russell tidigare hade trott skulle överta tronmanteln över den analytiska filosofin. Det blev en kort diskussion 1946 mellan Popper och Wittgenstein som snart slutade med att Wittgenstein stormade ut ur rummet.
Efter att Russell hade avslutat samarbetet med Whitehead så koncentrerade han sej mer på moraliska och politiska frågor. Russell var övertygad pacifist, socialist och ateist. Han publicerade inte bara mängder av texter inom dessa ämnen utan blev avskedad flera gånger och fick sitta i fängelse både 1918 och 1961. Han engagerade sig mot kärnvapen och grundade Russelltribunalen som skulle undersöka USA:s krig i Vietnam. Han fick Nobelpriset i litteratur 1950. 1955 skrev Einstein på ett manifest tillsammans med Russell bara dagar innan Einstein dog.
"I set out with a more or less religious belief in a Platonic eternal world, in which mathematics shone with a beauty like that of the last Cantos of the Paradiso. I came to the conclusion that the eternal world is trivial, and that mathematics is only the art of saying the same thing in different words. I set out with a belief that love, free and courageous, could conquer the world without fighting. I came to support a bitter and terrible war. In these respects there was failure."
Russell var gift tre gånger.
andra bloggar om
Nietzsche for dummies
Nietszche är en knepig figur som har tolkats på vitt skillda sätt. Jag tänkte, för absoluta nybörjare, beskriva några bilder av Nietsczhe och ge förslag på hur dessa kan tänkas hänga ihop:
Mest känd och ökänd är tyvärr
1. Protonazisten som diskuterade folkkaraktärer och biologi. Lyftes fram av sin syster. N. förefaller här dock i mycket vara ett barn av sin tid där nationalister diskuterade folkkaraktärer och där en spirande darwinism sökte sina sanningar. Mer typisk Nietschze är han när han tvärtom är
2. individualisten som nästan var anarkist, aristokratisk anarkist och intelligensaristokrat. N gick sin egen väg i förrakt för t.ex akademiker. Ayn Rand intresserade sej en kort tid för N. innan hon fullständigt förkastade honom. Hon kallade sin lära "objektivism" medan han däremot var
3. Perspektivisten och postmodernisten som visste att allting berodde på hur man såg det. Föredrog att säga emot och vara mångtydig. Tyckte t.ex om att tycka tvärtom mot sin kristna mor och hylla styrka över moral. Själv var han sjuklig och svag. Att sjuka människor hyllar styrkan påpekar han själv. Han utforskade de olika perspektiven som
6. Sökaren, som alltid utvecklades och bytte åsikt och inte ryggade för någon möjlighet utan tvärtom ville pröva alla hypoteser om dom så hotade hans mentala hälsa. Hans styrka var att kämpa vidare utan att kunna tro på något.
4. Vitalisten. Viljan till kunskap som ett uttryck för viljan till makt. Kunskap är makt. Även inom filosofin så är det en styrkemätning om livsduglighet. Bortom postmodernismens "alla perspektiv är lika sanna" hittas en kamp mellan perspektiv.
Intressant nog tolkar han kristendomen och slavmoralen som livsförnekande och som ett reellt hot mot viljan, livet och framtiden. Nihilismen är konsekvensen av kristendomen och förbi nihilismen kan bara övermänniskan kämpa sej. En tolkning av övermänniskan är det är han som kan skapa sina egna värden och ideal när omgivningen inte kan erbjuda några. Kristna ser materialismen som ett hot mot religionen men för N var materialismen en följd av kristendomen.
5. Den profetiske N. Inget övernaturligt finns i hans filosofi, men dock ett hopp om en annorlunda morgondag. "Viljan" eller Livet har alltid hittills funnit nya vägar. Om kristendomen, slavmoralen, nihilismen och materialismen bryter ner kulturen så kommer den råa livskraften att finna någon ny väg. 
6. Din Nietzsche. Hur ser han ut?
andra bloggar om
Holism eller atomism; vilken reduktionistisk fråga.
Vanligen brukar jag se analys och syntes, atomism och holism, som synsätt eller metoder, snarare än objektivt uteslutande tillstånd. Man kan alltså se på samma fenomen med antingen holistisk eller analytisk approach.
Folk med aspergers syndrom sägs ha svårt att uppfatta helheter. Detta kan t.ex yttra sej som att de kan se en byggnad som en enhet när den befinner sej långt borta vid horisonten, men ju närmare de kommer byggnaden desto mer upplöses den i deras perception till en mångfald detaljer och även om de intellektuellt begriper att byggnaden fortfarande finns där så har de svårt att uppfatta den i sin helhet på samma gång. (Ibland undrar jag om inte en lätt släng av asperger är rätt så vanligt bland filosofer idag.)
Dock kan man fråga sej om det inte iallafall finns nånting som i-sej-självt är reduktionistiskt snarare än holistiskt?
Man kan skilja mellan interna och externa relationer. Enkelt uttryckt säger reduktionisten att alla (eller många) relationer är externa medan holisten säger att alla (eller många) relationer är interna. En relation är intern om det som relateras förändras om relationen försvinner. En relation är extern om det som relateras är detsamma om relationen försvinner. Därmed blir en holist ung. samma sak som en relativist.
De engelska idealisterna Bradley och Royce hävdade att alla relationer var interna. Man kan t.ex enligt dem bara ha fullständig kunskap om ett ting om man har fullständig kunskap om hela universum. För Wittgenstein var däremot en intern relation en analytisk sanning som inte sa nånting om den empiriska världen.
Inom estetik, perceptionspsykologi o.dyl är någon form av holism ett oomstritt fakta. Men vad säger fysiken? Empiriskt så tycks det finnas gott om interna relationer på subatomär nivå, (reduktionistens lägsta?) men någon slutgiltig fysisk teori som förklarar hur det egentligen förhåller sig finns ju ännu inte. Holisten tycks dock ha fördel framför en alltför hård reduktionist. Subatomära partiklar påverkar starkt varandras egenskaper och förvandlar regelbundet varandra till andra partiklar.
Reduktionismen delar först upp världen i helheter och delar och hävdar sedan att bara delarna är verkliga. Först analyserar man världen i nivåer och sedan hävdar man att bara den lägsta nivån (atomer eller nåt sånt) är egentligt verklig. Man kan tycka att om helheten är identisk med sina delar så borde även delarna vara identiska med helheten.
Reduktionistens/atomistens fördel är informationsekonomisk. Det är mer praktiskt att vara reduktionist än holist. Holisten lever i en kletig och klistrig värld där allt fastnar i allt annat. Atomisten lever i en hård och kall värld där allting alltid är klart avgränsat. Ja är ja och nej är nej. För en relativist är svaret ofta "både ja och nej".
Kanske kunde vårt universum resa sej ur kvantskummet först när någon begränsning för kvantskummets relativism uppstod. När den holistiska vågfunktionen kollapsade i en reducerande observation.
andra bloggar om
Pythagoras
Pythagoras föddes på Samos och emigrerade till handelsstaden Kroton i Syditalien, undan diktatorn Polykrates. Där grundade han ett följe till sin filosofi, som tidvis utgjorde en lokal politisk faktor. De hade egendomsgemenskap och könen behandlades lika. Pythagoreerna är det första nedtecknade exemplet i historien på ett klosterliknande liv. Skolan var indelad i en inre och en yttre krets som efter Pythagoras död vid 90 års ålder splittrades i två skolor.
På Thales inrådan åkte Pythagoras till Egypten för att studera. Pythagoras var den förste som kallade sej filosof. Pythagoras är den tidigaste kände grekiske matematikern, en av de tidigaste filosoferna och nästan unik i sin kombination av matematiker och filosof i antikens grekland. Pythagoras undersöker filosofiskt kosmos och finner att allt är tal. Matematiken är grunden till allting.
Kosmos två grundläggande principer är "det begränsade" och "det obegränsade" (apeiron) som dessutom är grunden för det goda och det onda. Liknande tankegångar var även aktuella för andra filosofer som Anaximander (som nästan upptäckte gravitationen och evolutionen.)
De följande principerna är "det lika" och "det olika" som tillsammans skapar identiteten, enheten och entalet, som står utanför talföljden. Ur ettan följer talen och ur talen följer kosmos.
Pythagoreerna grundlade en tidig musikteori på matematisk grund när de undersökte förhållandet mellan olika toner, strängars längd, tjocklek och harmoniska intervall. För att använda en senare analogi så var kosmos en symfoni för dem. Ex. på harmoniska intervall är 1:2 (oktav), 3:2 (kvint) och 4:3 (kvart).
De hade även viss geometrisk forskning, och pythagoras sats var t.ex känd av dem, även om den hade varit känd redan tidigare i historien. Pythagoreerna konstruerade dock ett matematiskt bevis för den som kan vara det första matematiska beviset någonsin.
De skiljde mellan tertiära, kvartära osv tal. Ett uttryck som "kvadratrot" är influerat av pythagoreernas syn på tal som t.ex kvadratiska. Den pythagoreiska geomentrin utgör grunden för der sk. sakrala geometrin.
Noviserna till den inre kretsen fick svära en helig ed på det heliga tiotalet Tetractys. Sedan var de tvugna att tiga i tre år.
Med start hos pythagoreerna börjar ett komplicerat samspel mellan musik, geometri och mystik. Pythagoras tyckte att den samtida musiken var för snabb och disharmonisk.
Fast Pythagoras själv inte verkar ha sysslat med det så verkar pythagoreisk talmystik ha influerat nummerologi. Pythagoreerna delade in talen i udda (maskulina) och jämna (feminina).
När de upptäckte att kvadratroten ur 2 inte är ett naturligt tal så var detta ett problem för deras naturfilosofi, eftersom allting var naturliga tal för dem. De försökte först hålla upptäckten hemlig och det hävdas t.o.m. att de dränkte personen som gjorde upptäckten.
Uttycket sfärernas harmoni kommer från den pytagoreiska skolan och de var även intresserade av astronomi. Philolaos såg Jorden som en planet bland andra. Alla planeterna roterade tillsammans med solen och månen runt den osynliga centralelden. Philolaos föklarade bl.a månförmörkelser.
Theano, hette en pythagoreisk dotter till en orfisk invigd. Hon var matematiker och skrev texter om matematik, fysik, medicin och barnpsykologi. Hennes viktigaste arbete handlade om det gyllenne snittet.
Den religiösa sidan av Pythagoras filosofi liknar orfismen som lägger vikt vid försoning och rening genom ritualer. De förde en vegetarisk kost och trodde på reinkarnation. Man skulle vara pacifist, inte tala i onödan och avsluta det man påbörjade. Pythagoras själv hävdade att han kom ihåg flera av sina tidigare reinkarnationer och att det var detta som gjorde honom till en filosof.
"He was once born as Aethalides and was considered to be the son of Hermes. Hermes invited him to choose whatever he wanted, except immortality; so he asked that, alive and dead, he should remember what happened to him. Thus, in life he remembered everything, and when he died he retained the same memories. [...] He remembered everything - how he first had been Aethalides, then Euphorbus, then Hermotimus, then Pyrrhus, the Delian fisherman. When Pyrrhus died, he became Pythagoras." (Diogenes Laertius)
Filosofins uppgift är att frälsa människan. Kosmos är ett levande, evigt och gudomligt väsen. Människans själ bör befrias från att återfödas i en förgänglig kropp och istället förenas med kosmos. Det har föreslagits att Pythagoras var influerad av österländska religioner och filosofier, men han är själv samtida med den äldsta buddhismen och de tidigaste upanishaderna.
Pythagoras var den förste i antikens grekland som hävdade att tankarna fanns i hjärnan och inte i hjärtat. Enligt en historisk andrahandsuppgift var Pythagoras bekant med judiska föreställningar. Pythagoras var en viktig influens för Platon. Kanske var Platon influerad av Pythagoras när han accepterade kvinnor som lärjungar.
Många underligga föreskrifter har väckt undran ända sedan antik tid. Det var förbjudet att äta bönor, röra vid vita tuppar och att se in i en spegel brevid ett ljus. Kanske tillkom dessa först efter hans död inom den yttre kretsen, kanske var de ursprungligen menade som allegorier för visdomsord. Det var så t.ex Aristoteles förklarade det. Det finns inga bevarade orginaltexter av Pythagoras.
Strukturen på den pythagoreiska skolan är även förebilden för alla senare esoteriska, hermetiska sällskap som frimurarna och rosenkorsarna. Typiskt för sådana esoteriska, hermetiska grupper är även att på pythagoreiskt maner blanda matematik med religiös mystik. Bland pythagoreerna användes pentagrammet som ikon.
Det pythagoreiska pentagrammet hade två spetsar uppåt och syftade bl.a tillbaka till Pythagoras lärare Pherecydes of Syros vars mytologiska kosmologi påminner en aning som senare gnostiska kosmologier. Man kan även finna det gyllenne snittet i pentagrammet.
andra bloggar om
Derrida vs. Gadamer
I have tried to be missunderstood
but it didn´t do me any good
-Robbie Williams
Husserl siktade på den mest generella beskrivningen av fenomen, bortom ställningstaganden som "sant" och "falskt". Fenomenologin kan kortfattat beskrivas som metoden att inte ha någon metod, tolkningen att undvika alla former av tolkningar, föresatsen att undvika alla fördomar.
Hans favoritelev Heidegger hävdade dock att Husserl visst hade vissa antaganden kvar. Skillnaden mellan Husserls och Heideggers fenomenologi kan förenklat beskrivas som att Husserl beskriver "fenomen" som en slags abstrakta objekt, medan Heidegger beskriver olika slags rum där händelser kan tilldra sej.
Heideggers kombination av fenomenologi, hermeneutik och existentialism blev populär i fransk filosofi under 50-talet, med namn som Merleu-Ponty och Sartre. Sartre blev av någon anledning en internationell kändis och sågs kanske av några som Heideggers sanna uttolkare, men Heidegger var alltid tydlig med att han inte hade några högre tankar om Sartre.
Efter Heidegger kan man urskilja två huvudriktningar inspirerade av honom: den hermeneutiska fenomenologin med Gadamer som största namn och dekonstrukionen med Derrida som filosofisk überhaXXor. Heidegger själv verkar ha uppskattat Derrida och uttryckte t.ex önskemål om att få träffa honom.
Gadamer och Derrida möttes faktiskt i en filosofisk diskussion en gång. Eller gjorde dom det? Gadamer öppnade med att säga att de två hade mycket att prata om varpå Derrida svarade att han inte hade något att säga.
Sedan fortsatte det ung. såhär:
G - Vi ska säkert komma överrens.
D - Vi ska säkert inte komma överrens.
G - Men vi är ju bägge två heideggerianer, nog har vi mycket gemensamt.
D - Själv föredrar jag Nietzsche.
osv.
På varje punkt opponerar Derrida mot Gadamer. Som för att visa att opposition alltid var möjlig. Något eget system har Derrida ju inte. Han försöker inte att sälja en paketlösning. Han försöker visa att ingen rationalitet är universiell, inte hans och inte Gadamers. Det finns alltid en utsida. Gadamer ska ju vara den store hermeneutikern som kan prata med alla och förstå vad de säger. Yxskaft, svarar Derrida på det.
andra bloggar om
Simulacra
Det talas om en digital revolution. Fysiken har blivit information, den tunga, tröga materian är sönderabstraherad. Higgspartikeln ska förklara trögheten och gravitonen ska förklara tyngden, ingen av partiklarna har hittats.
Tegmark har ett informationsbevis för mångavärldarteorin - informationen väger tyngre än materian. Köp två rader programkod för oändligt många universa. Snacka om inflation.
Inom biologin så återkommer informationsperspektivet på flera olika nivåer; dna, signalsubstanser, immunförsvar, neurologin osv. Psykologin har blivit "kognitioner" - informationsprocessande i vår "wetware".
Datorn har blivit universalmetaforen eftersom datorn är en universalmaskin. Informationsparadigmet är alltså en utveckling av den moderna tidens maskinmetafor för tillvaron (klockan t.ex).
Men allteftersom informationssystemen blir alltmer komplexa och kaotiska så kommer kanske grundmetaforen att närma sej en romantisk organicism, urspungligen formulerad som en protest mot maskinmetaforen?
andra bloggar om
filosofi,
Words made flesh
John Tierney skrev i augusti i fjol några artiklar i The New York Times vetenskapsdel om hyptesen att vi lever i en virtuell värld. Läsarnas budskap till våra digitala överherrar är lite småkul.
Det är dr. Nick Boström som har utforskat hypotesen mest rigoröst och han har kommit fram till en del anmärkningsvärda slutsatser.
Words made flesh , som ursprungligen utgavs 1988, var på sin tid en mycket framsynt och nyskapande bok. Drygt tjugo år senare har en del av den redan blivit sann och stora delar av dess tankegods har spridit sej till bredare cirklar.
Den utforskar möjligheterna kring en virtuell värld och kring artificiell intelligens, som enligt boken är nära sammanknutna. Varje intelligens lever i sin egenskapade virtuella värld som ska representera omvärlden, men bara om det inre livet motsvarar det yttre livet kan man tala om att vara medveten om sin omvärld.
En virtuell värld måste alltså kunna skapa sina egna medvetanden som håller den världen för att vara den verkliga. Annars är det ingen värld utan något som kallas för en värld, ung. som iPod "nano" inte egentligen innehåller nanoteknologi. Ur den synvinkeln tycks utmaningen med en virtuell värld och med ett artificiellt medvetande nästan vara samma sak.
Han pekar på de digitala spelmaskiner som stod i spelhallar 1988 och förutspådde att en stor den av vår framtid skulle komma ur dessa leksaker som alla seriösa debattörer föraktade. Tjugo år senare finns det fler registrerade onlinespelare än det finns jordbrukare, i USA, och utvecklingen mot den virtuella världen har bara börjat.
Här tar han också upp möjligheten att vi redan lever i ett virtuellt universum. På den tiden en exotisk hypotes för filosofer, idag efter Matrixtrilogin, kulturellt allmängods. Vem vet, om ytterligare tjugo år kanske boken har gått från att ha varit knasig underground till att vara självklar och ointressant. Läs själv. Boken är full av intressanta idéer, uppslag och perspektiv.
I appendix B kommenterar han Roger Penrose som har använt Gödels ofullständighetsteorem för att argumentera emot möjligheten av AI. Dukes vill försvara möjligheten av AI. Penrose beskriver fyra alternativa synsätt på AI och medvetande:
"A All thinking is computation; in particular, feelings of conscious awareness are evoked merely by carrying out appropriate computations.
B Awareness is a feature of the brain's physical action; and whereas any physical action can be simulated computationally; computational simulation cannot itself evoke awareness.
C Appropriate physical action of the brain evokes awareness, but this physical action cannot be properly simulated computationally.
D Awareness cannot be explained by physical, computational or any other scientific terms.
A he calls the `hard AI` view, D is the `viewpoint of the mystic`."
(s.176)
Dukes själv formulerar en femte ståndpunkt:
"AA All is computation; in particular, feelings of conscious awareness are invoked by the carrying out of appropriate computations."
Detta ska alltså vara ett synsätt ännu hårdare än "the hard AI view". Skillnaderna är till att börja med att AA uttalar sej om "allt" medan A bara handlar om "allt tänkande". Ett citat av John Searle lyder "Of course the brain is a digital computer. Since everything is a digital computer, brains are too."
Vidare så innebär AA att "conscious awareness" egentligen inte är en egenskap hos en hjärna, en dator eller något annat avancerat informationssystem, utan en relation mellan systemet och dess omgivning. Penrose Gödelargument utgår från individuella, isolerade datorer och gäller då inte för AA.
"In AA therefore, consciousness loses much of its mystique, in fact it becomes as cheap as dirt because any complex dynamical system might partake of it." (s.177f)
Ramsey Dukes säger att hans bok Words made flesh finns nämnd i den här artikeln, New Scientist 27th july 2002 page 48, men det går tyvärr inte att läsa om man inte subscibe to New Scientist.
(Det här är däremot en helt annan bok.)
andra bloggar om
distinkt ordning
Det finns en intressant koppling mellan molekylärbiologin och molekylärfysiken. Innan Mendel så var det vanligt att man trodde att de anlag som man ärvde från sina föräldrar var flytande eller analoga, dvs att ingen minsta beståndsdel fanns. Man var en blandning av sina föräldrar som vore de vätskor.
Det finns dock en svaghet hos den teorin och det är att de olika distinkta karaktärsdragen med tiden och generationerna skulle komma att jämnas ut. Man kan jämföra med vattenfärger. Om man tar alla vattenfärger i lådan och kladdar ihop dem så har man till sist bara en enda färg kvar, vanligtvis brun. På samma sätt så skulle alla människor till sist se likadana ut om arvsanlagen vore flytande.
Rent teoretiskt kan man alltså gissa sig till att arvsanlagen som vi ärver från våra föräldrar är en begränsad mängd distinkta anlag och att vi ärver varje anlag antingen från fadern eller från modern. Vi har inget enskilt anlag som är en kompromiss mellan olika anlag hos föräldrarna.
Detta var också vad Mendel visade med empiriska experiment. Han kvantifierade modellen av det biologiska arvet för att hindra modellen att kollapsa i strukturlöshet.
Max Planck brottades med ett problem inom fysiken (svartkroppsstrålningen) som fick honom att komma på en liknande lösning. Man tänkte sig att det fanns elektroner som snurrande i banor runt atomkärnorna. Allteftersom elektronerna förlorade energi så cirklade de allt närmare atomkärnan tills de träffade den. Elektronerna föll alltså mot kärnan i spiraler enligt teorin. Nu höll dock inte teorin. Planck såg sig tvingad att införa något som han kallade energikvanta. Elektronerna fanns endast i distinkta skal runt atomkärnan, vilket hindrade atomerna att kollapsa i struturlöshet. Det var iochmed detta som Planck blev grundaren av kvantfysiken.
andra bloggar om
fysik,
vetenskap,
biologi,
kvantfysik,
genetik,
Digital fysik och filosofi
Det finns en bok A new kind of science, som jag inte har läst, om ett tidstypiskt sätt att se på vetenskap, som beskrivande en i grunden digital verklighet. Även om jag inte har läst just den boken så är det ett synsätt som dyker upp på många olika ställen. Vår gamle vän Leibniz dyker upp här igen.
När man tror att man kan använda en och samma grundläggande förklaringsmodell för alla vetenskaper så väcks drömmarna om en enhetsvetenskap. Under sent 1800-tal så var det energin som stod modell. Hela verkligheten var i sista hand fysisk och fysik var läran om energins omvandlingar.
Idag sägs allt vara "information." Kosmos är i sista hand software. Det skulle förvåna mej om detta var det innersta lagret i löken.
Uppfanns inte digitalismen redan av Planck (digital fysik)? Och Mendel (digital biologi)?
Andra bloggar om
Från Weber till Habermas
Max Weber är en av de första och främsta sociologerna. Han är nog mest känd för sin bok om kapitalismen och den protestantiska etiken, men hans viktigaste forskningsresultat är nog teorin om de fyra handlingsgrunderna och historieteorin som följer ur dem. Weber analyserar alltså människans sociala handlingar och finner fyra huvudtyper (min beskrivning om ordningsföljd):
1. affektuellt handlande, situationism
2. traditionellt vanehandlande
3. medelrationellt handlande, normer och deontologi
4. målrationellt handlande, teknik och utilitarism
Webers handlingsgrunder kan med lite god vilja korreleras med ex. Piagets utvecklingsfaser. Piaget visar i sin utvecklingspsykologi hur faktisk rationalitet egentligen är ett sent utvecklingsstadium för barn.
I sina historiskt konkretiserande religionssociologiska studier så ser han dessa handlingstyper i historien. Genom världshistoriens tilltagande rationalitet får vi mer av typerna 3 och 4 och mindre av typerna 1 och 2.
Han urskiljer också tre typer av ledarskap och auktoritet (karismatiskt ledarskap, traditionellt och rationellt) som historiskt utvecklas mot rationalisering.
Baksidan av rationaliseringen är bl.a byråkrati och en allmänn "avförtrollning" av världen. Vetenskap, de sköna konsterna och juridiken skiljs från varandra. Detta kan i längden leda till en "kulturskymning". Världen verkar inte hänga samman och människor tror inte på nånting längre.
Långt senare kompleterar Jürgen Habermas Webers fyra handlingstyper:
Man skulle kunna kalla Habermas "kommunikativa förnuft" för en femte sorts social-handlings-typ, som följer efter rationaliteten och återigen förenar samhällets olika sfärer med varandra. Men Habermas ser också det kommunikativa förnuftet som det mest grundläggande som ligger till grund för de övriga, där samförståndet tenderar att vara både mål och medel. Fokus flyttas från samtalets sak till samtalet som sådant. Det goda språket ska vara sant, ärligt och relevant. Habermas kommunikativa rationalitet tenderar att vara en rationell kommunikation, om du frågar mej.
Habermas ser kommunikativt handlande som det mest grundläggande. Det där är en övertolkning enligt mej. Habermas förutsätter att ingen omvärldsförståelse uppstår utom i kommunikativt samförstånd och ser en en meningsskiljaktighet som något som angriper sina egna förutsättningar - det kommunikativa samförståndet. All konflikt, våldsam eller inte, är därför bara ett misslyckat samtal, en ömsesidig förståelse som har brutit samman. Alla konflikter kan därför lösas genom lyckad kommunikation. Det där tror jag är överoptimistiskt. Som om inga objektiva intressemotsättningar fanns.
Habermas försöker att sammanfatta the linguistic turn*.
Angående Habermas kommunikativa rationalitet så tror jag att han kan ha snavat över något intressant, även om jag inte är okritisk. Jag skulle istället vilja tolka det som: metarationalitet.
Rationalitet om rationalitet. Diskurs om diskurs. Kultur om kultur. Poesi om poesi.
Detta är en sorts rationalitet där mål och medel på ett sätt sammanfaller, och där självreferens anses särskilt passande, liksom självdistans och självkritik och andra självstudier.
Allt handlar om upplevelser och kultur. Kommunicera din upplevelse. Allt är kultur.
Varje handlingsgrund kan inskränkt ses som enastående eller grundläggande.
andra bloggar om
Oh Hai
Visst, ja. Jag hade visst en blogg också. Det hade jag glömt. Ja, hej igen då. Hur är det med er då?
Med mej är det relativt bra. Jag har varit borta ett tag men det ser ut som om det har kommit folk hit iallafall.
En sån här dag med storm i hela Sverige tänkte jag börja lätt med lite intern, nördig filosofihumor. Det finns inte tillräckligt med sånt i världen. Börja från början. MoM har ett urval.
Men den här bilden tyckte jag redan var tillräckligt mysko utan bildtext.
Kan det bli konstigare liksom?
andra bloggar om
filosofi,
humor,
Dialog, krig, terror och fenomenologi
Är du bekant med Hans Köchler? Hans är en filosof som är inspirerad av Husserl och expert på Heidegger. Han är inriktad på juridik, demokrati och internationella relationer och arbetar också praktiskt med detta. Han är en i praktiken mycket aktiv och inflytelserik expert för FN och andra internationella organisationer som har mött alla sorters världsledare i flera decenniers tid. Som filosof har han försökt utveckla en hermeneutisk metod för olika kulturer att kunna föra en dialog med varandra, dialogue of civilizations, vilken bl.a innefattar cultural self-comprehension.
Han har grundat och leder IPO, International Progress Organisation, som i samarbete med FN arbetar för förståelse och fred mellan nationer och kulturer. Hans har publicerat mer än 350 verk, diskuterat fenomenologi med förre påven Johannes Paulus II, kritiserat juridisk positivism, och har organiserat flera större internationella kongresser om demokrati, mänskliga rättigheter och konfliktlösning. Han har också fått en mängd medaljer och hedersbetygelser.
Ett citat från hans website:
"... the "citizens of the world" should resist the One World ideology of the propagators of a new order in which, for the first time in history, there are virtually no limits to the pursuit of economic interests. What is urgently needed in a forcefully globalized world is not the removal of all restrictions to economic activity but a globalization of moral awareness in regard to the basic rights of each individual and each nation, and of the obligations resulting from the mutual recognition of those rights. The peoples of the world, in clear distinction from their governments and from the ever more powerful international economic conglomerates and pressure groups, have to make clear that the advent of a global economy dominating all other aspects of life (including the political one), is not the "End of History," and that any such "metaphysical" assumptions are philosophically baseless."
andra bloggar om
Jorden är platt
Vad får jag om jag bevisar att jorden är platt? Visst är det ett sorts trick, men ändå inte.
När folk nån gång i det förflutna beslutade sej för att jorden var platt så hade de empiriska indikationer att bygga på. Om man ser sig omkring så ser den nämligen platt ut.
Man kan t.o.m. säga att de hade rätt när de drog slutsatsen att jorden är platt, sålänge som det inte utesluter att jorden också är rund.
Jag hävdar att jorden är både platt och rund. Det är en lokal sanning att jorden är platt medans det är en global sanning att jorden är rund. Men till vardags, om man ska gå över vägen eller bygga ett hus, så är det mer praktiskt att utgå från att jorden är platt än att utgå från att den är rund.
Jag kom att tänka på detta gamla resonemang som jag förut har dragit på Cognito, när jag läste om CDT, där rymden lokalt är tvådimensionell och globalt fyrdimensionell.
Dessutom tycker jag att Discworldserien av Terry Pratchett är en rätt kul fantasyserie.
Snow crash
"Wait a minute, Juanita. Make up your mind. This Snow Crash thing - is it a virus, a drug, or a religion?" Juanita shrugs. "What's the difference?"
Snow crash är kanske inte det bästa litterära verket någonsin men det har andra kvaliteer. Den har fått intressant kritik, men mest teoretisk och filosofisk.När idéerna i Neuromancer till sist började kännas urlakade så gjöt Snow crash nytt blod i cyberpunkgengren. Spännande fantasier om filosofi, mytologi, historia och arkeologi.
På ett rätt så positivistiskt sätt så likställs betydelsen av en informationsmängd med konsekvenserna av denna informationmängd. "Förståelse" är bara en bieffekt. Det är en gemensam teori både för väckelsepredikanten som knackar på din dörr och försöker omvända dej med guds ord och för det influensavirus som du får när du tar honom i hand. Bägge är exempel på invaderande aggressiv information.
"We are all susceptible to the pull of viral ideas. Like mass hysteria. Or a tune that gets into your head that you keep on humming all day until you spread it to someone else. Jokes. Urban legends. Crackpot religions. Marxism. No matter how smart we get, there is always this deep irrational part that makes us potential hosts for self-replicating information."
Dessutom så är den virtuella värld som beskrivs i boken några steg närmare att bli verklighet nu. En av Google Earths grundare hävdade att Snow Crash var en av inspirationskällorna.
-Vänta lite, Juanita. Bestäm dej. Det här bloggfenomenet - är det ett virus, en drog eller en religion?
Juanita rycker på axlarna.
-Vad är det för skillnad?
Andra bloggar om
Over the top
Om det här inte kommer att verka vettigt alls så får jag skylla på att jag går på receptbelagda painkillers just nu :-)
I Hegels filosofi så går filosofin mot sin fulländning. Världshistorien är enligt honom andens utveckling mot fullbordan vilket sker just i Hegels egen filosofi, vilken alltså blir lustigt självrefererande. För Derrida så har den pampiga finalen inte samma charm som för Hegel. För honom innebär den att alla snart måste gå hem.
"I ett givet formellt system är en sats, som varken är sann eller falsk, obestämbar med avseende på axiomsystemet. Derrida talar på liknande sätt om ord som är obestämbara: de är termer vars dubbla innebörd inte kan bemästras. Och det är betoningen av dessa ord, den metafysiska textens ytterlighetspunkter, som får den andra texten, den första textens skuggbild, att träda fram. Identiteten ( i betydelsen omöjlighet att särskilja) mellan gott och ont, mellan närvaro och frånvaro, mellan liv och död, visar sej i ordet "pharmakon" i Platons text, i ordet "supplément" i Rousseaus text, i ordet "hymen" i Mallarmes text, osv."
(Descombes s.167)
Descombes verkar här referera till Gödels ofullständighetsteorem som säger att vissa frågor inte går att avgöra.
"Hur långt från Hegel står Derrida? Vad är det hos la différance som inte kan återföras till den hegelianska dialektiska identiteten? (...) Derrida talar själv om en "på samma gång obetydlig och genomgripande förskjutning". Han tillstår också att debatten med Hegel är oändlig och omöjlig att avsluta. Det parti som Derrida spelar mot mästerfilosofen kommer alltid att fortgå"
(Descombes s.164)
"Dessutom kan Mallarmés hymen inte särskiljas från Hegels identitet: den är dess skuggbild. Ty hymen betyder såväl äktenskap som mödomshinna. Det finns alltså hymen (jungfrulighet) när det inte finns hymen (könsakt), och det finns inte längre hymen (jungfrulighet) när det finns hymen (äktenskap). Hymen är lika mycket skillnaden (mellan ungmöns inre och yttre, mellan begär och fullbordan) som upphävandet av skillnaden. Den är upphävandet av "skillnaden mellan skillnad och icke-skillnad". Men identiteten mellan skillnad och icke-skillnad kan inte särskiljas från den identitet mellan identitet och icke-identitet som Hegel uppställt. Ingen kan säga om den dialektiska identiteten och skillnaden är samma sak eller inte. Ingen Mästare kan längre avgöra det. Om man i detta spel, "där den som förlorar vinner", säger "identitet" så förändras denna strax till skillnad, och om man finner en skillnad så omformas denna till identitet. Och detta så till den grad att Hegels seger inte längre kan särskiljas från hans nederlag. Vilket resultat spelet får är omöjligt att bestämma. Hans seger är hans nederlag, men hans nederlag är hans seger. Spelet kommer att pågå för evigt."
(Descombes s.167f)
O, really? Det vore väl synd om historien vore slut där? Hegel vill tolka varje skillnad som en högre identitet och Derrida vill hitta skillnader i varje identitet. Det är Derrida, en part i målet, som säger att Hegel kommer att misslyckas att avsluta sitt projekt. Jag tycker inte att det är självklart att Derrida (rerun) kommer att överskrida (override) Hegel (fullstop). Det verkar svårt att avgöra.
Detta påminner om Turings The Halting Problem som innebär att en turingmaskin inte kan avgöra om ett visst program kommer att få en annan turingmaskin att stanna eller fortsätta för evigt.
(Alla citat ur "Modern fransk filosofi 1933 - 1978" av Vincent Descombes ISBN 91 85258 27 X)
Andra bloggar om