Något om psykiatrin
Folk med psykiatriska problem är överrepresenterade bland kriminella. När jag praktiserade på rättspsyket här i stan för en femton år sen så berättade en psykiatriker att det inte bara var en psykiatrisk fråga om någon skulle behandlas på rättspsyket eller inte utan att det minst lika mycket var en juridisk fråga (bl.a).
Hur har psykiatrin konstruerats historiskt? Genom att man har kategoriserat vissa problem som psykologiska och har försökt att lösa dessa psykologiskt.
Många med psykiatriska problem mår tydligt bättre om man förbättrar deras ekonomi. Detta räknas dock inte som en ”psykiatrisk” lösning på ett ”psykiatriskt” problem.
Stress tycks vara en viktig miljöfaktor som nästan jämt dyker upp som utlösande faktor vid mentala problem.
Sk. ”moralisk behandling” av mentala problem uppfanns 1796 samtidigt av franske doktorn Philippe Pinel och engelske kväkaren William Tuke. Detta går i korthet ut på att man ska behandla sinnessjuka väl istället för att behandla dem dåligt.
Moderna vetenskapliga metoder, labbexperiement o.dyl. började att användas i psykologiska sammanhang i mitten av 1800-talet.
Samtidigt var spiritismen stor i mitten av 1800-talet. Wallace som upptäckte det naturliga urvalet samtidigt som Darwin blev senare spiritist. Han accepterade inte Darwins evolutionära psykologi.
Det har alltid funnits en spänning mellan mera ”vetenskapliga” och mera ”andliga” skolor. I slutet av 1960-talet så försökte ett fåtal att överbrygga klyftan men det gjorde dem mest bara impopulära i bägge lägren.
Annars så är ju den kanske äldsta psykiatriska teorin demonisk besatthet.
Även inom psykiatrin är klyftorna stora. Neurokemister och samtalsteurapeuter hånar öppet varandra.
Neurokemin har trampat vatten ett tag. (Social)psykologin har ”nyligen” råkat ut för en ”upprepbarhetskris.” Nånstans har jag läst att hjärnforskningen kommer att gå in i en gyllenne tidsålder om tio år eller så. (Håll tummarna.)
DSM-5 kritiseras för att ”saying nothing about the biological underpinnings of mental disorders.”
British Psychological society kommenterade "clearly based largely on social norms, with 'symptoms' that all rely on subjective judgements... not value-free, but rather reflect[ing] current normative social expectations"
I Sovjet fängslades dissidenter som psykiskt sjuka. Antipsykiatrirörelsen hade kanske vissa poänger.
Det har föreslagits att alla terapiformer fungerar ungefär lika bra. Det har också föreslagits att eftersom behandligsarbetet ibland kan ta väldigt lång tid så handlar det snarare om att problemen försvinner av sej själv när man kommer in i en annan livsfas. Om man dömmer en 20-årig man till 20 års fängelse så har han ju en annan biologi när han kommer ut: mindre testosteron osv.
Samtidigt är det ju ofrånkomligt att det finns människor med psykiatriska problem som behöver hjälp.
Men finns det en psykiatri som kan hjälpa dom?
Frågan har ställts: is psychiatry dying?
Den teoretiska sidan av psykiatrin verkar ha problem.
Beteendegenetik tycks replikera.
Kognitiv psykologi tycks också replikera hyfsat.
Mentala problem har kopplats till olika personlighetsdrag och bägge har kopplats till biologi och genetik.
Det verkar som att mentala problem är extremfall av olika normala personlighetsdrag.
“Mental illnesses can be viewed as maladaptive or extreme variants of personality traits.”
-Dr. Chi-Hua Chen
DSM-5 utgår från en kategorisk modell där diagnoser är klart avgränsade. Ett alternativ är en ”kontiunuerlig” modell eller en ”spektrum”modell eller en ”dimensionell” modell. En del anser att det är en teoretiskt bättre modell även om den inte är lika praktisk ute på fältet.
Annars är det mest pengar och resurser som psykiatrin saknar. Ett sätt att få folk att respektera människor med mentala problem vore att helt enkelt beväpna dom.