So you think it's me who's strange
Beethoven är känd för att vara en mörk och dramatisk kompositör, åtminstone hans symfonier, åtminstone de med udda nummer. Detta stämmer också bra överrens med att han levde ett mörkt och dramatiskt liv, med krig, sjukdomar och kärleksbekymmer. T.o.m. på bilder så ser han mörk och dramatisk ut.
Men lyssnar jag på hans musik, även symfonierna, även de mer udda nummer, så hör jag ungdomlig och livsbejakande musik, även när jag vet att det var en gammal, sjuk och döv Beethoven som skrev. Ett känt exempel är hans åttonde symfoni som inte alls speglar att den skrev under en bekymmersam, dyster period i Beethovens liv.
Dramatiken i hans musik är ofta bara äventyrlig. Andra satsen i hans nionde symfoni låter som inspirerad av Pirates of the Carribbean!
Detta påmmer mej en aning om Black Sabbath Skaparna av drudge, sludge och doom metal och mörkrets mästare. Ju mer jag lyssnar på Black Sabbath desto mer komplexa verkar de gamla nerknarkade satanisterna vara. Jag tycker bättre och bättre om Black Sabbath med åren men mest de positiva låtarna!
Killing yourself to live, A hard road, Never say die och Supernaut m.fl.
”Their scary songs and rebellious postures were ultimately uplifting, though. As Bill Ward says, ”All our songs have been about positive energy.”
- Black Sabbath and philosophy: Mastering Reality, editor William Irwin, 2013, kap. 3 ”Is it the end, my friend?” Black Sabbath´s apocalypse of horror, av Brian Froese