Tempus Fugit

Efter medeltiden och renässansen så återuppstår ateismen först hos samhällsteoretikerna. Det är intressant att jämföra med att idag högre andel samhällsvetare är ateister än vad naturvetare är. (Skillnaderna är små och varierar mellan olika studier, men iallafall...)

Machiavelli och Hobbes tycks ha en fullständigt amoralisk syn på samhället och medmänniskorna. Spelets namn är makt och det rationella egenintresset är reglerna. På deras tid var det dock dödsstraff på att vara ateist och ingen av dem säger det rakt ut. De tycks även antyda att religion kan vara ett bra sätt att kontrollera folket.

Mera uttalade ateister börjar först komma under upplysningstiden. de la Mettries "Människan maskinen" kom 1748 och han skrev där rakt ut att människor var djur, att djur var maskiner och att det inte fanns någon Gud. Han var en manodepressiv läkare.

1754 skrev Condillac något liknande och hans filosofi skulle senare komma att bli förhärskande under både revolutionen och kejsardömmet.

1758 ger Helvetius ut de l'esprit där han argumenterar för materialism och egoism, men nu reagerar både stat och kyrka och han ger ut inte mindre än tre tillbakadraganden där han tog tillbaka allt. Boken blir mycket spridd och debatterad i hela europa.

1761 kom d'Holbachs "Kristendomen avslöjad". 1770 kom hans huvudverk "Naturens system" där han beskriver en naturalistisk världsbild. Den har kallats kulmen för upplysningstidens ateism.

de la Mettrie gillade de antika hedonisterna som också var atomister. Helvetius och d'Holbach visar en påverkan från Hobbes. d´Holbach skulle Marx komma att hylla som en föregångare. Samtidigt så var andra upplysningsfilosofer som Diderot och Voltaire inte ateister.

Voltaire skrev "Antimachiavelli" för sin beskyddare fredrik av Preussen som gärna ville bli sedd som en upplyst monark. Han gynnade konster och vetenskaper och hyste landsflyktingen Voltaire.

Han var även en erövringsbenägen krigsherre som envetet försökte att utvidga sitt lilla kungarike. Preussen millitäriserades i hög grad och man sa att Preussen inte längre var ett land med en armé utan en armé med ett land. Alla krigsföra män i landet fick gå ut i krig.

Var detta en motsättning i Fredriks personlighet? Eller var hans upplysningsideal bara ett ytligt sätt för en narcissist att hänga med i tiden? Den preussiska kadaverdisciplinen skulle så småningom gå i arv till nazityskland.

Liknande frågeställningar kan man antagligen ställa om Napoleon. De tidstypiska upplysningsideal han hyste tycktes främst vara de som fick människor att underkasta sej och lyda honom. Han var en av de första som kallade sej själv "liberal" samtidigt som han krönte sej själv till kejsare eftersom han inte erkände någon överhöghet som kunde kröna honom.

När Laplace skrev om solsystemet så frågade Napoleon varför han inte hade nämnt gud i sin avhandling. Det var kutym att åtminstone tacka gud i inledning eller avslutning. Den religiöse fritänkaren Newton hade även sett sej tvungen att ta till Guds ingripande hand som förklaring till att solsystemet kunde vara stabilt över en längre tid. Laplace svarade så Napoleon "je n'ai pas eu besoin de cette hypothèse", "jag hade inget behov av den hypotesen". Det var antagligen första gången som Gud hade blivit beskriven som en "hypotes".

Hegel blev preussisk nationalfilosof och lärde att religion, filosofi och vetenskap var fullt förenliga, även om det ryktas att han egentligen var tvingad till det.

Vänsterhegelianen Feuerbach skulle göra ateismen populär i vänsterhegelianska kretsar. Bakunin och Marx fick sin ateism från honom. Feuerbachs ungdomliga panteism förändrades under hans liv till en ateistisk-egoistisk livssyn på hans ålders höst. Nånstans i mitten av sin utveckling så skrev han att gudsbilden egentligen föreställde allt det bästa som fanns inom människan själv.

Under medeltiden var det inte okänt med bondeuppror. Desssa bönder var i princip aldrig ateister. Ateism är inte alls något nödvändigt för en upprorisk befolkning. Tittar man på de namnkunniga ateister som jag har nämnt här ovanför så tillhör de snarare någon slags bildad medelklass.

Lustigt nog så är ateister ofta mer moraliska människor än vad religiösa människor är. När religiösa säger att Gud behövs för ett moraliskt leverne så talar de ofta av egen erfarenhet. Ateister är ofta människor som inte behöver någon gud för att vara moraliska mot sina medmänniskor. (Jurister skulle kunna vara ett undantag.)

Kanske missbedömde de tidiga ateisterna sin publik när de alla förespråkade egoism? Det finns något väldigt naivt och tragiskt över människor som hyllar egoism som ideal och ideologi, istället för att försöka dölja det.

Och psykopater tycks oväntat nog inte vara speciellt ateistiska alls. De är bara fullständigt amoraliska iallafall. Om nånting så gör det dem bara mer gudomliga, eftersom gudarna står över moralen.

Och de vanliga religiösa moralisterna? De visar ännu idag inga tecken på att försvinna. Och deras gudsbild tycks ibland föreställa en ganska inskränkt och småaktig gud, vad nu Feuerbach hade sagt om det.