Tempus Fugit

Eric Arthur Blair , född "undre övre medelklass" som tillhörde den frihetliga vänstern men som är mest känd för att ha kritiserat totalitära ideologier i "1984" och "Djurfarmen". Mest hänvisad till av liberaler och konservativa som verkar använda honom mot kommunism, med antagandet att all socialism är totalitär, vilket inte alls var vad Blair själv tyckte. I 1984 visar han hur totalitära regimers mål är att göra undersåtarna till villiga anhängare, med alla medel, så att förtryck i enkel mening inte behövs.

Han växte upp i kolonierna, med en pappa som sysslade med opiumodling i brittiska imperiets tjänst. Blair tog dock inte avstånd från kolonialism förrän han i vuxen ålder hade studerat fenomenet på nära håll. Likaså blev han inte socialist förrän han själv hade utforskat hur de arbetande klasserna egentligen hade det.

Född i en relativt säker och skyddad miljö bestämmer sej Blair för att utforska samhället och göra sej själv till en författare och journalist, vilket tydligen inte gick så enkelt och smärtfritt för honom. Han skapar George Orwell. Även om Orwell levde fattig bland de fattiga tills han knappt kunde ta sej därifrån av egen kraft så blev han antagligen aldrig en av dem. Då krävs det att man föds där.

Orwell kämpade med dålig hälsa och dålig ekonomi större delen av livet. Han fick ofta kompletera journalistiken med olika ströjobb. Han fick även en skottskada i halsen under spanska inbördeskriget. Han avled 1950 46 år gammal av tuberkulos. Han har varit mer uppskattad efter sin död än medan han levde. Djurfarmen blev 1945 hans första succé trots att den kritiserade Sovjet som då var rätt populärt i vissa kretsar. Boken blev 1955 den första av hans böcker som filmades.

Han var lång, lugn, analytisk, en enstöring och hade stårt för politiska auktoriteter och konventionella tankesätt. Han var tydlig med att språk och tankar var maktinstrument liksom våld och lagar. Kritisk till förutbestämda politiska kategorier som styr våra tankar , vägrade att helt enkelt vara höger eller vänster. I tur och ordning kallade han sej tory-anarkist (frihetlig höger?), demokratisk socialist (antistalinist) och revolutionär patriot.
"Vi är i en konstig period i historien i vilken en revolutionär måste vara en patriot, och en patriot måste vara en revolutionär,"

Hans mest kända och diskuterade bok är 1984. Här är en ansats till en analys:

Den naturliga elitcirkulationen har avstannat. En och samma elit sitter stadigt vid makten tack vare nya makttekniker som inte har funnits tidigare i historien. Samhället är en överreglerad totalitär institution som minut för minut utsätter medborgarna för massiv hjärntvätt. Trots detta förekommer det dissidenter som måste tas om hand om.

Det finns en hemlighet med det inre partiet som läsarna inte får reda på. Det är antagligen inte att Storebror och hans motståndare Emmanuel Goldstein inte är riktiga personer längre om dom någonsin har varit det. Man kan undra varför partiet först måste hjärntvätta dissidenterna med utstuderad psykisk tortyr tills de blir övertygade anhängare och älskar storebror av hela sitt hjärta bara för att sen mördas av partiet. Whats the point?

Proceduren är inte rationell och det inre partiet styrs inte enbart av rationella motiv som man kanske skulle kunna tro. Jag tror att den stora hemligheten med det inre partiet är att det också är offer för makten, för samhällsstrukturen. Det inre partiets medlemmar är dömda till sin position liksom yttre partiet och massan av proler.

Ta detta citat:

The Party seeks power entirely for its own sake... We are different from all the oligarchies of the past, in that we know what we are doing. All the others, even those who resembled ourselves, were cowards and hypocrites. The German Nazis and the Russian Communists came very close to us in their methods, but they never had the courage to recognize their own motives. They pretended, perhaps they even believed, that they had seized power unwillingly and for a limited time, and that just round the corner there lay a paradise where human beings would be free and equal. We are not like that. We know that no one ever seizes power with the intention of relinquishing it. Power is not a means, it is an end. One does not establish a dictatorship in order to safeguard a revolution; one makes the revolution in order to establish the dictatorship. The object of persecution is persecution. The object of torture is torture. The object of power is power. (Part III, chapter III)

Detta är inte rationellt. Makt för sin egen skull är en primitiv impuls, liksom förföljelse och tortyr för sin egen skull. Rationalitet har en tendens att förvandla allting till medel, inte till mål i sej själv. Hela samhället är byggt enbart på en enda primitiv princip - makt. Detta samhälle fungerar mycket dåligt eftersom alla resurser går åt till att kontrollera de egna medborgarna. Det inre partiet utgör bara två procent av medborgarna och deras "lyxliv", vilket innefattar kaffe, vin, socker och fungerande hissar, räcker inte för att förklara det armod som massan lever under. Allting handlar enbart om att bevara maktstrukturen vilket inte leder till nånting.

There will be no curiosity, no enjoyment of the process of life. All competing pleasures will be destroyed. But always - do not forget this, Winston - always there will be the intoxication of power, constantly increasing and constantly growing subtler. Always, at every moment, there will be the thrill of victory, the sensation of trampling on an enemy who is helpless. If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face ...for ever. (Part III, chapter III)

Det låter inget roligt alls att vara medlem i inre partiet. Att vara mest priviligierad i ett skitsamhälle är inte vidare bra. För att stå ut måste man inbilla sej själv att man är sadist om man nu inte är psykopat på riktigt. Även de inre partimedlemmarna ljuger för sej själva.

Jag antar att det är möjligt att de nya möjligheterna till maktutövning har rubbat samhällets psykiska balans.

Och så, till sist, en sång.

Andra bloggar om

politik

samhälle

Orwell

1984

Storebror

George Orwell