Tempus Fugit

Om det här inte kommer att verka vettigt alls så får jag skylla på att jag går på receptbelagda painkillers just nu :-)

I Hegels filosofi så går filosofin mot sin fulländning. Världshistorien är enligt honom andens utveckling mot fullbordan vilket sker just i Hegels egen filosofi, vilken alltså blir lustigt självrefererande. För Derrida så har den pampiga finalen inte samma charm som för Hegel. För honom innebär den att alla snart måste gå hem.

"I ett givet formellt system är en sats, som varken är sann eller falsk, obestämbar med avseende på axiomsystemet. Derrida talar på liknande sätt om ord som är obestämbara: de är termer vars dubbla innebörd inte kan bemästras. Och det är betoningen av dessa ord, den metafysiska textens ytterlighetspunkter, som får den andra texten, den första textens skuggbild, att träda fram. Identiteten ( i betydelsen omöjlighet att särskilja) mellan gott och ont, mellan närvaro och frånvaro, mellan liv och död, visar sej i ordet "pharmakon" i Platons text, i ordet "supplément" i Rousseaus text, i ordet "hymen" i Mallarmes text, osv."

(Descombes s.167)

Descombes verkar här referera till Gödels ofullständighetsteorem som säger att vissa frågor inte går att avgöra.

"Hur långt från Hegel står Derrida? Vad är det hos la différance som inte kan återföras till den hegelianska dialektiska identiteten? (...) Derrida talar själv om en "på samma gång obetydlig och genomgripande förskjutning". Han tillstår också att debatten med Hegel är oändlig och omöjlig att avsluta. Det parti som Derrida spelar mot mästerfilosofen kommer alltid att fortgå"

(Descombes s.164)

"Dessutom kan Mallarmés hymen inte särskiljas från Hegels identitet: den är dess skuggbild. Ty hymen betyder såväl äktenskap som mödomshinna. Det finns alltså hymen (jungfrulighet) när det inte finns hymen (könsakt), och det finns inte längre hymen (jungfrulighet) när det finns hymen (äktenskap). Hymen är lika mycket skillnaden (mellan ungmöns inre och yttre, mellan begär och fullbordan) som upphävandet av skillnaden. Den är upphävandet av "skillnaden mellan skillnad och icke-skillnad". Men identiteten mellan skillnad och icke-skillnad kan inte särskiljas från den identitet mellan identitet och icke-identitet som Hegel uppställt. Ingen kan säga om den dialektiska identiteten och skillnaden är samma sak eller inte. Ingen Mästare kan längre avgöra det. Om man i detta spel, "där den som förlorar vinner", säger "identitet" så förändras denna strax till skillnad, och om man finner en skillnad så omformas denna till identitet. Och detta så till den grad att Hegels seger inte längre kan särskiljas från hans nederlag. Vilket resultat spelet får är omöjligt att bestämma. Hans seger är hans nederlag, men hans nederlag är hans seger. Spelet kommer att pågå för evigt."

(Descombes s.167f)

O, really? Det vore väl synd om historien vore slut där? Hegel vill tolka varje skillnad som en högre identitet och Derrida vill hitta skillnader i varje identitet. Det är Derrida, en part i målet, som säger att Hegel kommer att misslyckas att avsluta sitt projekt. Jag tycker inte att det är självklart att Derrida (rerun) kommer att överskrida (override) Hegel (fullstop). Det verkar svårt att avgöra.

Detta påminner om Turings The Halting Problem som innebär att en turingmaskin inte kan avgöra om ett visst program kommer att få en annan turingmaskin att stanna eller fortsätta för evigt.

(Alla citat ur "Modern fransk filosofi 1933 - 1978" av Vincent Descombes ISBN 91 85258 27 X)

Andra bloggar om