Tempus Fugit

Noam Chomsky försvarar vetenskapen mot postmodernismen. Han kritiserar inte sociobiologin eller evolutionär psykologi. Snarare tvärtom.

För min del så är det snart 25 år sen som jag kritiserade postmodernismen för första gången i min ”b-uppsats” i sociologi.

Istället för att vänstern måste tro på the blank slate så föreslog jag en gång ett alternativ som jag tyckte kändes realistiskt: Jag beskrev vänsterns människosyn som god  och högerns människosyn som ond och tillade att jag själv trodde att människan var både ond och god. Detta är raka motsatsen till the blank slate som innebär att människan är varken ond eller god. Man kan göra en fyrfältstabell:

Nature                 Nurture

höger   Hobbes    Durkheim

vänster Chomsky Foucault

Själv står jag närmast ”Chomsky”, och alltså längst ifrån ”Durkheim”. Foucault sa aldrig att människor inte hade någon natur utan han vägrade att diskutera frågan. Men utan mänsklig natur, varför vara liberal/vänster?  Är inte Durkheim mera koherent?  Den auktoritära vänstern tycker ju inte att deras auktoritarianism förtrycker människor eftersom de inte har någon natur att förtrycka. Oklart då varför de vill vara vänster. Kanske anser de att det är inkonsekvent av samhället att behandla människor olika eftersom människor är lika enligt dem. Jag vill ju befria människans natur, åtminstone den goda sidan. De vill något annat.

Det är viktigt att människor är sej själva - hjälp dem att finna sej själva och att vara sej själva

Känn dej själv. Lev och låt leva

Så vilka är det som vill tro på the blank slate? 

Tja, alienerade människor som inte känner sej själv eller som inte förstår sej på andra. 

Men även auktoritära människor som vill att människor ska kunna lyda order snabbt och effektivt ser gärna att (andra) människor är formbara som lera. 

En annan bra bok är Daniel Kahnemans Tänka snabbt och långsamt (2011). Han fick Riksbankens ekonomipris 2002, trots att det mesta som han säger är kritik av samtida ekonomisk teori. Som Kahneman säger så har inte ekonomerna rusat för att göra om sin disciplin efter Kahnemans kritik. Han skulle även kunna ha haft större inflytande över psykologin.

Ironiskt nog, eftersom boken mycket handlar om hur och varför människor begår misstag, så begår Kahneman själv några misstag i boken. Så länge som han beskriver sin egen forskning så är han på det säkra men sen så tar han även upp en del annan psykologisk forskning som har motbevisats efter att Kahnemans bok kom ut 2011. Det rör sej dock bara om några sidor i en tjock bok.

Människans tänkande kan beskrivas som indelat i två olika system - ett för snabba beslut och ett för noga genomtänkta beslut. System 1 och system 2 påminner lite om Freuds primär och sekundärdrift.

Kahnemans kritik av "ekoner" och ekonomisk teori ställer jag mej helt bakom.

En överaskning för mej var att de flesta människor identifierar sej mera med ett ”minnessjälv” än med ett ”upplevelsesjälv.” De flesta människor är det ihågkommande självet och inte det upplevande självet till den grad att de kan tänka sej att genomgå en operation utan bedövning bara de inte minns det efteråt! Hur bizart som helt!

Även intressant var ”inramningens effekter”. Med olika inramning så tolkar vi moraliska dilemman på olika sätt men utan inramning så har vi inga moraliska intuitioner alls! Det är därför som det finns spinndoctors.

Många med psykiatriska problem mår tydligt bättre om man förbättrar deras ekonomi. Detta räknas dock inte som en ”psykiatrisk” lösning på ett ”psykiatriskt” problem.

Stress tycks vara en viktig miljöfaktor som nästan jämt dyker upp som utlösande faktor vid mentala problem.

Sk. ”moralisk behandling” av mentala problem uppfanns 1796 samtidigt av franske doktorn Philippe Pinel och engelske kväkaren William Tuke. Detta går i korthet ut på att man ska behandla sinnessjuka väl istället för att behandla dem dåligt.

Moderna vetenskapliga metoder, labbexperiement o.dyl. började att användas i psykologiska sammanhang i mitten av 1800-talet.

Samtidigt var spiritismen stor i mitten av 1800-talet. Wallace som upptäckte det naturliga urvalet samtidigt som Darwin blev senare spiritist. Han accepterade inte Darwins evolutionära psykologi.

Det har alltid funnits en spänning mellan mera ”vetenskapliga” och mera ”andliga” skolor. I slutet av 1960-talet så försökte ett fåtal att överbrygga klyftan men det gjorde dem mest bara impopulära i bägge lägren.

Annars så är ju den kanske äldsta psykiatriska teorin demonisk besatthet.

Även inom psykiatrin är klyftorna stora. Neurokemister och samtalsteurapeuter hånar öppet varandra.

Neurokemin har trampat vatten ett tag. (Social)psykologin har ”nyligen” råkat ut för en ”upprepbarhetskris.” Nånstans har jag läst att hjärnforskningen kommer att gå in i en gyllenne tidsålder om tio år eller så. (Håll tummarna.)

DSM-5 kritiseras för att ”saying nothing about the biological underpinnings of mental disorders.” 

British Psychological society kommenterade "clearly based largely on social norms, with 'symptoms' that all rely on subjective judgements... not value-free, but rather reflect[ing] current normative social expectations"

I Sovjet fängslades dissidenter som psykiskt sjuka. Antipsykiatrirörelsen hade kanske vissa poänger. 

Det har föreslagits att alla terapiformer fungerar ungefär lika bra. Det har också föreslagits att eftersom behandligsarbetet ibland kan ta väldigt lång tid så handlar det snarare om att problemen försvinner av sej själv när man kommer in i en annan livsfas. Om man dömmer en 20-årig man till 20 års fängelse så har han ju en annan biologi när han kommer ut: mindre testosteron osv.

Samtidigt är det ju ofrånkomligt att det finns människor med psykiatriska problem som behöver hjälp.
Men finns det en psykiatri som kan hjälpa dom?

Frågan har ställts: is psychiatry dying?

 Den teoretiska sidan av psykiatrin verkar ha problem. 

 Beteendegenetik tycks replikera.

Kognitiv psykologi tycks också replikera hyfsat.

Mentala problem har kopplats till olika personlighetsdrag och bägge har kopplats till biologi och genetik.

Det verkar som att mentala problem är extremfall av olika normala personlighetsdrag.

“Mental illnesses can be viewed as maladaptive or extreme variants of personality traits.” 

-Dr. Chi-Hua Chen

DSM-5 utgår från en kategorisk modell där diagnoser är klart avgränsade. Ett alternativ är en ”kontiunuerlig” modell eller en ”spektrum”modell eller en ”dimensionell” modell. En del anser att det är en teoretiskt bättre modell även om den inte är lika praktisk ute på fältet.

Annars är det mest pengar och resurser som psykiatrin saknar. Ett sätt att få folk att respektera människor med mentala problem vore att helt enkelt beväpna dom. 

Vi kan vara förvissade om att både Gud, frihet och odödlighet är metafysiska sanningar, trots att dessa inte är syntetiskt-apriori, säger Kant. 

Några citat ur Kritik av det praktiska förnuftet:

”PURE practical reason postulates the immortality of the soul, for reason in the pure and practical sense aims at the perfect good (summum bonum), and this perfect good is only possible on the supposition of the soul's immortality. It is the moral law which determines the will, and in his will the perfect harmony of the mind with the moral law is the supreme condition of the summum bonum.”
-Kant

THE pure practical reason must also postulate the existence of God as the necessary condition of the attainment of the summum bonum.
-Kant

The highest happiness can only be conceived as possible under conditions harmonising with the divine holiness.
-Kant

Kant verkar mena att Gud, frihet och odödlighet är nödvändigheter för att inte livet och existensen ska vara absurda. Alltså bör vi förutsätta att de finns. Att vi verkar behöva dessa gör dem dessutom mer troliga.

Men går det fortfarande idag att tro på Gud, fri vilja och odödlighet?

Graham Lawton har bedrivit forskning som han tolkar som att en tro på det övernaturliga egentligen än något medfött.

“atheism is psychologically impossible because of the way humans think,”
- Graham Lawton

Att tro på fri vilja tycks vara nödvändigt för lycka och meningsfullhet. Dessutom planering och ansvarsfullhet. Livets mening har jag tidigare skrivit om här och här.

T.o.m. människor som kallar sej ateister kan tro på ett liv efter döden.

Alfred Ayer plockade upp Bertrand Russells fallna mantel som ledare för den analytiska filosofin när Wittgenstein inte ville ha den. Trots att hans filosofi i stort blev motbevisad när Quine publicerade Two dogmas of empiricism 1951 så var Ayer fortsatt populär fram till sin död 1989. Detta berodde nog delvis på hans charmiga och aningen självgoda personlighet. 

Jag tror att jag har hört att Ayer agerade sekulär präst för Faulkner på hans dödsbädd, men jag hittar ingenting om det på nätet. Dock kan det påminna om en scen i Faulkers ”A fable”.

Den livslånge ateisten erkände sej ha haft en nära-döden-upplevelse när han satte en bit lax i halsen, vilket han dock snart tog tillbaka. Inte ens när han fick empirisk verifikation så verkar han ha velat tro.  Gräver man litegrann så tycks han dock ha haft en ännu märkvärdigare upplevelse än vad han först erkände.

Mycket av diskussionen kring detta går tillbaka till Platons dialog Faidon; kropp och själ, ande och materia, rationalitet och empiri, förnuft och känsla, verklighet och uppenbarelse, enhet och mångfald, perfektion och ofullkomlighet, odödlighet och dödlighet, varaktighet och förändring, evig och timlig, gudomlig och mänsklig, himmel och jord, ställs här upp som par.

Huvudargumentet i Faidon är att liv och medvetande inte är något sekundär eller härlett utan tvärtom primärt och orsakande - själen orsakar den levande kroppen t.ex. Dessutom tycks vi minnas tidigare reinkarnationer.

 Husserl som grundade den kontinentala filosofin skriver att medvetandets djupare nivå inte kan sluta att existera bara för att det vardagliga jaget dör. Det ”transcendentala egot” är odödligt.

Peirce som grundade pragmatismen menar att varje kognition måste tolkas av en följande kognition för att vara en kognition. Kognitionerna kan därför aldrig upphöra. Teckenkedjorna är oändliga.

Swedenborg ansåg att det i princip var möjligt för vem som helst att tala med de döda och änglarna i himlen om vi bara övade upp den förmågan. Ett sekel senare så skulle den spiritistiska rörelsen se honom som en föregångare.

Laura Huxley skrev 1968 i en epilog till en biografi, This timeless moment, som hon skrev om Aldous Huxley, att hon hade träffat ett medium. Flera seanser hölls. Från andra sidan så ville Aldous ge ett bevis på livet efter döden. Laura fick flera referenser till böcker och sidor i Aldous bibliotek

”Aldous says that you are going to recieve what eventually is going to be considered classical evidence of survival of the personality and consciousness, not something that can be explained by telepathy or other theories.”

Mediumet beskrev en bok med ett citat i Aldous bibliotek där han själv aldrig hade varit. Det visade sej vara

Proceedings of the Two Conferences on Parapsychology and Pharmacology, sid 17 rad 23:

”Parapsychology is still struggling in the first stage. These phenomena are not generally accepted by science although many workers are firmly convinced of their existence. For this reason the major effort of parapsychological research has been to demonstrate and to prove that they are working with real phenomena.”

(Unknown Huichol av Jay Courtney Fikes)

Trott om du vill.

Greg Egan skriver i Permutation city om hur priset för odödlighet är att ge upp vår egen personliga identitet; inte bara genom att mångfaldigas i flera alternativa världar utan även genom att tillåta sej att utvecklas och förändras och inte längre vara fullständigt identisk.

Precis som antika indiska filosofer hävdade så verkar det mesta vara vibrationer. Men är det musik? 

Musik definieras som nånting skapat av människor och för människor.
Om djur, växter eller mineraler producerar ljud organiserat i tiden så är det iallafall inte musik, per definition.
De relevanta förklaringsmodellerna anses därför vara psykologiska och sociala/kulturella.
Det finns dock även evolutionär musikologi och biomusikologi och zoomusikologi.

Kan en solnedgång vara vacker utan att någon ser den?
Kan ett ljud vara vackert utan att någon hör det?

Med tanke på hur artificiella musikljud är, varför påverkar de oss så mycket? Vi är ju anpassade till en naturlig tillvaro utan artificialiteter.

Musik påverkar hjärnvågorna, harmoniserar olika delar av hjärnan, påverkar andning och hjärtrythm och kan göra detta med flera människor samtidigt.

Dans kan ursprungligen vara en gemensam rytmisk rörelse som kan få oss att bli en kropp utan att ens röra vid varandra.

t.o.m. på slagfält så har trummor och annan musik ansett vara användbara.

Om Finland är landet med flest metallband så är Sverige det körtätaste landet i världen. I körmusik så har det påvisats att andning och även hjärtrythm synkroniseras hos deltagarna.

Metamusik som sägs kunna sätta hjärnan i olika frekvenser mha musik påstås t.o.m. kunna orsaka mystiska upplevelser.

En del vill inte träna utan musik, en del vill inte göra läxan utan musik. Musik hjälper oss att kontrollera vår egen hjärna och dess tillstånd. Mha musik kan vi t.ex ha tillgång till hela vårt känsloregister vilket det kanske inte finns underlag för i yttre upplevelser.

Det visar sej också att olika personligheter föredrar olika slags musik.

 Vissa inslag i musik tycks vara universella. Inte bara rytm och toner och sånt utan även tolkningen av viss musik som glad, ledsen eller skrämmande tycks fungera för alla människor. Kanske finns det både en privat, en kulturell och en universell sida av musik.

”And so basic chord structure comes from physics. It’s not a choice.”
-DR. CHAZELLE

Under renässansen så började harmonik att användas i högre grad vilket symboliserade kosmos och sfärernas harmoni.
Efter Kepler och Kopernikus så förändrades synen på kosmos och musiken utvecklades till fugan och barocken.

Bach ansåg sej hålla på med vetenskap och upptäckte musiken snarare än skapade den.

Musiken var mycket matematisk under hans period och känslor var lite grann av ett bihang.

Hans flerstämmiga musik hade inte samma förgrundsfigur/bakgrund-tänkande som har varit förhärskande sen dess.

Alla stämmor var likvärdiga.

Detta drag inspirerade även Mozart som inspirerade Beethoven.

De flesta kompositörer har dock ansett att det blir för krångligt både för kompositören och publiken.

Normen har därför varit melodistämma med komp.