Tempus Fugit

19 mars i år återvände Arthur C Clarke till den gamla världen vid 90 års ålder. Jag var dock upptagen med flera olika saker då och skrev ingenting omgående. Clarke var en av de absolut största sf-författarna under 1900-talet. Det är inte alla av hans verk som har klarat tiden tand så bra men han har lämnat en del imponerande bedrifter efter sej.

Från början försökte han mest skriva hård sf där teknik och vetenskap var viktigt för handlingen och där tekniken och vetenskapen helst skulle vara trovärdiga trots att historierna utspelade sej i framtiden.

Detta tema skulle han dock komma att kompletera med en fascination för det ännu okända (att skilja från det direkt övernaturliga). (Egentligen är det andra temat dominant i hans allra första berättelse Against the fall of night.) Berömda har Clarkes sk. tre lagar blivit:

"Clarke's three laws

From Wikipedia, the free encyclopedia

Arthur C. Clarke formulated the following three "laws" of prediction:

1. When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong.

2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.

3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic."

"In his 1999 revision of Profiles of the Future, published in London by Indigo, Clarke added his Fourth Law:
4. For every expert there is an equal and opposite expert."

Clarke är berömd för att ha varit den förste som populariserade idén med geostationära kommunikationssatelliter, i oktober 1945, 14 år innan Sputnik. Pga detta så är den geostationära banan nu även känd som Clarke orbit eller the Clarke belt. Han har skrivit om hur han blev avrådd från att söka patent på idén.

Efter de enorma framgångarna med filmen och boken "2001" så blev Clarke mycket efterfrågad som kommentator till teknik och vetenskap i medier, inte minst Apollo-rymd-programmet. Kommandomodulen på Appollo 13 döptes även till "Odyssey" efter "2001". En marssond har senare också fått heta Odyssey.

"Most technological achievements were preceded by people writing and imagining them," har han sagt. "I'm sure we would not have had men on the Moon if it had not been for H.G. Wells and Jules Verne. I'm rather proud of the fact that I know several astronauts who became astronauts through reading my books."

Som en parafras på William James har Clarke föreslagit att utforskandet av solsystemet skulle kunna fungera som en "moral equivalent" till krig, som ett utlopp för motiv som annars skulle kunna leda till kärnvapenkrig. Dvs rymdkapplöpningistället för kapprustning.

I en intervju med Alan Watts sa Clarke att han inte kunde glömma eller förlåta de ohyggligheter som religionerna har lett till och i en intervju 1972 erkände han en motvilja mot religion.

Detta är även intressant eftersom han tar upp en del religösa teman i vissa berättelser. En del av hans framgångar kan förklaras av att hans storslagna berättelser tillåter materialister att känna lätt religiösa känslor.

I sina skrivna instruktioner till sin begravning skrev han att: "Absolutely no religious rites of any kind, relating to any religious faith, should be associated with my funeral."

2000 uppgav clarke i en SriLankesisk tidning att "I don't believe in God or an afterlife," och att han var ateist. Han var även med i International Academy of Humanism, men intressant nog så sa han sej även vara "crypto-Buddhist" och menade att buddhismen inte är en religion.

Clarke skulle vara med i Wired Magazines tema med historier på bara sex ord, men han skrev tio ord istället och vägrade att ändra sej:

"God said, 'Cancel Program GENESIS.' The universe ceased to exist."

(Datorn som universalmetafor, ett återkommande tema på den här bloggen.)

Det är kanske hans tredje lag som är hans mest karaktäristiska bidrag till sf-genren. Vår häpnad inför det fantastiska beror aldrig på att det är naturvetenskapligt omöjligt utan alltid på att vi eller hvudpersonerna inte förstår hur det görs.

Han försöker inte förklara eller åskådligöra framtida eller utomjordisk teknologi utifrån kända tekniker. Men han låter dem inte heller bryta mot naturlagarna. I "3001" så kan monolitens byggherrar t.ex inte bryta ljushastigheten, hur mäktiga de än verkar (s.229)

Hans första roman Against the Fall of Night utspelar sej om en miljard år. Efter en högteknologisk civilisation så har mänskligheten börjat att gå bakåt igen. Ställda inför tekniken från fornstora dagar så begriper människorna ingenting. Han skrev senare om historien som The City and the Stars som sägs mer tydligt ha ett parareligiöst tema, med alternativa svar på religiösa frågor.

Även "The Sentinel" som 2001: A Space Odyssey baserades på har denna karaktär. I "2001" är mänsklighetens skapare en högteknologisk ras som redan för årmiljoner år sedan lyckades utveckla sin teknik bortom fasta materian och sedan dess fortlever som en slags mäktiga energivarelser utan fasta kroppar.

Idén att evolution plus intelligens med tiden leder till gudaliknande livsform finns även i Childhood's End där mänskligheten måste utvecklas till något posthumant för att överleva. I

nspirationen till detta tema tycks ha kommit från Olaf Stapledon, vars fantasyromaner utspelar sej under årmiljoner. Clarke säger om Stapeldons bok Last and First Men att "No other book had a greater influence on my life ... [It] and its successor Star Maker (1937) are the twin summits of [Stapledon's] literary career".

Clarke är också inspirerad av Charles Fort och hade t.ex en tv-serie om antik okänd teknik och annat oförklarat (som t.ex kristallskallarna.)

Mike Oldfield har gjort en platta som heter Songs of Distant Earth som baseras på Clarkes roman med samma namn. Oldfield har även fler låtar som är uppkallade efter Clarke-historier på andra album.

När journalister frågade honom om han var gay brukade han svara "No, merely mildly cheerful."

andra bloggar om
Arthur C Clarke,
science fiction,
böcker,
litteratur,

Ray Bradbury ska fylla 88 i år och hade en svenskfödd mor. I år är det 70 år sen han började att publicera sej. Han träffade av en slump Christoffer Isherwood och gav honom en kopia av The Marsian Chronicles som Isherwood gav en positiv bedömning, vilket hjälpte en del eftersom Isherwood var en respekterad kritiker. Bortsett från Chronicles som startade hans karriär så är Ray mest känd för Fahrenheit 451.

Han har dock skrivit många böcker och noveller och många av dom har också filmats. Han gav ut senaste romanen 2006 och senaste novellsamlingen 2007. Jag har inte läst den men "451" syns tydligt på omslaget.

Bradbury hävdar att Fahrenheit 451 inte handlar om statlig censur utan om kulturell utarmning och faran med tv och masskultur. Ge folk något riktigt lättuggat så vill de snart förbjuda fibrer.

"Kom ihåg att brandmännen egentligen inte är nödvändiga. Allmänheten slutade självmant att läsa böcker."(s.76)

Nog för att den även handlar om de senare sakerna men jag tror nog att den även handlar om censur. Bradbury är en kille som gillar att bråka och säga emot. Han förnekar t.ex också att han är en science fiction författare.

"När började alltsammans frågar du, med det här jobbet som vi har, hur uppstod det, när , var? Tja, jag skulle vilja påstå att det egentligen började med vad vi kallar inbördeskriget. Även om våra handböcker hävdar att det egentligen började tidigare. Men faktum är att vi inte hade stora chanser förrän fotograferingskonsten började visa vad den dög till. Då började det - filmerna i början av 1900-talet. Radion. Televisionen. Allting började började nå massan. (...)
Och därför att de nådde massan så blev de enklare (...)
En gång i världen vädjade böckerna till några få människor, här, där, överallt. De hade råd att vara annorlunda. Det fanns gott om svängrum i världen. Men så blev världen full av ögon och armbågar och munnar. Fördubblad, tredubblad, fyrdubblad befolkning. Filmerna och radion, tidningarna, böckerna plattades till och jämnades ut för att passa genomsnittsmallen. förstår du?" (s.49)

"Skoltiden förkortas, disciplinen slappar, filosofi, historia, språk stryks, modersmålet och stavningen vårdslösas (sic) mer och mer, slutligen ignoreras de nästan helt. Livet levs för ögonblicket, jobbet räknar man inte med, och efter det väntar nöjena överallt. Varför ska man lära sej något annat än att trycka på knappar, vrida på kontakter, passa in skruvar och muttrar?" (s.50)

"När skolorna släppte ut allt fler löpare, hoppare, racerförare, mekaniker, hårdhudingar, flygare och simmare i stället för granskare, kritiker, folk med kunskaper eller folk med skapande fantasi så blev naturligtvis ordet 'intellektuell' det fula ord det förtjänade att bli." (s.52)

"En bok är detsamma som en laddad bössa i huset brevid. Bränn den. Ta skotten ur vapnet. Tukta människans sinne. Vem vet vem som kan bli skottavla för en beläst människa? Jag? Jag skulle inte stå ut med dem en minut." (s.53)

"Färgade människor tycker inte om 'Little Black Sambo'. Bränn den. Vita människor trivs inte riktigt med 'Onkel Toms stuga'. Bränn den. Har någon skrivit en bok om tobaken och lungcancer? Gråter cigarettillverkarna? Bränn boken." (s.53f) (se även)

Eftersom den delvis handlar om värdet av litterär bildning så alluderar den på några litterära teman som Herkules och Antaeus, Ikarus, fågel Fenix, Hugh Latimer & Nicolas Ridley och några referenser till Bibeln.

Bradbury ska tydligen vara småputt över att Michael Moore inte frågade först innan han döpte sin film till Fahrenheit 9/11. Det är klart, man ska väl respektera legenderna medan dom ännu lever.

oh, the irony

andra bloggar om
Ray Bradbury,
böcker ,
litteratur,
censur,
Fahrenheit 451,
Fahrenheit 9/11,

Slas har gjort sitt. Jag har inte läst eller hört så mycket av Slas men det lilla jag är bekant med gillar jag. Jag kommer ihåg hans berättarröst och hans teckningar från tv, när jag var ganska liten. Sedan dess gillar jag honom. I sin sista bok från 2006 skrev han

"Jag orkar inte mer. Jag är för gammal bliven för att hålla på, och skrivmaskinen är lika gammal som jag och ingen i vårt land nu levande person som jag känner till kan laga den, putsa upp den eller byta band i den i denna datorernas tid, och ännu en period i mänsklighetens historia har nått sitt slut."

Schlaug skrev förutseende nog en hyllning redan i fjol.

andra bloggar om
Stig Claesson,
Slas

Thor avslöjar sig alltså succesivt som en syntes av Appollo och Prometheus. Han förkroppsligar den visionära förmågan att överblicka världen och att se genom alla falska anspråk, och han ger sin lärjunge något som den Vise i tredje tabån saknade nämligen en suverän illusionslöshet. Detta är en faderlig initiationsscen: en gnista av den heliga elden gör det bävande diktjaget till en stor trotsare. Det är Thorilds virila, potensladdade version av seendets nytändning. "

(Den romantiska texten. Horace Engdahl. s. 89f)



andra bloggar om
Tor,
Thor,
Thorild,
Horace Engdahl,

Vonnegut är mest känd för Slakthus 5, en inte alltför lång sf-roman som jag tolkar såhär:
allt är ok,
eftersom tiden egentligen inte finns. Vi upplever livet som en film men egentligen så är kosmos snarare som en tavla; allt bara finns och det är ingenting att göra nått åt.

Historien handlar om Billy Pilgrim som har förmågan att uppleva sitt liv i vilken ordning som helst, ungefär som tillbakablickar, fast på riktigt. Bokens språk antyder åtminstone inte att han är galen eller fantiserar utan beskriver bara hans tidshopp neutralt liksom även hur han blir kidnappad av ett ufo och bortförd till en annan planet.

Dock bevisas inget av detta för några andra människor än Billy själv så möjligheten finns ju att han egentligen har blivit galen av allt hemskt som han upplevde under andra världskriget. Berättelsen är alltså skriven i en uppbruten tidsordning men följer ändå Billys subjektiva tidsuppfattning.

Om tiden egentligen inte finns så kan människor dö men inte försvinna eftersom de ögonblick som de har levt finns kvar för evigt. De utomjordlingar som rövar bort Billy ser all tid samtidigt och har en helt annan uppfattning om saker och ting än människorna har.

Scensmoralen blir en sorts determinism och defaitism. Kommer du att t.ex döda en annan människa så har du alltid redan dödat den andra. Utan tid kan varken konsekvenser eller moraliska fördömanden finnas.

Annars är jag bara bekant med Mother Night, som även den är en historia som förmedlar defaitism. Otack är världerns lön. Recencenter skriver om hans cynism, men själv ser jag mest en sorts underfundig uppgivenhet. Filmen Skenbart tycker jag känns Vonnegutinspirerad.

Vonnegut förmedlar en hopplös värld, men jag tolkar inte hans budskap som ren sorg, även om han förökte att ta livet av sej.  Man kan lika gärna skratta.



andra bloggar om
vonnegut,
kurt vonnegut,
slakthus 5,
litteratur,
böcker

Nu är det mindre än en månad kvar till Jul och det är kanske dags att börja fundera på julklappar. Här har jag några förslag på julklappar till vänner eller kanske dej själv. Kanske en bok eller två av Henry David Thoreau, en amerikansk författare och filosof som ville leva nära naturen, skrev om civil olydnad och var en föregångare till den amerikanska transcendentalismen? Köp gärna Civil olydnad eller Konsten att vandra.

Ett annat förlag kan vara en bok av William Godwin, en engelsk författare och filosof som var gift med Mary Wollstonecraft och far till Mary Shelley. Hans bok Världen som den är; eller Caleb Williams äventyr, är en psykologisk thriller och politisk samtidigt. Han brukar räknas som en av de första anarkisterna även om han aldrig kallade sej själv för det.

Annars finns det en alldeles färsk översättning av den bok som Nietzsche själv ansåg vara det viktigaste av sina verk, Så talade Zarathustra, ett evangelium för en tid utan någon gud. Det är en bok som Nietzschetolkare ibland navigerar runt eftersom den anses svårtolkad, men har man bara lite grundkoll på Nietzsches teman så är det en givande syssla.

andra bloggar om
litteratur
lästips

Valis betraktas av vissa som Philip K Dicks stora verk eller bästa bok. Det är såvitt jag vet den enda där han själv är med i handlingen som en (?) av huvudpersonerna.

Valis handlar om ett ockult sökande efter en högre vägledning i det moderna samhället. Vad jag har förstått så är delar av boken faktiskt självbiografiska och Dick var själv intresserad av att utforska det esoteriskas moderna uppenbarelseformer.

Att söka efter andar betraktas ibland som lätt neurotiskt, men att finna andar betraktas som fullt psykotiskt. Bokens huvudperson, Horselover Fat, är en drogtestande drifter som läggs in på psyket ibland och som har en ohälsosam dragning till döende tjejer som han vill hjälpa. Ett flertal gamla religiösa och esoteriska myter sammanfogas till en privat världsbild som är sammanvävd med Horselovers privata erfarenheter och problem.

Större delen av boken så framställs det som att Horselover och Philip K Dick är vänner, men mot slutet av boken så avslöjas det att de i själva verket är samma person, eller att Horselover är en dissociativ personlighet hos Dick. I boken Valis iallafall. Detta blir komplicerat eftersom bokens Philip K Dick naturligvis inte heller är identisk med verklighetens Philip K Dick, även om boken sägs vara delvis självbiografisk.

I boken så syntetiseras Philips två personligheter när de till sist tycks som om han har hittat något som är övernaturligt på riktigt (Valis). Man kan säga att det grundläggande problemet läggs utanför honom själv. Dock försvinner detta övernaturliga fenomen igen och även om det fortfarande verkar ha funnits så är detta tillräckligt för att Horselover Fat ska spjälkas från (bokens) Philip K Dick igen. En annan tolkning är att man bara kan vara en hel människa när det övernaturliga är inkarnerat i världen.

Andra bloggar om

Philip K Dick
Science fiction

litteratur

psykologi

Nix, jag har inte läst nånting av Doris Lessing, men det verkar vara ett intressant val, bl.a eftersom hon själv tycker att hennes science fiction-serie Canopus in Argos är det bästa som hon har skrivit. Dessutom lär den vara influerad av sufism som jag också gillar. Jag tror definitivt att jag ska försöka att läsa henne nån gång.

Tillägg: här är några småroliga länkar och några om sfs underdog-ställning.

Andra bloggar om

nobelpriset

litteraturpriset

Lessing

Doris Lessing

Science fiction

Mitt i sommaren kommer så ett påskägg!

Många av hans verk hålls samman i en övergripande framtidshistorik. Här är några citat ur hans böcker.

Han blev mycket intressantare efter 1960. Själv tycker jag bäst om hans 80-talsalster som hardcore Heinleinfans dock har delade meningar om. (Ok, jag har inte läst allt.)

Han ansträngde sej för att hålla en viss vetenskaplig standard i sina historier och räknas därför som hård science fiction. Samtidigt så är hans centrala teman sociala och politiska.

Han hjältar är ofta allmänt kompetenta och han låter Lazarus Long säga att specialisering är för insekter. Insekterna i Starship Troopers antas allmänt vara en symbolik för kommunism, som för Heinlein var motsatsen till frihet.

Under sin sjukperiod så utvecklade han idén med vattensängen som senare dök upp i hans romaner. När en annan person försökte ta patent på idén med vattensängen så nekades detta med argumentet att Heinlein redan hade beskrivit den.

Han gav ut Beyond this horizon som utnyttjade många idéer från han outgivna första bok.

Heinleins andra fru sas (av Asimov) ha gjort Heinlein mycket mera radikal/liberal än vad han hade varit tidigare och Heinleins tredje fru Virginia Heinlein sägs återigen ha gjort honom mera högervriden. Heinlein och Virginia stödde t.ex aktivt USAs kärnvapenprogram under 50-talet och även McCarthyförhören.

Nästa bok Stranger in a strange land påbörjades redan innan Starship Troopers och visar en mycket mera liberal/radikal sida av Heinlein. Här försöker Heinlein kritisera traditionella amerikanska värderingar och institutioner. Heinlein ville inte färdigställa boken tidigare eftersom han inte trodde att samhället var redo för den tidigare. Den blev mycket uppskattad inom 60-talets motkultur och bland hippies. Kortfattat så handlar den om en människa uppfostrad av marsianer som kommer till Jorden och startar en ny religion.

Heinlein har själv beskrivit boken som "a Cabellesque satire of sex and religion" . Han har också sagt att den ska ställa frågor snarare än ge färdiga svar. I sin sista roman innan han dog lät han huvudpersonen säga att metafysik är till för att ställa frågor, men att man inte fick besvara dom för det var religion. Heinlein låter Lazarus Long i en annan bok säga att för att besvara de stora frågorna om universum så måste man befinna sej utanför universum.

Medan Starship troopers egentligen skrevs för en yngre läsarskara så är The moon is a harsh mistress från 1966 riktad till en mogen läsarkrets som kan hantera mångtydighet och satir. Den tar upp politiska frågor, visar komplexiteten och att ingenting blir som man har tänkt sej. Ett uppror på en månkoloni mot den jordiska överhögheten verkar i boken leda till större ofrihet, inte mindre. Här myntar Heinlein också frasen there aint no such thing as a free lunch, vilken har blivit populär bland amerikanska libertarianer. En person i boken, Professor Bernardo de la Paz, beskriver sej som en "rationell anarkist" vilket tycks innebära att han lever som han vill och accepterar att andra gör det, men han inser också att inte så många andra människor tänker så och att han tvingas leva så gott han kan i en icke perfekt värld. Lagar och institutioner existerar egentligen inte, inte på samma konkreta sätt som människor gör.

Heinlein är ju influerad från många disparata håll. Gammaldags religiositet, vetenskaplighet, millitärisk självuppoffring, liberala inställningar till sex och relationer. Det verkar som om han fick ihop det själv, men andra har ibland svårt att förstå hur han får det att gå ihop. Han verkar till sist vara någon slags libertarian, men Heinlein vill inte själv kalla sej något. Nudist var han iallafall.

Från 1970 blev hans hälsa sämre igen. Flera olika åkommor drabbade honom och 1978 fick han en av de första bypassoperationerna. Sitt sista decennium så var han både erkänd och produktiv och publicerade flera romaner från 1980 till 1988 då han dog, 71 år gammal. Han hade precis börjat skissa på sin nästa roman.

1973 publicerade han Time enough to love, som inledde hans sista och intressantaste epok. Temana där skulle följa honom till graven. Huvudpersonen är Lazarus Long som även skulle vara med i The number of the beast, The cat who walks through walls och To sail beyond the sunset. Lazarus dök dock allra först upp redan 1941 i Methuselah's Children. Lazarus är en människa som lever i över tvåtusen år och som därför hinner vara med om det mesta. I Time enough for love så är han trött på livet och vill begå självmord. Idén med panteistisk solipsism dyker först upp i The number of the beast.

Han har många starka intressanta rödhåriga kvinnor med i sina böcker, även om inte alla är såna. (Hans fru var självständig, kompetent och rödhårig.) Han förespråkar sexuell frigörelse och en mångfald av olika sorters relationer inom sex, kärlek och vänskap. Han antyder i flera böcker att homosexualitet är ok, även om han inte ansåg detta från början.

Han förespråkar en radikal individualism, skepticism inför regering och auktoriteter och i sina sena verk utforskade han filosofiska tankar kring parallella världar och evigt liv.

Förutom att ha starka kvinnor med så ifrågasätter kan könsroller och skriver även berättelser om könsbyten. Ett annat tema är tidsresor och i en berättelse lyckas en människa bli både sin egen far och sin egen mor. I en annan berättelse så bebor en manlig och en kvinnlig själ samma kropp vilket gör onani ovanligt givande.

Han är redan från början antirasist och låter oss ibland först långt in i berättelserna få veta att en av huvudpersonerna är mörkhyad.

Hans militära sida kan tyckas bryta av mot detta men det han skriver om tycks vara scoutvärden. Gemenskapen inom en liten grupp soldater som litar på varandra med sitt liv och som avskurna från sina överordnade tvingas improvisera och som räddar dagen.

Han intresserade sej för samtida idéer som freudianism, social relativism, Korzybskis general semantics och Ouspenskys fjärde väg.

Jag tror att det är i Logic of empire som han uppställer sin lag att man inte ska förklara med illvilja det som kan förklaras med dumhet. Novellen verkar annars vilja ge strukturalistiska förklaringar till sociala problem, vilket kanske är lite överraskande av ärkeindividualisten. Men så var han ju socialist i sin ungdom.

Do you grok?

Andra bloggar om

heinlein

robert a heinlein

robert heinlein

robert a. heinlein

science fiction

litteratur

böcker

The children of Hurin är en "ny" bok av Tolkien och son som ska ges ut 17:e april.

Hurins barn är den tragiska sagan om Turin Turambar och hans syster Niniel, och Turin är protagonisten. Den är tidigare publicerad i olika versioner, t.ex i Silmarillion

Berättelsen om Turin Turambar har likheter med legenden om Kullervo, en figur från det finska nationaleposet Kalevala, liksom med Oidipus och Sigurdsagan.

Turin liknar Sigurd själv, eftersom bägge är kända för att ha dödat varsin mäktiga och magiska drake. Bägge drakdödarna dör själva kort efter sina fruar, vilket dock inte är ovanligt i hjältesagor.

Turin påminner även om Sigmund, Sigurds far i Volungasagan, i den inscestuösa relation som han har med sin syster, som är en parallell till äktenskapet mellan Turin och Nienor. I Wagners opera Valkyrian, även den inspirerad av Volsungmyterna, så är Siegmund och Sieglinde paralleller till Turin och Nienor.

Det finns ett tema med svärd i Hurins barn. Eöl den mörke alven smidde två svärd ur en järnmeteorit. Anglachel: Järn av Den Flammande Stjärnan gav han till Thingol som betalning för att stanna i skogen, Nan Elmoth, men Anguriel: Järn av den brinnande stjärnan behöll han för sig själv. Det stals senare från Eöl av hans son Maeglin, när han och hans mor Aredhel flydde Nan Elmoth för Gondolin. Det antas vara förlorat vid Gondolins fall.

Thingol gav svärdet för förvaring till sin undersåte Beleg. När Beleg band loss den medvetslöse Turin, så gled eller föll svärdet och skar Turin i hans fot. Turin vaknade och kände inte igen Beleg i mörkret. Han tog tag i Anglachel och dödade honom. Turin började bära svärdet efter Belegs död. Det smiddes om av expertsmederna vid Nargothrond och döptes om till Gurthang Dödens Järn. Orcherna och alverna kallade både vapnet och Turin själv Mormegil, som betyder svart svärd.

När Turin upptäckte att hans maka Nienor faktiskt var hans syster och att hon hade begått självmord så föll han i desperation på sitt svärd. Vad som hände med Gurthang efter Turins död är okänt.

Turin har en del likheter med Michael Moorcocks Elric of Melnibone, som också är baserad på Kullervo. Båda är antihjältar som svingar tänkande svarta svärd. De dödar oavsiktligt vänner och älskade med svärden och dödas av dem. Michael Moorcocks tragiska hjälte Elric av Melnibone innehåller många element som är inspirerade av Kullervo. Speciellt tydligt är det nästan identiska svaret som bägge protagonisternas svärd ger sin herre innan självmordet.

Bägge svärden, Anglachel och Stormbringer, är en del av ett par, men den detaljen finns inte med i den tidigaste versionen av Turins historia, i Boken om Förlorade Berättelser, från 1920-talet. De första Elrichistorierna publicerades före Silmarillion, så detaljen med de två svarta svärden tycks ha hittats på av bägge författarna oberoende av varandra. Moorcock har uttryckt sitt ogillande av Tolkiens böcker och har sannolikt inte velat inspirera eller inspireras av honom.

Stormbringer har ett systersvärd som kallas Mournblade, som bars av Elrics kusin Yyrkoon. Elric och hans kusin Yyrkoon fann två svärd, de bägge runklingorna runeblades, och började slåss. Elric avväpnade Yyrkoonmed Stormbringer och Mourneblade försvann. Senare återvänder Elric till Imrryr efter en lång resa och konfronterar Yyrkoon som har gripit tronen i Elrics frånvaro. Yyrkoon har återfått Mourneblade på något sätt och angriper med det. Elric och Stormbringer dödar Yyrkoon och Mourneblade försvinner ur historien.

Det visar sig att Ödets representanter, som varken tjänar Kaos eller Lagen, återhämtar Mourneblade från undervärlden. De ger det till Elric och förklarar att the runeblades skapades för att bäras av de med Melniboneanskt blod som ett försvar mot styrkan hos Kaos' Döda Gudar. Elric ger Mourneblade till en släkting och de två dras in i en strid mellan gudar. Elric åkallar tusentals andra av Stormbringers demonsort, även de i svärdform.

Multiversum består av flera universum, många lager av dimensioner, sfärer, och alternativa världar. Där utkämpas den eviga kampen mellan Lag och Kaos, de två huvudkrafterna i Moorcocks multiversum . I alla dessa dimensioner och världar kämpar dessa krafter men en seger för antingen Lag eller Kaos skulle vara katastofalt för mänskligheten, och därför behöver en balans upprätthållas.

Den Evige Kämpen, en hjälte som existerar i alla dimensioner, tider och världar, är av ödet utvald att kämpa för Balansen - men han känner ofta inte till sin roll, och kämpar ibland mot den, utan att lyckas. Den mest kända inkarnationen av Den Evige Kämpen är Elric av Melnibone.

Alla inkarnationer av Den evige Kämpen är varianter av varandra, och kämpen kan också bli inkarnerad som följeslagare till en annan av sina exemplar, eller som följeslagare till en motsatt sida.

Några av inkarnationerna av den evige kämpen är: Jherek Carnelian, Jerry Cornelius och Corum Jhaelen Irsei (ett anagram av "Jeremiah Cornelius")

Moorcock använder sej mycket av initialerna "JC" och det är också "Jesus Christ" initialer. Moorcocks novell Behold the man som fick ett Nebula-pris 1967 handlar om en tidsresenär som tar på sej rollen som Kristus. Under den här tiden så skrev han ibland under pseudonymen "James Colvin".

Moorcock har tillåtit flera andra författare att skapa historier i hans Jerry Cornelius-universum. Brian Aldiss, M. John Harrison, Norman Spinrad and James Sallis, m.fl har skrivit sådana historier.

Serieskapare som Brian Tawn, Grant Morrison och andra har också använt Moorcocks figurer antingen direkt eller som inspiration för sitt eget arbete. Han är också vän till serieskaparen Alan Moore och tillät Moore att använda flera av hans egna copyrightade figurer i Moores The League of Extraordinary Gentlemen. De två har framträtt på scen på the Vanbrugh Theatre i London i january 2006 då de diskuterade Moorcock's arbete.

Terry Pratchetts roman Magins färg, innehåller ett tänkande magiskt svärd kallat Kring. Dets brukar tjata ändlöst om hjältarna som har ägt det och om seklerna som det låg på botten av en sjö. Dess magiska förmåga är att skapa flashiga specialeffekter under strid.

Poul Andersson skrev boken Det brutna svärdet, vars ägare konverserar med ett talande svärd innan han begår självmord. I Tolkiens Ringen-trilogi förekommer givetvis ett brutet svärd.

Figuren Anakin Skywalker i Star Warseposet har en del likheter med Kullervo. Anakin är en slav utan far, som uttrycker sin vrede genom sin kraftfulla magi, dödar sin mors mördare och som dör av egen vilja, dock inte genom självmord utan genom självuppoffring.

Andra bloggar om

böcker

litteratur

böcker

litteratur

science fiction

Philip K Dick

Philip K. Dick hade redan blivit betald och deadlinen närmade sej. Romanen skulle heta The Owl in daylight och han tänkte sej den som sin Finnegans Wake.

Han tänkte sej en annan värld där allt var ljus och visioner och som påminde om vårt himmelrike men där man inte hade några ljud alls. Genom telepati blir man medveten om vår värld med alla sina många ljud som i sin tur blir betraktad som ett sorts himmelrike av dem. De planterar in en konstruktion i en b-kompositörs hjärna för att bättre kunna uppleva alla våra ljud. Plötsligt blir han en mycket mer avancerad och respekterad kompositör.

Året var 1982 och detta var läget när Philip K Dick dog. Hans efterlevande kontaktade andra författare och frågade om någon kunde avsluta hans sista roman, men ingen tyckte att tillräckligt fanns gjort. Hans sista roman, som han själv hade höga tankar om, kommer för alltid att förbli svävande i luften.

Douglas Adams  var inte riktigt nöjd med femte delen av Liftarens guide till galaxen. Han hade haft en jobbig tid när han skrev den och det hade påverkat resultatet. Han tänkte skriva en sjätte och bättre del som kunde bli en värdig avslutning på serien.

Han hade redan påbörjat en bok som skulle heta The Salmon of Doubt,  och som från början var tänkt som en fortsättning på Dirk Gently-serien, men som han beslutade sej för nog skulle passa bättre om han gjorde om bokidén till att passa Liftaren-böckerna. Hela titeln skulle då bli The Salmon of Doubt: Hitchhiking the Galaxy One Last Time.

I det läget dog han. De fragment som redan fanns skrivna gavs postumt ut under titeln The Salmon of Doubt, och handlar om Dirk Gently.

Titeln The Salmon Of Doubt (tvivlets lax) är antagligen en variation av the salmon of wisdom  (vishetens lax) som är ett magiskt djur i irländsk mytologi. Den hade ätit nio ekollon från kunskapens träd som hade fallit den flod där laxen simmade. Laxen blev enormt stor och fick all världen kunskap. Den förste som åt av den skulle även få den kunskapen.

Poeten Finegas jagade länge laxen och fångade den till sist. Han beordrade sin lärjunge Fionn mac Cumhail att tillaga den åt Finegas. Fionn fick hett laxfett på tummen när han tillagade laxen och stack sin brända tumme i munnen och fick så all världens kunskap. Detta gjorde att Fionn senare kunde bli ledare över Fianna, de berömda hjältarna i irländsk mytologi.

Fionn mac Cumhaill är ofta med i modern irländsk litteratur. Han är med flera gånger i James Joyces bok Finnegans Wake, och titeln skulle kunna utläsas "Finn again is awake".

Det tog James Joyce  17 år att skriva Finnegans Wake  och han hade det ofta jobbigt under dessa år. När boken väl kom ut så dog han två år senare. Det blev alltså hans sista bok och var även boken som han skrev efter Odysseus (Ulysses). Odysseus är kanske 1900-talets mest analyserade bok och Joyce har själv sagt

"Jag har lagt in så många gåtor och pussel att det kommer att hålla professorer upptagna under århundraden, grälandes över vad jag egentligen menat."

Dock verkar han ha försökt att överglänsa själva Odysseus med sin nästa bok Finnegans Wake.

Han avancerade språkexperiment har gjort att många anser den nästan oläsbar. I sin essär Two words for Joyce så skriver Jacques Derrida om hur han under 60-talet utvecklade sin "dekonstruktion" inte minst inspirerad av Finnegans Wake. Derrida berättar om en gång i Tokyo:

"an American tourist of the most typical variety leaned over my shoulder and sighed: "So many books! What is the definitive one? Is there any?" It was an extremely small book shop, a news agency. I almost replied, "Yes, there are two of them, Ulysses and Finnegans Wake"." *

Andra bloggar om

litteratur

och

Philip K Dick

och

Douglas Adams

och

James Joyce

och

Jacques Derrida

ISBN: 91-72-63776-5
är på ytan en lättläst bok. Rolig och vacker och sorglig och med korta kapitel och rak, lättföljsam handling.

Poeten Ka återvänder till Turkiet från Tyskland för att söka sin gamla kärlek Ipek men dras in i lokala politiska och religiösa strider. Han ger sej ut för att vara journalist och undersöka de självmord som flera flickor har begått i staden. I nästan varje kapitel får han höra en ny person berätta sin syn på vad som händer. Ka känner sin poetiska ådra väckas till liv igen.

Det är lätt att snöa in på den politiska sidan av boken, av författaren och av nobelpriset, men boken behandlar också poesin och kärleken, ungdomen och mogenheten, naivitet och cynism och söker också gud i staden som gud glömde. Infrias drömmar någonsin?

Andra bloggar om

Orhan Pamuk

och

Snö

och

böcker

Anteckningar från källarhålet

av Fjodor Dostojevskij
ISBN 91-7448-486-9

är en rätt kort roman för att vara Dostojevskij och han skrev den precis innan han skrev sina stora romanverk.

Den handlar om en man som gnäller och klagar och tänker alldeles för mycket och säger emot sej själv hela tiden och sätter käppar i hjulet för sej själv. Han är väldigt grälsjuk men har oftast ingen annan att gräla med än sej själv. Därför skriver han den här boken för en fiktiv publik - oss. Är man på rätt humör när man läser den så kan den vara riktigt rolig.

Dostojevskij skrev den för att visa hur irrationella människor egentligen är. Han vänder sej mot den nya tiden med alla krav på perfekt rationalitet och han hävdar att det inte är så som människor är. Människor är irrationella och konstiga och knäppa och man måste acceptera de såsom de är. Det är lätt att imbilla sej att mannen i källarhålet har rätt mycket av Dostojevskij själv i sej.

Även om Dostojevskij var en bra författare redan innan "Anteckningar" så får hans psykologi ett nytt djup iochmed den här romanen och det är direkt efter "Anteckningar" som han skriver sina fem stora verk, med "Brott och straff" allraförst.

"Anteckningar" skrevs ju 1864, innan det fanns någon modern psykologi att tala om. Berättaren i anteckningar visar nog upp de flesta av Freuds försvarsmekanismer, men det är ju Freud som är inspirerad av Dostojevskij och inte tvärtom.

Eftersom jag är filosofiskt intresserad så uppskattade jag den första delen som saknar egentlig handling, där han bara filosoferar för sej själv, men för en del andra så kanske det är lättare att börja med den andra delen där han berättar om faktiska händelser som han har varit med om, utanför källarhålet.

I sin nästa bok Brott och straff, så skriver Dostojevskij om ett slags övermänniskoideal som han kritiserar, fast han skrev ju före Nietzsche förstås. Man brukar ofta placera Nietzsche i ett filosofiskt sammanhang men han var även en sorts psykolog som skrev efter Dostojevskij men före Freud.

(Incidentally, Nietzsche called Dostoyevsky "[t]he only psycho-analyst from whom I have anything to learn."(Twilight of the Idols, Friedrich Nietzsche, 1889, §45).)

Andra bloggar om
litteratur
och

böcker

och

Dostojevskij

Vill du också bli en sf-nerd? Naturligtvis vill du bli det! Men hur gör man? Man läser böcker!

Här är samling av listor över sf-priser, inklusive en sammanställning över vilka romaner som har vunnit bägge de största priserna, både Hugo och Nebula. Det är bara 18 böcker totalt (och jag råkar ha läst fem). Här är en svensk sf-onlinebokhandel med fler bra tips på bra litteratur.

Här är en lista över science fiction gengrer och en över sf-teman.

När jag samlar länkar så snubblar jag över klingongrejjer. Jag har förstått att klingon är en rätt stor subkultur, som har både en google-översättning till klingon och en wikipedia. Här är det program som du behöver för att lära dej klingon. Jag vet att det har funnits klingonerotik på nätet men jag hittar det inte nu.

oh shazbot.

Den mörka materian är en fantasy-trilogi av Philip Pullman. Rent allmänt kan sägas att fantasytrilogier finns det alldeles för många av. Brevid Tolkiens Ringen-trilogi så är det Pullmans trilogi som har rönt störst uppskattning, av mej och andra.

Det är ca två år sen jag läste dem och de känns fortfarande levande och intressanta. Sista boken Bärnstenskikaren var bäst.

Själva historien handlar om barn och ungdomar men trots detta innehåller boken filosofiska teman och motiv som kan vara intressanta och tänkvärda även för vuxna som mej.

Trilogin ska tydligen filmas och jag ställer mej lite tveksam till om det vekligen kan bli bra. Det man kan tappa är just den filosofiska biten som jag gillar. Ringen-filmerna blev ju förstås bra. Antagligen så kan filmerna bli bra på ett annat sätt än böckerna, om man säger så.

Andra bloggar om
fantasy
och
Philip Pullman